Snabbvår

Postat den 2 maj, 2012 av Karin

Jag glömde ju att byta huvud, här på sidan, så man kunde tro att vi är kvar i stan. Nu så stämmer det bättre, vårliga och lantliga omgivningar så långt ögat når. Sprillans färska vitsippor i huvudet och massor på marken. Våren har varit väldigt tveksam, men nu ser det ut att gå undan. Tittar man åt annat håll några minuter har det hänt en hel del.

Julrosen, som har kämpat på ett bra tag, kommer nog att ta en paus snart för att komma igen i november eller mars.

Det är lite olika år från år. Ibland sticker den upp lite för tidigt, som häromåret. Det misstaget har den inte gjort om.

Visst var det vackert med de röda julrosorna mot den vita snön, men mest tyckte man ju synd om dem och funderade på hur man skulle kunna värma dem.

Vantar? Mössa och halsduk?

Annars har vi inte kommit längre än till vitsippor och blåsippor, än så länge. Vi får väl se hur det ser ut lite senare på dagen.

Den fina klematisen, som jag i alla år kallat för klock-klematis verkar ha gett upp för gott. Förmodligen är det inte någon klock-klematis utan en alpklematis och den brukade alltid blomma så här års.

Men i år ser den bara torr och död ut. Frusit ihjäl, kanske? Det har varit kallt här och inget skyddande snötäcke för växterna (eller ett väldigt tunt ett). Så här fin var den förra året.

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 21 kommentarer

Ner med livsmedelsockret!

Postat den 1 maj, 2012 av Karin

Första maj startade som en dag då man krävde ”normalarbetsdag” eller åtta timmars arbetsdag .

Den första första-maj-demonstrationen i Sverige samlade 20 000 personer på Gärdet där Hjamar Branting talade. Presentationen av demonstrationen är ingen flammande appell, utan låter ganska byråkratisk:  Program för Normalarbetsdagsdemonstrationen å Ladugårdsgärdet den 1 man 1890.

Om man inte anmält sitt deltagande i förväg fick man ändå vara med: De som tillhöra yrken och föreningar, hvilka icke anmält sig att deltaga, men ändock vilja ansluta sig till tåget, uppställa sig efter den sista fanan å Karlavägen.

Fanorna var ett viktigt inslag i firandet och den svenska arbetarrörelsen har varit både fantasirik och kreativ när man beställt sina fanor. Genom att vi varit förskonade från krig och förstörelse har vi troligen världens bäst bevarade samling av arbetarrörelsefanor. Många av dem finns i Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks depå i Grängesberg, i den så kallade Jakobina gruvstuga.

”Gruvstuga” låter ju rätt gulligt men det är en mäktig anläggning i anslutning till Jakobinalaven. Här finns över tusen vackra fanor, med fanstänger och toppemblem.

Varje fana har sin fanstång och på många fanstänger finns också små skulpturer som visar yrkestillhörighet.

Till vänster handsk- makare.

Nedan snickare och målare.

Många av de fanor som används på första maj nu för tiden är enklare ”bruksfanor” men ibland ser man de fina handmålade eller broderade fanorna. Håll utkik efter dem i tåget!

Publicerat i historia, konst | Etiketter , | 4 kommentarer

Glada vappen!

Postat den 30 april, 2012 av Karin

Valborgsmässobål, fullmåne och fjolårets midsommarstång på samma gång.

Walpurgisnatt. Det låter mystiskt och hedniskt på något sätt. Valborg däremot låter trivsamt och hela familjen framför brasan och Vintern ra… och allt det där. Men Valborg och Walpurg är ju samma ord. Och inte alls hedniskt, tvärtom. Walpurga var ett engelskt helgon som tog sig an att kristna tyskarna tillsammans med brorsorna Willibald och Winibald (hur kan man välja sådana namn åt sina barn?).

Hursomhelst, hennes namnsdag blev den 1 maj och då passade det ju fint att kvällen innan fick bli Valborgsmässoafton och kyrkan kunde låta oss hållas med våra gamla hedniska riter, med att tända eldar för att bli av med ris och skräp från vintern, och föra oväsen för att mota bort mörka makter och hjälpa våren på traven. Och för att skrämma vargarna innan man släppte ut korna för sommaren. Och så har jag just lärt mig att Valborg heter Vappu på finska och där önskar man varandra idag: ”Glada Vappen!”

