Sol, sol, sol i de glimmande snår…

Inför påsken fick en bestämperson på Aftonbladet en snilleblixt: ”Hörni, vi skriver något trevligt om påskvädret! Vad säger du Granlund, det fixar du.”

Granlund invände då att det blir svårt att skriva något trevligt om det. ”Snarare snöchock och dödsfällor i trafiken, om du frågar mig”, sa Granlund.

”Jaharu, men nu frågar jag inte dig. Nån liten solstrimma ska väl leta sig till våra breddgrader. Folket vill ha sol. Fixa, säger jag. Gärna något halvklätt fruntimmer också!”

Granlund ringde då, som den samvetsgranne journalist han är, till SMHI för att få en prognos för påskvädret. Troligen sade tjänstemannen på SMHI, när Granlund verkligen pressade honom, att visst kunde det tänkas bli sol på sina ställen under påsken. Detta har sedan Granlund, gjort bästa möjliga av och återger inte mindre än åtta gånger i sin artikel, varje gång med angivande av källa. Men får en känsla av att Granlund vill två sina händer.

Ett urval: ”Solen får mer tryck framöver”, säger Emil Björk på SMHI. ” Chanserna är stora att man får se solen i påskhelgen”, säger Emil Björk. ”På skärtorsdagen kommer en högtrycksrygg in över norra Europa /…/Då stiger temperaturen till tio grader med solens hjälp”, säger han (Emil, alltså).

På långfredagen händer det också grejer. ”Då är det nästan säker att man får se solen”, säger Emil Björk. Sedan kommer en ny högtrycksrygg på påskafton och den ligger kvar till annandagen och ”…hittar man någon bra södervägg kan det kännas riktigt vårlikt”, säger Emil Björk. Och så slutklämmen: ”När vi kommer längre in på våren, blir det varmare och varmare”, säger Emil Björk. Det ni!

Att delar av landet skulle vara snötäckt under långfredagen berättade inte Granlund, för det ingick ju inte i uppdrag. Och en skymt av solen har vi ju faktiskt sett, även om det inte lockar att lägga sig och sola i nysnön. Såhär illustrerades och rubriksattes artikeln.

 

Publicerat i Att tolka, Språk | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Ett underbart hjälpmedel – fredagstema

I april är det Pettas-Karin som förser oss med fredagsteman och i dag är det: Hjälpmedel.

Valet självklart. Det finns ett hjälpmedel som nyligen kommit in i mitt liv och verkligen förändrat det till det bättre. För ett tag sedan skrev jag om mina problem med vilsesyndrom eller lokalsinneshandikapp, det som också fått namnet dysdirexi. Jag har helt enkelt svårt att orientera mig i geografin. Jag ska inte upprepa allt här, men för dem som har liknande problem finns nog lite igenkänning i den här skildringen.

Tidigare avstod jag från att handla på Blocket, eftersom det oftast innebar att man måste leta sig fram till okända adresser. Visst försökte jag någon gång, när säljaren insisterade att det var plättlätt att hitta. ”Du går bara upp till vänster från tunnelbanan och så tar du första höger och går tre hundra meter och sedan… ” Det finns alltid en annan liten väg till höger som jag kan ta i stället och ”till vänster från tunnelbanan” är sällan självklart.

Efter att ha irrat omkring och skickats åt olika håll av hjälpsamma personer vars riktningsangivelser jag inte heller lyckats följa, har det hänt att jag ringt och meddelat att jag nog inte hinner komma och köpa den där lådan med lego… förlåt för det!

Men nu! Ni anar inte vilken lättnad det är (och vilka Blocket-fynd jag gjort!) med en GPS. Den där fantastiska, befriande känslan att knappa in adressen och sedan bara följa rösten som säger: ”Kör in i rondellen och ta sedan första höger.” Eller när man är ute och går; det går bra att ställa in den på promenad också.

Här ser det ut som om bilen hamnat bredvid vägen, halvvägs i sjön och det är alldeles riktigt, eftersom jag tog bilden när den står parkerad precis så. Det råd som GPS:en ger mig är att "fortsätta på väg". Så liten och så klok! Önskar att jag kunde ge den ett påskägg för att visa min uppskattning.

