Fina, men svåröversatta

Just idag, den 15 april 1802 gick William Woodsworth och hans syster Dorothy en lång promenad längs stranden till Ullswater Lake. Plötsligt stötte de på ett fält med påskliljor. Dorothy blev så förtjust att hon skrev en detaljerad skildring av blommorna och hur de dansade i vårvinden.

Den beskrivningen använde William (tillsammans med sitt eget minne av händelsen) fem år senare, till en av de mest populära dikterna i den engelsktalande världen. Här i Sverige har den inte blivit lika populär, trots översättning av Anders Österling.  Så här börjar den.

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Och så här ser översättningen ut:

Jag gick så ensam i min ängd,/så bortom allt som själva skyn/– då stod med ens en härlig mängd/ av gula liljor för min syn/ med bris från insjön strax intill,/ en fladderdans, som ej stod still.

Översättningen är nästan hundra år, så det kan vara dags för ett nytt försök, kanske?

Här är i alla fall några påskliljor som min mamma broderade i sin ungdom. Det är en hel stor duk med påskliljor och blåsippor i en vid ring. Mycket arbete bakom, men den har lyst upp som påskduk i många, många år. Oavsett om våren hunnit i kapp eller ej.

Uppdatering: Jag har försökt fotografera hela duken, men det blir inte så bra. Så jag har koncentrerat mig på detaljerna i stället. Hela den stora fyrkantiga linneduken har en rund krans av påskliljor, videung och blåsippsbuketter. Och så det eleganta olivgröna bandet som fogar samman. Så vackert!

Det här inlägget postades i Att översätta, historia och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

33 svar på Fina, men svåröversatta

  1. margaretha skriver:

    Jag kan inte svära på det, men tror att jag hört en annan översättning på radion. Jag minns att jag slet fram originalet ur bokhyllan för att kunna följa med – och jag tyckte att det var en god översättning. Mycket bättre än Österlings.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Intressant – och värt att leta efter. Österlings känns inte bara ålderdomlig utan rent av kitchig på sina ställen.

      • margaretha skriver:

        Jag är nästan säker på att det var ett program som handlade om Woodsworth – men det måste var minst 15 år sedan, förmodligen mer – undrar om man kan hitta något i radions arkiv.
        Margaretha

  2. hyttfogden skriver:

    Jag har varit och hälsat på Wordsworth i ett av hans hem i den lilla staden (byn) Cockermouth. Det var när SG besökte ett papperbruk i närheten. Det är alltid roligt att komma en författare lite närmare genom att kliva in i hans vardag om än av museifolk städad och en smula tillrättalagd. Byns större granne är Workington. Båda ligger i Cumbria.

    • Karin skriver:

      Då kunde ni ha gått den där strandpromenaden också. Undrar om påskliljorna finns kvar?

      • Skogsgurra skriver:

        Skröppelkropp ger sig inte gärna ut på promenader i de där omgivningarna. Det finns vandringsleder och bunk-houses. Vi hade varken tid eller förmåga till så långa vandringar.
        Men på Cerdagnehögslätten växer alla våra påskblommor vilda, lite senare än vanligt på grund av ca 2000 möh. I stor myckenhet. Hyttis surade till en gång när vi parkerade mitt i prakten: ”Köpa lökar och frön … :( ”

        Liten undran: Om du viker så där skarpa veck så tror jag att broderiet nöts ner lokalt. Har papprullar som man kan rulla upp lite ömtåligare vävnader på. Önskas?

  3. Skogsgurra skriver:

    Den där duken känner jag igen!
    Den är ju otroligt fin. Men på den tiden var det nog lite mer av ”den där gamla trasan”
    Jag hängde inte med på besöket i poetens hem utan vistades som vanligt i en larmande, skitig, fuktig och het källare under maskineriet på pappersbruket.
    Men Cockermouth är en ovanligt fin liten stad i Lake District och Allerdale Court Hotel är så litet och så komplett och befolkat av så trivsamma människor att jag alldeles förlåtit dem att jag fick en reservsäng att sova i och att jag vaknade av ett brak när jag bröt igenom botten och damp i golvet.
    Lite annorlunda upplevelser som gör intryck.

    • Karin skriver:

      Det dröjde rätt länge för mig också innan jag insåg vilken fin duk det är. Men visst var det festligt när den kom fram på våren. Nu har den gått vidare i släkten enligt full kognatisk tronföljd – jag menar arvsföljd.

  4. Nilla skriver:

    Nä, var det just idag! För tvåhundratio år sedan. Häftigt.
    Jag älskar den där dikten, plågar mina elever med den varje år.

