Att angöra en brygga – och ligga kvar

Det har regnat duktigt i Dalarna och Gästrikland. Mest i Gävle, verkar det som, men även i delar av Dalarna.

Båten fylldes till relingen. Hur öser man en båt som är alldeles full?

Lägger man sig på mage på bryggan och försöker ösa därifrån? Nej, armarna räcker inte till.

Hoppar man i sjön och trampar vatten medan man öser liksom från utsidan? För jobbigt!

Gör man loss båten och leder den till stranden och öser där? För stor risk att den skadas mot vassa stenar när den är så tung och det blåser friskt.

Nej man tar såklart en stege och ställer intill relingen, så att man kommer åt att ösa tillräckligt mycket för att det ska gå att hoppa i båten och fortsätta.

Det gick hyfsat bra, även om det blev lite vingligt när vinden tog i. Efter ett tag kunde jag i alla fall klättra i båten och fortsätta ösa. För att få plats med stegen mellan båt och brygga hade jag lossat tampen i fören. Vågorna (i och utanför båten) vickade iväg den så att den hamnade bak och fram. I manövern att vända den rätt, gick andra tampen av. Båten gled den iväg från bryggan och jag måste ta fatt i en bryggstolpe för att inte driva till havs. Nåja, till sjöss, men ändå. Jag hade inte varit förutseende nog att ta med årorna.

På sätt och vis är jag glad att ingen bevittnade och dokumenterade mitt lika klumpiga som desperata sätt att hålla kvar båten vid bryggan. Men å andra sidan hade det ju varit praktiskt med en bild. Ungefär såhär såg det nog ut. Kallt var det, så jag hade ylletröja över baddräkten.

Till sist lyckades jag i alla fall angöra bryggan igen, utan att dratta i sjön. Nu ligger båten där, nyöst och fin och väntar på nästa skyfall. Under tiden kanske jag ska skaffa en pump av något slag, även om det känns lite som fusk.

Publicerat i kaoskordinator, När det skiter sig, otur | Etiketter , | 16 kommentarer

Om man funderar på att fylla år

Det där med födelsedagar ser lite olika ut, beroende på vilka siffror vi talar om. För tioåringen är det kanske någorlunda enkelt: kul med presenter.

Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”

”Jamen”, invänder då många ”klart det ska firas! Tänk på alternativet!” Men jag är ju bra på att tänka på alternativet och vara glad åt att jag lever, varje dag, alldeles utan att fira några födelsedagar. Men å andra sidan kan en födelsedag vara ett bra sätt att samla flocken. Det blir lättare att hitta ett datum när man har en födelsedag som argument. Och man kan passa på att kombinera.

Min bror Gunnar med farmor och farfar i stugan där han föddes.

Vi hade anledning att samlas i vår släkt, för en minnesstund för min bror som gick bort på försommaren och vars aska nu finns i en minneslund här i Horndal där han föddes. Det visade sig vara en bra kombo, det där med minnesstund och födelsedagsfirande: minnas honom som inte finns med oss längre och ta vara på tillfället att umgås med varandra, vi som finns.

Så vi träffades vid farfars och farmors stuga, där min bror föddes på övervåningen. Sedan fortsatte vi till en minneslundstund på kyrkogården.

Därefter blev det födelsedagsfirande med återknytande av många kontakter, både sådana som varit vilande på grund av pandemin och andra som vi slarvat med sådär som man gör ibland. ”Vi måste ses!” Och sen blir det inte av. Men nu blev det av. Väldigt kul! Så, om jag får frågan om jag tycker att man ska fira födelsedagar blir svaret utan tvekan: ”Ja!”

Publicerat i Döden, Jubileum, Livet | Etiketter , | 10 kommentarer

Kända och okända mål, uppnådda och inte uppnådda …

Jag är mållös. Jag uppnår mål som jag inte visste att jag hade och jag uppnår inte andra mål, trots att det verkligen känns som att jag gör det.

Jag fick ett meddelande från den lokala butiken: ”Du har uppnått ditt mål!” Oj, jösses hade jag ett sånt, tänker jag. Målet var tydligen att handla för drygt tusen kronor under en period och belöningen för detta blev en rabatt på 75 kronor, på dagens köp. Tackar och tar emot, såklart, men inser att  det nog var mer tursamt än ett resultat av målmedvetet konsumtionsarbete.

