Drakdygn

Jag blev lite oväntat väckt av en etiopisk drake i går natt. Det var den här målningen som föll ner från sin krok och dunsade i golvet. När jag hängde tillbaka den på morgonen påmindes jag att jag länge tänkt försöka ta reda på varför Sankt Göran ger sig på denna lilla rädda figur, som knappast ser ut som en drake.Drakar är ju ett slags orm- eller ödleliknande varelser, med eller utan vingar. Den här figuren passar inte riktigt in i någon drakfamilj. Den utstrålar inte heller ondska, såvitt jag kan se. I stället ser det ut som om den vill säga: ”Hallå där. JAG har inte gjort något. Är du på jakt efter ondska, ska du kanske ta en titt på dig själv!” Och Sankt Göran ser lite fundersam ut.

Om man tittar noga på den här och på den första bilden ser man att ryttaren bara har stortån i stigbygeln. Ser lite obekvämt ut.

Men här har vi i alla fall en etiopisk drake som vi är vana att se dem. Fortfarande inga vingar, men omisskännligt en drake. På de etiopiska målningarna finns ofta jungfrun som ska räddas uppe i ett träd, som här.

Sankt Göran är ju inte heller någon enhetlig figur. Han var en kristen officer i den romerska armén i nuvarande Turkiet under slutet av 200-talet.

Där regerade kejsar Diocletianus, som försökte stoppa kristendomen.  Göran vägrade ge upp sin kristna tro och trots lång, trogen och framgångsrik tjänst hos kejsaren avrättades han 303.

Men han finns också som den där sagofiguren som räddade en prinsessa från att bli uppäten av en drake.  Samtidigt som han, enligt vissa legendvarianter, såg till att  20 000 personer lät kristna sig.

När jag försöker reda ut hur det är med drakar i allmänhet och etiopiska drakar i synnerhet inser jag att detta forskningsfält är överväldigande omfattande. Variationsrikedomen är stor när det gäller drakar och de tycks kunna få se ut lite hur som helst. Som ormar, som varanödlor, som varianter på lejon eller som förväxta fladdermöss. Arga och onda här hos oss, ibland lyckobringande som i Kina.

Den här bilden från 1400-talet föreställer Sankta Margareta från Antiokia som blev uppäten av en drake.

Men eftersom hon var både kristen och jungfru blev det för svårsmält för just den här draken. En enhörningsdrake. Mycket ovanligt.

Margareta själv är alltså en kvinnlig kollega till Sankt Göran. Också det mycket ovanligt.

När jag kommit så långt i mina drakstudier måste jag lämna dem, för att i stället träffa det femåriga (nästan sexåriga!) barnbarnet på eftermiddagen. Och då fortsatte draktemat. Hon plockade fram en bok som hon tyckte att jag skulle läsa. ”Du kommer att gilla den, jag lovar. Den är sååå bra!”

Och det har hon ju alldeles rätt i. Boken Prinsessor och drakar av Christina Björk och Eva Eriksson är sååå bra. Roliga initiativrika prinsessor av mångahanda slag, en för varje dag i veckan, liksom finurliga, räddhågsna eller leklystna drakar. Väldigt kul läsning. Jag testläste ett par kapitel för henne och treåringen; boken fungerade bra för båda.

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, Förebild, historia och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Drakdygn

  1. LupusLupus99 skriver:

    Drakar finns det många sorter av, även rytande.

  2. Karin Eklund skriver:

    Så bra att det blev ett dragdygn för dig Karin, för jag lärde mig mycket på kuppen om St. Göran och draken, den kvinnliga varianten och enhörningsdraken och en bra bok att läsa också för barn och vuxna med barnasinnet kvar.
    Ibland är det bra att det faller tavlor i golvet.

