Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.
Därför tittar jag ganska urskillningslöst när jag väl blir insläppt. Videoinlägg där den ena idén avlöser den andra och jag kommer på mig själv med att bara sitta och titta en lång stund. Tills jag inser att jag redan vet hur man gör en ugnsomelett. Eller att det inte är någon idé för mig att steka mina ägg i en paprika-ring, eftersom jag tycker att de är godare utan paprika. Men okej, det kan vara en bra idé om man ska servera flera personer (som gillar paprika) om man vill att det ska se lite snyggt ut.
Eftersom jag är uppväxt i en snickarverkstad lockas jag särskilt av inlägg om träslöjd. Även om min reaktion oftast blir ett häpet: ”Men varför?!”
Här har någon lagt ner stor möda och mycket lim på att såga ut hål i ett trasigt träblock och sedan såga ut figurer som passar i hålen. Figurerna pressas ner i hålen, limmet som pressas ut torkas bort, uppstickande bitas sågas av och det hela slipas. Träblocket med en spricka har fortfarande en spricka, men sitter sannolikt ihop. Men varför? Projektet kan inte vara motiverat av brist på träbitar, för under arbetets gång gick det åt en hel del finfina träbitar för att såga till de där hophållande figurerna.
Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.
Men det jag ser i Facebookflödena är av ett annat slag. Komplicerat och resurskrävande. Man bör helst – utöver vanliga verktyg – ha tillgång till svarv, fräs, rikthyvel, planslip, vinkelslip, sågklinga, pelarborr, bandsåg, tigersåg, svets, skruvstäd, mm. Är det kanske verktygsfabrikanterna som sponsrar alla dessa inlägg?
”Snyggt men inte pråligt, sa fan och målade svansen ärtgrön”, som vi brukade säga hemmavid.
Eller är det rentav instruktivt och nyttigt för de specialintresserade? För, säga vad man vill om Facebook, visst finns det användbara och intressanta instruktionsfilmer för alla tänkbara nördgrupper. Mina stapplande handarbetsförsök nyligen skulle varit omöjliga utan Facebook och Youtube.
Kolla här min alldeles egna boro-fåtölj. Armstödet riskerade att bli söndernött så jag har satt på ett armstödsskydd, som blev söndernött. Då lagade jag hålet med gammalt sysilke (eller kan det heta mouliné-garn?), som troligen kommer från Bågenholms sybehörsaffär i Falun, där min mamma jobbade extra med att brodera dukar i sin ungdom.
Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.
Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.
Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.
Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.
Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.
Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
