Historiens dimmor skingras!

Nu har jag fått hjälp att reda ut vilka aktörerna är i berättelserna om banvakt Larsson och hans pojk, som visade sig vara sonsonen. Så här skriver förre SJ-chefen, Stig Larsson, om sin barndom och om sin farfar, banvakten, apropå filmen om järnvägen mellan Rossberga och Morshyttan (där jag tog fel på en generation) och de olika kommentarerna till inläggen:

”Tack för intressant Horndalshistoria. Trevlig läsning. Min pappas namn var Lars Edvin. Han arbetade i Elfströms träullsfabrik på dagarna. Under ledig tid, kvällar och helger, sysslade han med radioteknik. Pappa var uppväxt i Tyskbo banvaktsstuga där min farfar var banvakt. Farfar flyttade som pensionär till Rossberga. Pappas syskon hette: Gustav, John, Erik, Märta och Maja.

Anhalten för tågstopp, som  hade en semafor som man vred på, låg mittemot banvaktsstugan på andra sidan järnvägen.

Pappa konstruerade en egen radiomottagare. Då fanns inga radiostationer i Sverige utan man lyssnade på tyska sändningar. Personer kom från hela socknen för att lyssna hos Radio-Lasse, som han kallades, till detta teknikens under.

När sändningarna kom igång i Sverige och det gick att köpa radiomottagare började pappa att reparera åt dem som kom med trasiga eller för att byta ett urladdat blybatteri mot ett laddat. Det var fullt med batterier för laddning längs väggarna i verkstaden. Blybatterierna i kombination med pappas rökning bidrog troligen till att han utvecklade en leukemi som ändade hans liv vid endast 37 års ålder. Radioverkstaden var inrymd i ett av husen (numera rivet) vid Gjutarns i Tyskbo där min mamma gjutar-Mary var uppväxt och där vår familj Lasse, Mary, Kurt, Kjell och jag  bodde i ett av husen –  det  som fortfarande finns kvar.”

Det där med radiosändningarna har min pappa berättat om. Det väckte viss oro hos myndigheterna, det där mystiska radiomottagandet och länsman hade skickats ut för att undersöka saken. Radio-Lasse förklarade hur det hela gick till och länsman kunde konstatera att det inte verkade störa någon och att han därför inte såg någon anledning att stoppa det hela. ”Hä stör int mäg å int nån annan, så då får du fäll håll på.”

När Stigs pappa dog, blev mamman ensam med de tre pojkarna och för att klara ekonomin fortsatte hon att reparera radioapparater. Hon prövade sig fram och kopplade och experimenterade tills de fungerade. Verkligen imponerande!

Jag har inte tillgång till det där levande arkivet just nu, eftersom jag är i Stockholm.  Men jag hittade ändå en bild från Tyskbo. Den är från en dramatisk händelse i barndomen, då Tyskbo kvarn brann och möjligen också träullsfabriken där Radio-Lasse jobbade. Ser lite äventyrligt ut däruppe på taket! Vad säger skyddsombudet? Och vilka är pojkarna?

Det här inlägget postades i historia, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Historiens dimmor skingras!

  1. Skogsgurra skriver:

    Jo, träullsfabriken brann också. Det var nog där det startade genom att det blev varmgång mellan drivremen och träull som hade kilat fast sig i utrymmet där remmen gick.

    Jag tycker mig känna igen Sören Salén och eventuellt Arne Pierrou (till vänster). Jag var också där och förekommer på en annan bild från branden.

    Kuriosum: Lampan på gaveln lyste ständigt och indikerade att generatorn i kraftstation Tyskbo Övre levererade ström.

    Detta med radioteknik verkar ha suttit i väggarna. Nils Lille, som hade jobbat på SRA på Kungsholmen, men blivit lungsjuk, var också en bra radiotekniker som jag hade mycket nytta och glädje av. Han dog också alldeles för ung. Jag gissar i tidig fyrtioårsålder.

Kommentarer inaktiverade.