Nanorajmo uttalas det och det är inte en finsk maträtt och inte heller japansk barnteater.
Det är förkortningen för National Novel Writing Month eller NaNoWriMo, som det brukar skrivas. Det där med nationell är nog lite överspelat, men när det hela började i USA för mer än tjugo år sedan (med 25 
deltagare) var det att sätta ribban högt att satsa på en landsomfattande tävling.
Nu är man uppe i mer än 50 000 deltagare över hela världen och det är dags att registrera sig. Man kan skriva på vilket språk man vill, det finns olika diskussionsgrupper för deltagarna, där man kan sucka och stöna eller dela med sig av skrivglädjen, beroende på hur det går. Det finns till och med en Procrastination Station där man kan hänga ett tag med likasinnade när man kört fast. Det finns förstås T-shirts och muggar och en massa annat. Här kan man läsa mer och registrera sig: NaNoWriMo
Och priset då? Vem vinner vad och hur? Alla som klarar att skriva 50 000 ord under novembers 30 dagar har vunnit. Det är 1667 ord om dagen. I USA räknar man för det mesta ord, men om man översätter till tecken blir det knappt 300 000 tecken, eller lite mindre än 10 000 tecken per dag. Det går, men man får vara beredd på att skriva på och inte hålla på att dutta och fixa med texten hela tiden.
Men om man har en lysande romanidé, då kanske någon annan knycker den om man deltar? Nej, man skriver inte på nätet utan på sin egen dator och när man skickar in resultatet för att få sin NaNoWriMo-bagde så finns det fiffiga lösningar för att kryptera texten. Det finns ordräknare att ladda ner, men den vanliga ordräknaren under ”verktyg” räcker gott.
Men då kan man ju fuska och bara skriva 50 000 nonsensord och skicka in? Visst, skriver NaNoWriMo-teamet, om någon har lust att fuska så går det naturligtvis bra. Men det är liksom lite poänglöst eftersom hela tanken är att detta ska vara ett sätt att hjälpa skribenter att jobba koncentrerat med en text under en månad.
Men om man börjar skriva innan den 1 november då? Jo, det kan man väl göra, men då deltar man ju inte riktigt i projektet som syftar till att man ska fokusera ordentligt under en månad och se till att ägna all tillgänglig tid till att få ihop de där 50 000 orden. En snabbskrivningsträning. En släpp-loss-träning. En övning i att låta de inre kritikerna och censorerna få ledigt.
Vad gör man sedan? Om man har fått ihop sina 50 000 ord så har man ett utkast till en roman och då börjar det verkligt roliga, att redigera, att gå tillbaka och fixa till sådant som inte blev så bra, att putsa på formuleringar och fundera på vad som kan strykas och vad som behöver skrivas till.
Så nu är det bara att se till att hålla almanackan så ren som möjligt i november. För lycka är väl ändå att ha ett råmanus som väntar på att bli slitet i stycken, för att sedan återuppstå i förklarat ljus?
Milleniumfönstret längst upp till höger i bild, det med lysrör.
