Skrock – fredagstema den 13:e

Pettas-Karin påminner om att det är fredagen den 13:e idag och föreslår skrock som veckans fredagstemaDet var inte lätt. Där har jag nog inget att komma med, tänkte jag först. Lite vardagsskrock ägnar man sig väl åt, men inget mer än normala saker som att undvika att gå under en stege (och det finns det ju rationella skäl för också), eller låta bli att lägga nycklarna på bordet. Annars lever jag nog ett skrockfritt liv, tror jag.

Men så kom jag att tänka på ett barndomsminne, som är lite suddigt i kanterna. Det utspelade sig på trappan till huset  på bilden.

Jag kan ha varit fem, sex år och satt och borstade håret på trappan. Håret nådde en bit nedanför midjan och det blev en hel del långa hårstrån i borsten. Jag tog loss dem och släppte dem för vinden, så att hårtrasslet blåste ner mot sjön. Farmor såg det och skakade bekymrat på huvudet. ”Man ska ta till vara hårstråna och elda upp dem”, sade hon. Jag undrade varför och hon förklarade att fåglarna kunde fastna i mina långa hårstrån. Trassla in fötterna, eller vingarna eller vad det var. Jag accepterade det och i fortsättningen var jag noga med att stoppa in överblivet hårtrassel i vedspisen.

Men så råkade jag sitta och klippa naglarna på samma trappa, troligen samma sommar och farmor blev bekymrad igen. ”Du kan inte bara låta naglarna ligga sådär på backen” sade hon, ”samla ihop dem och bränn dem!” När jag undrade varför sade hon att det är säkrast så. Man vet aldrig. Jag envisades, hon skakade på huvudet och upprepade att det är så man gör, för man vet aldrig. ”Nån kan få tag i dem.”

”Nån?” Men farmor då! Vi pratade inte mer om det. Vad kan hon ha menat? Kloning och DNA-analyser skulle inte komma förrän många år senare. En gammal föreställning om att ”de underjordiska” kunde få makt över en om de fick tag i några naglar eller en hårtuss? Varför envisades jag inte och frågade på?

Det här inlägget postades i fredagstema och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

22 svar på Skrock – fredagstema den 13:e

  1. Karin skriver:

    Spännande!:)
    Så fint du beskriver det. Annars brukar jag alltid lägga ut håret som blir kvar i borsten så att fåglarna får ta hand om det om de vill ha till bobygge. Gissar att din farmor omskrev litet grann för att du inte skulle låta håret och naglarna bli gagn för något väsensartat. En rar berättelse om omtanke.
    Varför skulle förstås vara roligt att veta men man kanske inte ens vågade knysta någonting om det man trodde att fanns eller till och med hade sett. För vem kan bevisa motsatsen om inga bevis finns?
    Ha en fin fredag den trettonde!
    Karin

    • Karin skriver:

      Ja visst borde fåglarna kunna ha användning för lite hårtussar till sina bon! Du kanske har rätt i att man inte fick nämna de där varelserna som kunde få makt över en. Som att man inte fick prata om vargen utan sade gråben i stället. Men ändå, så otidsenligt. Farmor var visserligen född på 1800-talet, men någorlunda moderniserad i sitt tänkande, om inte annat genom ständiga diskussioner med och mellan de fem barnen.

  2. Nilla skriver:

    Spännande!
    Fast mycket sådant från förr handlade ju om att barnen inte skulle gå till skogen och gå ner sig i något kärr eller gå vilse eller så. Eller ett det bara såg stökigt ut helt enkelt. Jag lägger helst inte nycklarna på bordet, men inte för att jag är skockfull utan för att jag är pedantisk :-)

    • Karin skriver:

      Brunnsgubben! Jag undrar hur effektivt det var att skrämma barnen med den. Min gissning är att nyfikenheten ofta tog överhanden i stället och ungarna knuffade undan brunnslocket och måste luta sig väldigt långt ner för att kolla och vips var i värsta fall olyckan framme…

  3. olgakatt skriver:

    Det är otroligt hur mycket skrock det funnits och finns som fortfarande florerar. För ett antal år sedan bekymrade en bekant sig över att grannen dröjde med att låta döpa sin senast födde. ”Hur VÅGAR dom vänta?” När jag undrade vad det var för farligt med det skakade hon bara på huvudet och upprepade sina farhågor.
    Själv börjar tycka att det lutar åt skrock att faktiskt döpa barn när man inte ens är troende själv.

    • Karin skriver:

      Otroligt att någon i modern tid tror att det kan vara ”farligt” att inte döpa sitt barn! Den sortens omedgörlig gud trodde jag hörde det förgångna till, även för troende. Ett nyfött barn – som inte har någon som helst möjlighet att påverka skeendet – kan väl inte någon rimlig gud vilja straffa bara för att föräldrarna väntar med dopet.

  4. Skogsgurra skriver:

    Gravmull, ben och fingernaglar är starka grejer. Och om du kunde få med en oblat från nattvarden så hade du MAKT.

