Vad är nu detta. Ett vilsekommet, försenat hallowenspöke? 
Nej, det är den sorgliga början på en rulle fönstervadd. Mitt gamla lager tog slut nu när jag skulle sätta in innanfönstren, så jag köpte några nya rullar.
Jag hade betalat utan att tänka på summan, sådär som det kan bli när man samtidigt pratar med någon annan. Men hemma, när jag skulle slänga kvittot, tänkte jag att det måste ha blivit något fel. Fyra rullar fönstervadd, en kartong ägg och ett par liter mjölk kostade över tre hundra kronor.
Fönstervadd ska ju kosta 12 kronor! Det stod det på den sista rullen från förr som jag just använt upp.
Bäst att kolla i alla fall, tänkte jag, innan jag stormar iväg till affären med mitt kvitto i högsta hugg för att klaga. Döm om min förvåning när jag inser att fönstervadd numera kostar allt mellan 65 och 95 kronor. Per rulle!
Då skulle man ju tro att det är finfin vadd man får för pengarna, men ack! Rullen börjar med en dryg meter oanvändbart trassel. Sedan blir det lite bättre men man måste hela tiden vara beredd med saxen för att frisera kanten och klippa loss nästa varv, för allt är liksom hoptovat i ändarna.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Jag använde det som gick att använda av rullarna, vilket var ungefär tre fjärdedelar. Nu är huset välisolerat och ombonat fram till i vår.
Just metoden med lösa innanfönster ger ju en bra isolerande luftspalt mellan fönstren. Vadden tar hand om kondens och fönsterremsorna på insidan stoppar drag. Lite pyssel är det ju. Men det är det värt. Fast om fönstervaddpriserna fortsätter att öka i samma takt kanske jag får fundera på andra alternativ. Fönsterlav får man väl inte plocka, längre, inte heller vitmossa. Vad kan man då hitta på?
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
