Karin Englund

Lördagstema: Utsikten från min plats

Postat den 9 februari, 2013 av Karin

Utsikten från min plats är HeLenas förslag till lördagstema idag. De som tittar in här ibland har kanske förstått att utsikten från den här platsen är Slussen och bitar av Gamla stan, Kungsholmen och Norrmalm.

vintersluss

Men när jag såg konstutställningen nyligen om ”När Stockholm var modernt” såg jag utsikten ur ett nytt perspektiv. Tack vare konstnären Holger Almqvist som egentligen är landskapsmålare från Österlen, fick jag syn på nya miljöer och perspektiv. På 1960-talet bodde han här på Urvädersgränd och målade det som jag inte brukar fotografera. OK-garaget nedanför huset. Thor Modéens trappor (Gick Thor Modéen någonsin i dem? undrar jag när jag kämpar uppför de hundratals trappstegen), KF-huset som skymmer sikten österut, men som ju är en rätt spännande byggnad. Tack Almqvist för att jag fick syn på lite fler motiv från utsikten från min plats!

tor moden snöskottare Holger Almqvist

Uppdatering: Margaretha undrar om inte tunnelbanespåren borde finnas med på målningarna från Slussen. Det gör de förvisso på många av Slussenmotiven och jag tror att det beror på att det fanns några konstnärsateljéer på den västra sidan av Slussplan.

Härifrån Urvädersgränd ser man lite grann av spåren också, men rakt ner är det Slussenkarusellen och dess förlängning upp på Katarinavägen som är i blickfånget. Till vänster ser man både järnvägsspåren och tunnelbanespåren.

Och Örjan undrade hur man gör med snön idag på den där gångbron från Mosebacke över till Katarinahissen. På målningen forslas snön bort med skottkärra. Hur gör man idag? Jo, man lägger upp den i högar längs bron och väntar på våren. Och eftersom Katarinahissen ändå inte fungerar spelar det ju ingen roll. Det är inte många som överhuvudtaget använder bron längre.

Övriga lördagsbloggare är: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i konst, Lördagstema | Etiketter Holger Almqvist, Slussen, Thor Modéen trappor, Urvädersgränd | 15 kommentarer

Och vinnarna är…

Postat den 8 februari, 2013 av Karin

Kära nån, det här var inte lätt! Så många roliga och fantasifulla förslag i tävlingen om vad vi har för oss på bilden häromdagen. Några som är rätt dessutom! Och många som är uppåt väggarna fel, men väldigt kul.

Uma var snabbast och gissade dessutom alldeles rätt, liksom Margareta B. Musikanta hade flest gissningar, många fantasifulla och någon mycket träffande. Kicki och Hyttfogden bjöd på några initierade gissningar om borttappade glasögon, resp biljett. Byfånen menar att det kanske är någon filmmedverkan som förbereds, medan Malin misstänkte att vi ropat in en livlig ungtjur på auktion. Barbro A noterade ”patientbanden” och gissade på massagebehandling. Både Pysseliten och Kulturchefen antyder att jag skulle vara lite pryd (är jag väl inte!) och Emma bygger sin gissning på att jag är extremt färgkänslig (är jag, ja), SG på att jag är noga med språket (njavars) och Örjan på att jag skulle tycka det var pinsamt att göra bort mig (oh, nej då!).

Sådäääär, alla namnlappar i en stor skål. Redaktörn agerar Notarius publicus och drar lapp: Vinnare är *trumvirvel* … Uma som vinner en förpackning äkta havssalt, handtorkat i saltmuseet i Rosario! Och en till: Pysseliten, som får Thorfinns fina roman! Eva drar två vinnare på sitt håll, som får salt och Alsterdals Kvinnorna på stranden.

Fast förresten, jag tycker det borde vara lite fler vinster så jag tar och letar lite här i vårna för att se vad som finns liggande. En chokladkaka till syrran, kanske. He, he.

Och vad var det var vi gjorde? Jo som några anat föll vi för frestelsen att stoppa fötterna i ett fiskspa och låta firrarna nafsa i sig lite fnas och döda celler.

