Det är inte bara du …

Just som jag börjat oroa mig för att jag känner mig lite folkilsken, får jag syn på en välgörande artikel i Huffington post. Den kom mycket lägligt eftersom min irritation över hur folk beter sig har stegrats till en nivå där jag funderar på att sätta krokben för ungdomar som går tre i bredd på trottoaren och tvingar ut mig i gatan, eller att styra om kursen för en tant med rullator som går mitt i gångbanan, så att jag måste hoppa upp i en snödriva. Eller när två personer står på gångbanan och pratar, med väl tilltaget säkerhetsavstånd mellan sig. Såhär:

Här är det svårt att komma förbi. De där vita prickarna mellan dem ska illustrera det moln av partiklar som bildas när man andas i kylan. I bästa fall innehåller ångan bara ofarlig andningsluft, men om man har otur kan den innehålla förkylningsvirus, eller värre. I vanliga fall skulle jag såklart ha frågat vänligt om dom inte kunde ställa sig på samma sida av vägen i stället (med samma avstånd emellan sig) så att andra kunde passera. Nu stampade jag i stället argt ut i terrängen, snubblade på en rot, borstade av mig snön och stampade vidare, ännu argare. Så dumt!

Sedan satt jag en stund i solen vid Brotorpet och lugnade ner mig, med hjälp av P2 Klassiskt. Stugan var stängd idag, men på helgerna går det bra att fika här och äta våfflor. Servering utomhus, med välordnad kö. Solen värmde lite och det droppade från taket. Lite vårkänsla faktiskt!

När jag kom hem hittade jag Huffington Post-artikeln med rubriken Det är inte bara du. Många av oss går in i pandemiväggen nu. Den handlar om att det är nu det är risk att drabbas av pandemi-fatigue. Inte det trötthetstillstånd som kan vara ett resultat av en Covid-infektion, utan en slags oförmåga att mobilisera. Efter att ha hittat på strategier i ett år, klarat av isolering och varit uppfinningsrik när det gäller det praktiska, för att minimera smittriskerna, kommer en dag, enligt artikeln, då man inte har några reserver kvar.

Irritationen ökar, lusten att hitta lösningar minskar och risken är stor att man blir oresonligt arg för struntsaker. Klart det är så, säger artikeln vidare, det vore ju konstigt annars. Vi är gjorda för att mobilisera i krislägen, men inte hur länge som helst.

Råden är att man ska ta ett snack med någon om man kan, eller kanske med sig själv. Försöka mobilisera lite till, tänka på att man ändå klarat det så här långt. Härda ut fram till vaccinering. Hitta små trevligheter som delmål.

Jahapp, då säger vi väl det då. I stället för att gå ut på stan och sparka tonåringar på smalbenen ska jag lägga upp ett fyraveckors komma-i-form-program med solskenspromenader, skidturer, trevliga yoga-övningar och bara riktigt god (och nyttig!) mat.

Det här inlägget postades i Hälsa, Livet, Natur, Planering, Vardagsedge och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

35 svar på Det är inte bara du …

  1. Brorsdottern skriver:

    Jag vet EXAKT hur du menar och känner, jag var MYCKET nära att dra till en karl på käften häromdagen när han stod och snörvlade och hostade precis framför mig. Jag skulle in till en kund och han stod mitt i vägen. När jag klev in i hissen och han följde efter så sa jag att jag helst åker ensam, då blev han sur på mig och det var då smockan hängde i luften, men istället för att dra till honom så sa jag vänligt att jag har en riskperson (vit lögn =lagligt) hemma och då sa han – Det är jag med! och klev ur hissen.
    MEN HALLÅÅÅÅ!!

    • Karin skriver:

      Bra alternativ till att smälla till honom, tycker jag. Ja jösses – han hade nog också gått in i pandemiväggen, den där snörvlande typen! Jag försöker tänka så, att folk (och även jag) inte bara tappar humöret utan också omdömet.

      Men nu har jag i alla fall klarat av mitt första yogapass på evigheter (aj! pust! mäh – det gååår ju inte!) och det var lite trögt, men jag vet ju att det rätt snabbt blir bättre. Nytt projekt, nya tag!

