När kolet ska fasas ut för att förhoppningsvis inte användas mer, då står hoppet till skogen. När biobränsle ska ersätta olja och bensin, ja då står hoppet till skogen. När kalkbrytningen upphör och betongframställningen likaså, då står hoppet till skogen. När allt fler blir sönderstressade och utbrända, då står hoppet bland annat till rekreationsmöjligheterna i skogen. Det är inte måttligt vilka behov våra skogar ska klara av att tillfredsställa. Och eftersom debatterna ofta (fortfarande!) förs var för sig kan man tro att det går att använda skogen till allt det här.
”Restprodukterna vid skogsavverkningar är en viktig energikälla som kan användas i stället för kol.”
”Snart kan vi ersätta flygbränslet med 100% förnybart biobränsle, men hjälp av restprodukter från skogsbruket.”
”När kalkbrytningen upphör kan vi gå över till att bygga hus av trä i stället. Numera går det bra att bygga brandsäkra höghus i trä.”
”Skogsbad och skogspromenader kan lindra depressioner och högt blodtryck.”
Skogsindustrin utnyttjar förstås alla argument som finns för att motivera sin alltför effektiva hantering med kalhyggen – mittåt, trakthyggesbruk, heter det ju numera – och virkesåkrar med monokulturer. Från miljörörelser runt om i världen får Sverige kritik för den brutala skogshanteringen, som sägs vara i klass med skövlingen av Amazonas regnskogar.
”Vi planterar ju nytt hela tiden”, försvarar sig skogsnäringen. Förvisso. Men just nu är det inte läge för det. En skog med fullvuxna träd binder koldioxid såväl ovan jord som under. Argumenten att unga växande skogar binder mer koldiodid än fullvuxna skogar håller inte. Nyare forskning har visat att äldre skog binder lika bra och att de dessutom har en omfattande kolinlagring under mark, något som de unga träden inte hunnit utveckla.
Om vi inte avverkar någon skog alls under ett helt år skulle kol-sänkan i den svenska skogen öka nästan fyra gånger från ett uppskattat netto på 43 miljoner ton koldioxid per år till närmare 200 miljoner ton koldioxid. Det skulle motsvara hälften av vad EU:s alla skogar lagrar, enligt en rapport från naturvårdsverket.
Men, ett års icke-avverkning skulle troligen vara svårt att få till, hur bra det än vore för klimatet. Då kunde man kanske tänka sig en kompromiss, kalhyggesfritt skogsbruk, som i Lübecksmodellen. Eller helt enkelt som man avverkade skogen här i Sverige för inte så länge sedan. 
Här tar min farbror och faster en fikapaus, efter att ha fällt en avverkningsmogen gran (tror jag det är). På baksidan av bilden har min pappa klistrat fast en liten lapp med ett citat från min farbror, där han förklarade hur han planerar sitt skogsbruk.
Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.
"Generellt anses planterade plantor vara känsligare än naturligt föryngrade, som fått växa upp där de trivs och som har bättre rotsystem." "Omfattande skador av snytbagge har varit ett konstant problem sedan övergången till trakthyggesbruk." "Planterade granplantor skadas genom de fullbildade bastborrarnas gnag i barken på rötter och nedersta delen av stammen." "Kalätning drabbar enbart bestånd som är under 2 m och särskilt plantskog under en meters höjd." "Risken för barkborreangrepp minskar i en blandskog jämfört med ren granskog."
När jag läser igenom de här rapporter om alla skadeverkningar som uppstår främst vid kalhyggen och massplantering av samma slags träd framstår det som dumdristigt att använda sig av dessa skogsbruksmetoder som är de vanligaste idag.
Alldeles bortsett från att det också är sämre ur klimatsynpunkt.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
