Tänka sig…

Postat den 6 januari, 2012 av Karin

Här sitter Tanken och deppar vid Erik Gustav Geijers fötter i Universitetsparken i Uppsala. Kanske hon känner på sig att det går utför? Eller kanske hon är missnöjd med placeringen.

Idag vaknade jag till radions nyhet att man tänker sämre när man fyllt 45, enligt en vetenskaplig tidskrift. Man skulle ju kunna bli lite nedslagen av ett sådant besked, men det fick mig i stället att undra hur undersökningen ser ut och om den där korta summeringen i radioprogrammet verkligen stämmer. Och, förstås, hur gammal undersökaren själv är. Det var framförallt slutledningsförmågan som blev sämre efter 45.

Det vore intressant att veta hur man mäter. Jämför man samma personer över tid eller jämför man grupper med 20- åringar, 30-åringar osv? Hur handskas men i så fall med att de haft olika skolgång? Jo, jag vet, det är väl bara att försöka få tag i den där tidskriften som man refererade till och sätta sig in i frågan.

Eller strunta i det och njuta av en god bok i stället, som till exempel Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman (född 1933) som är det smartaste och roligaste jag läst på länge.

Uppdatering: Skogsgurra har letat upp en artikel om studien:  Det visade sig vara bland engelska regeringstjänstemän som man utfört studien. Hur det ev kan ha påverkat resultatet finns det funderingar om i kommentarsfältet.

Mera uppdatering: Här är artikeln i British Medical Journal  Den goda nyheten som man glömde nämna i radiosammanfattningen är att en tredjedel av de undersökta inte hade någon försämrad hjärnkapacitet alls vid sjuttio års ålder. Men då vill man ju gärna veta varför? Var den tredjedelen sådana som gjorde karriär? Berodde det i så fall på ”bättre hjärnor” eller förblev de mer alerta tack vare nya utmaningar? Förhoppningsvis följer man upp det.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 8 kommentarer

What’s left?

Postat den 5 januari, 2012 av Karin

Bengt Ohlsson var en gång en skribent som strosade omkring som en outsider och gjorde intressanta iakttagelser om verkligheten. Sen blev han framgångsrik och skrev en vemodig krönika i DN för några år sedan, där han konstaterade att det där med outsider och underdog inte riktigt fungerade längre.

Upp till kamp emot... alla som är dumma

Nu finns hans tankar på framsidan i DNs kulturbilaga och på tre sidor inuti tidningen. Han är väldigt irriterad, men det är lite oklart varför. För att folk inte förstår att finansborgarrådet i Stockholm är precis lika mycket värd som en papperslös afghansk flykting? För att de där vänstermänniskorna som skrivit på förslaget om Kulturslussen – Benny Andersson till exempel – inte gillar entreprenörskap. För att man som konstnärligt verksam ”inte får vara höger”.

Kulturslussengruppen ville att han skulle ansluta sig till deras idé. Med så många kändisar på en och samma lista var han förstås ett ögonblick frestad att kliva ner i strömmen och låta sig svepas med, erkänner han. Men se, det gör han inte. Han är minsann inte den som hörsammar modeåsikternas locktoner. Och med den analysen som underlag vägrar han med högburet huvud att sälla sig till dem som klagar på Nya Slussen.

Men? Man kan väl tycka att Kulturslussen har brister utan att för den skull tycka att Stadshusförslaget är bra. Man kan tycka att det verkar onödigt dyrt att bygga en helt ny konstruktion när det verkar gå lika bra, eller bättre, att renovera. Man kan tycka att det vore intressant att få veta om det skulle kunna räcka med ett par, tre miljarder i stället för åtta, kanske tio miljarder. Man kan tycka att det vore bra om man fick garantier för att Nacka, SL, staten, länen runt Mälaren och andra intressenter verkligen tänker betala sina delar av Nya Slussen, vattenreglering,  bussterminal och annat. Gör dom inte det kommer det att kosta femton miljarder eller mer. Det är varken höger eller vänster att vilja få bättre klarhet i sådana frågor.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 11 kommentarer

Blåsippor

Postat den 3 januari, 2012 av Karin

Under advent har man kunnat man roa sig dagligen med en tävling på Den skrattande språkpolisens hemsida. Den är mycket finurligt upplagt. Man får ett antal ledtrådar, t.ex. en parafras på en känd text. Det gäller att lista ut vem som gjort den och dessutom ska man svara i kommentarsfältet på ett så inlindat sätt att man inte ger uppenbara tips till de medtävlande. Så här kan en ledtråd se ut, i förkortat skick:

”Jag har en sådan dålig relation till min mamma att jag har valt att bortse från det hon säger. Vad anbelangar min fader så är jag rädd att situationen är densamma. Båda två har påpekat att jag agerar på ett för dem oacceptabelt sätt, men jag måste nog säga att jag blir tvungen att nonchalera dem båda, trots att de är mina dagars upphov. /…/ Adjö. Jag menar det verkligen. Adjö.”