  2. Vännen – känner tyvärr igen irritationen etc – men antagligen bra att försöka hålla den i schack – jag far fram och tillbaka mellan mitt hem och Sundbyberg och försöker få lägenheten att tömmas… Böcker hit till mig, ett par ”Frälsissopsäcker” (samlingsnamn för organisationer som kanske tar emot kläder) och diverse som ska slängas… Sysselsättning som både är plågsam och en lättnad. Något att göra hur som helst – men nu tål jag inte mycker mera kyla och snö – jag vill ha vår och tro på en sommar igen!! Yoga kanske är något…

    • Karin skriver:

      Ja, allt det där som man måste när någon är död, funderandet, sorterandet, körandet … jobbigt på alla sätt men också en slags terapi. Det är nog bra om det kan få ta lite tid.

      Yoga är alltid en bra idé. Jag kör just nu ett trettiodagarsprogram Yoga med Adrienne. Man gör det man kan, hoppar över det som man inte klarar eller inte hinner med och det känns väldigt bra efteråt! Men uppriktigt sagt skulle nog mitt kylskåp klara vissa moment lika bra … Jag är så pinsamt ringrostig och osmidig efter att ha låtit en bruten tå, ond mellanfot och kvaddad axel styra mitt liv alltför länge (= de har fungerat som ursäkt för min träningslättja).

  3. Kicki Englund Frost skriver:

    Vad är problemet, egentligen? För mig är det kylan och snön och värken. Jag vill inte ta promenader i -15°. Häromdagen ringde det på dörren, det kändes spöklikt och vi tittade förvånat på varandra, det var en granne som raggade funktionärer till Vasaloppen. Förhandlade fördes ute på trappen.
    Idag var jag och handlade, ganska sent. Efterstund började jag fundera om butiken var stäng, egentligen. Men så såg jag en annan kund, vi passerade varandra på var sin sida om brödhyllan. Det är glest här i glesbygden, utom på lördagarna när fjälltrafiken stannar och handlar och tankar och kissar… Men då håller vi oss hemma.
    Irriterad och grinig blir jag när jag blir hindrad av muskeln som håller ihop skulderbladet med ryggraden, det har blivit knut på den och det gör … ont, som tandvärk. Jag vill ju sy klart kappan!
    Jag tror folk bor för tätt i städerna.

    • skogsgurra skriver:

      Låter illa med tandvärk i ryggen. Hur länge har det pågått?

      Här i vår glesbygd är vi också folkskygga. Pratar med grannarna från balkongen och i telefon. Köper mat på förmiddagar mitt i veckan. Verkar funka.

      Vi märker att intresset att fly tät bebyggelse ökar. Men skulle önska att ”flyktingarna” då också inser att samma försiktighet gäller här. Det har inte gått in till hundra procent.

      Storskåpet har varit avställt i månader eftersom det inte blir några resor – och inga inkomster. Men vi får lite penningar nån gång i månaden och hankar oss fram på det. Mycket att pyssla med och vi trivs med det tillbakadragna livet.

      • Karin skriver:

        Känner mig lite träffad där … Som ”flykting” har jag försökt att planera så att jag inte ska utsätta befolkningen på tillflyktsorten för några risker. Men ibland måste jag ändå fylla på förråden. Tändstickor, till exempel. Vem kunde tro att tändsticksförrådet kunde ta slut!?

    • Karin skriver:

      Ja, Kicki, den där tandvärken känner jag igen! Infinner sig varje gång jag försöker sy, så det är ju inte så ofta. Jag trodde det var någon fysisk protest eftersom jag nog egentligen inte är så förtjust att sy, men det kan ju inte gälla dig? Obehagligt är det i alla fall.

      Om du ser turister – som ju skulle se till att ta med sig allt hemifrån och inte belasta målortens butiker – blir du inte lite folkilsken då?

      Jag är lite förvånad över min tilltagande irritation. Länge tyckte jag att det var trevligt att alla var så hänsynsfulla, såg till att allt fungerar smidigt, backade, gick ur vägen, hittade bra lösningar. Tills nu. Nu tycker jag att alla andra är hänsynslösa idioter. Och då måste jag ju fundera på om det är jag eller alla andra som ändrats.

      • Kicki Englund Frost skriver:

        Ja det är jättebra att turisterna gynnar lokala näringslivet (ICA?) men jag hörde någon myndighetsperson tipsa om att en (1) person går in och handlar. Det sker ju inte. Familjen/gänget har åkt bil i flera timmar och stannar vid Affär. Alla har spring i benen och måste in i affären och välja.
        Ett par gånger har jag sett det och åkt hem igen och handlar en annan gång. Orkar inte bli irriterad, jag undviker situationen, måste ju inte handla på stugbytardagar.

