Det nyinköpta månadskortet till tunnelbanan fungerade inte i spärren. Jag kollade med spärrvakten och han hävdade att det gått ut. Var för gammalt. Nähädu, tänkte jag, men ville inte blockera kön i rusningstrafik utan gick in i den närbelägna pressbyrån i stället för att reda ut detta missförstånd. Kassakillen kollade:
– Det gick ut i går ja, klockan 12.30. Sist du åkte på det var i går morse.
– Men jag köpte det ju bara för… ja, för ett par veckor sedan eller så, protesterade jag.
– Jag vet, sa han med mild stämma, det kan kännas så ibland. Tiden går väldigt fort.
Jag bläddrade lite diskret bakåt i almanackan, för jag kom ihåg att inköpstillfället hade sammanfallit med ett möte utanför stan. Och ser man på, det var den nionde februari.
– Hmm, det måste bero på att februari är en sån kort månad, sa jag i ett försök att ordna reträtten.
– Nej det är något med tiden, sa kassakillen, som inte ens brydde sig om att påpeka att 30 SL-dagar är 30 dagar oavsett månadernas längd. Tiden är annorlunda nu. När man var liten blev det aldrig jul. Man fick vänta hur länge som helst. Men nu är det ju jul ideligen.
Det kunde vi vara överens om och jag fick mitt kort påfyllt med 30 nya dagar och vi skildes åt med ett ömsesidigt ”God jul!”
Ja, just det! Nu är det jul ideligen….killen har rätt, alldeles rätt
Visst har han det. Dags att fundera på julklappar…
Skönt med förstående kassakillar.
Han hade verkligen funderat på det där med tiden flykt. Ska alltid köpa månadsbiljett där i fortsättningen.
Här i byn anförtrodde en av damerna följande: ”Förr i tiden satte jag alltid upp julgransfoten på vinden efter jul, nu sparkar jag bara in den bakom dörr’n, jag ska snart ha’n igen”.
Just precis! Här åker den in i en garderob och inte ner i källaren. Det måste vara något universellt. Hänger det kanske ihop med universums expansion, som ju lär accelerera?