Jag tjänar inte

non serviamJag tjänar inte heter Jenny Åkervalls roman som just kommit ut. Den titeln blir man ju nyfiken på!

”Non serviam” är latin och brukar översättas ”jag tjänar inte”.  Vanligtvis syftar det på Lucifer, som inte ville anpassa sig till guds påbud utan hellre lämnade himlen. Och det är den idén som John Miltons Det förlorade paradiset bygger på. Lucifer säger hos Milton att han hellre härskar i helvetet än tjänar i himlen. Och här i Sverige ligger det förstås nära till hands att tänka på Gunnar Ekelöfs folkhemskritiska skildring från 1945 i diktsamlingen Non Serviam. Det finns täckning i boken för titeln. Nej, jag ska inte, verkligen inte, berätta hur!

Men jag kan berätta vad Norstedts redaktör sade på den välbesökta släppfesten, där många av de närvarande mycket väl kunde ha klivit rakt ut ur boken: ”När man arbetar på ett förlag” sade förlagsredaktören ”får man tusentals manus varje år. Det är en omöjlig uppgift att välja ’rätt’. Men det finns en sak som vi letar efter, utöver de uppenbara, som en bra story, en egen författarröst och njutbar stil. Och det är tillträde till slutna rum. Böcker som handlar om miljöer dit man annars inte har tillträde, är speciellt intressanta för oss förläggare och för läsarna. Och en sådan bok har Jenny Åkervall skrivit.”

Det är verkligen sant. Även om den ena miljön – regeringskansliet – råkar vara rätt välbekant för mig, är den ju inte så ofta skildrad i skönlitteraturen. Interiörerna från statsministerns stab, de olika krisvågorna som sköljer igenom hans krets och spolar bort några och sköljer upp andra på torra land, är både väl fångade och spännande läsning.

jenny å2

Här har vi Anna, jag menar Jenny, som pustar ut efter en squashmatch. Bra bollkänsla, schwung i serven och precision i spelet. Som i språkbehandlingen.

Och så har vi den andra slutna miljön, arbetet inom psykvården. Huvudpersonen, Anna är psykiatriker med ett slitsamt jobb, tre barn och en tuff vardag. Som på alla jobb finns positioneringarna och intrigerna men också engagemanget och de fungerande mötena. Läsaren får glimtar av svåra avvägningar, olika psykologiska inriktningars inbördes konkurrens, maktfullkomlighet, ödmjukhet och ett slags hjältemod i vardagen. Här ligger det en hel del research bakom skildringarna.

Det är ingen nyckelroman. Ingen idé att leta efter romankaraktärernas motsvarigheter i verkliga livet. Huvudpersonen Anna har en hel del gemensamt med Jenny, som dock inte är psykolog, utan journalist och har jobbat i statsrådsberedningen. I den miljön får vi i stället följa Emre Oktan, som är nybliven pressekreterare åt statsministern.

Och ja, så lyckas Jenny bygga en spännande intrig där Annas och Emres vägar möts på lika oväntade som övertygande sätt och det bästa sättet att få tillgång till dessa slutna miljöer är att skaffa boken och läsa den!

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Jag tjänar inte

  1. Skogsgurra skriver:

    Servar man inte i squash?

  2. Karin skriver:

    Jo, det tror jag nog att man gör. Skrev jag inte det?

  3. Skogsgurra skriver:

    Kanske missuppfattade Non serviam? Visst måste det betyda att jag inte servar?

    • Karin skriver:

      Det var ju lite kul! Jag trodde du syftade på bildtexten där jag skriver om Jennys schwungfulla servar (servrar?). Tänkte inte ens på kopplingen. Och det gjorde nog inte Jenny heller när hon valde titel, trots att hon är squashmästarinna i imponerande sammanhang,

Kommentarer inaktiverade.