Men det gäller förstås att komma ihåg att ändra tillbaka från promenad till bilkörning, för annars kan det gå som det gick för oss när vi skulle köra från Stockholms skärgård till Dalarna.

Jag var så fast övertygad att GPS:en visste bäst att jag accepterade mycket slingriga och konstiga vägar. Först efteråt kom vi på att vi inte hade åkt en enda meter på motorväg. GPS:en trodde ju att vi var ute och gick. Men nu har vi lärt oss hantera den där fantastiska manicken (tack kära barn för den omtänksamma presenten!) och den har faktiskt höjt min livskvalitet ett par snäpp!

 

Publicerat i Att tolka, fredagstema, Livet | Etiketter , , , , | 16 kommentarer

Skärtorsdag i vitt och svart

För ett år sedan drog jag till med att den liturgiska färgen för skärtorsdagen är lila. Det visade sig vara en sanning med modifikation och i kommentarsbåset dök den här intressanta informationen upp från Cecilia N:

 

Skärtorsdagen är alldeles jättekonstig. Fram till mässan så är det lila. Men när man dukar till mässan så byter man även liturgisk färg till vitt.
Efter mässan så dukar man inte bara av det vanliga utan tömmer altaret helt: nattvardskärl, blommor, ljus, duk. Rubbet. Då klär även prästen av sig den vita klädnaden. (Inte bara det som har liturgisk färg utan även alban.) Sedan läser man Ps 22 och då har prästen alltså den svarta kaftanen på sig.

På långfredagen har prästen röcklin (det enklare vita ”nattlinnet”) och svart stola. Altaret är fortfarande tomt. Kanske fem röda rosor. Det är enda kyrkdagen som har svart som färg.

Så då får det bli en svartvit bild skärtorsdagen till ära. Här går farmors höns och pickar i trädgården med tuppen högst upp på komposthögen. Allt är sig rätt likt idag, men tupp och höns fattas och äppelträden är färre.

 

Publicerat i Att tolka, historia | Etiketter , , | 16 kommentarer

Var så god och skölj!

Sjön sköljer, säger vi i södra Dalarna när isen går upp på våren. Just vår sjö brukar skölja den 27-28 april, men ibland har den varit tidigare, något år senare. Bästa sättet att följa variationerna mellan åren är förstås att anteckna. Men om man glömmer det, kan man kolla Väsman. Sjön Väsman, åt Ludvikahållet, är väl dokumenterad sedan mer än hundra år och vår sjö följer ungefär i samma rytm som Väsmans. Här finns datum varje år sedan 1909, när Väsman sköljt.

Sjön Rossen ligger vanligtvis ett par dagar efter. Väsman visar ganska stora öppna vattenstråk nu. Det har vi också även om de är mindre. Kanske i morgon? Eller i alla fall under påskhelgen?

Uppdatering några timmar senare:

Men vilken tid det tar i år! Så här ser det ut torsdag kväll.

Jaha, och nu har det hunnit bli fredag och isen håller visst på att lägga sig igen. Det har jag aldrig sett förut.

 

Publicerat i Livet, Ord | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Tolgtisdag

Det var palmsöndagen i söndags och i morgon är det dymmelonsdag och sedan blir det ännu lättare: skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdag. Men måndagen och tisdagen i stilla veckan, heter de något? En del anser att måndagen heter blåmåndag, andra menar att det är dagen före fettisdagen. Och idag? Har tisdagen i påskveckan något namn?

Berglins har som vanligt noterat ett aktuellt ämne på sitt speciella sätt (ja, inte bara ett förresten) och de har ju alldeles rätt om ”tolg”. Min husgud, etymologen Hellquist säger att det betyder ”fast mark” och kommer från gotländskans ”tulgus”, fast. Men även Hellquist har sina fläckar och jag undrar om det verkligen kan stämma. Tulgus är det fasta fettet (talgen) på fåret. Det hette ”tólgr” på fornnordiska, och var det man gjorde talgdankar av. Men från det till att betyda fast mark… njae. Hellquist har också en kompletterande förklaring som baserar sig på ett par grekiska ord, men den är så äventyrlig att inte ens jag vill återge den.

På nätet är annars den vanligaste förklaringen att ”tolg” skulle betyda ”nedskärning” och det kanske man inom militären tycker är en riktigare tolkning av Tolgfors.

