Glädjeämnen

Fritidshuset har många fördelar, det har det, men nätuppkopplingen är inte en av dem. När jag är på någorlunda bra humör brukar jag säga att den är intermittent. Vad jag säger när jag är less på misslyckade försök att kommunicera med omvärlden ska jag nog inte återge i text. Det innebär tyvärr också att det kan bli lite glest mellan blogginläggen.

I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.

Där den sitter kvar sitter den väldigt fast. Men ibland lossar någon bit och det ser alltmer fläckigt och trist ut.

Jag har försökt skrapa bort den vita färgen med olika monsterverktyg, men den sitter så hårt att det är risk att järnplåten blir demolerad också, om jag verkligen tar i.

Att måla över det svarta med vitt igen är ju ingen idé, för det fortsätter att ramla bort några kvadratcentimeter varje år. Men om jag gör tvärtom? Målar över det vita med svart? Då gör det ju inget om det fortsätter att ramla bort bitar då och då, för det är ju samma färg inunder. Så här blev det. I stället för ett oroligt hörn som jag tidigare gärna försökt gömma kan jag nu glädja mig åt en mycket lugnare vrå.

Ett annat glädjeämne (ja, det gäller att vara observant och ta vara på det som kan muntra upp) är utsikten vid sjön och den gamla alen som står där.

Så här har det sett ut i många år och visst är det vackert, MEN, den där tjocka elledningen tvärs över utsikten har varit ett ständigt irritationsmoment. Svår att photoshoppa bort dessutom.

Den kom till när Vattenfall insåg att det var för krångligt med alla elavbrott i våra trakter. De bytte därför ut fyra tunna fina ledningar, där fåglarna brukade sitta som små noter på ett notblad, mot den här kraftiga fula svarta ledningen. Fåglarna bojkottar den.

Men så kom Vattenfall till insikt att det inte hjälpte. Träd föll och det blev elavbrott trots den nya ledningen. Så de grävde ner den!

I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!

Man får vara glad att man får vara tacksam, ”i dessa tider”, eller hur!

Det här inlägget postades i bostad, fåglar, färg, renovering och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

28 svar på Glädjeämnen

  1. margareta börjesson skriver:

    Smart att vända på steken angående färgen i spishörnet! och vilken utsikt – även om dina blogginlägg blir glesare är de alltid värda att vänta på och läsa – tack Karin.

    • Karin skriver:

      Tack Margareta! Gissa om jag blev nöjd när jag kom på att jag kunde måla svart! Nu kan färgen få flaga bäst den vill, det kommer ändå inte att bli fläckigt.

  2. Kristina Lejdström skriver:

    Det blev verkligen fint med svart. Så bra att du kom på det. Och utsikten
    Är också fin. Och snart är det vår. Var sitter fåglarna nu? Undrar Kristinaurväder.

    • Karin skriver:

      Fåglarna sitter nu i träden och kvittrar, som dom ska. De tyckte tydligen, som jag, att den tjocka fula ledningen var tråkig, så de har redan vant sig att ta till träden i stället. Men hackspetten sitter gärna överst på en plåtskodd stolpe och hamrar, för det blir sånt härligt ljud, tycker den. Det tycker inte jag, särskilt inte väldigt tidiga morgnar!

  3. Kicki skriver:

    Undrar hur muren ser ut under plåten? Nej kolla inte, det kan bli väldigt dyrt och det är smått om murare.

  4. skogsgurra skriver:

    Det var nog tur att du hann före med den lösningen!

    Annars hade jag kanske smällt dit en själlös och steril rostfri plåt. Först borra hål i plåten och märka för hål i häll och mur. Sedan in med expanderbult. Klart!

    Funktionellt och bra. Men rena våldtäkten för övrigt. Viruset räddade spisen!

  5. Brorsdottern skriver:

    Det blev väldigt hemtrevligt i vrån när det blev svart istället.