Om man är det minsta kittlig är det faktiskt VÄLDIGT svårt att hålla fötterna kvar i spat. Jag tror att firrarna i min balja var mycket större än i Evas, för hur ska man annars förklara att hon bara sitter där, medan jag sprattlar och viftar med tårna så att jag skrämmer bort fiskarna. Jättestora var de! Särskilt en baddare på en decimeter!

firrarna

Resultatet då, undrar ni förstås. Jag blev jättenöjd och tycker att mina fötter blev lena som en barnkind. Eva tyckte det var OK, men hade väntat sig större skillnad. Även det antyder väl att mina firrar var både större och hungrigare, tycker jag nog.

Och när fötterna ändå var i fokus kom det här med tårnas längd på tal. Min pektå är längre än stortån, vilket jag trodde var det vanligaste. Men det är tydligen bara tio procent av befolkningen som har det så och det kallas ”grekisk fot”.

När stortån är längst är det en egyptisk fot. Det var tydligen så man sorterade de fallna på slagfälten under antiken. Lång pektå grek…

Och studerar man grekiska statyer ser man minsann att pektån är längst. Samt på frihetsgudinnan i New York, sannolikt på grund av grekisk inspiration. Kolla era tår nu. Om stortån är längst är det alltså en egyptisk fot. Om pektån är längst är den grekisk och om de tre första tårna är lika långa är det en romersk fot!

Uppdatering: Jag kom på en lysande idé (tycker jag allt), med anledning av alla begåvade svar på tävlingen, nämligen att lotta ut ett par exemplar av min egen lilla pigroman som tröstpris, samt lite annat som jag råkar ha dubbletter av. Såhär blev det.

Hue of Blue till Kulturchefen och Krönikören, Poeten med världens kortaste hår av Arthur Cravan till Örjan, Järnvägen Jorden av Jack Kerouac till Hyttis och Skogsgurra, samt den fascinerande Berättelsen om Pi av Yann Martell till bokslukerskan Margereta B. och Owls av Lynn Hughes till mång-gisserskan Musikanta. Ifall jag inte lyckas få fram adresserna på annat sätt skickar jag mail till er och efterlyser dem.

Publicerat i Att resa, Tävling | Etiketter egyptisk fot, Fiskspa, grekisk fot, romersk fot, Tävlingsresultat, tröstpriser | 27 kommentarer

Same, same

Postat den 6 februari, 2013 av Karin

När jag var inne i bokhandeln i går såg jag till min glädje att pocketversionen av Helena Thorfinns bok lyfts upp på väl synlig plats. Jag missade den helt när den kom ut för ett år sedan, trots att författaren tydligen intervjuats i Babel, och allt. Jag fick den av en god vän som ansåg att det skulle kunna vara något för mig med mitt förflutna i biståndssvängen. Och sannerligen, det var det!

För mig blev det sträckläsning och total igenkänning. Att det ligger årtionden och världshav mellan mina och Thorfinns upplevelser verkar inte spela någon roll. På varje biståndskontor finns de, motsättningarna mellan olika synsätt på vår roll i tredje världen. Diskussionerna, rasismen, realismen, ekonomismen, cynismen, idealismen. Thorfinn lyckas göra det trovärdigt, komplicerat och rätt roligt.

Boken är på sätt och vis biståndskritisk, men det handlar mer om hur än att. Mediernas aningslöshet, eller cynism, får välriktad kritik. Politikernas behov att framstå i lyckad dager (till vilket pris som helst) likaså. Mycket skickligt. I den mån man fortfarande har förberedande kurser för SIDA-anställda, som ska arbeta på det så kallade fältet, bör man använda den här boken som kurslitteratur.

Men allra bäst är ändå skildringen av det liv som en stor del av Bangladeshs 150 miljoner invånare lever till vardags. Av kvinnornas utsatthet och kringskurna liv. Det är skickligt att kunna gestalta ett par unga byflickor så att man engagerar sig minst lika mycket i deras öden som i svenska biståndsrådet Sofias kamp med byråkratin. Kudos!