Och det gör jag med; riktigt härliga värmande Valborgsmässobrasor åt alla!

Publicerat i historia, Ord | Etiketter , , | 12 kommentarer

En halvbra fot på en eftermiddag. Inte så illa…

Postat den 29 april, 2012 av Karin

Man kan roa sig med mycket en lördag och i går blev det kroki. Lite otippat för min del, men jag blev inkallad för att hålla en snabbintroduktion för sexton unga tjejer, som firade att en av dem ska gifta sig. (Först var det en lektion i ”high heels”, dvs hur man går med bibehållen balans och elegans i höga klackar. Där hade jag inget att bidra med.) Till krokin var det bara att tota ihop lite undervisningsmaterial och vem ska man ta till hjälp i ett sådant läge, om inte mästaren själv, Lionardo da Vinci.

Hans bild av människan, inskriven i en cirkel och i en fyrkant har vi alla sett i skolan. Men vad betyder den, vad kan man lära sig av den? Jag klippte bort cirkeln, för det är bättre att börja med bara fyrkanten. Om man drar ett streck från hörn till hörn möts de vid mittpunkten på kroppen. Benen är alltså lika långa som resten av kroppen + huvudet. Och när man håller armarna rakt ut är det lika långt mellan fingertopparna, som det är från topp till tå.

Det är de två vanligaste nybörjarfelen när man försöker rita en människa: för korta ben, eller för korta armar. Fingertopparna når ner på halva låret. Huvudet är ungefär en åttondel av kroppens längd.

Detta gäller vuxna människor, att kroppens mittpunkt är där benen börjar. Om man tar en tvååring däremot ligger fokus högre upp, mitt på magen ungefär. Och tvååringens huvud är ungefär en fjärdedel av kroppslängden. Det är därför man på en del håll i världen anser att barnen är skolmogna när de kan nå vänster örsnibb med höger hand (eller tvärtom) med armen över huvudet, för då har huvudet blivit lagom ”litet” i förhållande till kroppslängden.

Så satte vi igång och den proffsiga modellen tipsade om att det är en bra idé att markera var kroppen börjar och slutar och att börja skissa från mitten. Tjejerna fick välja om det skulle vara stående eller sittande modell och alla enades om att stående nog ändå är lättast. Vi hann med flera femminuters- och tio- minutersposer, med kontrapost och vridning.

Det är ju svårt att rita av en människa. Jag tänkte att det är hopp om framtiden när jag såg hur alla kastade sig över uppgiften med stor entusiasm, alla gjorde sitt allra bästa, funderade över bristerna och hur de kunde förbättras och kämpade vidare.

Själv lyckades jag inte göra mycket. Men ett ben och en halvbra fot på en eftermiddag är ju alltid något.

Tjejernas produktivitet var mycket  imponerande!

 

Publicerat i Att rita | Etiketter | 9 kommentarer

Fredagstema – choklad.

Postat den 27 april, 2012 av Karin

Pettas-Karin bossar för denna månads fredagstema och idag är det Choklad. Och det är verkligen en av mina laster, en som jag inte lyckats hemlighålla särskilt väl.

Men attans, nu kom det annat emellan så jag återkommer senare i kväll med en fortsättning.

– – –

Sisådär. Nu är jag tillbaka. Choklad var det, detta outtömliga ämne. Bekännelserna först: Jag minns min första Non Stop. Falun. Och min första Marabou chokladkaka av det där tjockare, lite mjukare slaget, med en aning mera salt – lite åt kolahållet. Storvik. Min första egna Alladinask. Skinnskatteberg.

Det allra värsta jag gjort i chokladfrossarväg är nog när jag jobbade som piga i en Parisförort och hade ledigt några timmar i veckan för att åka in till Paris och gå på fransk kurs. Av någon anledning drabbades jag av mitt livs värsta chokladsug under den där perioden (och det vill inte säga lite) så jag försökte handskas med det genom att undvika kontanter när jag åkte in till stan, bara biljettremsan och lunchkuponger. På så sätt skulle det vara omöjligt att köpa choklad, var den listiga planen. Men vad händer? Jo jag kränger mina pendeltågsbiljetter till underpris och liftar till stan och sedan säljer jag också lunchkupongerna billigt och köper choklad i stället. Ingen bra idé alls och rätt pinsamt, egentligen.

