De som vet mer än vi

Heja Katarina kyrka, som ligger mitt i ett tätbebyggt Södermalm i Stockholm, med en stor, trädrik kyrkogård! Det är en lugn och vacker plats där jag gärna stannar till, alla årstider och ibland stämmer träff med en kompis. Idag bjöds man på en mugg buljong och en kopp kaffe med bröd om man ville. Det ville vi, för det var en kall dag idag, även om solen sken.

Vi tittade in i kyrkan, för att se om det var någon konsert på gång. Det är ju ändå Allhelgonadagen idag. Men musiken skulle komma senare.

Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.

Herr Muffin är ett älskat marsvin, som levt ett gott liv. Men nu är han sjuk och kommer snart att dö. Han summerar: Jag har haft det bra, bättre än de flesta. 1 mycket klok och vänlig fru. 1 blått litet hus med egen brevlåda. 6 små lurviga barn. 3 gånger om dagen kelad med. 728 hela gurkor under livet. 2555 fång gräs, hö och maskrosor.

Han får en fin begravning nedbäddad i en ask med maskrosor omkring sig.  Han sörjs av många, men hans ägare söker tröst i tankarna om att döden nog ändå inte är så skrämmande:

”Nu vet du mer än vi, herr Muffin. Nu vet du vad som händer när man dör. Visst är det så att antingen är döden en vila och då är döden ingenting att vara rädd för. Eller så förs man någonstans till ett evigt liv och lever där i lycka.” Författaren, Ulf Nilsson, dog i september i år, så nu vet han också mer än vi. Precis som herr Muffin.

Vi brukar fika på Katarina kyrkogård ibland, mitt fyraåriga barnbarn och jag. Han tycker om att prata om döden. Vi har kommit fram till att vara död nog är ungefär som det var innan man var född. Vi minns visserligen inte hur det var då, men vi tänker att det inte kan ha varit otrevligt, för då skulle vi nog komma ihåg det. ”I alla fall du, mormor”, säger fyraåringen, som fortfarande är i den åldern då man tror att vuxna vet.

Det här inlägget postades i Böcker, Döden, Förebild, Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

14 svar på De som vet mer än vi

  1. Kicki Englund Frost skriver:

    ”som innan man föddes” det ska jag berätta för 3,5-åringen som var lite fundersam idag vid gammelfarmors och farfars grav.

  2. Brorsdottern skriver:

    När tonåringen gick på dagis så kom han hem en dag och förbjöd mig att köpa den där boken som alla blir ledsna av, den där om ”muffinsen”, så denna historia är okänd för mig. Känner att jag nog måste bläddra i den nånstans vid tillfälle.

    Igår tändes ett ljus ute på trappen både här och där för den som ligger i minneslunden.

    • Karin skriver:

      Ja, sorglig är den ju, den där berättelsen om ”muffinsen”. Men sorglig på ett vänligt sätt.

      Det har varit några kyrkogårdsdagar för min del, som det ofta blir kring allhelgona. Minneslunden i Horndal fick ett par ljus, graven också, plus en liten bukett. Sedan ljus också graven på Katarina kyrkogård där redaktör’n finns. Han var bra på odlingar när han levde och på hans grav frodas alla möjliga växter. Om jag sätter dit en ros, som är tänkt att få blomma ut och sedan tas bort, så slår den rot och blir kvar. Samma med alla andra små krukor och plantor som jag satt dit.

      Här är pappas grav (med mammas namn också, men hon finns ju i minneslunden) och faster Ellens och farbror Nisses.
      graven

  3. hyttfogden skriver:

    Här fanns ljus på trädgårdsbänken och en stallykta vid dörren
    och ljus på köksbordet. Hoppas att han kände att vi tänkte på honom, för man kan ju aldrig veta vart dom går som lämnar oss och var dom är eller vad dom gör.

    • Karin skriver:

      Kanske Gunnar fortfarande är lika rastlös som förr och hinner vara lite varstans, nuförtiden, när han eventuellt kan sväva lite friare. Och ljusen som vi tänder på lite olika platser fungerar nog som ett slags gps-signaler, så att han var var vi finns!

      • Brorsdottern skriver:

        Vi funderade igår på hur G skulle velat haft sitt tända ljus och det spårade ur lite så till slut sa vi att han nog hade tyckt det skulle vara roligt med en syltburk som ljuslykta, typ som man dricker Moonshine ur (alltså inte VI då’rå som är så ordentliga).

      • Karin skriver:

        Urspårning gillade Gunnar! Syltburk gillar han säkert. Det skulle också kunna gå bra med en ansjovisburk, den där runda sorten. Ur en sån kan man enligt Gunnar dricka Pajala Sunset: en skvätt surströmminsspad i botten, rejält med Moonshine på det och så en skiva falukorv, som symboliserar den nedåtgående solen, över burkkanten.

  4. Brorsdottern skriver:

    Då får det bli ansjovisburk nästa år, hoppas inte traktens kissar bränner nosen. Kanske ska skölja ur burken först.

  5. Staffan skriver:

    Fin text. Ännu ”djupare” blir begreppet ”innan jag föddes” om man lägger till ett gäng år, exempelvis 100 000 000 000 000 stycken. Var fanns jag för så länge sen?
    Svar till signaturen ”frågvis”.

    • Karin skriver:

      Tanken svindlar! Alla har kanske funnits alltid. Möjligen plockas vi från kategorin ”ännu ej född” till ”levande” (någon miljarddel av en nanosekund ur ett evighetsperspektiv) och sedan vidare till ”död”. Eller tillbaka till ruta noll.

  6. hyttfogden skriver:

    Ur en visa (Barbro Lindgren??) inte helt säker på ordalydelsen ungefär så här:
    ”Å tänk vad det var längesen som inte jag var född…”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.