Måste-läsning för alla som vill förstå lite mer av vårt samarbete (eller vad det är) med fattiga länder. Och för alla som vill läsa en spännande och välskriven roman.

Min reskompis förra veckan, Eva, lånade den och blev lika tagen. Här finns hennes skildring av boken. Och nu skickar jag den gärna vidare till någon av vinnarna i gårdagens lilla tävling. Vem det blir återkommer jag om.

Publicerat i Böcker, Debatt, Tävling | Etiketter Bangladesh, biståndsdebatt, Helena Thorfinn | 10 kommentarer

Gissa vad vi gör!

Postat den 5 februari, 2013 av Karin

Möjligen har det framgått att jag varit och tankat lite sol och D-vitaminer, förra veckan. Min reskompis Eva tyckte att det var dags för en liten tävling och här kommer den. Vi vill helt enkelt att ni gissar vad det är vi gör. Vi kan lämna följande ledtrådar:

– Vi är på må-bra-resa till Fuerteventura.

– Vi gör det helt frivilligt

– Man kan tycka att det är hemskt eller härligt

tävling

Min reaktion är rätt häftig, medan Eva verkar ta det med mera ro. Kanske vi sitter på ljugarbänken i Playitas och pratar med fiskargubbarna? Kanske vi väntar utanför damtoaletten i träningslägret och tar del av simmartjejernas skvaller.

Eller – vad är ditt förslag? Gissa vad det är vi gör och du blir (med lite tur) belönad!

En påse äkta kanariskt salt från öns Saltmuseum finns i potten, samt två av de bästa böckerna från vårt resebibliotek:

Helen Thorfinns Innan floden tar oss och Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden.

Ni får till helgen på er. Det är bara att gissa på i kommentarsfältet. Bästa förslag vinner, oavsett om det är rätt eller ej!

Publicerat i Att läsa, Att resa, Böcker, Tävling | 52 kommentarer

En skiftning i kulören…

Postat den 4 februari, 2013 av Karin

Svart, vit, brun eller beige? Jag ska villigt medge att jag haft fördomar mot svarta stränder. När resmålet Playitas invid Gran Tarajal först kom på tal protesterade jag. ”Men, där är det väl svarta stränder?!” Koll med resebyrån, som skickade en broschyr med ”gyllengula” stränder. Eftersom det inte fanns någon bild överhuvudtaget på just Las Playitas kollade jag vidare efter upplysningar om Fuerteventuras stränder. Hittade en strandguide som noga anger var sanden är ”vit” respektive ”svart”. OK, svart sand, men tidpunkt och pris passade, annars är det ju inget man väljer i första hand. Vilket är rätt korkat.

dynerna

Så här ser det ut vid ”Las Dunas”, Dynerna, ett naturreservat med sanddyner söder om Corralejo.

Visst är det fint, fattas bara, man blir inte naturreservat hur som helst. Men inte är sanden vit, det är den inte. Ljusbeige, skulle jag nog säga.

playitasbeach

playitasstrand Och så här ser det ut vid Las Playitas. Den här stranden klassas oftast som svart. Det är den i alla fall inte. Gråbeige, kanske?

Förutom att det är billigare vid de ”svarta” stränderna finns en annan fördel som jag inte tänkt på tidigare. Man blir inte så bländad som man blir på de ljusare stränderna. Dessutom glittrar den här lite mörkare sanden på ett spännande sätt, som jag inte lyckades fånga med kameran.

Själva sanden är lika mjuk oavsett färg. Och det är ju inte så att den färgar av sig! Sand på fötter och handdukar funkar likadant oavsett om den är ljusbeige eller gråbeige.

Här har vi den fina ”lilla svarta” i Gran Tarajal i sin skyddade vik, med butiker och restauranger längs strandkanten. I fortsättningen tar jag gärna en vid, folktom strand, med lite mörkare sand, bara den är mjuk att gå på.