Och ögonen på ögonkakaon som alltid funnits där. Det sägs att Mazetti ville försäkra sina kunder om att det verkligen var 100% kakao i påsarna och inte inblandad rågmjöl eller något annat billigt. Så man lanserade en reklamkampanj: Se med edra egna ögon att ni får äkta Mazetti kakao. Och så tillkom 1956 den berömda designen som  Olle Eksell är pappa till. En klassiker.

Och jag blir inte det minsta förvånad när jag läser om de ohyggligt obehagliga dementorerna i Harry Potter. Dementorer är elaka väsen – tre meter långa – som vaktar fängelset Azkaban. De suger ur all glädje ur sin omgivning.

De får en att må dåligt. I extremfallet då de suger ur dig alla bra minnen och bara lämnar kvar de riktigt dåliga.

Så här ser dom ut och man ska se upp med dem. Men det finns tack och lov ett botemedel. Om man bara får tag i en bit choklad mår man bra igen. Så är det ju. Man blir på bra humör av choklad.

PS. Nu har jag hunnit kolla några andra chokladinlägg bland dem som deltar i fredagstemat. Gott! Kolla längst upp under fredagstema och april så hittar du hela listan. Och tack Pettas-Karin för inspirerande aprilteman!

Publicerat i fredagstema, Livet | 21 kommentarer

Mellan övre-övre medel och nedre övre

Postat den 26 april, 2012 av Karin

Engelsmännen (och kvinnorna, givetvis) har ett väl utvecklat sinne för klasstillhörighet och klassmarkörer.

De skulle aldrig nöja sig med våra grovhuggna begrepp, utan har fler skikt och skillnaderna verkar bli viktigare ju högre upp man kommer. Det finns alltid en möjlighet att skilja ut sig mot dem strax inunder.

Det är i alla fall det intryck man får när man läser engelska romaner och inte minst Alan Hollinghursts bästsäljande A stranger’s child. Huvudpersonen, den 16-åriga Daphne, är nöjd med sitt föräldrahem, en övre medelklassvilla med parkliknande trädgård, ”Two Acres”. Tills en dag… Hennes bror George bjuder hem sin (mycket) gode vän, poeten Cecil Valance, från godset  Corley Court som har 3,000 acres. Det är då som Daphne för första gången i sitt liv känner ett vag klassbetingad obehagskänsla; “the first shimmer of uncertainty”.

Nu handlar boken egentligen inte om de engelska klasstillhörigheternas tusenbladstårta, det är något man får på köpet. Den handlar bland annat om en medioker poets framgångar och alla som vill utnyttja dem. ”Ett framgångsrikt författarskap”, säger någon i boken, ”handlar mest om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt”. Poeten Cecil Valance hade turen att dö under första världskriget och dessutom citerar Churchill en av hans dikter och därmed är hans lycka gjord. Som poet, alltså.

Boken består av fem delar, med många års mellanrum, 1913, 1926, 1967, 1980 och 2008 alla med tidstypiska scener och dialoger. Cecil fortsätter att vara i centrum, trots att han egentligen bara är “a first-rate example of the second-rate poet who enters into common consciousness more deeply than many greater masters”. Narcissisten Cecil. Och alla dessa ”Cecil-kännare” som cirklar som gamar kring hans kvarlevor och hittar mycket matnyttigt att livnära sig på, inte minst hans ” broad sexual tastes”. Som Bloomburygruppens författare, främst  Rupert Brooke, som Churchill en gång faktiskt citerade en dikt av.

Man ska inte ha bråttom när man läser A stranger’s child. Den främsta njutningen är språket och författarens skickliga iscensättning och laddning av till synes odramatiska och vardagliga händelser.

Eftersom det var denna månads bokcirkelbok läste jag med pennan i hand och det finns gott om förstrykningar och utropstecken i kanten. Ta den här enkla scenen, till exempel. Någon ska skriva ett brev och försöker hitta den rätta tonen. ”’D’, she wrote, and hesitated with her nib on the paper. Not Darling, so ’Dear’, certainly and then an other pause, which thretened to turn into a blot, before she added ’est’: ’Dearest’…”

Bokcirkeln håller till på den trevliga English Bookshop i Gamla stan. Ett utmärkt ställe att titta in en stund och hitta nya och gamla favoriter eller presentböcker om man letar efter svensk litteratur på engelska.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | 6 kommentarer

Men nu då?

