Bruksort med högt bruksvärde

Postat den 19 april, 2012 av Karin

Nu får jag skämmas lite. Efter en heldag i Smedjebacken har jag inte en enda bild att visa.

Jag har sett den fina hamnen, vackra kulturhistoriska byggnader, den fina kultur- utställnings- och evenemangsplatsen i gamla ”Meken”.  Jag har varit i Johan Ahlbäcks hemtrakter och jag har inte en enda bild med mig hem.

Hamnen och lokstallarna i Smedjebacken ingår i Ekomuseum Bergslagen

Jag skyller på att det var så intressant att jag glömde ta fram kameran, helt enkelt. Och lånar bilder från Ekomuseum och Smedjebackens kommun.

Smedjebacken har fortfarande en fungerande stålindustri om än utlandsägd och fina bevarade miljöer från 1800-talet och framåt. Äsch, nu låter jag som om jag var anställd av kommunens turistbyrå, men det ÄR fint i Smedjebacken och samhället ger ett intryck av att satsa på kultur också. Den där kombinationen som i lyckliga fall kan hindra en utflyttning. I alla undersökningar som gjort av varför ungdomarna flyttar bort från utflyttningsorterna finns en stor andel utflyttade kvinnor som säger sig vilja ha lite mer kulturaktiviteter i sitt liv. Och rätt många män som klagar på att det finns för få kvinnor…

Johan Ahlbäck började tidigt arbeta i valsverket, men han var också intresserad av att teckna och måla. Med tiden kom han in på Konstakademien. Han var kritisk till den akademiska stilen och återvände till olika arbetsmiljöer för att porträttera arbetarna i stället.

När valsverket i Smedjebacken firade sitt 150-årsjubileum, för sex år sedan, röjde man upp i den gamla mekaniska verkstad som inte varit i bruk på länge. Ahlbäcksstiftelsen och kommunen storstädade och gjorde lite varsamma anpassningar så att byggnaden kan användas för musik, utställningar, möten, konferenser och vad man nu hittar på.

Gamla mekaniska verkstaden, som nu är kulturhus
Den 12 maj blir det författarträff med Bergslagsförfattare och olika författarsällskap som har anknytning till Bergslagen – självklart Johan-Olov Johansson från Horndal, bland många andra.
Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 6 kommentarer

Kampen går vidare

Postat den 17 april, 2012 av Karin

En röd tygbit kring en stolpe. En halsduk som någon tappat? Nej, bara lite rött tyg.

Och där borta, på gångbron över till Gondolen hänger ett rött skynke till, lite hotfullt ovanför stadshuset. Vad kan det betyda?

Och kolla här: en häst som deltar i samma folkrörelse eller protest eller vad det nu är.

Och här är några damer som knyter ett rött skynke kring nästa stolpe. Och samma sorts röda tyg hänger från från fönstret i byggnaden uppe till vänster. Hmmm… Måste fråga.

Guerilladamerna berättar att det handlar om en följdverkan av ombyggnadsplanerna för Slussen. Under kvarteren kring Mosebacke ska man spränga en stor bussterminal i berget för Nackabussarna. Det finns gott om plats för bussarna i dag, under Slussen, i direkt anslutning till tunnelbanan. Men där ska man bygga en galleria och då måste bussarna in i berget.

Många menar att vi redan har nog med gallerior, att bussterminalen blir opraktisk, att de långa bussarna får svårt att vända, att det blir långt för resenärer från buss till tunnelbana, att sprängningarna hotar värdefull bebyggelse och att hela projektet egentligen är onödigt om man ändå ska bygga tunnelbana till Nacka.

Rött skynke betyder protest. Undrar vad Benke tycker?

Publicerat i Debatt | Etiketter , , , , | 17 kommentarer

You know you’re five…

Postat den 16 april, 2012 av Karin

Det finns listor för vuxenpoäng av olika slag och det finns utmaningar som: ”you know you’re fifty when…” Till exempel när man sätter sig ner för att ta på sig sockorna. (Med hjälp av yoga kan man dock skjuta upp åldrandet länge, i alla fall i det avseendet.)

I går diskuterade jag liknande frågor med ett par barnbarn. Jag noterade att de hoppade över vattenpölarna och de förklarade att de var stora nu. Fem och sju förpliktar. ”När man är två, då hoppar man i vattenpölarna, men när man är fem, då hoppar man över.” Expertisen har talat. De har en lillebror som är två år.

Och så konstaterade vi att det var om inte vår så i alla fall vårvinter: späda löv och smältande drivor.

Vi kollade på ormarna som börjar vakna till liv på Lill-Skansen och i Skansenterrariet.

Några av oss lät sig slukas av jätteormen, som samtidigt är en rutschkana.

Lemurerna ville vänslas även med oss besökare och när de tröttnade på det, solade de magen. Och påskliljorna blommar på sydsluttningarna.


