Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig …

När vi växte upp var det rätt glest med barn i närområdet, så vi var ganska mycket hänvisade till varandra, min ett år äldre bror Gunnar och jag. Han har alltsomoftast dykt upp här i bloggens kommentarsfält som Skogsgurra. Nu finns han inte mer. Han dog i måndags.

Sista gången jag besökte honom var för precis en vecka sedan. Då var han så svag att han inte orkade prata.

Jag hade plockat en bukett liljekonvaljer på norrsluttningen vid vårt barndomshem Ängsbacken. När jag satte blommorna på bordet vid hans säng och sa ”Vassego, kovaj” log han lite och det glimtade till i hans ögon. Det där med liljekonvaljer var en grej mellan oss. Här sitter vi i sprillans nya kläder som mamma sytt. Hängselbyxor år Gunnar och hängselkjol åt mig. Mamma broderade blåklockor på hängslena på min kjol och då krävde brorsan upprört att få något broderat på sina byxor. Mamma frågade vad han ville ha och han sa ”Hjärta å kovaj!” Och så det fick det bli.

Nu blev jag förstås glad att han förstod vad jag menade, men samtidigt väldigt sorgsen.

För det det var mycket olikt Gunnar att ligga tyst och småle lite milt. Han ska ju käfta emot. Bråka med mig. Argumentera och retas.

Jag tycker det syns på bilden vilken energisk och påhittig person han var. En Emil i Lönneberga om man vill, för det blev rätt många hyss. Avsiktliga och oavsiktliga. Eftersom han alltid ville veta hur saker fungerade blev det många prylar som hamnade sönderplockade i hans pojkrum, helst elektronik av olika slag.

Hans intresse för kemi och fysik ledde till en del malörer som bortbrända ögonbryn och annat, men vad det här bandaget berodde på minns jag inte. Något utforskande syfte var det säkert. Hur högt kan man klättra? Går det att göra ett segel av spinkvirke och omslagspapp och flyga från uthustaket med det?

En av våra käraste lekplatser var den närbelägna slaggtippen. Där kunde man se när de glödande slaggdösarna från bruket ändrade färg vartefter som de kyldes av. Ett fascinerande och vackert skådespel och min reaktion var: ”Åh, fint!” Gunnars reaktion var i stället resonemang om hur det kunde bli så olika färger på slaggen när den svalnade, från mörkgrönt till blågrönt, turkos och ljusblått.

När jag nu letar igenom samlingen med gamla negativ från vår barndom ser jag hur tätt tillsammans vi alltid var.

Ofta har jag stuckit min hand i hans. Som på den här bilden med julgranen. Jag ser mest förundrad ut. Medan brorsan ser ut att fundera på hur det ska gå att styra upp detta dubiösa projekt.

Han var alltid redo med förändringsförslag. Som här, där han hjälper syrran och mig att få ordning på julkrubban. Borde det inte vara lite moderna inslag. En Jesus, eller kanske det var en Josef, tillverkad av meccanodelar? ”Visst”, tyckte jag, medan syrran ser lite skeptisk ut.

Han blev med tiden framgångsrik ingenjör med lagerströmmar som specialitet. Hans reklamslogan var ”Reder ut och rättar till”. Och det gjorde han så bra att han hade uppdrag över hela världen. När han kom hem hade han alltid fullständigt osannolika historier att berätta. Det kunde bli timslånga samtal om hans öden och äventyr.

Ofattbart att allt är borta. Alla hans kunskaper, alla minnen, hans version av vår gemensamma historia. Redan – fast det bara gått fyra dagar – har jag många gånger hunnit tänka att det här ska jag fråga Gunnar. Eller berätta för honom. Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig vid tanken på att han inte finns mer.

Det här inlägget postades i Döden, Förebild, historia, Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

43 svar på Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig …

  1. Brorsdottern skriver:

    Ja det känns konstigt att han är borta. Det här med påhitten och experimenten fortsatte han med ihop med tonåringen. De utsåg tonåringens pappa som offer ibland och försökte reta gallfeber på honom, i alla fall få en liten reaktion. Morfar utförde och tonåringen gick efter och fnissade.

