När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet, i höjd med trädkronorna, upptäckte jag ett fågelbo strax utanför vardagsrumsfönstret.
Vad trevligt, tänkte jag, det ska bli spännande att se vad jag får för grannar. Men boet har varit tomt i nästan två år. Då och då har någon duva slagit sig ner intill boet och funderat på om den där lilla ettan är något att satsa på. Men tydligen har den inte varit tillräckligt attraktiv som duvbostad, trots det fina läget bland träden i allén, nära tunnelbanan.
De där duvorna har fått mig att tänka på Roy Anderssons film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Filmens titel är nog det jag gillar bäst med den filmen. Den är inspirerad av en målning av Pieter Bruegel, som visar några jägare; ovanför dem i träden sitter fåglar och iakttar dem. Som om de undrar, menar Roy Andersson, vad i allsindar det är de gör. Vilket leder vidare till frågan vad vi håller på med, egentligen. Det kan det ju vara bra att fundera över, då och då. Inte bara om man är duva.
Men nu har jag fått annat att tänka på, för jag har äntligen fått nya grannar! Av allt att döma är det björktrastar som slagit sig ner i den lilla enrummaren som duvorna ratade.
Från att bara knappt kunnat skönja silhuetten av den ruvande mamman, kan jag nu följa en hel fembarnsfamiljs vardag på nära håll.
Lite avvaktande är de förstås, så här i början. Särskilt när mamma är ute och hämtar mat. Då trycker de sig tätt intill varandra och blänger på mig.
Men vi ska nog kunna bekanta oss med varandra. Om vi hinner, alltså. När jag läser på, ser jag till min förvåning att det bara tar ett par veckor innan de är flygga och kanske flyttar hemifrån. Eftersom de kläcktes när jag var på landet kan de vara en dryg vecka nu. Mamman har i stort sett bara flugit av och an med mat, för att sedan sätta sig på en gren lite längre upp i trädet och pusta ut mellan varven. Jag undrar om inte jag kommer att känna av det berömda ”empty-nest-syndromet” mer än vad hon kommer att göra.
Så här års inträffar en rad födelsedagar, skolavslutningar och diverse andra bemärkelsedagar som kräver en bra skrivare.
En sådan har jag förvisso i huset på landet, men den är ganska gammal och valsen (eller vad det kan heta) verkar sliten. När jag försöker skriva ut något blir det liksom randigt. I den mån det alls går att skriva ut. Bläcket börjar ta slut och skrivaren skriker efter mer mat. Vilket är ett bra argument för att köpa ny skrivare, eftersom bläcket är nästan lika dyrt som skrivarna.
Slut på vanliga skrivare, helt enkelt. Men om jag beställde en skrivare skulle jag kunna få den en bit in i maj.
Om man i stället kollar på lite närmre håll ser det ut såhär. Bråtigt och stökigt. Jag undrar ofta när jag åker förbi området om det är någon som har koll, egentligen.
Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.
Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.
Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).
Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.
Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!
Såhär kan det se ut.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