Fullständigt solklart, eller hur? Det måste bara vara Jesus! Jag hoppade in i kommentarsbåset och skrev ”Jisses vad svårt”. Sedan gottade jag mig åt alla andras galna gissningar: Buffalo Bill, Madonna och jag vet inte allt. Facit nästa morgon avslöjade att det inte alls var Jesus utan Magnus Uggla. Ledtråden var en omskrivning av hans låt  ”Jag skiter” (i morsan, och jag skiter i farsan, dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.)

Så där är det ofta. När facit kommer inser man att det var inte Edit Piaf utan Hjalmar Söderberg. Inte de tre vise männen utan Magnus, Brasse och Eva…

Så har begreppet Blåsippa uppstått. Det innebär att man blint tror på sin egen teori, trots att det riktiga lösningen ligger där i öppen dag. Någon var fast övertygad om att det var ”Blåsippan ute i backarna står”, vilket det inte var, utan Einstein.

Begreppet är användbart i fler sammanhang. När jag läser en sammanställning om hur nio olika personer gripits i Göteborg som misstänkta för att ha planerat mord, eller terrorhandlingar, baserat på avlyssning och på polisens tolkningar av vad man hört, då tänker jag blåsippa. När jag läser om hur Säkerhetspolisen och Rikskriminalen enligt den nya FRA-lagen ska få övervaka det vi skriver på nätet, då tänker jag att det finns en risk att blåsipporna kommer att stå som spön i backen.

Ett minimikrav borde vara att alla som ska arbeta med detta borde genomgår minst fem adventskalenderperioder hos den Skrattande språkpolisen, som ett obligatorisk inslag i utbildningen. Först efter det kommer de att inse hur lätt det är att bita sig fast vid en felaktig teori, hur svårt det är att upptäcka andra alternativ när man väl fått upp ett spår, hur riskabelt nära till hands det är att man gör en blåsippa.

Publicerat i Att tolka, Språk, Språkpolisen | 25 kommentarer

Någon som minns vad Alfapet är för något?

Postat den 2 januari, 2012 av Karin

Alla sitter försjunkna i sina mobiler, eller motsvarande, inbegripna i ordfejder. Undrar hur det skulle gå om man letade fram ett gammalt Alfapetspel ur gömmorna?

Det är alltså ett slags sällskapsspel, där det gäller att placera bokstäver ungefär som i ett korsord. Väldigt socialt och trevligt. Men det kan kanske bli svårt att konkurrera med Wordfeud.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Ord, Språk, Tävling | Etiketter , | 20 kommentarer

Passa på, absolut sista exemplaret! Eller första…

Postat den 1 januari, 2012 av Karin

I mellandagstrafiken kom en man och satte sig mitt emot mig i tunnelbanevagnen. Han såg normallufsig ut, skulle kunna jobba på Sveriges Radio, Södermalmsnytt eller någon fritidsgård vid Tanto. Inte olik Jerry Williams, faktiskt. Han lutade sig fram och undrade om han fick fråga mig en sak. Visst, självklart fick han det.

”Jo, jag undrar om man ska sälja en grej. Ska man säga att nu har du chansen att få det första exemplaret, eller ska man säga att det här är det sista som går, missa inte det?”

Jag rannsakade mig själv och svarade att det nog inte spelade så stor roll. Var det en bra grej skulle jag nog handla oavsett om det var den första eller sista eller en mitt i högen.

”Men vad bra” sade han och drog upp ett nummer av Situation Stockholm ur en kasse. ”Då vill du ha den här, eller hur?” Mycket lyckad försäljningsteknik. Och tidningen är värd sitt pris, 50 kronor.

I det här januarinumret 2012 får man lära sig en hel del om Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund. Till exempel att den robot som sköter återställningarna av lånade böcker heter Marvin, efter deprimerat föredöme i Liftarens guide till Galaxen.

Vidare läser jag att de vackra handtagen till Stadsbibliotekets stora dörrar numera är utbytta, liksom de höga vackra dörrarna.

Synd, eftersom det ofta uppstod intressanta situationer när man skulle öppna dörren. Själv utvecklade jag med tiden ett grepp som innebar att jag lirkade in fingrarna bakom knävecken på Adam eller Eva. Kändes mindre närgånget så.

Och jag har varit med om att en gentleman, som skulle öppna dörren för mig, tvekat och dragit tillbaka handen just som han insåg att han var på väg att ta ett stadigt tag om Evas byst. Han löste i stället problemet så att han drog ner rockärmen över handen och på så sätt kunde han krångla upp dörren utan att behöva vidröra henne hud mot hud, så att säga.

Om man har möjlighet att besöka Stadsbiblioteket på Sveavägen i Stockholm ska man passa på att ta en titt på handtagen, särskilt på Adam, som ser rätt skamsen ut när han tar en tugga av äpplet.

Handtagen stals för många år sedan och återfanns så småningom i en tjuvgömma. Nu finns de på Stadsbiblioteket igen, men i en skyddande monter.

Publicerat i Att läsa, Att tolka | Etiketter , , | 14 kommentarer

Gott 2012!

Postat den 31 december, 2011 av Karin

Bland vindsfynden finns inte bara små handbroderade julkort med tomtar, granar, hjärtan med mera utan också några Gott-Nytt-År-hälsningar.