Publicerat i Livet | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Fina, men svåröversatta

Postat den 15 april, 2012 av Karin

Just idag, den 15 april 1802 gick William Woodsworth och hans syster Dorothy en lång promenad längs stranden till Ullswater Lake. Plötsligt stötte de på ett fält med påskliljor. Dorothy blev så förtjust att hon skrev en detaljerad skildring av blommorna och hur de dansade i vårvinden.

Den beskrivningen använde William (tillsammans med sitt eget minne av händelsen) fem år senare, till en av de mest populära dikterna i den engelsktalande världen. Här i Sverige har den inte blivit lika populär, trots översättning av Anders Österling.  Så här börjar den.

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Och så här ser översättningen ut:

Jag gick så ensam i min ängd,/så bortom allt som själva skyn/– då stod med ens en härlig mängd/ av gula liljor för min syn/ med bris från insjön strax intill,/ en fladderdans, som ej stod still.

Översättningen är nästan hundra år, så det kan vara dags för ett nytt försök, kanske?

Här är i alla fall några påskliljor som min mamma broderade i sin ungdom. Det är en hel stor duk med påskliljor och blåsippor i en vid ring. Mycket arbete bakom, men den har lyst upp som påskduk i många, många år. Oavsett om våren hunnit i kapp eller ej.

Uppdatering: Jag har försökt fotografera hela duken, men det blir inte så bra. Så jag har koncentrerat mig på detaljerna i stället. Hela den stora fyrkantiga linneduken har en rund krans av påskliljor, videung och blåsippsbuketter. Och så det eleganta olivgröna bandet som fogar samman. Så vackert!

Publicerat i Att översätta, historia | Etiketter , , , | 33 kommentarer

Skrock – fredagstema den 13:e

Postat den 13 april, 2012 av Karin

Pettas-Karin påminner om att det är fredagen den 13:e idag och föreslår skrock som veckans fredagstema. Det var inte lätt. Där har jag nog inget att komma med, tänkte jag först. Lite vardagsskrock ägnar man sig väl åt, men inget mer än normala saker som att undvika att gå under en stege (och det finns det ju rationella skäl för också), eller låta bli att lägga nycklarna på bordet. Annars lever jag nog ett skrockfritt liv, tror jag.

Men så kom jag att tänka på ett barndomsminne, som är lite suddigt i kanterna. Det utspelade sig på trappan till huset  på bilden.

Jag kan ha varit fem, sex år och satt och borstade håret på trappan. Håret nådde en bit nedanför midjan och det blev en hel del långa hårstrån i borsten. Jag tog loss dem och släppte dem för vinden, så att hårtrasslet blåste ner mot sjön. Farmor såg det och skakade bekymrat på huvudet. ”Man ska ta till vara hårstråna och elda upp dem”, sade hon. Jag undrade varför och hon förklarade att fåglarna kunde fastna i mina långa hårstrån. Trassla in fötterna, eller vingarna eller vad det var. Jag accepterade det och i fortsättningen var jag noga med att stoppa in överblivet hårtrassel i vedspisen.

Men så råkade jag sitta och klippa naglarna på samma trappa, troligen samma sommar och farmor blev bekymrad igen. ”Du kan inte bara låta naglarna ligga sådär på backen” sade hon, ”samla ihop dem och bränn dem!” När jag undrade varför sade hon att det är säkrast så. Man vet aldrig. Jag envisades, hon skakade på huvudet och upprepade att det är så man gör, för man vet aldrig. ”Nån kan få tag i dem.”

”Nån?” Men farmor då! Vi pratade inte mer om det. Vad kan hon ha menat? Kloning och DNA-analyser skulle inte komma förrän många år senare. En gammal föreställning om att ”de underjordiska” kunde få makt över en om de fick tag i några naglar eller en hårtuss? Varför envisades jag inte och frågade på?

Publicerat i fredagstema | Etiketter | 22 kommentarer

Skogen

Postat den 11 april, 2012 av Karin

Under konstrundorna i påskhelgen hittade vi några favoriter. Jag fastnade för tre fina tavlor som hette Livets skog. När jag sedan strosade omkring i byggnaden och tittade på andra tavlor kom redaktörn fram och sa att han hittat några intressanta saker. Samma tavlor förstås. Vi kom överens om att det var våra tavlor och så fick det bli.

Det där med livets träd har jag aldrig förstått mig på, men livets skog däremot… Där man kan hämta kraft, tröst och lugn. Där man kan gå vilse, men ändå hitta rätt på något sätt.

Visst är den fin, Livets skog, av Paulina Wennerlund.

Publicerat i konst, Livet | 15 kommentarer

En kall blöt årstid

Postat den 10 april, 2012 av Karin

Jag undrar hur det står till med vår sjö. Den verkar sig lik på alla sätt utom ett: islossningen. Den brukar alltid kasta av sig istäcket så här års med en svepande gest, så snabb att man oftast inte ser när det händer.