  4. Staffan skriver:

    Bäst är att hålla andan. Och blunda. Och täppa igen öronen med tuggummi. Låsa dörren. Aldrig prata med någon, inte ens i telefon. Använda mycket sprit. Väldigt mycket sprit. Nudelsoppa. Havregrynsgröt. Mera nudelsoppa. Läsa om den där artikeln om att viruset troligen blir evigt – och verkligen njuta av livet i fulla drag!

    • Karin skriver:

      Det kallar jag utmaning, att njuta av livet med hjälp av nudelsoppa. Havregrynsgröt går an, särskilt om man blandar i lite frön, nötter, jäst och vetemjöl, klickat upp på en plåt och gräddar till goda grötbullar. Hemkärnat smör och en god ost på det. Det är snudd på livets mening, det!

    • skogsgurra skriver:

      Jag blev lite orolig för din lever där, Staffan.
      Själv har min ryska läkare, som bara har en diagnos med sig från landet i öster, förbjudit alkåhåål (hon säger så). Och jag har snällt låtit bli.
      Min hustru, aka Hyttis, frågade försiktigt om det inte kunde vara handsprit som avsågs. Så nu svävar jag i bekymrad ovisshet.
      Men du kanske inte har en rysk läkare?

      • Staffan skriver:

        Jo, jag har en rysk läkare, Boriss. Han är mycket för sprit. Jag får ofta säga till honom att vara försiktig med den. Han lyssnar inte utan slår bara upp en sup och utbrister ”skååååål” (han säger så).

        Hyttis måtte vara en perfekt fru. Hon tänker så rätt. Visst är det handsprit vi dricker, alltså den utan gel. Den med gel är så svårsvald…

        Har just nu använt så mycket att jag inte vet om det jag skriver är hitte på eller taget ur verkligheten…

        • skogsgurra skriver:

          Bra och övertygande hittepå i så fall.

          Gelspriten är nog det närmsta man kan komma ”Tänk om jag hade lilla nubben på ett snöre i halsen…” – utan snöre.

  5. Tusen tack för detta inlägg. Precis så känner jag mig. Trött på hela eländet och att vara i lockdown, inte för att jag behöver massa människor runt mig eller gå omkring i affärer, men att bara kunna ta bilen och åka några km från hemmet är som en dröm, något vi inte får göra.
    Känner mig ibland som en gnällkärring när jag ser eller hör hur folk beter sig. Blir otroligt irriterad över nonchalans. Bara att försöka tagga ner lite, men inte alltid lätt.
    Tråkigt att du känner som du gör, men skönt att höra att det inte bara är jag.
    Vi får göra det bästa vi kan, tillsammans!

    • Karin skriver:

      Tack Lena! Visst är det så att ens tolerans har tunnats ut? Eller har alla blivit drumligare och mindre hänsynsfulla? Det troligaste är väl att det är lite både och? Många är less på situationen och börjar slarva med försiktigheten, vilket ju också drabbar andra. Och vi som kämpar på och försöker följa alla regler och restriktioner blir alltmer frustrerade när vi ser att någon är omdömeslös eller värre. Tur att man har en blogg att avreagera sig på! Och yogan hjälper faktiskt!

  6. Paula skriver:

    Jag har definitivt drabbats av denna fatigue! Orkar inte längre följa coronanyheterna, varken på tv eller i pressen. Dom får vackert ha sina presskonferenser utan min närvaro. Samtidigt mår jag inte direkt dåligt av att hålla avstånd. Bara det går att göra, något du visar exemplariskt pedagogiskt på din fina montagebild. Vårt problem är turisterna. ja de är välkomna egentligen….men! Något vett i skallen har de inte, när de kommer till vår lilla närbutik och rusar in hela familjen trots alla stora skyltar där man ombeds att bara en i sällskapen ska gå o handla. Vår butik sväljer 20 personer, men, i verkligheten är det mycket trångt mellan gångarna och rent omöjligt att passera varandra på ett säkert sätt. Ja vad ska man säga, läste idag att vänner till mig igår fick sin andra spruta och om två veckor ska de kunna ta upp kontakten med familjen igen. Sånt blir man förstås glad av. Jag lär få vänta länge på mina sprutor, det går trögt i Dalom… Bara att följa råden själv och hoppas på det bästa

    • Karin skriver:

      Visst är det seeeegt nu! Och vaccinationshorisonten flyttar längre och längre bort. Det är lika trögt i Stockholm. Jag försöker hålla uppmuntrande tal till mig själv: ”Nu har du varit jätteduktig och klarat dig i över ett år – bara en månad kvar!” Det funkar väl sisådär, jag muttrar tillbaka till mig själv att det får vi väl se och det kan bli två månader och så dyker det upp någon jämrans mutation och så börjar allt om igen … Och så fortsätter jag att smågräla med mig själv.