På det här finns bara mottagarens namn och orten på baksidan. Ingen gatuadress, ingen postbox och inget postnummer, men det kom fram ändå. Det nya året marscherar in som en tomtedemonstration för HELSA LYCKA GLÄDJE. Det kan väl passa bra idag också så jag vidarebefordrar tomtarnas gott-nytt-hälsning till er alla.

Alla flaggorna? Ingen aning. Jag vet inte om det är ett uttryck för fosterlandskärlek för ungefär 100 år sedan, eller om det var så att Jenny Nyström tyckte att kompositionen behövde lite blått och gult.

Publicerat i Att rita | 11 kommentarer

Vad glor du på?

Postat den 30 december, 2011 av Karin

Gatukonsten blomstrar. Om man söker på nätet på ”Banksy” och ”gatukost” får man upp många tänkvärda alster. Den här över- vakningskameran som riktar blicken mot texten ”Vad glor du på?” anses vara gjord just av Banksy, den mest kända gatukonstnären idag. Eller känd, förresten, det är han egentligen inte, eftersom han håller sig anonym. Men berömd är han.

Den här hoppa-hage-bilden ner i avgrunden, hittade jag här tillsammans med de stora färgpennorna och en mängd andra gatukonstbilder. Ulla Wikander tipsade på Facebook.

 

Publicerat i Att rita | Etiketter , | 8 kommentarer

Glömde en sak…

Postat den 29 december, 2011 av Karin

Jo, jag glömde nämna i går att författaren till Handbok för tankspridda, Johan Rapp, också har givit ut en bok om rätten att vara tankspridd.

”Tankspriddhet är en bra egenskap”, framhåller han, ”ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration, om än på något annat”.

Han lägger ribban lågt så att alla ska känna sig delaktiga. Finns det någon här som aldrig gått iväg på morgonen med soppåsen glatt dinglande i handen? Någon som inte vandrat ut på stan i de blå tossorna man får hos tandläkare vid slaskigt väder? Någon som inte lagt in fjärrkontrollen i kylen, eller försökt ringa med den? Någon som aldrig tillkallat en låssmed som konstaterat att dörren redan var upplåst… Jag tänkte väl det. Jag skulle nog kalla detta för allmänmänskligt beteende.

I Rätten att vara tankspridd och konsten att komma ihåg finns tips om hur man kommer ihåg och hur man hittar borttappade saker. Där finns också en tankspriddhetsgradmätare, för den som vill kolla var man befinner sig på en skala.

Publicerat i Böcker, Livet | Etiketter , | 2 kommentarer

Handbok för tankspridda

Postat den 28 december, 2011 av Karin

Jag kan vara lite tankspridd ibland. Det har jag alltid varit, men min kloka mor brukade trösta mig med att det berodde på att jag hade en hel del att sprida ut tankarna på, så det var bara naturligt. Det var nog när jag var på väg till ett sammanträde och hon var barnvakt, som hon påpekade detta. Jag hade givit mig iväg med kassen med barntillbehör, i stället för väskan med sammanträdeshandlingar. Det löste sig, den gången också, möjligen med lite knappa marginaler.

Minnet dök upp när jag skulle fika på stan och var ute i god tid. Kompisen dröjde, men turligt nog hade någon glömt en bok där jag satt, så det var bara att läsa så länge: ”Handbok för tankspridda” av Johan Rapp.

En del episoder känns lite väl välbekanta. Lägger inte alla sina glasögon i besticklådan emellanåt?

Men kvinnan som lämnade bilen hemma och tog bussen till bilbesiktningen överträffar mig i tankspriddhet, även om jag kan förstå hur det gick till. Man kollar upp adressen till bilbesiktningen och upptäcker till sin förtjusning att det går buss hela vägen och tänker att det är ju mycket smidigare än att köra bil och först när man är framme kommer man på att det ju var bilen som var själva ärendet.

Eller hon som efter en sen festnatt i panik ringer jobbet på morgonen för att sjukskriva sig och får svaret: ”Men? Slutade inte du här för en månad sedan?”

Jag hann läsa ut boken och styrkt och tröstad såg jag mig om efter fikasällskapet. Fel dag? Fel plats? Och varför har hon inte ringt? Eller vänta, var är mobilen?

Publicerat i Böcker | Etiketter | 21 kommentarer

Påminn mig om ett år?

Postat den 27 december, 2011 av Karin

Jag fick detta budskap häromdagen. Så sant, så sant. Det är nu ett år sedan jag började blogga. Eller ett år sedan redaktörn fick ett blogg-kit av mig, eftersom jag tyckte att han borde börja blogga. Jag lovade se till att hans blogg var startklar, så jag måste ju testa själv hur man gör. För mig finns fortfarande en hel del att lära, men min förhoppning är i alla fall att redaktörn ska komma igång snart.

Och under tiden funderar jag lite till på om jag ska trycka på ”Ja”-knappen eller ”Påminn mig igen om ett år”.

Förr eller senare hamnar vi väl ändå alla här: Här slutar Internet

 

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer