Fritidshuset har många fördelar, det har det, men nätuppkopplingen är inte en av dem. När jag är på någorlunda bra humör brukar jag säga att den är intermittent. Vad jag säger när jag är less på misslyckade försök att kommunicera med omvärlden ska jag nog inte återge i text. Det innebär tyvärr också att det kan bli lite glest mellan blogginläggen.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
Där den sitter kvar sitter den väldigt fast. Men ibland lossar någon bit och det ser alltmer fläckigt och trist ut.
Jag har försökt skrapa bort den vita färgen med olika monsterverktyg, men den sitter så hårt att det är risk att järnplåten blir demolerad också, om jag verkligen tar i.
Att måla över det svarta med vitt igen är ju ingen idé, för det fortsätter att ramla bort några kvadratcentimeter varje år. Men om jag gör tvärtom? Målar över det vita med svart? Då gör det ju inget om det fortsätter att ramla bort bitar då och då, för det är ju samma färg inunder. Så här blev det. I stället för ett oroligt hörn som jag tidigare gärna försökt gömma kan jag nu glädja mig åt en mycket lugnare vrå. 
Ett annat glädjeämne (ja, det gäller att vara observant och ta vara på det som kan muntra upp) är utsikten vid sjön och den gamla alen som står där.
Så här har det sett ut i många år och visst är det vackert, MEN, den där tjocka elledningen tvärs över utsikten har varit ett ständigt irritationsmoment. Svår att photoshoppa bort dessutom.
Den kom till när Vattenfall insåg att det var för krångligt med alla elavbrott i våra trakter. De bytte därför ut fyra tunna fina ledningar, där fåglarna brukade sitta som små noter på ett notblad, mot den här kraftiga fula svarta ledningen. Fåglarna bojkottar den.
Men så kom Vattenfall till insikt att det inte hjälpte. Träd föll och det blev elavbrott trots den nya ledningen. Så de grävde ner den!
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
Man får vara glad att man får vara tacksam, ”i dessa tider”, eller hur!
Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.
Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.
Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.
Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.
Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.
Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.
I tysktalande länder har man ett trevligt uttryck: ”Guten Rutsch!” Eller ”Guten Rutsch ins Neue Jahr!” Alltså: God skjuts in i det nya året!
Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!
Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).
Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten. 