    • Karin skriver:

      Visst är det spännande med drakar och alla deras tillbehör, som ädla riddare och diverse prinsessor. Och boken om prinsessor och drakar kan jag verkligen rekommendera! En av prinsessorna fixar till exempel så att drakbarnen får trevliga dockskåp att leka med. De har nämligen bara en eländiga gammal kartong som det varit råttgift i och det tycker prinsessan är väldigt torftigt.

  3. Brorsdottern skriver:

    Drakar kan även se ut som en mycket otrevlig kollega.

    Trevlig lördag i solen!

    • Karin skriver:

      Ja hugaligen! Hoppas du inte har någon sådan på ditt jobb, för det kan vara farligt för ens välbefinnande.

      • Brorsdottern skriver:

        Nej men på ett annat jobb jag hade förut, energitjuv som sprutade eld mellan varven. Skönt att hon är ett minne blott!

        Jag tycker också att Göran ser väldigt fundersam ut, nästan lite beklagande. Sen visste jag inte att Göran är ett gammalt romerskt namn, borde han inte heta Göranius, kanske t o m utan prickar!? Goranius :)

      • Karin skriver:

        Eldsprutande ska man akta sig för – bra att det tillhör det förflutna!

        Den där Sankt Göran finns i många versioner och kan heta saker som Jordi, George, Giorgio, Jörgen, Örjan och du är ganska nära när det gäller latinet, för där heter han Georgius

  4. skogsgurra skriver:

    På Gammpörtets stora tomt stod en flaggstång med en drake i toppen. Den hade stått där länge när en höststorm fällde den. Ingen skadades, utom stången. Den var murken och hade nog fallit när som helst – utan storm.

    Den landade mjukt i buskar och sly och vi tog hand om draken. Det var några kulhål i den och vi gissade att den använts att skjuta in älgstudsare mot. Eller som oundvikligt inslag vid någon av de ibland ganska vildsinta fester som förekom på bergsmansgårdarna. Där förekom martialiska övningar med gymnastik och vapentjänst. (Inom parantes kan nämnas att gymnastikövningarna kunde omfatta tävling i att stå på händerna mot dörrarna till salongen och eftersom deltagarna var ”ledigt” klädda, dvs nakna, så hade damerna dragit sig tillbaka till rummet utanför. En deltagare satsade hårt och när han slog fötterna mot döbattangerna gick de upp och han föll ut bland damerna. Naken.)

    Vapentjänsten verkar ha handlat om att skjuta träff på draken i flaggstången. Den lindriga nykterheten kan vara förklaringen till att det inte är så värst många hål i den.

    Draken är en stor och tung sak. Målad med blymönja och tjära och med fint arbetade vingar. En praktdrake kan man nog säga. Vi tog med den till Nypörtet och jag letade rätt på den och gav den en omgång med diskborsten. Den ligger nu på tork i bakugnen där den inte riktigt får plats. Ska få iväg en bild på den när den torkat.

    • Karin skriver:

      Ack forna tiders glada lekar och upptåg! (Det skulle inte förvåna mig om damerna i andra rummet hade mixtrat lite med dörrarna för att de skulle gå upp.)

      Kanske det handlade om uppsluppna Örjans-gillen, vilket skulle kunna förklara den där stackars beskjutna draken? Ser fram mot drakbild!

      • hyttfogden skriver:

        C S Forester – han som skrev elva böcker om Hornblower – hade en son som vägrade äta när mamma inte var hemma varför gossens far kom på ett knep. Han började berätta en spännande saga och grabben blev så intresserad att han glömde matstrejka. Om han nån gång kom ihåg sig och sköt ifrån sig tallriken lyckades pappa i de flesta fall avrunda med något spännande som måste få sin upplösning nästa gång det var matdags. Så där höll de på i väntan på att mamma skulle komma hem men inte blev det slut på sagan för det att hon dök upp. Pappa fick allt fortsätta och till slut blev det en bok
        ”Po-Po och drakarna”. Många år sedan jag läste den och har nu kommit till kapitel 5. Läs den för dina små kompisar.

