I söndags åkte jag mil efter mil genom granskogarna från sydöstra Dalarna, en sväng in i norra Västmanland och bort till västraste delen av södra Dalarna, till Grängesberg, nära Värmlandsgränsen. På vägen hämtade jag upp min svägerska och namne i Ställdalen, för ett gemensamt konsertbesök på Cassels.
Högt över de nedlagda gruvanläggningarna ligger en byggnad som ser ut som en korsning mellan Akropolis och Bank of England. Det är Cassels, finansierad av en donation till Grängesbergs arbetare av Grängesbergsbolagets skapare, Ernest Cassel. Här skulle gruvarbetarna få en chans att lyssna till musik, se teater, höra recitationer och bilda sig i största allmänhet.
I söndags gav Bergslagssymfonikerna sin uppskjutna sommarkonsert och jag tyckte det märktes att de gillade att kunna spela tillsammans igen. 
När jag jobbade i arkivvärlden hade vi en depå i Grängesberg och jag hade ofta anledning att åka dit. Om jag hade tur var det konsert. En gång kom jag lite för tidigt till konsertlokalen och fick en chans att prata med en av de lokala arrangörerna. Jag hjälpte till att ställa ut notställ. Han bläddrade lite bland notbladen och stannade plötsligt upp och pekade på partituret och sa med känsla och inlevelse, som förstärktes av hans bergslagsmål: ”Här … här blir det fint!” Han berättade också att det var lätt att hitta musiker som ville komma och spela i Cassels, eftersom konsertlokalen har internationellt rykte om sig att ha ovanligt bra akustik.
Varje år väljer Bergslagssymfonikerna ut en ung musiker som årets solist. I år är det den 23-åriga oboisten Klara Borgqvist. Jag undrar ju hur man är funtad när man kan stå inför en publik som solist och spela igenom Strauss konsert för oboe och orkester utan några noter. Det blir väldigt många toner att hålla reda på. Fint blev det i alla fall och akustiken var mycket riktigt väldigt bra.
Sen for jag hem med den nästan fulla månen som sällskap. Det är gott om små sjöar i de där trakterna och plötsligt såg jag siluetten av en älg avteckna sig mot en spegelblank sjö. Jag stannade försiktigt och hoppades kunna ta en bild, men älgen älgade på älgars vis in i skogen på andra sidan vägen. 
Men månen stannade kvar och lät sig villigt fotograferas
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
relingen. Hur öser man en båt som är alldeles full?
Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”