      Men efter att faktiskt ha lyckats gå entimmespromenader i solen och genomföra ett yogapass varje dag känner jag att jag nog blir jag lite mindre otålig.

  7. Tove Olberg skriver:

    Ett må bra inlägg blev det av ett inlägg där motsatsen tas upp. Du har fått med alla faktorer av irritationsmomenten och lite på gosidan.
    Uppfinningsrikedomen i värdefull och roliga förehavanden är ännu ej helt tom, men den sinar. Telefonsamtal, o annan social verksamhet trådlöst och trådigt har ökat hos mig. Tack för dessa möjligheter och videosamtal därtill. Bloggen också. Jag tog i bruk bloggformen igen i somras just för att tillföra mig något i att ha den den och ta in andras. (Med pauser)
    Vill minnas att Johan K på FHM sade på en presskonferens med regeringen nånting i stil med att just försenade leveranser av vaccin kan det komma att bli då före jul. Jo jo. Ja ja. Så att.

    • Karin skriver:

      Visst är det skönt att det finns diverse kommunikationskanaler som är smittofarliga. Som bloggarna, till exempel. Undrar vad vi hade gjort i en tid innan nätet fanns. Skrivit pappersbrev, kanske?

      Det är lustigt, men nu när det eventuellt kan bli dags att få vaccin om någon månad eller så, slås jag av tanken att jag borde ha hunnit med något. Hunnit genomföra något som annars kan bli lite splittrat i en mer social situation. I stället för att irriteras och toklängta efter barnbarnen kunde jag ju koncentrerat mig på … nåt. Frågan är bara vad. Du vet, något i stil med att sy ett lapptäcke (eller en Mora-dräkt som syrran), lära mig ett språk, skriva en bok. Nu får jag nöja mig med mitt komma-i-form-program på en månad. Alltid något.

      • Tove Olberg skriver:

        Det är lustigt det där med borde ha hunnit med – och byta ut toklängtan – så kunde en ju gjort så mycket – som at sy ett lapptäcke eller den där dräkten – hon kan din syrra … själv skulle jag helt klar efter den tuffa våren med en relativt lugn sommar varit klar med renskrivningen av det jag fått fram i min släkthistora och de där bilderna som jag skulle lägga till … två nya A4 sidor har det blivit under det här året – och bilderna i en hög. Mycket mer lustbetonat och att göra söket, prata med släkten och få ner på ”kladdpappret”. Däremot har jag skrivit en hel del utanför bloggeriet så den högen är stor. Vad ska den brukas till?

      • Karin skriver:

        Det borde man väl i alla fall kunna begära av en pandemi, eller hur, att den redovisar hur länge den ska hålla på: ”Nu gott folk ska ni hålla er isolerade i 15 månader. Seså, marsch in i karantän och se till att få något vettigt gjort under tiden!”

        Men oj vilka trevliga projekt du har på gång! Släkthistoria och utanför-bloggen-hög! Det har tydligen blivit en hel del gjort i alla fall. Och nu återstår det (i min mening) roligaste: redigering! Det är när man renskriver, ställer i ordning och redigerar som det klarnar vad det är man skrivit.

  8. Brorsdottern skriver:

    Jag tycker det låter som du gjort en hel del, en hel historia blev det ju om fiskargubben och hans familj. Jag har två mycket fina akvareller i vardagsrummet nu som jag tackar väldigt mycket för! Sen verkar det på inläggen som att du röjt och fixat massor.

    Visst känns det väldigt avlägset, historien om fiskargubben! Tur att vi inte visste då hur utdraget det skulle bli.

    • Karin skriver:

      Ja, det var ju en evighet sedan fiskargubben och hans familj var ute med sin båt. Då tänkte jag ju att om hundra dagar är det över! Tänk om jag vetat då, förra våren, att coronakarantänen skulle hålla på till nu och lite till. Då hade jag kanske låtit fiskargubben och hans familj ge sig ut på en seglats runt jorden!

      (PS. Mormor-farmor-diskussionen fortsätter bland förra inläggets kommentarer.)