    Det är nog ingen som varit med om så mycket underliga händelser som han men den där lilla spärren som vi andra har som gör att man inte ger sig in i vissa saker hängde löst och dinglade. Han skulle bara kolla vad som hände!

    • Karin skriver:

      Hans öppenhet (med avhakad spärr) och nyfikenhet ledde till de mest osannolika äventyr, oavsett om han var i Provence, i Schweiziska alperna, i Egypten eller i Kiruna. Kul att få ta del av, men ibland var jag glad att jag inte var med själv, när det lät som att det varit alltför spännande.

      Retsamheten var också en del av utforskandet, tror jag. I alla fall testade han ofta på mig, när vi var barn, om han kunde få mig att bli arg. Jag insåg ju att det var det han ville och blev med tiden rätt motståndskraftig. En bra träning inför vuxenlivet!

  2. Kicki Englund Frost skriver:

    Ja det är konstig att han inte är med längre.
    Och lite avundsjuk är jag nog på att ni hade syskon, ja jo det hade ju jag också men ni var så mycket äldre och jag hann aldrig ikapp.

    • Karin skriver:

      Ja, en ålderskillnad på sju år är ju rätt mycket, särskilt om vi sedan gav oss av åt olika håll rätt tidigt. Särskilt Gunnar. Men lite har vi väl tagit igen de senaste 50 åren, eller så?

  3. Storfiskarn skriver:

    Ja nog är det otaliga händelser och historier som han varit med om. Själv kommer jag ihåg några speciellt. Det har hänt i samband med att vi varit i Horndal i semestertid eller på någon helg. Han fick ju rycka ut när det var någon vals som stannat på bruken runt om i landet. En gång följde jag med till Långshyttan för de hade ringt från bruket när det inte fungerade. Det var stopp i matningen av ett transportband eller liknande. Jag fick av säkerhetsskäl inte vara med inne på bruket utan vänta i bilen till han var klar med jobbet. Den gången kom han skrattande tillbaka till bilen och berättade att det varit en del ombyggnader inne på bruket under semestern. De hade byggt en trappa rakt igenom ett transportband utan att tänka på att det var någon form av skopor på bandet som när de kom till trappan så blev det stopp. Klantskallar eller något sådant sa han då. En annan gång när vi hade ledigt och bestämde oss för att ta ekan för att fiska i Rossen tidigt en morgon. Solen lyste så vädret var bra men inga napp i fisket. Då fick vi syn på farbror Erland som var ute i sin fina trädgård och pysslade om sina blomster. För oss var det en möjlighet att försöka ”lirka till oss” en kopp kaffe på morgonkvisten. Vi rodde bort till Erland och berömde hans fina trädgård och förhörde oss om alla olika sorters växter han hade i trädgården. Till slut frågade Gunnar ”har du kaffebuskar också”? Nej det hade han inte, och han förstod inte vinken om kaffebusken heller så vi fick återvända till Fyrbo utan både fisk och kaffe.

    • Karin skriver:

      Den om trappan genom transportbandet har jag inte hört förut. Måste ha roat Gunnar något alldeles extra.

      Det var fascinerande hur ofta han under sitt problemlösande hittade just exempel på planeringsmissar och missförstånd. Jag tror han ägnade sig lika mycket åt att klura ut psykologiska låsningar mellan olika personer och avdelningar som åt rent tekniska lösningar.

      Intressant ändå att han avstod från att beordra farbror Erland in i köket för att koka kaffe. Men jag tror att han hade rätt mycket respekt för honom. Hoppas ni fick kaffe när ni kom tillbaka till Fyrbo!

  4. Beklagar sorgen!
    Så fint du skriver. Jag blir riktigt rörd och får små tårar i ögonen, även om jag inte kände honom. Syskonkärlek måste vara något speciellt, något jag tyvärr aldrig haft som ensamt barn i familjen.
    Sköt om dig!

  5. Staffan skriver:

    Så trist. Jag trodde hans signatur dolde en ung man. Han gav ett ungdomligt och dynamiskt intryck.

    • Karin skriver:

      Åh, det hade han gillat att höra, Skogsgurra. Dynamisk är nästan ett understatement när det gäller all hans energi. När han fick ett uppdrag i Nederländerna i höstas hoppade han in i bilen och körde dit. Väl där visade det sig att reservdelarna inte anlänt. Han var för rastlös att slå sig ner på något hotell och vänta så han drog vidare till Provence så länge. Osv. Ständigt on the go.

