En duva satt på en gren och funderade

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet, i höjd med trädkronorna, upptäckte jag ett fågelbo strax utanför vardagsrumsfönstret.

Vad trevligt, tänkte jag, det ska bli spännande att se vad jag får för grannar. Men boet har varit tomt i nästan två år. Då och då har någon duva slagit sig ner intill boet och funderat på om den där lilla ettan är något att satsa på. Men tydligen har den inte varit tillräckligt attraktiv som duvbostad, trots det fina läget bland träden i allén, nära tunnelbanan.

De där duvorna har fått mig att tänka på Roy Anderssons film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Filmens titel är nog det jag gillar bäst med den filmen. Den är inspirerad av en målning av Pieter Bruegel, som visar några jägare; ovanför dem i träden sitter fåglar och iakttar dem. Som om de undrar, menar Roy Andersson, vad i allsindar det är de gör. Vilket leder vidare till frågan vad vi håller på med, egentligen. Det kan det ju vara bra att fundera över, då och då. Inte bara om man är duva.

Men nu har jag fått annat att tänka på, för jag har äntligen fått nya grannar! Av allt att döma är det björktrastar som slagit sig ner i den lilla enrummaren som duvorna ratade.

Från att bara knappt kunnat skönja silhuetten av den ruvande mamman, kan jag nu följa en hel fembarnsfamiljs vardag på nära håll.

Lite avvaktande är de förstås, så här i början. Särskilt när mamma är ute och hämtar mat. Då trycker de sig tätt intill varandra och blänger på mig.

Men vi ska nog kunna bekanta oss med varandra. Om vi hinner, alltså. När jag läser på, ser jag till min förvåning att det bara tar ett par veckor innan de är flygga och kanske flyttar hemifrån. Eftersom de kläcktes när jag var på landet kan de vara en dryg vecka nu. Mamman har i stort sett bara flugit av och an med mat, för att sedan sätta sig på en gren lite längre upp i trädet och pusta ut mellan varven. Jag undrar om inte jag kommer att känna av det berömda ”empty-nest-syndromet” mer än vad hon kommer att göra.

Det här inlägget postades i bostad, fåglar, Livet, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på En duva satt på en gren och funderade

  1. Paula skriver:

    Men så häftigt, jag har aldrig haft ett fågelbo nära så jag kunnat följa livet i holken! En del fåglar hinner ju med både två och tre kullar på en sommar, helt otroligt. Något trångbodda verkar de vara men det är ju för en så kort tid så det går säkert bra!
    Hos mig följer jag svalornas flykt, de bor i grannhusen, under takpannorna, flyger i flock när de jagar och låter så härligt.

    • Karin skriver:

      Första gången för mig som jag fått fågelgrannar på så nära håll. Mycket spännande, men tydligen kommer de att försvinna rätt snart, tyvärr.

      Härligt med svalor! Jag har en svalfamilj i boden på landet och visst blir det lite extra städning, eftersom de använder entrén till boden som toalett, troligen för att inte skita ner hemma sig sig vid boet, uppe under taket.

  2. Vad trevlig med nya och fina grannar. En stor familj.
    Ni kommer säkert att trivas ihop!

  3. Brorsdottern skriver:

    Jag tror att de bara SER sura ut, lite som en gammal lärare jag hade.

    Mamman kommer att tvärslockna när ungarna flugit iväg, hon måste vara helt slut!

    Vad roligt att kunna titta till dom varje dag, har du gett dom namn?

    • Karin skriver:

      Ja, kanske det är lite svårt att le när man har en näbb?

      De har inte fått några namn ännu och jag vågar knappt ge mig av till landet nu när jag förstått att de bara finns i sitt bo ett par veckor. Tänk om de lär sig flyga och ger sig av när jag är borta!

      Annat var det med fiskgjusarna! De fick namn allihop och vi följde dem en hel sommar innan vi vinkade farväl till dem. Men dem kunde man bara följa via en webbkamera, vilket inte riktigt är samma sak som att ha dem utanför vardagsrumsfönstret.

  4. Staffan skriver:

    Kollade lite på nätet om det där tomma-boet-syndromet. Som alltid finns en miljon goda råd, ofta banala. Summa summarum blev det ungefär så här du ska rädda ditt framtida mentala liv:

    ”Dela dina känslor med nära och kära och vänner vars barn nyligen har lämnat hemmet. Om du känner dig deprimerad, kontakta din läkare eller en psykiatrisk vårdgivare.”

    Personligen tror jag det är bättre att – som nämnde Roy A – ta sig en liten sup och gilla läget.

    • Karin skriver:

      Tack för tips! Om jag till exempel pratar med min dotter, som också råkar vara psykolog, och om vi tar ett glas vin samtidigt, då har jag nog täckt in tillräckligt för att inte bryta ihop fullständigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.