 

Publicerat i Att tolka, historia, Ord, Språk | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

April, april…

Någon som blivit lurad? Eller som genomskådat dagstidningens eller radionyheternas 1:a aprilskämt? Jag är dålig på sådant och i dessa bisarra tider är det rätt svårt att skilja på vad som är skämt och allvar. Det var nog bara tack vare att jag inte hade någon TV (på den svart-vita tiden) som jag inte gick på det där med att man kunde få färg-TV genom att montera en ituklippt nylonstrumpa framför skärmen.

Ett år hade DN en nyhet om att man skulle installera rullbanor i golven på bussarna i Stockholm. Chaufförerna hade tröttnat på att säga till folk att de skulle gå längre bak. Ingen gör ju det, men med det nya rullgolvet skulle chauffören bara kunna trycka på en knapp i stället och skicka alla passagerare bakåt. Jag började omedelbart fundera på olika säkerhetsproblem.

Ett av de mer omtalade aprilskämten är nog ändå BBC:s från 1976. I en av radiokanalerna berättade man om en ”Jupitereffekt” som skulle uppstå när  Jupiter och Pluto skulle rada upp sig i en sällsynt konstellation i förhållande till jorden, så att deras sammanlagda tyngdkraft skulle påverka vår gravitation. Vi skulle helt enkelt väga lite mindre under en kort stund. Och om man hoppade upp i luften klockan 9.47 på morgonen skulle man kunna känna en slags svävande känsla. ”Hoppa NU” sade radiorösten och folk hoppade. Strax efteråt fick BBC:s växel massor med telefonsamtal från alla som kunde meddela att det hade fungerat!

Det eleganta aprilskämtet bör ge en chansen att genomskåda det, om man bara tänker efter lite. Jag tror att BBC medvetet valde Pluto, dvärgplaneten, just för att det knappast kan ha någon betydelse var den lilla kulan befinner sig i förhållande till andra.

Jaha och nu har det gått flera timmar på denna 1:a april och jag har inte upptäckt ett enda aprilskämt!

 

Publicerat i Livet | 31 kommentarer

Hemlig last – veckans fredagstema

Olgakatt utmanar oss denna vecka med fredagstemat ”Hemlig last – dags att dra fram den i ljuset?”

Det finns laster som det går utmärkt att ägna sig åt utan att erkänna att det är en last. Man behöver inte smyga med den, man kan hålla på som vilken ansvarskännande medborgare som helst, men man vet innerst inne att man är lite för förtjust, ja kanske beroende av den. Och alla vi som har samma läggning känner lätt igen varandra och utbyter blickar av samförstånd alldeles intill majbrasan.

Det handlar om eld. Om att i tid och otid hitta anledningar att elda. Att elda upp alla förpackningar och wellpapp i stället för att köra till återvinningen. Att tända en brasa en solig sommardag, med motiveringen att ”det vädrar ut så bra”.  Att kassera trädgårdsmöbler som kunde ha hängt med ett litet tag till, bara för att de blir så bra bränsle. Att längta efter att få bränna torrt fjolårsgräs och att tycka att vårbrasor passar bra i februari. Eller varför inte januari?

Vi hade en granne på landet som dök upp allt oftare, ju närmre Valborgsmässoafton vi kom. Frågade om det var dags att elda. Erbjöd sig att ta hand om eldandet, om det var så att vi hade svårt att hinna passa brasan. (Ha! tänkte jag. Aldrig i livet!) När det var dags att elda var han där. Och då, när brasan tog fart, hoppade han liksom till av förtjusning. Lyfte från marken några centimeter, på ett sätt som fick mig att inse att jodå, han också…

Fördelen med att vara extra förtjust i eld är att man får fint väderkorn för brasor. Man känner på flera kilometers avstånd när någon eldar. Som en gång på Zanzibar, i den tidiga gryningen, när det fortfarande kändes lite ruggigt och morgonbrisen från Indiska Oceanen kylde. Jag vaknade av en svag röklukt och steg upp och kollade.

Jag såg varken rök eller eld, men ett tydligt doftstråk ledde mig runt en udde och där höll man på att bränna bort snäckor och avlagringar på botten av en fiskebåt.

