Jag skriver sällan komihåglistor när jag ska handla. Det går för det mesta bra ändå och skulle glömmer jag något är det ju inget större problem i en stad där affärerna ligger nära och har öppet för det mesta. På landet är det lite annorlunda: lite längre till affären och bara en butik att välja på, vilket kan kännas pinsamt när man återvänder för tredje gången samma dag för att komplettera. ”Välkommen tillbaka!” säger expediten glatt.
Ibland känner jag mig som Lisa och Anna i Bullerbyn när de går den långa vägen till affären för att handla. Till Lisas mamma: jäst, falukorv av den bästa, ett paket ingefära, ett synålsbrev, en burk ansjovis, sötmandel. Till Annas mamma: knäckebröd, kaffe, bitsocker, gummiband och så falukorv av den bästa. Farfar vill ha bröstsocker och liniment. De traskar iväg och hittar på en sång om allt de ska köpa, med refrängen ”en bit falukorv utav den bästa”.
De glömmer förstås det ena efter det andra och måste återvända ett par gånger. Till sist är de ganska trötta på sitt uppdrag när de stretar hemåt och sjunger om den där falukorvsbiten. De tvärstannar när de inser att de glömt just falukorven. Tillbaka igen. Så är det alltsomoftast för mig också.
Men nu har jag fått planerings-hjälp av en sjuåring och en fyraåring (snart fem!). Det är otänkbart för dem att åka till affären utan komihåglista! De turas om att skriva och båda klarar att skriva det mesta. Det är ju lätt att lista ut vad ”husonspaper” är.
Fyraåringen berättade för mig att det där som låter som ”ng”, i släng, det stavas med TVÅ bokstäver n och g. Hans föräldrar har ingen aning om hur han kan kunna sånt, men jag misstänker att det kan vara följden av att ha ett äldre syskon. Det var så jag lärde mig att läsa och skriva. Och jag ser hos barnbarnen nu, samma förtjusning som jag kände då, över allt det går att veta. Måtte den känslan få vara kvar så länge som möjligt!
Vad duktiga dom är! Funderar på vad man gör när man panta slang. Är det panta nånting eller panta OCH göra nåt med slang?
Ah! Slänga skräp?
Precis! Det är bara ett par små prickar som är på rymmen i SLANG.
Vi hade en diskussion om det. Jag tyckte att när vi väl handlar och pantat är det naturligt att åka till slängstället, så det glömmer vi väl inte. Jo, tyckte barnbarnen, bäst att vi skriver upp, för det är ju vanligare att du åker hem direkt än att du åker till slängstället. Och då glömmer du kanske.
Bra gjort av barnen, ordning och reda där.
Jag har en bra bit promenad till affär med mycket begränsat sortiment och ingen bil här i Sverige, så måste planera för månadsinköp i en större affär långt bort.
Ha det bra!
Ja, det är skönt med dessa små ordningsamma personer i mitt liv!
Månadsinköp låter som en rätt krävande uppgift!
Visst händer det att jag skriver lista, den ligger på köksbordet och fylls på varefter vi kommer på vad som saknas. Sen åker jag och handlar och lappen ligger fortfarande på köksbordet. Jag beklagade mig för grannen som också var och handlade att jag glömt lappen och han gav mig tjänstvilligt sin handlingslapp. Det var ingen större skillnad.
Måste vara en särskild ”glömma-lappen-gen” som vi fått! För mig har det alltså resulterat i att jag gett upp om att skriva lappar eftersom jag ändå aldrig vet var de finns när jag väl är i affären. Utom när jag har mina små assistenter med, förstås.
Jag får vänta på att min assistent ska passera treårsåldern.
Ja, hur var det Hasse Alfredsson sa apropå vad man kan ha små barn till? Nåt i stil med: ”Vid fyra års ålder ska dom väl kunna gå mindre ärenden”
Underbar lapp! Du får absolut inte slanga den! Jag skriver alltid lappar som jag ibland glömmer hemma. Men genom att man skriver ner saker är det lättare att komma ihåg i alla fall. Vi har ju en mil till närmaste affär så man ska helst inte glömma vad man ska köpa. Fast det brukar ändå bli dubbelt så mycket handlat som man skrivit upp.
Ingrid
Det har du rätt i, att det hjälper att skriva ner vad man behöver. Även om lappen ligger hemma på köksbordet kommer man någorlunda ihåg vad det var man skrev ner.