Höstterminen har stapplat igång, lite ovant och trevande. Vad kan man, vad får man, vad bör man? Träffa familjen inomhus, träffa kompisar, åka tåg och tunnelbana, gå på bio … hur var det nu man gjorde, förr i tiden?
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Denna termin startade vi med bläckövningar, liksom i början av förra terminen.
Jag laborerar med tre olika bläck, varav två snarare är tusch, dvs inte vattenlösliga när de väl har torkat: Leipziger Schwarz, som är vattenlösligt, Zeichentusche från Rohrer och Klingner och Parker Quink, som båda är vattenfasta när de torkat.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Den här gången var det femminutersmålningar som gällde, så det blev en ganska omfattande produktion. Tolv målningar på två träffar, om jag har räknat rätt. 
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Och här har vi teckningstuschet som heter ”Schwarz”. Den är verkligen bara svart. Hur jag än försöker locka ur den andra nyanser förblir den bara svart, eller olika nyanser av grått, beroende på hur jag spär ut det. På den här målningen har jag alltså gjort en undermålning i svart-grått. När den väl var torr kunde jag gå över med några olika nyanser med akvarellfärg, utan att undermålningen löses upp. Mycket smidigt.
Om man sprejar vatten på ett akvarell-papper och sedan målar med till exempel Leipziger Schwarz blir det så här. Den gula färgen letar sig gärna ut i dropparna.
Ett bra sätt att komma igång efter sommaren. Det här är ju målningar som i stort sett målar sig själva. Och när man väl är igång brukar idéerna dyka upp lite vartefter.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
relingen. Hur öser man en båt som är alldeles full?
Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”
Här är vi som kämpade med skuggor och stänk. ”Ta med en bild som du är någorlunda nöjd med” var uppmaningen inför fotograferingen. Förslaget att hålla upp ett omålat akvarellark (ett blivande mästerverk) godkändes inte. Platsen är Akvarellcentret i Malingsbo.