  6. Spishörnan blev jättefin.
    Fin utsikt och härligt med närhet till sjön, både vinter och sommar.
    Ha det bra!

    • Karin skriver:

      Tack! Ja tänk vad en skvätt svartfärg kan åstadkomma. Och sjön är verkligen en tillgång – en ovanligt ren och trevlig badsjö på sommaren. Även på vintern såklart, om man skulle få för sig att vinterbada:)

  7. Paula skriver:

    Haha, hög igenkänningsfaktor där. Visst är det irriterande när man har ett vackert naturmotiv o så förstörs det av något så simpelt som en elkabel!
    Men nu är ju vyn helt fantastisk, och helt i avsaknad av irritationsmoment.

    • Karin skriver:

      Eller hur? Man ser ju bara den jämrans kabeln till slut, hur vackra solnedgångar som än försöker dra till sig uppmärksamheten. Så skönt att den är borta!

  8. hyttfogden skriver:

    Nog har du väl två spisar till uppepå?
    Får anmäla ett dagens glädjeämne: Har lyckats krångla mig till en ny mailadress
    efter mycken möda och besvär. Den gamla lär knappast återuppstå trots helsingborgarnas bemödanden att reparera kundernas havererade e-mailkonton.
    Nu har hyttfogden kommit igen. Å vad fröjd och lycka!

    • Karin skriver:

      Heja Hyttis och välkommen tillbaka till ett digitalt liv! Lite som pånyttfödd, om all korrespondens från förra adressen försvunnit? (Vad gör man i det läget? Kräver ett fett skadestånd?)

      Det har funnits två till spisar uppepå, men en av dem är utbytt mot en kamin som ger snabbare värme.

      • Brorsdottern skriver:

        Jag kan tala om att tonåringen är mäkta imponerad av sin mormor datageniet! Han sa att snart kommer hon att lära sig hacka datorer! Då får det gamla webbhotellet passa sig!

        • skogsgurra skriver:

          Hahaha!
          Jo, hon har sitt sätt att jobba på. Och det fungerar.
          Det diskuterades glädjeämnen på Maskinisten.net häromdagen. Damerna hade tagit hem rätt många guldmedaljer så jag måste ju lägga till att det lokala damguldet gick till Hyttis. På den siten kan man välja färg på bokstäverna och jag lyckades få till guldglänsande text. Blev rätt många gilla på det.

  9. Staffan skriver:

    En elledning kan verkligen irritera. Men i jämförelse med våra landskapsförstörare är de ingenting. Du skulle få ett fullständigt helvete med våra kritvita ensilagebalar som ligger som enorma myrägg i travar, på led, i hög.

    ”Avskytt barn har många namn”, sägs det. Myrägg, ensilagepuppor, bautalarver, ensilagekokonger är bara några.

    Vart du än riktar blicken/kameran i jordbruksbygder fastnar din blick på dessa jättelika marshmallows som lyser kritvita i det annars så gröna och lummiga landskapet.

    • Brorsdottern skriver:

      Dinosaurieägg kallar vi dom, ser roligt ut från flygplan, annars inte…

      • Karin skriver:

        Jag tycker det är läge för produktutveckling på den fronten. Lite gulligt som dinosaurieägg från hög höjd, ja, men som inslag i landskapet är de annars rätt irriterande. Kamouflagefärgade? Eller med ett gråbrunt mönster som får dem att se ut som stora stenar? Något för Konstfack eller Beckmans att sätta tänderna i!

    • Karin skriver:

      Jag åkte förbi några höhässjor för ett par timmar sedan och tänkte
      1. Om man gör sig besvär att hässja hö på gammaldags sätt borde man väl också ta in det så småningom. Inte brukar väl hässjorna vara kvar över vintern?
      2. Snyggt är det i alla fall och
      3. Om man gjort sig besvär att hässja på gammaldags sätt kanske man tycker att det är så snyggt att hässjorna får stå kvar som dekoration i landskapet.

  10. Brorsdottern skriver:

    Ja man kan undra varför de inte kan göra dinoäggen lite mer murriga, jag har sett ännu värre varianter, gula, rosa, blå, så diskret murriga borde ju inte vara några problem. Kanske är det olika raser på dinosaurierna!

    Det låter som att hässjorna

    1 blitt bortglömda

    2 är en konstinstallation

    3 bonden har slagit i huvvet och tappat minnet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.