Bored Panda heter en plats på nätet som presenterar ibland knäppa, ibland tänkvärda inslag. Jag kan inte riktigt bestämma mig till vilken kategori deras lilla konsthjälpreda hör.
Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.
Som till exempel att konstnären är den holländske 1400-talskonstnären van Eyck om många, såväl kvinnor som män, ser ut som Putin.
Och hur ska man veta om det är en Rembrandt man ser? Det är bara att hålla utkik efter hobbits, eftersom de är rätt vanligt förekommande på Rembrandts målningar.
Om det handlar om folk som har tråkigt på partyn är det sannolikt Édouard Manet.
Om man i stället ser människor som ser ut att ha roligt på party är det sannolikt Pierre-Auguste Renoir.
Jag kom att tänka på den här lilla konstguiden när jag lyssnade på radioprogrammet ”Stil” häromdagen, där de som vanligt sakkunnigt och grundligt avhandlade veckans stilämne. 
Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.
Bored Pandas konstguide konstaterar helt kort att man kan vara säker på att det är en Caravaggio om de avmålade modellerna är mörklockiga koögda unga män, som ser ut som kvinnor.
Radioprogrammet Stil koncentrerade sig i stället – som ofta – på kläderna. Caravaggios modeller har ofta en enkel vit skjorta, eller ett vitt skynke, som liksom halkar av här eller där.
Med detta vill jag egentligen bara säga att Stil är ett radioprogram som det är väl värt att lyssna på eftersom de lägger ner arbete på att hitta intressanta ämnen, som de också tar hand om på ett bra sätt.
Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).
Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.
Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!
Såhär kan det se ut.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