Postat den 24 april, 2012 av Karin

Vi kan väl komma överens om att det är vår nu, hörni? Det kan vi väl?

I Kungsträdgården kan man flanera under körsbärsblommorna, eller sätta sig på ett café och spana in folk. Garanterat fler kändisar och bekanta här än i Paris. 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 28 kommentarer

… så snart en ledig stund gifves…

Postat den 23 april, 2012 av Karin

Det är världsbokdagen i dag och man borde störta ut på stan med famnen full av bytarböcker. Eller nåt. Jag firar i stället i stillhet med en läsecirkelbok som jag återkommer till. Den ska vara utläst på onsdag och jag har 480 sidor kvar av 560, så jag vet vad jag ska göra i kväll.

Det här med tillgång till böcker är ju en rätt ny företeelse. Så här skrev en av de första fackliga företrädarna för metallarbetarna 1891:

”Kamrater! Vi sakna tillgång på litteratur, vi sakna skolor, och om vi ägde dessa skulle vi sakna tid till läsningen och om vi äfven ägde allt detta skulle vi likväl nödgas taga lärarens omdömen färdiga till föga gagn för oss. Därför skall våra fackföreningar vara de skolor där man hufvudsakligast får erforderliga kunskaper genom det fria tankeutbytet. I dessa skolor samlas vi så snart en ledig stund gifves och sysselsätta oss där med allt, som kan bli föremål för menskliga tankar.”

Man måste ha böcker för att kunna bilda sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd. De olika fackföreningarna hade några böcker var, för utlåning till medlemmarna. 1892 slogs de ihop till Stockholms arbetarebibliotek, som fungerade som ett folkbibliotek. Man hyrde en nedlagd brödbutik i en källare i Gamla stan. Inga fönster, mörkt, kallt och eländigt, men de gamla brödhyllor fanns kvar, så man hade någonstans att ställa upp sina knappt 400 böcker.

1901 kunde man flytta till Norra bantorget och 1902 bildades Arbetarrörelsens arkiv, som sedan blev Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där har det legat sedan dess, mitt i arbetarrörelsens klassiska kvarter.

Dess första chef, Oscar Borge, är en av mina idoler. Han var sötvattensbiolog, men kastade sig entusiastiskt över uppgiften att sortera upp i arbetarrörelsens historia och såg till att den dokumenterades för framtiden. Linnés sexualsystem visade sig vara förvånansvärt användbart inte bara för sötvattensalger utan också för fackliga och politiska urkunder. Hans sa: ”Om man gör lite varje dag, blir det med tiden rätt mycket gjort.” Så sant, så sant.

LO till vänster, Folkets Hus till höger och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i mitten.

Men nu är det dags för flytt. Efter 110 år ska arkiv och bibliotek flytta till Södertörn. Vemodigt, visst, men de nya lokalerna verkar praktiska och ändamålsenliga och det finns goda chanser att samverka med Södertörns högskola. Och böckerna finns kvar.

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter , | 2 kommentarer

En mångsidig begåvning

Postat den 22 april, 2012 av Karin

Farfar var snickare och skrev ett slags löpande kommentar till sitt liv, på vers och med vackraste tänkbara handstil. Jag har ett gammalt spiralblock med 87 sidor där han skrivit om vardagens vedermödor, om högtidsdagar, om barndomsminnen och barn och barnbarn. Jag har inget minne av honom eftersom han dog 1942, men verserna ger en mycket levande bild av honom.

Här handlar det om att ladugården håller på att falla ihop och han måste bygga en ny; lika bra är det ”för resten är den dragig, rå och kall”.

Här står en stolt farfar när bygget är så gott som klart. Den vänstra delen av ladugården byggdes med timmer från den gamla.

Jag kanske också skulle några ord tillägga/om arbetet med stubbar och med sten.
Vi togo bukt på dem med borr och slägga/och sköto sen så det i luften ven.
 
Vitalis Bergström skötte dynamiten/(han grävde grund och göt cement med mera)
men ock ibland han föredrog acciten,/den lägger man på sten och klabbar fast med lera.
 

