Karin Englund

I tisdags begravdes min bror, Gunnar Englund, eller Skogsgurra som han brukade kalla sig här på bloggen när han kommenterade. Det var mycket sorgligt, men också en ovanligt fin och trösterik begravning, framförallt för att han var så närvarande i hela ceremonin. Eftersom han visste att han inte hade så lång tid kvar att leva pratade han med sin fru, dvs min svägerska (som också heter Karin Englund), om vad han tyckte skulle kunna passa i samband med begravningen.

I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument.  Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.

Karin berättade att han någon av de sista dagarna de kunde talas vid, citerade Evert Taubes Så länge skutan kan gå: ”Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn …” Och Karin fyllde i med ”och höra böljornas brus och kunna sjunga.” Han bad henne ta med texten nästa dag, men då var han för trött för att orka ta till sig något, eller diskutera vidare. Just den Taube-sången blev i stället ett självklart inslag i begravnings-ceremonin.

Vi hann prata lite i telefon, Gunnar och jag, medan han fortfarande orkade det. Han tyckte det var synd att det snart skulle vara slut, men också att han haft ett bra liv: ”Jag har ju haft jävligt roligt och kanske gjort lite nytta också.” Så ett annat givet musikstycke under begravningen fick bli Povel Ramels Underbart är kort.

Strax innan han dog kom ett nummer av Grönköpings veckoblad, med en artikel som han verkligen skulle ha uppskattat. Den kom dock för sent för att han skulle kunna ta del av den.

Den handlade om energipolitiken i Grönköping (energipolitik var ett ämne som Gunnar gärna diskuterade) och hur man lyckats ersätta den koldrivna ångmaskinen på ortens ångbåt med en fossilfri elektrisk motor. Dock visade det sig att köpingens elkraftverk inte hade tillräcklig produktionskapacitet för att förse den nya båtmotorn med el. Lösningen fick därför bli att ladda elmotorn med el från den gamla koldrivna ångbåtsmotorn … Just det, lite som när vi importerar kolkraft från kontinenten.

Vid begravningen satte sig Karin därför bredvid kistan och läste artikeln för Gunnar (och för oss närvarande). Så fint och så helt och hållet Skogsgurra!

På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall  blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.

Till begravningsfikat tog vi med oss hembakt som vi trodde att Gunnar skulle ha gillat, som till exempel sockerkaka enligt mammas recept; syrran bakade en sorts komplicerade kakor, strassburgare, som mamma brukade baka vid högtidligare tillfällen.

Allt som allt blev det ett fint farväl av vår storebror.

Minnena av honom finns ju här hela tiden i den stuga där han föddes och där vi har så många gemensamma upplevelser, alltsedan barndomen och från helt nyligen. Han trivdes här och kom ofta förbi för att ta ett dopp i sjön om somrarna när han hade jobb i närheten. Så nu sitter jag nere vid stranden om kvällarna och tänker på honom och lyssnar på storlommen, som han hade en särskild relation till.