Vi samlades några stycken för att se på hur man skickligt makade åt precis lagom mycket torra kvistar och tång åt gången, för att ytan skulle brännas ren, utan att själva båten brann upp. Minnet av den morgonen, med havet som andades med långsamma dyningar och elden som sprakande kommer jag alltid att ha med mig.

Det är inte så att jag är pyroman, verkligen inte! Jag tror tvärtom att det är den tämjda elden som jag gillar, att man kan hålla den i schack. Som när jag lärde mig bränna fjolårsgräs som barn: lagom stora rutor, med små ”brandgator” emellan. Eller kvällarna framför kakelugnen då jag såg hur hela miniatyrstäder i rött, brandgult och svart långsamt rasade ihop och falnade till en liten grå hög. Mer än mysigt: magiskt.

Och kanske det är därför jag tycker att eldsvådor och skogsbränder är så outhärdligt skrämmande. All denna kraft som härjar urskillningslöst. Vågar inte se dem ens på TV.

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , | 25 kommentarer

Historiens dimmor skingras!

Nu har jag fått hjälp att reda ut vilka aktörerna är i berättelserna om banvakt Larsson och hans pojk, som visade sig vara sonsonen. Så här skriver förre SJ-chefen, Stig Larsson, om sin barndom och om sin farfar, banvakten, apropå filmen om järnvägen mellan Rossberga och Morshyttan (där jag tog fel på en generation) och de olika kommentarerna till inläggen:

”Tack för intressant Horndalshistoria. Trevlig läsning. Min pappas namn var Lars Edvin. Han arbetade i Elfströms träullsfabrik på dagarna. Under ledig tid, kvällar och helger, sysslade han med radioteknik. Pappa var uppväxt i Tyskbo banvaktsstuga där min farfar var banvakt. Farfar flyttade som pensionär till Rossberga. Pappas syskon hette: Gustav, John, Erik, Märta och Maja.

Anhalten för tågstopp, som  hade en semafor som man vred på, låg mittemot banvaktsstugan på andra sidan järnvägen.

Pappa konstruerade en egen radiomottagare. Då fanns inga radiostationer i Sverige utan man lyssnade på tyska sändningar. Personer kom från hela socknen för att lyssna hos Radio-Lasse, som han kallades, till detta teknikens under.

När sändningarna kom igång i Sverige och det gick att köpa radiomottagare började pappa att reparera åt dem som kom med trasiga eller för att byta ett urladdat blybatteri mot ett laddat. Det var fullt med batterier för laddning längs väggarna i verkstaden. Blybatterierna i kombination med pappas rökning bidrog troligen till att han utvecklade en leukemi som ändade hans liv vid endast 37 års ålder. Radioverkstaden var inrymd i ett av husen (numera rivet) vid Gjutarns i Tyskbo där min mamma gjutar-Mary var uppväxt och där vår familj Lasse, Mary, Kurt, Kjell och jag  bodde i ett av husen –  det  som fortfarande finns kvar.”

Det där med radiosändningarna har min pappa berättat om. Det väckte viss oro hos myndigheterna, det där mystiska radiomottagandet och länsman hade skickats ut för att undersöka saken. Radio-Lasse förklarade hur det hela gick till och länsman kunde konstatera att det inte verkade störa någon och att han därför inte såg någon anledning att stoppa det hela. ”Hä stör int mäg å int nån annan, så då får du fäll håll på.”

När Stigs pappa dog, blev mamman ensam med de tre pojkarna och för att klara ekonomin fortsatte hon att reparera radioapparater. Hon prövade sig fram och kopplade och experimenterade tills de fungerade. Verkligen imponerande!

Jag har inte tillgång till det där levande arkivet just nu, eftersom jag är i Stockholm.  Men jag hittade ändå en bild från Tyskbo. Den är från en dramatisk händelse i barndomen, då Tyskbo kvarn brann och möjligen också träullsfabriken där Radio-Lasse jobbade. Ser lite äventyrligt ut däruppe på taket! Vad säger skyddsombudet? Och vilka är pojkarna?

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 2 kommentarer

Fernissning

Jag fick nyss en inbjudan till en vernissage. Dessvärre är den i Danmark, så det blir svårt att närvara. Men det trevliga inbjudningskortet är på danska och där står det inte vernissage, utan fernissering. Och då ser man ju tydligare vad vernissage egentligen betyder. Termen dök upp i början av 1900-talet och kommer sig av den tunga doft av fernissa som vilade över konstutställningarna den först dagen, då alla tavlor just fått sin finish: ett tunt lager fernissa.