Det där lediga löpande berättande om pågående göromål, det påminner en hel del om dagens bloggande. Tänk om han hade kunnat slå sig ner varje kväll och skriva några rader om dagens händelser. Vilken bloggare! Nu blev det mera sällan och det är framförallt de sista åren – i slutet av trettiotalet och första åren på 40-talet – som han skrev. Ladugårds-bygget är daterat mars 1937.

I går hade Johan-Olovsällskapet årsmöte i Horndal och i anslutning till det visades gamla Horndalsbilder. Jag skulle förstås ha varit där, men vågade inte ge mig norrut med sommardäck. I stället lade in några bilder från pappas samlingar på Johan-Olov- sällskapets hemsida. Och då hittade jag också farfars skrivhäfte och bilden på farfar och ladugården. Här finns JOJ-sällskapets hemsida.

Uppdatering. Jag fick en förfrågan om det finns någon bild på den där ladugården, som den ser ut idag och det är klart det gör. Här har vi den för ett knappt år sedan. Ett fönster har tillkommit och tallen har blivit grövre, men annars är det mesta sig likt.

 

Publicerat i Att skriva, historia, Livet | Etiketter , , | 20 kommentarer

Fram med flaskorna – fredagstema

Postat den 20 april, 2012 av Karin

Pettas-Karin som bossar för fredagstemat under april vill att vi ska plocka fram flaskor idag. Undrar hur hon tänkte där?

Det finurliga med dessa fredagsteman är att man alltid kan komma på något som passar in, även om den första reaktionen ofta är: Nä, där måste jag allt säga pass!

Och när jag stod i köket och muttrade över idiotiska förpackningar och de nya mjölkpaketen som man måste ha en rörtång för att få upp, ja då kom jag förstås osökt att tänka på gamla tiders mjölkflaskor.

Eftersom jag i en avlägsen forntid var med om att gå till bonden med en mjölkkruka för att få mjölk, var det en trevlig nyhet när flaskorna kom. När man kunde cykla till Konsum och få mjölken i flaskor i stället.

Mjölkkrukan var tung, den slog otrevligt mot benen och var kall och hård. Möjligen var jag bara fyra-fem år när jag försökte, för minnet av mjölkhämtning med kruka är mest bara att det var ett mycket misslyckat projekt. I dag hittar man de gamla mjölkkrukorna i zink och koppar på Tradera och auktionssajter, men faktiskt också nygjorda i rostfritt stål.

Flaskorna var framtiden, moderna, hygieniska, lätta att diska ur, enkla att ta med sig och man kunde unna sig lyxen att köpa en liter åt gången, om man ville. En liter i botten på en treliterskruka var ju lite poänglöst, liksom. Jag får en liten nostalgikick av att köpa flaskmjölk utomlands, där det fortfarande förekommer.

Tetrapaken har ju ändrat allt det där och visst var det en lätt och trevlig förpackning när den kom. Men dagens dyrbara, energislukande förpackningar (som dessutom verkar vara ihoplödda av någon som tycker att man inte ska dricka mjölk) hur bra är de, egentligen?

På bilden är jag redo för en tur till Konsum. Och nu undrar jag: bytte man ut flaskorna, eller fyllde man på de flaskor man hade?

Uppdatering: Brorsan menar i en kommentar att jag missuppfattat ämnet. Flaskor + fredag borde ge helt andra associationer än mjölk, enligt honom. Men han har ett förlåtande sinnelag så han slätar över det hela med att vi ju hade helnyktra föräldrar. Pappa hade nog en lite oskuldsfull syn på laster, eller vad ska man säga om detta stilleben som han fotograferat och kallat just Laster.

Den tomma brännvinsflaskan har blivit ljusstake. Lasterna representeras av en kaffetermos, en kortlek, ett cigarrettpaket och ett nummer av Stålmannen!

Uppdatering 2: Här kommer lite flasknostalgi från Mora som syrran bidrar med, tillsammans med kommentaren:  ”Tänk att

1.  ni lyckades lura ut mig på vinden och

2. jag hittade mjölkflaskan direkt.

Den här med elegant handtag i  praktisk plast samt plastkapsyl.”

En så pimpad och fin mjölkflaska har jag nog aldrig sett förr. Dessutom verkar det ju riktigt praktiskt.

 

Publicerat i fredagstema, historia | Etiketter , , , | 42 kommentarer