Annorlunda är det med den aktivitetsapp som håller reda på hur pass bra jag håller igång om dagarna. ”Du har inte uppnått ditt aktivitetsmål en enda gång denna vecka” säger den. Inte den här veckan heller, skulle den nog gärna vilja lägga till, men det gör den inte.

Men far och flyg, tänker jag då. Här har jag klippt gräs på ett ganska stort område, kört gräsklipp med skottkärran till lämpliga ställen, kantskurit rabatten och kört de borttagna grästuvorna till en plats där jag håller på att jämna ut den sluttande tomten, grävt bort grässvålen under äppelträden och tagit en lång simtur varje dag. Inte uppnått aktivitetsmålet? Dumheter!

Den numera delvis kantskurna rabatten i sin krafts dagar. Så här såg den ut på 1970-talet, då min farbror skötte den. Det är ett mått på hans skicklighet som trädgårdsmästare att den alls finns kvar idag. Några blommor har gett upp, men till exempel stjärnflocka och axveronica finns kvar.

Humlorna älskar dessa blommor och min farbror planerade så att de skulle ha något gott hela sommaren. Nu är stjärnflockan överblommad, men då blommar de populära axen. Jag vill minnas att min farbror kallade blommorna axveronica, men det är möjligt att jag minns fel. Uppskattade är de i alla fall av humlorna.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Hälsa, historia, Natur, Planering, Trädgård, Tur | Etiketter , | 13 kommentarer

Och nu blir det Stand Up

När snälla släktingar till dottern försökte klura ut, på håll, vad hon kunde tänkas önska sig i födelsedagspresent fick de tipset att hon jättegärna ville ha en Stand Up.

Oj, sa släktingarna på sitt håll, det blir ju lite knepigt att fixa. Snälla som de är, började de dock ta kontakt med dotterns kompisar för att fjärrstyra arrangemanget. Kände kompisarna kanske till någon Stå-up-komiker som kunde engageras till födelsedagen, för att åka till södra Dalarna och  – ja, typ Stå upp en stund? Det gick trögt. ”Näe det är nog väldigt svårt att ordna”, sa dotterns kompisar.

Efter många samtal fram och tillbaka insåg de snälla släktingarna till sist att det var en SUP det handlade om. En Stand Up Padel.

Dottern blev såklart jätteglad åt den fina presenten och vi andra fick en munter stund när vi försökte föreställa oss de olika Stå-upp-komiker som som var tänkta att komma hit till en liten f.d. bruksort i södra Dalarna och hur det sedan skulle gå till med själva presentöverlämningen. Babben Larsson till födelsedagsfikat på morgonen? Eller Özz Nûjen till eftermiddagens tårtätning? Liiite pinsamt.

Här paddlar den lyckliga SUP-ägaren mellan farfarsstugan och hemmahamnen på tio minuter blankt!

Publicerat i Att tolka, Ord | Etiketter , , | 10 kommentarer

Varför är det så många prickar och fläckar?

När jag kom hem från akvarellkursen granskade mitt observanta sexåriga barnbarn vad jag hade åstadkommit under fem dagar och så frågade hon varför mina målningar var så prickiga och fläckiga.

”Jo”, kunde jag berätta, ”det är för att vi fick lära oss att måla genom att stänka färg”. Hon såg upplivad ut vid tanken och jag inser att jag måste visa hur vi gjorde. Det får nog bli utomhus.

Här har vi en sån där stänkmålning.

Det är rätt svårt att få stänken att hamna där de ska och vi kursdeltagare var ganska prickiga efter några lektioner. Men med lite träning kan det nog funka för motiv som ska vara rufsiga och inte för ordentliga.

Kursen skulle egentligen handla om stadsmotiv, vilket kan vara svårt att förstå, när man tittar på resultatet, med båtar, vatten, stugor och halmbalar. Men övningarna handlade om ljus och skugga, särskilt skugga. Och om kontrasten mellan strama byggnader och mer spontan växtlighet. Och en och annan stadsmiljö blev det ju också.

Läraren heter Giordano Gattolin, och kommer från Italien. Hans ambition var att få oss att måla lite friare och använda starkare skillnader mellan ljus och skugga och att gå loss med kraftigare färger. Nyttigt, roligt, högt tempo och alla målningar känns som förstaskisser. Kanske återvänder jag till några motiv. Eller också tar jag med mig teknikerna till nya motiv.

