Jag är mållös. Jag uppnår mål som jag inte visste att jag hade och jag uppnår inte andra mål, trots att det verkligen känns som att jag gör det.
Jag fick ett meddelande från den lokala butiken: ”Du har uppnått ditt mål!” Oj, jösses hade jag ett sånt, tänker jag. Målet var tydligen att handla för drygt tusen kronor under en period och belöningen för detta blev en rabatt på 75 kronor, på dagens köp. Tackar och tar emot, såklart, men inser att det nog var mer tursamt än ett resultat av målmedvetet konsumtionsarbete.
Annorlunda är det med den aktivitetsapp som håller reda på hur pass bra jag håller igång om dagarna. ”Du har inte uppnått ditt aktivitetsmål en enda gång denna vecka” säger den. Inte den här veckan heller, skulle den nog gärna vilja lägga till, men det gör den inte.
Men far och flyg, tänker jag då. Här har jag klippt gräs på ett ganska stort område, kört gräsklipp med skottkärran till lämpliga ställen, kantskurit rabatten och kört de borttagna grästuvorna till en plats där jag håller på att jämna ut den sluttande tomten, grävt bort grässvålen under äppelträden och tagit en lång simtur varje dag. Inte uppnått aktivitetsmålet? Dumheter!
Den numera delvis kantskurna rabatten i sin krafts dagar. Så här såg den ut på 1970-talet, då min farbror skötte den. Det är ett mått på hans skicklighet som trädgårdsmästare att den alls finns kvar idag. Några blommor har gett upp, men till exempel stjärnflocka och axveronica finns kvar. 
Humlorna älskar dessa blommor och min farbror planerade så att de skulle ha något gott hela sommaren. Nu är stjärnflockan överblommad, men då blommar de populära axen. Jag vill minnas att min farbror kallade blommorna axveronica, men det är möjligt att jag minns fel. Uppskattade är de i alla fall av humlorna.
Här är vi som kämpade med skuggor och stänk. ”Ta med en bild som du är någorlunda nöjd med” var uppmaningen inför fotograferingen. Förslaget att hålla upp ett omålat akvarellark (ett blivande mästerverk) godkändes inte. Platsen är Akvarellcentret i Malingsbo.
Om man har möjlighet att söka skugga under träden eller svalka i sjön när det är som varmast, då är den här sortens sommar riktigt njutbar: soliga dagar och nattliga regn som gör att det inte blir för torrt. Som sommarloven förr i tiden.
I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument. Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.
På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.
Borde man alltså flytta midsommar? Försommarfest? Eller augustifestival?
Jag hade plockat en bukett liljekonvaljer på norrsluttningen vid vårt barndomshem Ängsbacken. När jag satte blommorna på bordet vid hans säng och sa ”Vassego, kovaj” log han lite och det glimtade till i hans ögon. Det där med liljekonvaljer var en grej mellan oss. Här sitter vi i sprillans nya kläder som mamma sytt. Hängselbyxor år Gunnar och hängselkjol åt mig. Mamma broderade blåklockor på hängslena på min kjol och då krävde brorsan upprört att få något broderat på sina byxor. Mamma frågade vad han ville ha och han sa ”Hjärta å kovaj!” Och så det fick det bli.
I fotointresserade familjer blev det ändå en hel del dokumenterat, även före mobilepoken. På det där mödosamma sättet med en film som skulle laddas i en kamera och som sedan, när den var exponerad, lämnas in till en framkallningsfirma som tog fram negativ, alternativt hemframkallas i en liten vansklig burk. När man sedan hade de framkallade negativen var det svårt att se vad som var vad.
Och varför framkallades aldrig denna förtjusande bild kan man undra.
Vad trevligt, tänkte jag, det ska bli spännande att se vad jag får för grannar. Men boet har varit tomt i nästan två år. Då och då har någon duva slagit sig ner intill boet och funderat på om den där lilla ettan är något att satsa på. Men tydligen har den inte varit tillräckligt attraktiv som duvbostad, trots det fina läget bland träden i allén, nära tunnelbanan.
Men nu har jag fått annat att tänka på, för jag har äntligen fått nya grannar! Av allt att döma är det björktrastar som slagit sig ner i den lilla enrummaren som duvorna ratade.
Så här års inträffar en rad födelsedagar, skolavslutningar och diverse andra bemärkelsedagar som kräver en bra skrivare.
En sådan har jag förvisso i huset på landet, men den är ganska gammal och valsen (eller vad det kan heta) verkar sliten. När jag försöker skriva ut något blir det liksom randigt. I den mån det alls går att skriva ut. Bläcket börjar ta slut och skrivaren skriker efter mer mat. Vilket är ett bra argument för att köpa ny skrivare, eftersom bläcket är nästan lika dyrt som skrivarna.
Slut på vanliga skrivare, helt enkelt. Men om jag beställde en skrivare skulle jag kunna få den en bit in i maj.