  6. Lovisa skriver:

    Och jag som barn älskade hans toarullehållartävling! En minne för livet!!!

    • Karin skriver:

      Ja, toalettpappershållarsällskapet! Eller TPH-amatörerna till vardags. Som fick oss att leta upp och dokumentera toapappershållare längs vägarna under en bilresa till Italien. Mycket givande.

      • Brorsdottern skriver:

        Ja det var helt sjukt vad man kollade in toarullehållare under en period! Jag tittar alltid en extra gång på dom fortfarande än idag.

      • Karin skriver:

        Jag med! Och det har hänt att jag skickat en och annan rapport till TPH-amatörerna även i modern tid. En hållare i form av groda som håller toarullen, till exempel. Hur ska det nu gå med den anrika föreningen?

        • Brorsdottern skriver:

          Väldigt ambitiöst alltihopa! Minns du Anticaravanclub? Han var t o m med i ett debattprogram med Robert Aschberg.

        • Karin skriver:

          Ja, debatten med Aschberg! En höjdarflopp! Jag minns att Gunnar var mycket nöjd med att den tänkta konfrontationen mellan honom (som husvagnsmotståndare) och någon representant för husvagnsentusiaster liksom rann ut i sanden. Gunnar frågade entusiasten – i direktsändning i Aschbergs program – vilken husvagn han hade. ”Nä”, sa entusiasten ”jag har ingen”.

          • Brorsdottern skriver:

            Det blidde en tummatuta liksom!

          • Karin skriver:

            Ja, och Gunnar var förtjust. Dessutom tror jag (men kan minnas fel) att de två förmodade antagonisterna gick och tog en öl efter debatten och var hur överens som helst. Även om att husvagnar är otympliga och skrymmande i trafiken!

  7. Karin – jag beklagar er förlust. Träffade Gunnar bara en gång, i samband med studenten, och har förstått att han var Skogsgurra – och nu är han borta. Glad att han finns i ditt och alla andras minnen, glad att han var så levande och livsintresserad som han framstår. Ledsen för dig som inte har honom kvar i livet – men du har honom på alla andra sätt.

    • Karin skriver:

      Tack Margareta! Ja han var osedvanligt mycket levande och det är svårt att förstå hur allt det där bara kan försvinna. Men, som du skriver, många fina minnen finns kvar.

  8. Morgan skriver:

    Oj, jag vet inte hur jag ska skriva här. Jag läste igenom hela texten och fick sorgsna ögon, att förlora någon nära är nog så svårt att beskriva. Livet går vidare men så länge man minns och pratar om dom som gått vidare finns dom…

  9. Lotten Bergman skriver:

    Skogsgurra gav sedan 2011 ett outplånligt intryck på hela vår familj – inklusive de då redan utflyttade barnen. När han och Hyttfogden bodde i det stora gula huset hängde såklart ett gammalt bananskal i en lampkrona, vilket vi fortfarande nämner då och då här hemma.
    Bananbild: https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2011/07/bananilampa.png

    Bilden med julkrubban: du har så fina mockasiner på dig!

  10. Dieva skriver:

    Men åh så tråkiga nyheter Karin. Beklagar verkligen. Jag träffade visserligen bara Gunnar vid ett fåtal tillfällen men en desto mer via nätet. Han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos många.

    Kram!

    • Karin skriver:

      Tack Dieva! Ja, det blir tomt efter honom på många håll. Han hade ett fantastiskt kontaktnät och täta kontakter med olika miljöer runt om i världen.

  11. Paula skriver:

    Vilka fina gemensamma minnen ni har från barndomen. Inte utan att jag blir avis som inte hade några syskon alls. Men det måste kännas både sorgligt och konstigt att mista sin bror, jag hoppas de glada minnena tar över så småningom. Beklagar sorgen, tack för att du delar vackra barndomsminnen

    • Karin skriver:

      Tack Paula! Det är fint att ha alla dessa minnen att ta fram. Men så sorgligt att inte kunna göra det tillsammans med min bror, som ju i många fall var den enda som jag delade dem med. Det har blivit som ett mantra för mig: så sorgligt att han inte finns – så fint att han fanns.