Det finns en bra guide till stränder och hotell på Fuerteventura. Den är gjord av en grupp tyskar som gillar Fuerteventura, men som tröttnade på resebyråernas oprecisa och skönmålande beskrivningar. De har kollat själva, de tar in uppgifter om var man kan hyra hus och lägenheter direkt, utan att boka via resebyrå. Enligt uppgift tar de ingen provision från uthyrarna, men det kan ju hända att de får en och annan gratisnatt, som tack för besväret. Det är de värda i så fall. Länk till bra infosajt om Fuerteventura.

Publicerat i färg | 2 kommentarer

Jordens salt

Postat den 3 februari, 2013 av Karin

Konstigt det där med salt. Om det är något som det finns obegränsade mängder av i denna värld så är det väl salt. Världshaven fulla! Och ändå har det varit en så konfliktfylld och laddad vara. Om någon äter salt i ditt hus kan han inte vara din fiende. Salt och bröd är på många håll i världen en symbolladdad gåva. Salt ingår i skapelseberättelser, som vår egen, nåt med kon Ödhumbla och gudarna… Nä, det där kan jag nog inte.

Historien är full av saltkrig. Det är väl den moderna saltframställningen, förmodar jag, som gjort det till en billig och lättillgänglig vara som ingen startar krig för idag.

På saltmuseet i Rosario på Fuerteventura får man lära sig om olika saltsorter och där framställs också havssalt. Fiskskelettet på bilden fick jag ingen riktig rätsida på. Varken vad det ska vara för fisk eller om det är äkta eller konstgjort. Men fint i alla fall.

Saltklippor i Chile

Det är tydligen så att det salt vi kallar koksalt kommer från salthaltiga jordarter. Numera pumpar man bara ner vatten som löser upp saltet och så tar man upp saltvattnet, kokar man bort vattnet, renar saltet och voilà, saltet är klart.

Bergsalt är en besvärligare historia och det använder vi mest som vägsalt i dag.

Och så har vi havssaltet, som i Rosario. I stora tråg, salinas, får det salta havsvattnet dunsta och så samlar man ihop saltet i små toppiga högar, som ”skördas” när de är klara.

Men hur är det med arbete i saltgruvorna då, detta som man alltid refererar till som det värsta jobb man kan ha? Jag kollar den mest kända av saltgruvor, Wieliczka i Polen och har man sett. Den är numera på världsarvslistan. Hmmm… saltturism kanske kan va nåt?

Och tänk vilken demokratisering det innebär med små saltkar här och där på borden. En gång i tiden var det en viktig social markering hur man placerades i förhållande till saltet. Om man hamnade mellan värden och saltet vid middagsbordet var det bra. Men placerades man ”nedanför saltet” låg man inget vidare till på den sociala skalan. I alla fall i England. I alla fall förr i tiden.

Publicerat i Att resa, historia | Etiketter Rosario, salinas, Salt, saltgruva | 8 kommentarer

Lördagstema: När jag går i ide. Alternativt: Fågel eller fisk

Postat den 2 februari, 2013 av Karin

Min gissning är att HeLena inte är så förtjust i vintern, eftersom hon valt temat När jag går i ide, denna lördag. I know the feeling. Den där dystra perioden som sträcker sig från november till slutet av februari kunde man ju lika gärna tillbringa i ide. Det är en välsignelse om man kan få några dagars ljus och värme mitt i den där mörka tunneln. Om så bara en vecka.

Jag känner mig lite besläktad med vattenlevande varelser och som jag skrev i går undrar jag om man inte har kvar lite vattenminnen från tidernas gryning.

Men vi lär ju också ha haft en utvecklingsfas som fåglar. Är det därför många nordbor drar söderut på vintern? Som flyttfåglarna, de verkliga våga-vägra-vintern-veteranerna.

Det var ett tag sedan jag kollade kartan över fiskgjusarna och de andra fåglarna som utrustats med radiosändare, så att man kan följa deras färd till Afrika. Mamma Piret ligger fortfarande oroväckande still i Södra Sudan; fiskgjusen Eriks har valt västra Afrika och Gabon. Den mindre skrikörnen Karin tuffar vidare och nu har hon banne mig kommit ända till Sydafrika. Och snart är dags för fåglarna att vända norrut igen. Om de ska hinna hit i tid för att häcka måste de starta i slutet av februari, eller senast i mars. Våren är faktiskt på väg!