Tolv bilder på fem dagar –  klart det blir lite skissartat.Här är vi som kämpade med skuggor och stänk. ”Ta med en bild som du är någorlunda nöjd med” var uppmaningen inför fotograferingen. Förslaget att hålla upp ett omålat akvarellark (ett blivande mästerverk) godkändes inte. Platsen är Akvarellcentret i Malingsbo.

Publicerat i akvarell | Etiketter , | 21 kommentarer

Sommarens goda sidor

Om man har möjlighet att söka skugga under träden eller svalka i sjön när det är som varmast, då är den här sortens sommar riktigt njutbar: soliga dagar och nattliga regn som gör att det inte blir för torrt. Som sommarloven förr i tiden.

Smultron och blåbär mognar som de ska. Sättpotatisen kom lite sent i jorden, så vi får vänta lite på färskpotatis från eget land.

Sjön håller en simvänlig temperatur kring 24 grader. Sommar när den är som bäst.

Möjligen finns det kantareller på ön där på andra sidan vattnet – endera dagen ska jag nog ro över och kolla.

Och denna bild bidrar Storfiskarn med, som ytterligare ett exempel på denna sommars goda sidor.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 18 kommentarer

Att ta farväl

I tisdags begravdes min bror, Gunnar Englund, eller Skogsgurra som han brukade kalla sig här på bloggen när han kommenterade. Det var mycket sorgligt, men också en ovanligt fin och trösterik begravning, framförallt för att han var så närvarande i hela ceremonin. Eftersom han visste att han inte hade så lång tid kvar att leva pratade han med sin fru, dvs min svägerska (som också heter Karin Englund), om vad han tyckte skulle kunna passa i samband med begravningen.

I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument.  Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.

Karin berättade att han någon av de sista dagarna de kunde talas vid, citerade Evert Taubes Så länge skutan kan gå: ”Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn …” Och Karin fyllde i med ”och höra böljornas brus och kunna sjunga.” Han bad henne ta med texten nästa dag, men då var han för trött för att orka ta till sig något, eller diskutera vidare. Just den Taube-sången blev i stället ett självklart inslag i begravnings-ceremonin.

Vi hann prata lite i telefon, Gunnar och jag, medan han fortfarande orkade det. Han tyckte det var synd att det snart skulle vara slut, men också att han haft ett bra liv: ”Jag har ju haft jävligt roligt och kanske gjort lite nytta också.” Så ett annat givet musikstycke under begravningen fick bli Povel Ramels Underbart är kort.

Strax innan han dog kom ett nummer av Grönköpings veckoblad, med en artikel som han verkligen skulle ha uppskattat. Den kom dock för sent för att han skulle kunna ta del av den.

Den handlade om energipolitiken i Grönköping (energipolitik var ett ämne som Gunnar gärna diskuterade) och hur man lyckats ersätta den koldrivna ångmaskinen på ortens ångbåt med en fossilfri elektrisk motor. Dock visade det sig att köpingens elkraftverk inte hade tillräcklig produktionskapacitet för att förse den nya båtmotorn med el. Lösningen fick därför bli att ladda elmotorn med el från den gamla koldrivna ångbåtsmotorn … Just det, lite som när vi importerar kolkraft från kontinenten.

Vid begravningen satte sig Karin därför bredvid kistan och läste artikeln för Gunnar (och för oss närvarande). Så fint och så helt och hållet Skogsgurra!

På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall  blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.

Till begravningsfikat tog vi med oss hembakt som vi trodde att Gunnar skulle ha gillat, som till exempel sockerkaka enligt mammas recept; syrran bakade en sorts komplicerade kakor, strassburgare, som mamma brukade baka vid högtidligare tillfällen.

Allt som allt blev det ett fint farväl av vår storebror.

Minnena av honom finns ju här hela tiden i den stuga där han föddes och där vi har så många gemensamma upplevelser, alltsedan barndomen och från helt nyligen. Han trivdes här och kom ofta förbi för att ta ett dopp i sjön om somrarna när han hade jobb i närheten. Så nu sitter jag nere vid stranden om kvällarna och tänker på honom och lyssnar på storlommen, som han hade en särskild relation till.