Plötsligt är all is borta och om han tur får man se den där första timmen utan is. Då är vågorna fria individer, varje liten våg kan välja sin egen väg och gör det. De svalpar, hoppar och krockar och det ser ut som om de är lite förvirrade. Efter en stund börjar de samsas i stället. De hittar en gemensam rytm över hela sjön.

Den här bilden till höger tog jag strax efter islossningen 2007. Vågorna börjar hitta ett enhetligt mönster, men är fortfarande ganska uppsluppna.

I år vet jag inte vad som pågår. Det har varit kallt och isen har retirerat väldigt långsamt. Men nu borde det vara dags. Regn och vind har tagit bort all is utom en strimma. Sjön borde dansa. Men den bara ligger där. Om den orkar göra några vågor alls, blir det rätt lama samordnade rörelser mot stranden, trots att det blåser en hel del. Den verkar lite gammal och trött. Men det är nog bara kylan.

Vem vill dansa när temperaturen ligger kring nollsträcket? Eller är det isflaket därborta som håller tillbaka dansglädjen?

Publicerat i Livet | Etiketter | 13 kommentarer

Konstrundan fyller fyrtiofyra

Postat den 9 april, 2012 av Karin

Konstrundan är en lysande idé. För fyrtiofyra år sedan var det några konstnärer i Skåne som kom på att de skulle öppna sina ateljéer under en vecka kring påsk, så att alla som var nyfikna på deras konst, deras arbetsmiljö och dem själva, kunde komma och titta, diskutera och kanske köpa något konstverk. Sedan har det spritt sig över landet. Om man söker på ”Konstrundan” på Google får man hur många träffar som helst.

I Avestatrakten var det 13 olika ateljéer öppna och dessutom ett uppsamlingsheat på Hyttan. Vi kryssade mellan olika orter i Folkarebygden, By, Grytnäs, Dicka och Fors. Våra vägar korsades av olika bekanta som var ute i samma ärende, som vi kunde byta tips och erfarenheter med.

I Fors kunde man beundra Pernilla Nymans farligt aggressiva dalahästar och ett fint dalahästskinn som hon draperat på väggen.

Ett huvud från en fälld dalahäst satt också på väggen. Hon menar att det är dags att utrota dessa djur och gör så gott hon kan. Här är hästhuvudet till höger och skinnet skymtar i bakgrunden.

I Dicka finns Meg Ersbacken-Engmans akvareller och batiklanskap. Nej, inte sån där skrynklig batik, det här är något helt annat. Fina nyanser, fantastiskt ljus, lugna vackra landskap som skapats genom att hon bygger ett trettiotal lager med hjälp av vax och färgbad, där vaxet skyddar tyget från det färgbad som inte är aktuellt. Vaxreversage kallar hon metoden. Så här ser ateljén ut med några av hennes batiktavlor.

Och här är en akvarell från samma ateljé, alltså av Meg Ersbacken-Engman.Vi har några ateljéer kvar att beta av och så håller vi tummarna för vinst i konstlotteriet.

 

Publicerat i konst | Etiketter | 9 kommentarer

Långtidsplanering

Postat den 8 april, 2012 av Karin

Vintern kom liksom smygande och det var hyfsat bra väder en bit in i november vill jag minnas.

Sedan var det än det ena och än det andra och vips hade knutarna till hängmattorna frusit fast så att det var svårt att knyta upp dem och ta in hängmattorna.

Man kan visserligen klippa av snörena, men det känns lite väl drastiskt. I år ska vi nog försöka fixa ett smartare system, något som man förtöjer båtar med, till exempel.

Fast just nu gör det inte så mycket att de hänger där de hänger.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 13 kommentarer

Nu har dom landat

Postat den 7 april, 2012 av Karin

Den här fnittriga flocken såg jag tidigare idag, när de gick ner för landning. Jag blev förstås nyfiken på vart de tänkte ta vägen, så jag försökte spåra dem efter landningen.

Det var svårare än jag trodde men jag fick hjälp av en klok uggla i ett närbeläget träd.

”Ditåt” sa den och vred snabbt på huvudet åt och nickade åt stenslottet till.

”Va” sa jag, ”det där är väl inte blåkulla.” Men ugglan tycktes mena att det dög åt dagens häxor och var inte beredd att diskutera saken.

När jag skulle smyga fram till stenslottet för att se vad de höll på med passerade jag dasset och insåg att jag kanske skulle lämna dem i fred. Även häxor kan behöva lite privatliv, så påpassade som de är.

Hoppas bara att det inte är för stökigt på dasset efter vintern och att det finns toapapper. Sopa kan de ju göra själva, om det skulle ha blåst in löv och annat.

Och glad påskafton, alla, det var ju det jag skulle säga!

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 12 kommentarer