Det verkar som om hösten är här

Höstterminen har stapplat igång, lite ovant och trevande. Vad kan man, vad får man, vad bör man? Träffa familjen inomhus, träffa kompisar, åka tåg och tunnelbana, gå på bio … hur var det nu man gjorde, förr i tiden?

En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.

Denna termin startade vi med bläckövningar, liksom i början av förra terminen.

Jag laborerar med tre olika bläck, varav två snarare är tusch, dvs inte vattenlösliga när de väl har torkat: Leipziger Schwarz, som är vattenlösligt, Zeichentusche från Rohrer och Klingner och Parker Quink, som båda är vattenfasta när de torkat.

Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.

Den här gången var det femminutersmålningar som gällde, så det blev en ganska omfattande produktion. Tolv målningar på två träffar, om jag har räknat rätt. Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.Och här har vi teckningstuschet som heter ”Schwarz”. Den är verkligen bara svart. Hur jag än försöker locka ur den andra nyanser förblir den bara svart, eller olika nyanser av grått, beroende på hur jag spär ut det. På den här målningen har jag alltså gjort en undermålning i svart-grått. När den väl var torr kunde jag gå över med några olika nyanser med akvarellfärg, utan att undermålningen löses upp. Mycket smidigt.

Om man sprejar vatten på ett akvarell-papper och sedan målar med till exempel Leipziger Schwarz blir det så här. Den gula färgen letar sig gärna ut i dropparna.

Ett bra sätt att komma igång efter sommaren. Det här är ju målningar som i stort sett målar sig själva. Och när man väl är igång brukar idéerna dyka upp lite vartefter.

Det här inlägget postades i akvarell, färg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Det verkar som om hösten är här

  1. Kicki Englund Frost skriver:

    Ja men grått är ju så fint. Den stora bild två ser ut som om jag står vi älven en sån där dag, sen går jag hem och dricker mjölkchoklad med vispgrädde.

  2. Ja, en omställning när allt blivit friare.
    Alltid kul med ditt måleri också.
    Skön weekend!

  3. margareta börjesson skriver:

    Roligt att se ditt experimenterande – och vackert!

    • Karin skriver:

      Tack Margareta! Experimenterandet är nyttigt och kul – det gäller ju att inte hamna i någon ”skicklighetsfälla”. Nya metoder och motiv hjälper till att hålla utforskandet i gång.

  4. Cecilia N skriver:

    Morgon mellan fjällen, den där stora med blå och gula färger.
    Fascinerande att man kan göra sånt där med bra svart färg.

    • Karin skriver:

      … hör, hur bäck och flod. Favvopsalm när jag gick i skolan och det sjöngs psalmer lite då och då.

      Ja, det är ett färgrikt svart bläck! Lite knixigt att få till, men med lite tur kan det bli bra.

  5. Staffan skriver:

    Härliga försök. Såna blir ofta friare och intressantare än ”konst gjord på allvar”.
    Du vet vad jag tycker om dina verk. Men ärligt, vad säger din lärare? ;)

    • karin skriver:

      Well … min lärare säger inte så mycket. Mer än att han hoppas att vi känner att vi tappar fotfästet ibland. Och det gör vi ju. Ingen risk atg vi hamnar i duktighetsträsket. Eller perfektionsistträsket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.