 

Publicerat i Döden, Förebild, Livet | Etiketter , | 27 kommentarer

Midsommarhelgen ligger bra där den ligger

Jag hörde just i ett radioprogram att midsommarhelgen ligger just i skarven mellan torrt och ganska varmt i början av juni (statistiskt sett) och lite varmare och regnigare i slutet av juni och resten av juli. En mycket svår helg att förutspå väder för, enligt den meteorolog som intervjuades. Och statistiken är svårtolkad, eftersom midsommar flyttar sig hit och dit, med midsommarafton den 19:e förra året och den 25:e i år.

Borde man alltså flytta midsommar? Försommarfest? Eller augustifestival?

Nej tyckte någon som intervjuades i programmet. Det hör ju till, denna spänning och detta flyttande ut och in med med midsommarlunchen allteftersom molnen skiftar riktning. Jag håller med! Och just i år råkade det vara fint hela midsommarhelgen, med lite regn på nätterna och några spänningshöjande stänk på dagen.

Precis som det ska vara. Och så några riktigt fina solnedgångar som extra bonus. Och dessutom mycket sommar kvar! (Jo, jag vet. Nu vänder det … Men ändå!)

När jag ser den här bilden, tagen från fönstret i farfarsstugan känns det extra vemodigt att jag inte kan dela den med min bror. Han föddes här i huset och han var mycket förtjust i alen nere vid stranden, som sträcker ut en gren i en dramatiska gest.

Publicerat i Midsommar | Etiketter , | 14 kommentarer

Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig …

När vi växte upp var det rätt glest med barn i närområdet, så vi var ganska mycket hänvisade till varandra, min ett år äldre bror Gunnar och jag. Han har alltsomoftast dykt upp här i bloggens kommentarsfält som Skogsgurra. Nu finns han inte mer. Han dog i måndags.

Sista gången jag besökte honom var för precis en vecka sedan. Då var han så svag att han inte orkade prata.

Jag hade plockat en bukett liljekonvaljer på norrsluttningen vid vårt barndomshem Ängsbacken. När jag satte blommorna på bordet vid hans säng och sa ”Vassego, kovaj” log han lite och det glimtade till i hans ögon. Det där med liljekonvaljer var en grej mellan oss. Här sitter vi i sprillans nya kläder som mamma sytt. Hängselbyxor år Gunnar och hängselkjol åt mig. Mamma broderade blåklockor på hängslena på min kjol och då krävde brorsan upprört att få något broderat på sina byxor. Mamma frågade vad han ville ha och han sa ”Hjärta å kovaj!” Och så det fick det bli.

Nu blev jag förstås glad att han förstod vad jag menade, men samtidigt väldigt sorgsen.

För det det var mycket olikt Gunnar att ligga tyst och småle lite milt. Han ska ju käfta emot. Bråka med mig. Argumentera och retas.

Jag tycker det syns på bilden vilken energisk och påhittig person han var. En Emil i Lönneberga om man vill, för det blev rätt många hyss. Avsiktliga och oavsiktliga. Eftersom han alltid ville veta hur saker fungerade blev det många prylar som hamnade sönderplockade i hans pojkrum, helst elektronik av olika slag.

Hans intresse för kemi och fysik ledde till en del malörer som bortbrända ögonbryn och annat, men vad det här bandaget berodde på minns jag inte. Något utforskande syfte var det säkert. Hur högt kan man klättra? Går det att göra ett segel av spinkvirke och omslagspapp och flyga från uthustaket med det?

En av våra käraste lekplatser var den närbelägna slaggtippen. Där kunde man se när de glödande slaggdösarna från bruket ändrade färg vartefter som de kyldes av. Ett fascinerande och vackert skådespel och min reaktion var: ”Åh, fint!” Gunnars reaktion var i stället resonemang om hur det kunde bli så olika färger på slaggen när den svalnade, från mörkgrönt till blågrönt, turkos och ljusblått.

När jag nu letar igenom samlingen med gamla negativ från vår barndom ser jag hur tätt tillsammans vi alltid var.

Ofta har jag stuckit min hand i hans. Som på den här bilden med julgranen. Jag ser mest förundrad ut. Medan brorsan ser ut att fundera på hur det ska gå att styra upp detta dubiösa projekt.