Att hitta den rätta fernissan var viktigt, rätt blandning av dammarkåda och lösningsmedel. Dålig fernissa kunde förstöra en målning, bra fernissa kunde både skydda målningen och ge den extra djup och lyster. Och då är kådan från trädet Agatis dammara bäst, dammarharts. Men som vanligt: dont try this at home! Jag har läst skildringar av misslyckade fernissningsförsök med hemgjorda blandningar. Det kan gå. Men risken att det blir galet är alldeles för stor. Bra tavelfernissa av god kvalitet i butiken för konstnärsmaterial är nog det säkraste tipset. Om man nu nödvändigtvis vill fernissa.

Agatis Dammara är det träd som ger bästa kådan till tavelfernissa. Dammara är ett indonesiskt ord som betyder fackla, eftersom kådan också brinner bra. 

Vernissage har ju alltmer blivit ett tillfälle att festa och idag kan man också bli inbjuden till finissage, dvs ett party för att avsluta en utställning. Eller för den delen midissage ett party någonstans i mitten av utställningen, när någon kommer på att det vore trevligt med en fest.

PS. Detta är shellack, som används bland annat till polityr. Den görs av en massa som uppstår när lacksköldlusen suger sav från olika träd i Indien (främst ett som heter Rhus vernicifera, verkar det som) och dess sekret blandar sig med trädets sav.

Den guldfärgade massan stelnar, men kan lösas upp med olika lösningsmedel och användas som polityr.

Under artistnamnet ”E 908” fungerar det som polermedel för äpplen och apelsiner.

 

Publicerat i konst, Ord, Språk | 11 kommentarer

Ett levande arkiv

När våra föräldrar inte längre fanns skulle vi ta ställning till vad som skulle hända med deras hus. Det var från början en smedbostad för fyra familjer, med ett stort spisrum per familj. Dessutom bodde en familj i bagarstugan.

För våra föräldrar blev det en bra pensionärsbostad. När de flyttade dit 1974 hade huset stått tomt länge. De drog in vatten och avlopp och moderniserade lite försiktigt.

Byggnaden är kanske delvis är från sjuttonhundratalet och i varje fall från mitten av 1800-talet. Egentligen är det två olika timmerbyggnader som flyttats från annat håll och byggts ihop med en farstu och bagarstuga i mitten.

Vi syskon hade redan hus så att vi klarade oss. Men så var det problemet att tömma huset. Alla böcker, alla foton och inte minst alla papper som pappa samlat under ett långt liv. Så vi behöll det, trots allt, och det har visat sig vara en bra idé. En trevlig samlingsplats och ett arkiv som ständigt överraskar. Ibland tror jag att någon smyger sig in och lägger dit nya papper då och då.

Som när jag började titta på Näsbanan som jag skrev om i går. Jag letade inte ens efter någon karta, men plötsligt hittar jag en från 1859 som visar den gamla järnvägens sträckning. Inte har väl den stått lutad mot den där garderobsväggen förut? Och sedan blev det riktigt spöklikt: en pärm låg och drällde på en bänk (vem har lagt dit den?) och när jag skulle ställa in den i hyllan slog jag upp den på måfå. Det första jag får se är detta foto från järnvägen mellan Näs och Horndal, med det sista godståget på banan innan den lades ner 1953. Man tackar!

Mer om järnvägsspåren mellan Horndal, Morshyttan och Näs finns att läsa här. Där hittar man också en uppgift om att detta kort är taget av Sture Bylén, men det är troligen ett missförstånd, för han var nog för liten då. Det verkar som om det var pappa som tog det och sedan har han troligen lånat ut en kopia och så har den hamnat bland Stures foton. Kanske. Ska kolla med honom. Hallå, Sture!

Uppdatering efter svaret från Sture (som finns i kommentarsbåset): Hans fina modelljärnväg visar den normalspåriga banan mellan Rossberga och Morshyttan. Och jo, kortet här ovanför togs sannolikt av pappa Martin.  Här är en kartbild igen, från 1859, där de olika spåren syns bättre.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 27 kommentarer