Ett underbart hjälpmedel – fredagstema

I april är det Pettas-Karin som förser oss med fredagsteman och i dag är det: Hjälpmedel.

Valet självklart. Det finns ett hjälpmedel som nyligen kommit in i mitt liv och verkligen förändrat det till det bättre. För ett tag sedan skrev jag om mina problem med vilsesyndrom eller lokalsinneshandikapp, det som också fått namnet dysdirexi. Jag har helt enkelt svårt att orientera mig i geografin. Jag ska inte upprepa allt här, men för dem som har liknande problem finns nog lite igenkänning i den här skildringen.

Tidigare avstod jag från att handla på Blocket, eftersom det oftast innebar att man måste leta sig fram till okända adresser. Visst försökte jag någon gång, när säljaren insisterade att det var plättlätt att hitta. ”Du går bara upp till vänster från tunnelbanan och så tar du första höger och går tre hundra meter och sedan… ” Det finns alltid en annan liten väg till höger som jag kan ta i stället och ”till vänster från tunnelbanan” är sällan självklart.

Efter att ha irrat omkring och skickats åt olika håll av hjälpsamma personer vars riktningsangivelser jag inte heller lyckats följa, har det hänt att jag ringt och meddelat att jag nog inte hinner komma och köpa den där lådan med lego… förlåt för det!

Men nu! Ni anar inte vilken lättnad det är (och vilka Blocket-fynd jag gjort!) med en GPS. Den där fantastiska, befriande känslan att knappa in adressen och sedan bara följa rösten som säger: ”Kör in i rondellen och ta sedan första höger.” Eller när man är ute och går; det går bra att ställa in den på promenad också.

Här ser det ut som om bilen hamnat bredvid vägen, halvvägs i sjön och det är alldeles riktigt, eftersom jag tog bilden när den står parkerad precis så. Det råd som GPS:en ger mig är att "fortsätta på väg". Så liten och så klok! Önskar att jag kunde ge den ett påskägg för att visa min uppskattning.

Men det gäller förstås att komma ihåg att ändra tillbaka från promenad till bilkörning, för annars kan det gå som det gick för oss när vi skulle köra från Stockholms skärgård till Dalarna.

Jag var så fast övertygad att GPS:en visste bäst att jag accepterade mycket slingriga och konstiga vägar. Först efteråt kom vi på att vi inte hade åkt en enda meter på motorväg. GPS:en trodde ju att vi var ute och gick. Men nu har vi lärt oss hantera den där fantastiska manicken (tack kära barn för den omtänksamma presenten!) och den har faktiskt höjt min livskvalitet ett par snäpp!

 

Det här inlägget postades i Att tolka, fredagstema, Livet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Ett underbart hjälpmedel – fredagstema

  1. Skogsgurra skriver:

    Lite förvånad att du inte har fått en GPS utskriven av din läkare för länge sedan. Du, om någon, behöver detta handikapphjälpmedel.

    Det kanske blir lite tjatigt. Och det kan tyckas onödigt långsint. Men den gången du skulle hälsa på oss i Oxelösund och vi berättat att du först skulle åka till Nyköping och sedan, just vid utfarten söderut, svänga till Oxelösund (detta var länge sedan, innan motorvägen byggts) är svår att glömma.

    Vi räknade med att ni skulle vara hos oss till lunch. Men det var ni ju inte. Och när du sedan ringde från Nynäshamn och undrade var du skulle svänga till vänster insåg vi att du borde ha en GPS (fanns ju inte då). Synd att det tog ungefär 35 år innan dom blev vanliga och ytterligare tio år innan du fick tillräcklig sjukdomsinsikt och skaffade en. Även om det inte var du som fick den egentliga sjukdomsinsikten. Nu kanske det kan bli lite andra utflykter än till södra Dalarna?

    • Karin skriver:

      Ber om ursäkt för det där! Och gläder mig åt att jag tycks vara förlåten för den där gången när jag skulle hälsa på i Granbergsdal, som jag ju visste var det låg: strax norr om en värmländsk stad på K. Ni verkade inte ens förvånade när jag ringde från Karlstad och ville ha mer detaljerad vägbeskrivning. Och det var alltså inte från Oslohållet som jag kom. (Måste nog kolla på en karta om den där sista meningen är relevant eller uppåt väggarna, dvs om Karlstad ligger väster om Karlskoga.)