    Genom att uttala en förbannelse samtidigt som du brände en persons naglar eller andra kroppsdelar så kunde du vara säker om att förbannelsen träffade rätt person.

    Det fanns en kontrasuperstition också. Om du råkade bränna offrets tånaglar så slog förbannelsen bakut och träffade dig själv. Med dubbel styrka.

    • Karin skriver:

      Men inte kan väl farmor ha trott på det där på allvar? Kanske bara en gammal olustkänsla som hon inte riktigt visste vad den berodde på?

      • Skogsgurra skriver:

        Jag tror att det fanns väldigt mycket sådant för inte alls så länge sedan. Och det var ju hur som helst dumt att vara oförsiktig. Det kunde ju ligga något i det.

        Idag kallas det ”försiktighetsprincipen” och används när någon får för sig att hon mår illa av magnetfält.

        I USA finns det ju mängder med människor som fortfarande tror på skapelseberättelsen.

        Det där med att det slår tillbaka. Med dubbel kraft. Det har jag lagt till för att göra saken lite mera intressant. Piraten och respekt för det sannolika och så.

        • Karin skriver:

          Jo, så är det ju, när hen mår illa…

          Det där med tånaglarna genomskådade jag, men valde att inte skriva något om det för det var så elegant att jag tyckte att det gott kunde få inkluderas i vidskepelsefloran.

  5. hyttfogden skriver:

    Min mormor 1876 – 1975 fick uppleva att barnbarnsbarn, dvs våra två ungar, sprang omkring i huset. De blev aldrig döpta. Några invändningar mot det hade inte mormor. Att vår son inte var döpt var väl inget att säga om, men att vår dotter inte heller var vattenöst kommenterade mormor med att ”det är nog farligare för en liten flicka att vara odöpt.”

  6. Musikanta skriver:

    Har aldrig hört det där med hår och naglar. Eller att man inte får vifta bort en geting. Att barn fortfarande döps i så hög grad (åtminstone hos oss här ute på landet) beror väl på att det är en fin tradition och ett tillfälle för släkt och vänner att träffas. Det var nog länge sedan någon trodde att det var farligt för barnet att var odöpt.
    Ingrid

  7. Pysseliten skriver:

    Jag kommer bara att tänka på några böcker av Gloria Naylor från 80-talet som handlar om ockultism från en annan kultur. Har vi haft något liknande i Sverige? En kompis till mig ”tömde” aldrig sin hårborste, det tyckte jag mest var äckligt.

    • Karin skriver:

      Ingen ”kringgärning” var tillåten under dymmelveckan (påsk) eller juldagarna, fick jag höra som barn, även om det mest var på skoj. Allt som innebar ”runda” rörelser, spinna, röra, köra med vagn, åka bil och egentligen så gott som allting var olämpligt. Respekten för olika ockulta fenomen har väl försvunnit vartefter, men minnet av dem fanns/finns kvar länge!

      • Skogsgurra skriver:

        Mala kaffe på en gammal kaffekvarn var en typisk kringgärning. Det gällde att ha malt ihop tillräckligt med kaffe inför Långfredan.

  8. hyttfogden skriver:

    Varför det var farligt för små flickor att förbli odöpta fick jag aldrig någon förklaring på. Det var bara så enligt mormor.

    Men det här då att det ansågs vådligt att ta in granri och sätta i vas eller anbringa på annat sätt. Det var ju helt OK med julgran. Granris förknippades med död, någon i huset skulle dö men tallris var ofarligt.
    … då med granris min port blir prydd … Birger Sjöberg

  9. Kulturchefen skriver:

    Vackert, hyttfogden! Man ska inte ta in ljung, av samma anledning. Eller ja, det finns de som tycker att man inte ska … och jag håller faktiskt med, helt irrationellt. Och jag har valt bort ölandstok på gården, eftersom det är en typisk kyrkogårds/institutionsbuske.

    • Karin skriver:

      Jag blir alltid lika villrådig inför advent, då man kan köpa sådana där adventskransar som folk sätter på dörren (ja, vi också, då vi kommer oss för). Men de där som är gjorda av granris, är de inte avsedda för kyrkogården, egentligen? Lingonris, däremot går bra.

      Och ljung har jag aldrig kommit på tanken att ta in, även om jag använder en mängd fina ljungsorter kring brunnen (använde, före en brunnsmassaker, nyligen) och har krukor med ljung i blomlådorna på verandan. Jag är nog mer inpyrd med skrock än jag anat!

  10. Kulturchefen skriver:

    Se där! Och har man nu en gång råkat ut för en brunnsmassaker förstår jag att man blir lite försiktig.

  11. Maj Korner skriver:

    När jag tänker på saker man förr sa till barn för att man inte ville att de skulle göra vissa saker så funderar jag på om vi inte har sån’t nu också? Att barnen inte får bada på en timme efter att de har ätit för då kan de drunkna. Är inte det för att föräldrarna ska få en timmes respit från att blåstirra på de badande barnen?

Kommentarer inaktiverade.