    • Pettas-Karin skriver:

      Dikten känner jag inte igen. Duken däremot fick mig att baxna mera eller mindre. Så vacker och välgjord. Plötsligt fick jag lust att brodera dukar åt mina barn…

      Karin

      • Karin skriver:

        Gör det! Brodera åt både barn och dig själv. Jag tror jag måste lägga ut en liten blåsippsbukett från samma duk, som uppdatering.

    • Karin skriver:

      Yes, Nilla, promenaden var idag (vilket skulle kunna vara ett skäl till att söka asyl som klimatflykting i England) och sedan tog det fem år innan Woodsworth skrev dikten, med hjälp av syrrans detaljerade anteckningar. Och det är klart att det blir en bättre dikt när poeten vandrar ”ensam som ett moln” i stället för om han hade skrivit:”syrran och jag tog en promenad”. Poetisk frihet…

  5. hyttfogden skriver:

    Så fint och jämnt svärmora lade stygnen. Det är jättesvårt med fria broderier, jag håller mig helst till korsstygn. Förresten är det väl inte så värst många år sedan många fnös åt sådana här broderier och kallade det förspilld kvinnokraft. Jag tror det har ändrat sig idag. Nu uttrycks det förundran och beundran över så vackra saker men det är sorgligt att se hur billigt broderade dukar och kuddar mm säljs på loppisarna.

    • Karin skriver:

      I mammas fall var det frågan om underbetald kvinnokraft. Hon broderade som extraknäck åt sybehörsaffären Bogenholms i Falun. Jag tror hon nämnde timpenningen någon gång, men jag har glömt. Lite var det, även med den tidens mått mätt. Det kan ha varit då som hon broderade påskduken också och i så fall är det märkligt att hon verkligen hade råd att behålla den.

      • Kulturchefen skriver:

        Jag handlar hämningslöst gammalt textilt hantverk, och har ärvt en hel del. En vacker dag ska jag ställa ut. Inte är kvinnofliten förspilld, man måste bara se den. Och räkna stygnen och fundera över alla tankar och skeenden som passerat under broderandet, knytandet … tycker det är fascinerande! Överhuvudtaget finns det en hel del att lära av äldre tiders damer och herrar för den delen. Det är inte så länge sedan som vi var självförsörjande på det mesta, och jag tror att vi måste åt det hållet igen. Att kärleksfullt stryka på en gammal duk år efter år är ju betydligt bättre än att handla nytt, och handla nytt och handla nytt igen. Och ska man prompt handla nytt kan man ju handla gammalt – halva mitt hus är snart inrett med prylar från Erikshjälpen.

  6. Skogsgurra skriver:

    Jag vet att jag hörde nånting på P1 om Wordsworth. Alldeles nyligen. Kan ha varit i samband med dissningen av Byron. Ursäkta, Lord Byron. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4433407

  7. Jag har för första gången i mott liv sett ett fält med påskliljor som fladdrade i vinden. Det var häftigt. Din mammas flit är imponerande. Tänk om vi kunde sätta samma värde på dessa otroliga textilier som vi sätter på männens hantverk i trä?

    • Karin skriver:

      Jag tror det kommer – eller är på väg att vända. Fina trasmattor har gått upp i pris rejält de senaste åren. Vilket är kul i princip, men retfullt när man förlorar en budgivning på auktion.

  8. hyttfogden skriver:

    Jag älskade syslöjden i skolan. Det var det roligaste jag visste och ändå roligare hade det varit att också få jobba med trä och metall som pojkarna gjorde. Det ändrade sig ju senare och våra två barn – en gosse och en flicka – fick båda väva, sy, snickra, dreja i lera och smida.

    Min mormor var mycket duktig på sömnad av många slag men mamma var värdelös på det området, så det var hos mormor jag satt och lärde mig finliret inom broderi och sömnad. Jag har hennes dukar och broderade örngott kvar och ett och annat träarbete såsom ett utsirat träskrin som hon gjort.

    Min mormors syster Anna, var konstnär och utbildade sig bland annat på Nääs utanför Göteborg. När Lundsbergs skola öppnade för drygt hundra år sedan – det var Annas kusin Maria och hennes William Olsson, de som var upphovet till alla många William-Olsson ättlingar, – anställdes Anna som lärare i manlig slöjd. Det var ju bara gossar som hade tillträde tll den skolan.

    Vi hade för inte så länge sedan ett skåp stående på vinden, som äldsta barnbarnet tagit över. Det skåpet dekorerade Anna med tulpaner, narcisser och påskliljor. Så nu hamnade vi där igen hos skaldens blommor!

    • Karin skriver:

      Vilken kulturarvshantverkshistoria! Och jag som är uppväxt i en snickarverkstad funderar fortfarande på hur jag ska lära mig träslöjdens grunder.

Kommentarer inaktiverade.