  12. Kristina Lejdström skriver:

    Så sorgligt Karin. Men så fint skrivet här och alla minnen.
    Blir lite ordlös. För det är en så stor förlust när man står varandra
    Så nära som ni gjorde. Livet är skört. Det påminns vi om varje dag.

    • Karin skriver:

      Tack Kristina! Tomt och konstigt efter bästa brorsan, ja. Svårt att vänja sig vid tanken, faktiskt.
      Alla gemensamma skämt … Och att rhododendron prunkar lila mot den röda stugväggen ville jag ju visa honom. Vi hade en evig diskussion om detta. Jag tycker inte att det passar med lila mot falurött. Han fick för sig att jag ogillar allt lila och retades genom att leta upp och ge mig alla tänkbara lila föremål. Saknar det.

  13. Cecilia N skriver:

    Men va?!

    Jag träffade Skogsgurra och Hyttis på båskalaset hos Lotten. Jag anar att det var 2013. Men desto mer har jag ju ”träffat” honom i din och i Lottens blogg.
    Jag tycker han verkade vara som min pappa ungefär: nyfiken, diskussionslysten, problemlösande och busig och hjälpsam.

    Varma tankar till er systrar och Hyttis.

    • Karin skriver:

      Visst är det konstigt! Det var ju inte så länge sedan som vi … ja, allt möjligt. Sågs. Pratade i telefon. Utväxlade roliga, förvirrade och intressanta meljmeddelanden när han av misstag skickade kopia på jobbmail till mig i stället för till min svägerska (som också heter Karin Englund).

      Bra sammanfattning! Nyfiken, diskussionslysten, problemlösande, busig och hjälpsam. Men kan lägga till att han hade ett extremt bra minne och kunde reda ut mycket som jag hade vaga föreställningar om i min barndom.

      Tack!

  14. Tove Olberg skriver:

    Så fint du skriver om din bror. Har ju läst hans kommentarer vid tillfällen. Så fina bilder och vilka minnen du har! Berörd blev jag.
    Så går en dag i sänder och några går ifrån oss i livets gång. Vi får minnas och vi får sörja och det som varit blir annars.
    I morse tänkte jag att ska titta in hos Karin under dagen idag och se hur hon har det.
    Kram till dig!

    • Karin skriver:

      Tack Tove! Så trevligt när du tittar in hos mig!
      Ja, det är ju bara att acceptera att döden (och sorgen) är en av förutsättningarna för våra liv. Men ibland är det lite extra svårt.

  15. hyttfogden skriver:

    Idag blev en ledsam dag för en av SGs kompisar skickade mig en länk till Elektronik i Norden där redaktör Göte skriver en fin runa om Gunnar. Och jag tänker att det fanns så mycket kvar för honom att göra och vi hade inte en tanke på att det skulle ta slut så fort. Mitt i steget lämnade han oss. Hade massor kvar att skriva och massor kvar att göra och det gör mig så ledsen.
    Googla på ”Skogsgurra har gått bort” så hittar ni runan en bit ner i början av tidningen.
    Jag har nu den senaste tiden mailat till massor av bekanta och tvingats meddela vad som hänt och när jag skriver ”Gunnar är död” och sedan sitter och tittar på de tre orden vill jag inte och kan inte förstå att det är bister verklighet. Det är liksom värre att ställas inför ett skriftligt besked än om någon bara ringer och talar om.

    • Karin skriver:

      Du har rätt i att dödsbeskedet liksom tar lite extra hårt när det är på pränt och det blir så definitivt när det dessutom är i offentligheten. Riktigt fina minnesord i Elektronik i Norden, som påminner oss om allt Gunnar gjort och allt han fortfarande skulle vilja och kunna göra om inte … Förstår precis din känsla av att det gick alldeles för fort och att han borde haft så mycket mer tid till alla sina projekt, som ju du också var mycket involverad i.

      Jag hoppas att den här länken till Elektronik i Norden fungerar: http://www.elinor.se/skogsgurra-har-gatt-bort.html/

      Där finns också länkar till hans krönikor i tidskriften, som jag ofta brukade läsa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.