  9. Brorsdottern skriver:

    Fiskargubben kanske får ge sig ut på en resa till…

    • Karin skriver:

      Kanske vid nästa pandemi? Nu börjar det ju kännas som om det är lite kort om tid, vaccin i sikte och sedan är det vårbruket och sommaren och …

  10. Kristina Lejdström skriver:

    Riktigt roligt läsa alla inlägg på din blogg Karin eftersom det mesta känns igen även här från Mosebacke. Visst är man ofta hänvisad till gatan, lägg därtill oplogat, moddigt och
    Isigt. Men bäst är att bli riktigt arg. Avundas alla som blir ilskna och vill klippa till folk.
    Hittills har jag inte fått riktigt fart på den känslan. Bara anpassar mig. Jo förresten.
    När jag är tvungen åka kollektivt så ser jag iallafall ilsken ut, så folk håller undan.
    Upplever ändå att folk håller avstånd. Men är det nån som tänker på hur allt detta
    Virus uppstod och hastigt spreds och stängde ner nationer? Det behövs tydligen
    Inte bomber och granater för att förgöra folk. Ansvarsfrågan intresserar mig. Där kan jag känna nån sorts ilska. WHO kom ju inte heller så långt i frågan!

    • Karin skriver:

      Ja, hur sjutton gick det till, var och hur började alltihop? Det vill jag verkligen veta. Nyss läste jag någonstans att det fanns ett stort utbrott i Chile av något Corona-aktigt, redan tidigt på hösten 2019, men den nyheten dog snabbt bort igen.

      Du har väl broddar på dig – eller Icebugs – när du är ute på hal is? Vi vill verkligen inte ha några halkolyckor!

      • Kristina Lejdström skriver:

        Jodå, icebugs. Törs inte annat. Men det är lite tungt. Bra att du också tänker som jag och undrar hur allt detta satte igång.
        En väldig tankeställare. Mänskligheten tar kål på sig själv.
        Det är mycket man undrar över. Törs du ta en tur mot mina
        Trakter. En promenad runt kvarteret.

      • Karin skriver:

        Just nu är jag i tryggt förvar och tämligen isolerad i Dalarna, men jag gästspelar ju ibland i huvudkommunen. Tar gärna en promenix lämpligt vid tillfälle!

        Jag började också tycka att jag blev lite tungfotad med icebug-kängorna så jag har investerat i ett par smidigare kängor som jag kan fälla ut klorna på. Smidiga vassa piggar som jag kan fälla ut i halkan och fälla in när de inte behövs. Promenadvänligare.

  11. skogsgurra skriver:

    Yoga har jag aldrig kommit i kontakt med. Utom på så vis att Sergeant Pepper verkar ha varit inne på det.

    Googlade och fick en massa historik och varianter. Switchade till ”Bilder” och hittade massor med yngre tjejer i de mest osannolika och kroppsovänligt förvrängda positioner.
    Är det den sorten du ägnar dig åt?

    • Karin skriver:

      Nja, jag tror att det som visas upp på bilderna är de extremare varianterna. Jag nöjer mig med de vanligare positionerna, som de olika krigarna och de som hör till djurriket, som katt och ko, kamel och kobra, olika varianter på hund. En ”downward facing dog” anses vara en viloställning… Då föredrar jag ”happy child” som vilovariant, eller såklart ”savasana”.

  12. Musikanta skriver:

    Just nu förstår jag att det är alldeles utmärkt att bo på landet utan tillgång till något annat än ett liten biblioteksfilial som man kan öppna själv med sitt bibliotekskort. Jag behöver inte reta mig på folk – idag mötte jag inte någon på min promenad på ca 45 minuter. Inte ens en hundägare.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, det är stor skillnad! Det är därför jag tar min tillflykt till huset i Dalarna rätt ofta. Som nu, till exempel. Tillräckligt glest på vägarna och det verkar som om alla tar alla restriktioner på större allvar här.

      I Stockholmsområdet är det ovanligt många ute i naturreservat och friluftsområden. Och egentligen fungerar det ju ganska bra; troligen är det bortåt 90% som sköter sig exemplariskt. Men när tålamodet är på upphällningen räcker det ju med de där tio procenten för att man ska bli provocerad.

      Vilken fantastiskt bra service med ett bibliotek som man kan öppna med bibliotekskortet!

      • skogsgurra skriver:

        Då gäller det att hålla i bibliotelskortet!

        Om det kommer på avvägar kan det lätt bli värmestuga med förfriskningar och muntrationer.

        Pessimist? Jag?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.