Några bilder på fåglarna går inte att få (bara kartan). De har alla valt trevliga områden, oftast naturreservat och nationalparker. Och eftersom den där mindre skrikörnen Karin följer mina fotspår får det väl bli en bild från Sydafrika. Här är min kompis Ginny (i rött), restaurangpersonalen och jag (i svart) utanför en trevlig restaurang vid marknaden i Johannesburg. Nej, jag hade dumt nog ingen kamera med mig i Sydafrika, så detta är en av de få bilder jag har, tagen med mobiltelefon av en hjälpsam marknadsbesökare, som sedan skickade den till mig. Mazondi heter restaurangen.

Och nu återstår att se om de övriga lördagsbloggarna gått i ide eller ej. Här finns de: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i Att resa, fiskgjusarna, Lördagstema | Etiketter Fiskgjusar, Sydafrika | 12 kommentarer

Galleri Fredag: Beroende

Postat den 1 februari, 2013 av Karin

Annika serverar februariteman för Galleri Fredag och börjar med Beroende. Tål att tänka på. Jag dricker kaffe i femtiden varje morgon, annars får jag garanterat huvudvärk. Beroende? Ja, det måste man nog säga.

hav

Och om jag blir så simsugen på vintern att jag ger mig iväg till ett simvänligare klimat om det bara finns någon möjlighet, är det ett beroende eller bara njutningslystnad? Ja, inte vet jag, men det där turkosfärgade havet… Visst får man lust att kasta sig i. Bli kvar. Känns som minnen från en avlägsen epok då vi levde i vatten. Eller kanske i strandkanten, med havet som den trygga hemmiljön.

De andra fredagsgalleristerna finns listade i ”huvudet”.

Publicerat i fredagstema | 24 kommentarer

Snälla, ställ undan pottan!

Postat den 31 januari, 2013 av Karin

Den där Unamuno har jag försökt få lite grepp om. Hans hustru också. Här finns en sammanfattning av hans liv och tankar.

Mest berömd är nog Miguel de Unamuno för det tal han höll vid Salamanca-universitetet under Francotiden. Franco ogillade hans ständiga uppmaningar till studenter och medmänniskor att tänka själva. Därför skickades Francogeneralen Millan Astray till universitetet för att läxa upp Unamuno och varna studenter och lärare för att vara kritiska. Exalterad ropade han: “Muera la Inteligencia!” (Död åt intelligensian!)”

Kanske inte så välvalt som budskap på ett universitet. Unamuno svarade med att ”Ni kommer att vinna, men ni kommer inte att övertyga. Ni kommer att vinna eftersom ni förfogar över mer än tillräckligt av brutala maktmedel, men ni kommer inte att övertyga eftersom att övertyga innebär att övertala och för det krävs vad ni saknar: förnuft och rättskänsla i kampen (razón y derecho en la lucha.)” Alla höll andan. Överallt i salen stod skjutklara Franco-soldater. Unamuno räknade sannolikt med att bli skjuten där och då, men i stället leddes han iväg och sattes i husarrest. Några dagar senare dog han i en hjärtattack.

Som student vid universitetet i Madrid samlade han andra nyfikna och nytänkande. Hans lärare talade om honom som ”föreståndaren för en blasfemibutik”. Han gillade paradoxer och påståenden som vände på det vedertagna:

”Livet är tvivel och tro utan tvivel är död.”

”Om en person aldrig motsäger sig själv måste det bero på att han aldrig uttrycker något alls.”

”Att skaffa sig vanor är att upphöra att leva.” ”

Vi borde försöka vara föräldrar till framtiden i stället för barn till det förflutna.”

”Mitt mål är att oroa och störa människor. Jag säljer inte bröd; jag säljer jäst.”

Han blev professor vid Salamancauniversitetet, formellt utsedd av kungen, vilket inte hindrade honom från att kritisera kungamakten. Kungen svarade med att censurera det han skrev, vilket naturligtvis gav Unamunos ord extra tyngd. När Primo de Rivera tog makten genom en kupp 1923 var han kritisk mot dennes diktatoriska och nyckfulla maktutövningen och han förvisades till Fuerteventura.

