Anders Hellner är död. Det förstår jag inte riktigt. Vi jobbade ihop i vår ungdom, som reseledare för Club 33. Sedan sågs vi inte på många årtionden, men de senaste åren stötte vi ihop då och då, alltid på någon flygplats.
En gång när både hans och mitt plan var försenade fick vi några timmar tillsammans på Arlanda och dök ner i gamla minnen. Vi försökte minnas namnet på en färdledare i Kitzbühel. Vi var några stycken, som var baserade på hotell Gstrein strax utanför Kitzbühel, med några hundra pax varje vecka. (Det hette så, på färdledarjargong, pax för passagerare.) Och så fanns det en person som var stationerad i det idylliska Jochberg, längre bort längs vägen, med högst tolv pax i veckan. Lugnt och skönt, massor med tid att åka skidor, vilket ju var anledningen till att man var där.
Jochbergmannen retade gallfeber på oss genom att titta in hos oss då och då och säga: ”Ja, ja, ni har det bra ni.” Vi slet ju som djur medan han i stort sett hade semester och vi var verkligen så trötta på hans kommentarer.
Men när Anders och jag satt på Arlanda och försökte minnas hans namn, sade Anders: ”Han hade ju rätt! Vi hade det ju så bra. Hur kul kunde det vara att sitta uppe i Jochberg och uggla. Vi borde väl ha omorganiserat oss lite så att han kunde ha varit mer hos oss!”
Så fortsatte vi prata om bra resmål och om när jobbet var som bäst och vi var helt överens att det gärna fick vara lite slitsamt, bara man hade ett bra arbetslag. Och så kom vi in på frågan om vad som är en bra lagledare, eller chef och det är ju outtömligt och plötsligt var det dags för våra avgångar och vi sa att det där får vi reda ut på nästa flygplats. Hur ska det bli med det nu då?
Lätt chockad tumlar jag ut i dagsljuset efter att ha försökt få tillbaka mina läsglasögon, som jag förlagt (kan vi väl kalla det?) på bio.
