En halvbra fot på en eftermiddag. Inte så illa…

Man kan roa sig med mycket en lördag och i går blev det kroki. Lite otippat för min del, men jag blev inkallad för att hålla en snabbintroduktion för sexton unga tjejer, som firade att en av dem ska gifta sig. (Först var det en lektion i ”high heels”, dvs hur man går med bibehållen balans och elegans i höga klackar. Där hade jag inget att bidra med.) Till krokin var det bara att tota ihop lite undervisningsmaterial och vem ska man ta till hjälp i ett sådant läge, om inte mästaren själv, Lionardo da Vinci.

Hans bild av människan, inskriven i en cirkel och i en fyrkant har vi alla sett i skolan. Men vad betyder den, vad kan man lära sig av den? Jag klippte bort cirkeln, för det är bättre att börja med bara fyrkanten. Om man drar ett streck från hörn till hörn möts de vid mittpunkten på kroppen. Benen är alltså lika långa som resten av kroppen + huvudet. Och när man håller armarna rakt ut är det lika långt mellan fingertopparna, som det är från topp till tå.

Det är de två vanligaste nybörjarfelen när man försöker rita en människa: för korta ben, eller för korta armar. Fingertopparna når ner på halva låret. Huvudet är ungefär en åttondel av kroppens längd.

Detta gäller vuxna människor, att kroppens mittpunkt är där benen börjar. Om man tar en tvååring däremot ligger fokus högre upp, mitt på magen ungefär. Och tvååringens huvud är ungefär en fjärdedel av kroppslängden. Det är därför man på en del håll i världen anser att barnen är skolmogna när de kan nå vänster örsnibb med höger hand (eller tvärtom) med armen över huvudet, för då har huvudet blivit lagom ”litet” i förhållande till kroppslängden.

Så satte vi igång och den proffsiga modellen tipsade om att det är en bra idé att markera var kroppen börjar och slutar och att börja skissa från mitten. Tjejerna fick välja om det skulle vara stående eller sittande modell och alla enades om att stående nog ändå är lättast. Vi hann med flera femminuters- och tio- minutersposer, med kontrapost och vridning.

Det är ju svårt att rita av en människa. Jag tänkte att det är hopp om framtiden när jag såg hur alla kastade sig över uppgiften med stor entusiasm, alla gjorde sitt allra bästa, funderade över bristerna och hur de kunde förbättras och kämpade vidare.

Själv lyckades jag inte göra mycket. Men ett ben och en halvbra fot på en eftermiddag är ju alltid något.

Tjejernas produktivitet var mycket  imponerande!

 

Det här inlägget postades i Att rita och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

9 svar på En halvbra fot på en eftermiddag. Inte så illa…

  1. Pettas-Karin skriver:

    Tack för lektionen!
    Jag lärde mig nyttigheter…men precis så där tänker jag när jag ”totar” ihop mina dockor
    också…:)

    Karin på Pettas

    • Karin skriver:

      Dina fina dockor är ju dessutom tredimensionella, vilket innebär att man måste hålla reda på ytterligare några proportioner och mått!

  2. margaretha skriver:

    Ja, du käre tid, kroki borde man ägna sig åt regelbundet.
    Även när jag var fem år och testades för att få börja skolan, fick jag försöka nå örsnibben, den längsta vägen. Jag nådde inte, men fick börja skolan ändå – vilket väl visar att man inte trodde helhjärtat på det.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Är det sant? Att man testade med att du skulle nå örsnibben? Det har jag annars bara hört om i olika utländer. Trodde inte att det tillämpades här hemma, men det var kanske inte heller här det hände.

      Och visst borde man rita mer kroki, för det är verkligen inte som att simma eller cykla. Man tappar förmågan snabbt och det tar tid att öva upp igen. Men kul är det ju, verkligen kul!

      • margaretha skriver:

        Jo då, det var i Sverige. Men jag tog det inte riktigt på allvar, testet var avslutat och testaren och mor satt och talade, när han lite skämtsamt bad mig försöka få tag på örat. Han sa’ något om att man brukar säga att man är skolmogen när man når örsnibben, så där satt vi alla tre med armen över huvudet och skrattade.

        Det var åratal se’n jag tecknade kroki, så skulle jag börja igen, så bleve det till att börja från början. Inte bara kroki förresten, minns inte när jag senast ritade annat än streckgubbar.
        M

  3. Musikanta skriver:

    Sååå intressant! Visste jag inte – det med att benen börjar mitt på kroppen. Ska börja träna på att rita igen även om det kanske blir svårt att skaffa en modell, haha! Får försöka med barnbarnen, de sitter ju ofta stilla med sina paddor…
    Tack för alla tips!

    • Karin skriver:

      Gissa om de 16 tjejerna på möhippan fnittrade loss när de insåg att fokus (mittpunkten) på småbarn är mitt på magen och på vuxna karlar är lite längre ner, precis där benen börjar. Fast motsvarande gäller ju även småtjejer och kvinnor.

      Jag klipper ibland ut bra sportbilder (=där man ser personerna i helfigur) och försöker rita av. Det går sådär, men är en bra träning i brist på modell. När jag mäter upp efteråt ser jag tydligt var jag missat: för litet huvud, för korta armar, etc.

  4. Eva/Granne med potatisodlaren skriver:

    Vilken god idé att träna blicken. Oj, vad trött jag blir efter ett pass med kroki. Det är mer ansträngande än en promenad runt byn på en timme. Men jag gillar de där ögonblicken när jag och de andra fångar rörelsen och kroppen så att den får eget liv.

    Kanske vi skulle ha kroki en gång tillsammans.

    • Karin skriver:

      Man är på helspänn, för att det är lite ovant, tror jag. Ju mer man övar desto mer slappnar man av. Och visst känns det bra när det flyter på med en direktkontakt mellan ögat och handen. Ingen hjärna som lägger sig i och har förutfattade meningar om hur det ”ska” se ut!

Kommentarer inaktiverade.