      • Skogsgurra skriver:

        FYI
        Den staden är alltså inte Karlstad. Inte Kristinehamn. Utan Karlskoga, även känt som Möckelns Bodar – om du skulle ha en urgammal karta.

        Jo, det var inte bara förlåtet. Utan till och med glömt. Men nu blir det ju svårt att inte dra upp det igen när anledning ges. Och det lär väl inte dröja så länge, antar jag.

  2. Kicki skriver:

    Bra, utmärkt. Denna familjekrämpa kräver sådana hjälpmedel. Jag behöver tips, vilken sorts GPS ska jag köpa, jag är på språng kommande vecka.
    När vi skulle till Liljeholmen hamnade vi på bransdstationen i Solna. Men då byggdes det om vid Norrtull så inget stämde, vi skyllde i alla fall på det.

    • Karin skriver:

      Alla är bra! Numera är jag otrogen ibland (i alla fall till fots) och använder min mobil i stället. Den har en bra GPS, men den pratar inte, så när jag kör bil är den ”riktiga” GPS:en bättre. Vänd dig med förtroende till fackhandeln och diskutera pris. Och se till att den har svenskt tangentbord, annars blir det knepigt med Örebro, Åmål och Äppelbo!

      • Kicki skriver:

        Det finns ingen GPS i min ångmobil. Killen i fackhandeln skröt över en GPS som hittar ”i hela världen”. Dit ska jag inte, jag nöjer mig med Sverige för tillfället. Men det är det här med uppdateringarna som verkar vara grejen.

        • Karin skriver:

          Ja, uppdatering krävs med vissa mellanrum, annars hamnar bilen (i alla fall på GPS-displayen) ute på något grönt fält, omgiven av frågetecken, när man färdas på nybyggda vägar. På den nya vägen mellan Sala och Avesta känner sig min GPS rätt vilsen.

  3. Nilla skriver:

    Glad Påsk!

  4. Karin skriver:

    Gps är ett utmärkt hjälpmedel. Ett luciamärke också! Jag blev påmind när jag läste ditt inlägg om min egen ”hönsblindhet”. Jag ser inte ett skvatt i mörker och blir totalt oorienterad, vet inte alls vart jag ska. Har jag inte ficklampa eller annat ljus så är jag bara i en kolsäck….Min make kom underfund med att han kunde lägga upp enslinjer i sovrummet med hjälp av reflexmärken…Ett stor luciamärke fanns på väggen ovanför min säng och andra märken i linje på vägen mot sängen…det fungerade. Han ledsnade på att jag alltid travade rakt in i bokhyllan när han redan sov….Numera har jag ordnat det på ett annat sätt

    Ha en fin helg!
    Karin

    • Karin skriver:

      Listigt med reflexerna! Och intressant att orienteringsförmågan försvinner när det är mörkt. Det finns avundsvärda personer som kan hålla reda på väderstreck i totalt mörker. ”Hur kan du veta det?” frågar jag förundrat. ”Men det känner man ju!” blir svaret. För mig är det ju ingen skillnad, jag känner överhuvudtaget aldrig på mig någonting om riktningar.

  5. margaretha skriver:

    För mig som inte har de bekymren, skulle det nog vara besvärligare att lista ut hur jag ska använda en GPS än att följa en karta. Dessutom tycker jag att kartor är bland de trevligaste som finns – och tycker det är rena nöjet att leta rätt på nya småvägar.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Kartor är underbara och jag tröttnar aldrig på att studera dem, ställen har varit eller skulle kunna åka till. Gamla kartor över välkänd terräng, innan de nya vägarna kom till. Kartor med byggnader utsatta som man minns från förr och som nu är rivna. Men kartor funkar dåligt när jag kör bil. Då är den där vänliga vägledande GPS-rösten välkommen.

  6. Cecilia N skriver:

    Med en GPS som även har ”gå-inställning” kan du väl även använda till geocaching?

    Det är ett trevligt sätt att komma ut och se nya vyer.

Kommentarer inaktiverade.