Han var alltid redo med förändringsförslag. Som här, där han hjälper syrran och mig att få ordning på julkrubban. Borde det inte vara lite moderna inslag. En Jesus, eller kanske det var en Josef, tillverkad av meccanodelar? ”Visst”, tyckte jag, medan syrran ser lite skeptisk ut.

Han blev med tiden framgångsrik ingenjör med lagerströmmar som specialitet. Hans reklamslogan var ”Reder ut och rättar till”. Och det gjorde han så bra att han hade uppdrag över hela världen. När han kom hem hade han alltid fullständigt osannolika historier att berätta. Det kunde bli timslånga samtal om hans öden och äventyr.

Ofattbart att allt är borta. Alla hans kunskaper, alla minnen, hans version av vår gemensamma historia. Redan – fast det bara gått fyra dagar – har jag många gånger hunnit tänka att det här ska jag fråga Gunnar. Eller berätta för honom. Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig vid tanken på att han inte finns mer.

Publicerat i Döden, Förebild, historia, Livet | Etiketter | 43 kommentarer

Å nu blir det reklam!

Det fotograferades rätt mycket förr, också. Dock inte så mycket som idag, med alla lättillgängliga fotomöjligheter, som framför allt mobilen. ”Den bästa kameran är den som man alltid har med sig.”

I fotointresserade familjer blev det ändå en hel del dokumenterat, även före mobilepoken. På det där mödosamma sättet med en film som skulle laddas i en kamera och som sedan, när den var exponerad, lämnas in till en framkallningsfirma som tog fram negativ, alternativt hemframkallas i en liten vansklig burk. När man sedan hade de framkallade negativen var det svårt att se vad som var vad.

Negativ måste omvandlas till positiv, dvs göras till de pappersbilder man ville ha, med hjälp av en förstoringsapparat. Ack, alla dessa timmar i mörkrummet för att få fram en hyfsad bild av kompisarna! Lite längre exponering? Ett annat papper? Kortare exponering och längre tid i framkallningsbadet?

En grannlaga process att välja papper (mjukt eller hårt), belysa i rätt antal sekunder, kanske skugga någon del av bilden för att det skulle bli bra. Och så framkallningsskålarna, fixativet och sköljskålarna. Så mycket finlir och fingertoppskänsla för att få fram det perfekta fotot.

Min pappa fotograferade mycket men orkade inte riktigt framkalla sina negativ. Resultatet blir förstås att vi har en massa oframkallade negativ, som vi undrar vad de kan föreställa. Jag har försökt att hitta skanners som kan ta hand om alla olika format, från stora svartvita glasplåtar till minimala färgnegativ. De finns, men kostar ohemult mycket. Därför fick jag tipset (tack Kjell & co!) att försöka med en app i stället. En app som läser av och omvandlar negativet till positiv direkt i mobilen. Det är bara att hålla upp negativet mot en ljuskälla och kolla och direkt ser man om det är en bild man vill ha eller ej. Så smidigt!

Det här negativet är en stor glasplåt, ungefär 9×6 cm, tagen någon gång kring 1900. Den är inte tagen av min pappa, men han samlade på allt han kom över i fotoväg. Så när någon tänkte använda gamla glasplåtar för att göra en glasveranda ingrep han och köpte upp plåtarna.

Och varför framkallades aldrig denna förtjusande bild kan man undra.

Kanske för att jag inte skulle börja fundera över den fina kaninpälsen och kaninpälsmössan, som jag fick lagom till vintern efter att våra kaniner ”sprungit till skogs”.

Hursomhelst har jag aldrig sett bilden förut, men med hjälp av den där appen blir den tillgänglig på en sekund.

Och här är en bild som kanske inte säger så mycket, i alla fall om man inte haft just den här vyn som morgonutsikt under de första tjugo åren av sitt liv.

Men kul att se, just för dem som hade detta som morgonutsikt under många år.

Bra app! Det finns lite olika varianter och jag har bara testat en. Söker man på ”omvandla negativ”, eller något liknande kommer det upp en hel del förslag. Rekommenderas till alla som har en hög oidentifierade negativ därhemma!

Uppdatering 8/6: Syrran önskar sig fler negativomvandlingar. Här kommer en, som möjligen fångat henne på bild. Fast det är lite svårt att säga.

Publicerat i Foto, historia, Livet | Etiketter , , , | 25 kommentarer