Och eftersom jag råkar befinna mig på samma ö, tänkte jag det var en bra idé att hälsa på honom i Casa de Unamuno, i hamnstaden Rosario. Lättare sagt än gjort, visade det sig.

Hans gata är avstängd och grävskoporna har tagit över. Men genom att gå runt kvarteret och in genom en stor administrativ byggnad kunde vi till sist hitta Casa Unamuno. Här står han utanför sitt hus och begrundar den nya tidens framfart.

Själva huset är ganska litet och rummen förvånansvärt små. Som om allt är förminskat till ungefär 75%. Den som söker kunskap om Unamuno ska nog leta någon annanstans, till exempel på Casa Museo de Unamuno i Salamanca.Här får vi mer en illustration till hur svårt det är att skapa museer kring kända personer, särskilt som främst ägnat sig åt att tänka och skriva.

”Inte ens en vit liten fågel”, tänkte jag efter genomvandringen. Han gillade att hålla på med origami och det hade man väl kunnat illustrera i alla fall.

Och jag tycker inte att det är någon bra idé att ställa fram hans potta på golvet i sovrummet. Där tror jag inte att den förvarades under hans livstid, om den ens användes, när badrummet intill såg ut såhär.

Men så var det det här med hustrun, Concepción. Hon verkar inte ha varit med under deportationen till Fuerteventura, för här finns inget spår efter henne. Inte ens i köket.

Återigen får man söka sig till Salamanca, där det i alla fall finns foton.

Där är hon, Unamunos barndomsförälskelse och senare fru och några av deras många barn. Concepción Lizárraga hette hon som ogift, enligt alla källor utom Casa de Unamuno i Rosario, där man menar att hon heter Salome. Kvinnan i receptionen letar fram ett skrynkligt papper ur en låda: en bild av en dödsannons? Eller någon form av gravinskription? Och varför har Salome/Concepción inget födelsedatum? Hans mamma hette ju Salome. Har man blandat ihop dem? Frågorna hopar sig.

Publicerat i Att resa | Etiketter Concepción Lizárraga, Rosario, Unamuno | 12 kommentarer

Det är något bortom bergen…

Postat den 30 januari, 2013 av Karin

Det är bergigt här. Och överallt går stigar över till nästa by eller stad. Man blir ju nyfiken. På andra sidan de här bergen ligger Gran Tarajal, som är en av de största städerna på ön. Den växte sig stor när tomatexporten för hela ön gick via hamnen i Gran Tarajal. I dag skeppas de fina kanariska tomaterna från Puerto del Rosario.

För att komma till Gran Tarajal kan man ta en stärkande promenad över bergen.

Den närmaste vägen till Gran Tarajal är dock runt udden, men då måste man simma eller hyra en kanot. Sedd på lite håll ser den här bergsryggen ut som en urtidsödla som lagt sig ner, med sitt trötta huvud på stranden.

Jag tog mig till Gran Tarajal på cykel. Det röda är cylekbanorna och det grå är bilvägen.

Hamnen är en rätt idyllisk plats och längs strandpromenaden finns många restauranger, men inga hotell. Stranden är vid och sanden len. Gatorna slingrar sig nedför sluttningen ner mot havet. Det verkar vara en stad som inte vänder sig till turister. En vardagsstad med skolor, kommunalhus, postkontor, sjukhus, polisstation, men också en viktig stad för för fuertoventurianerna med konserter, festivaler och marknader.

Det finns gott om skulpturer här och där. Alla verkar vara kvinnor. I alla fall alla som jag såg. En glad kvinna i parken håller upp en trasslig sol, en kvinna vid stranden vänder ryggen mot havet och tar hand om sitt barn och en spänstig kvinna är på väg till marknaden med en korg med tomater på huvudet.

Och på bästa plats längs strandpromenaden ligger Casa de Mujeres, Kvinnornas hus. Väldigt stängt, dessvärre, så jag kunde inte undersöka deras verksamhet närmre.

Publicerat i Att resa | 20 kommentarer