      • Karin skriver:

        Det låter som ett bra tips inför en födelsedag på lördag! Femåringen blir äntligen sex, något som hon jobbat på nästan ett helt år nu! ”Jag är fem, men jag ska fylla sex!”

        Men var höll C S Foresters fru och barnets mor hus, undrar en ju, lite konventionellt och föga pk.

  5. Paula skriver:

    Underbara färgrika drakar, men varför just etiopiska? Och hur kommer religionen in i bilden…Jag lärde känna många eritreaner under flyktingkrisen 2015. De hade ett litet helvete i sitt eget land, alla män fick lämna sina jobb och studier för att göra lumpen. Och där blev de kvar. Ingen möjlighet att försörja sig och familjen längre, de fick sällan ut någon lön. Jag inbillar mig att de i grunden är ett broderfolk med etiopierna, fast de har stridit så länge. Mina nya vänner berättade att i Eritrea är ca hälften kristna och hälften muslimer och de respekterar varandra och lever sida vid sida.
    Du ser hur mycket minnen som ploppar upp av ditt blogginlägg…

    • Karin skriver:

      Den etiopiska tavlan köpte jag i Addis Abeba för många år sedan. Jag tyckte att den var spännande med den där ojämna maktsituationen med en stor stark Sankt Göran och en liten förskrämd drake. På de flesta avbildningar brukar ju draken vara rätt skräckinjagande. (Sankt Göran är skyddshelgon för Etiopien, som ju är kristet sedan 300-talet och därmed ett av de äldsta kristna länderna i världen.)

      Eritreas historia är snårig och det har knappast underlättat att olika väst- och östmakter haft ett finger med i spelet. Och landet ligger ju illa till när det gäller demokratiska rättigheter. Intressant med dina Eritrea-kontakter!

  6. Tove Olberg skriver:

    Nu känner jag mig lite draken – …. du serverar mycket på en gång, så jag fick ta mig ett par turer till uppifrån och ner. Antiokia blev i farten Antibiotika … ?…
    Den nedfallna målningen satte verkligen fart på dygnet som fulländas med den där boken som barnbarnet kom med – så blev jag lite prinsessisk också.
    Glad åt din upptäckt på bilden med bara stortån i stigbygeln ..
    Stort och litet ryms in här i inlägget!

    • Karin skriver:

      Visst är det så med blogginlägg att de kan bli lite pyttipanniska. Jag är glad att du hänger med i svängarna (med en och annan omväg, som antibiotika)!

  7. Intressant om St Göran. Bra påminnelse om historian.
    Vi har ju en röd drake på vår walesiska flagga, så blir ständigt påmind om drakars närvaro. Vår flagga är så vacker.
    Ha det skönt!

    • Karin skriver:

      Sådana där legendariska personer eller mytiska gestalter tar sig tydligen runt jorden på egen hand och dyker upp än här än där. Tappra riddare som räddar utsatta jungfrur är ju ett tacksamt motiv och tappra riddare som förgör ondskan i drakform likaså. Men att en drake ensam får stå för symbolik och heraldik är lite mer ovanligt, tror jag – det brukar oftare handla om mer eller mindre fantasifulla lejonsläktingar. I alla fall är den fin, Wales flagga! Vet du något om dess ursprung?

  8. Musikanta skriver:

    Barnbarnet Casimir har älskat drakar sen han var liten. Otaliga målningar av drakar har han gjort. Här finns en av dem som han målade när han var och hälsade på här i Mogata för ett par år sedan.
    https://musikanta.blogspot.com/2019/10/1700-gems-weekly-photo-challenge-vecka.html
    Önskar dig en trevlig helgIngrid

    • Karin skriver:

      Där har vi verkligen en drakexpert – vilken fin flygande drake Casimir målat! Jag antar att han sett filmerna om draktämjaren. Mina barnbarn gillade dem verkligen och jag med även om jag tyckte det var lite läskigt ibland. Då lugnade barnbarnen mig med att ”det kommer att gå bra”!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.