Hur har det gått med det där viktkontrollprogrammet undrar ni förstås. Hålls målvikten?
Jag kan försäkra att jag tar det på yttersta allvar. Ser mycket seriöst på problemet. Vidtar konstruktiva åtgärder som ska leda till en varaktig förbättring på sikt. Ingen möda lämnas osparad och alla stenar vänds på.
I dag var det invägning igen. Känns som om det är ideligen, men enligt almanackan är det varannan vecka, på onsdagkvällarna. Eftersom jag har lite svårt att hitta en bra metod för att ligga kvar på målvikten (58 kg) har det varit lite skakigt ett tag, men idag satsade jag allt på att lyckas. Invägningen sker barfota och i träningskläder och då gäller det ju bara att leta upp riktigt lätta träningskläder. Dessutom, för säkerhets skull, gick jag och klippte mig innan och klippte naglarna. Ja, tånaglarna också. Och se, resultatet blev strålande 57,4!
”Jaharu”, säger redaktörn på sitt alltid lika uppmuntrande sätt. ”Och vad tänker du klippa av nästa gång?”
Du har ett metaproblem. Mitt är mycket större. Läs och lär:
Visserligen kontrolleras jag bara en gång per år och visserligen ser allt bra ut, utom en släng av gammelsocker. Men jag har ställt till det för mig genom att ambitiöst fråga lite för mycket.
Förra gången tyckte jag att det skulle vara bra att få veta hur bra det såg ut. Oklokt nog frågade jag om levern. ”Inga problem. Varför frågar du det” undrade doktorskan. ”Jo, jag dricker rätt mycket sprit” svarade jag oklokt. ”Tyckte det kunde vara skoj att veta om det är så skadligt som det sägs här i landet”.
Nu verkar jag vara klassad som alkis på vårdcentralen. Jag låter dem hålla på – jag vet ju att övertygelsen att förnekelse är det enda en alkis har att komma med är stark hos dem som är satta att vaka över vår hälsa. Så jag sa absolut (som jag faktiskt inte dricker) inte emot.
Min strategi är i stället att be dem visa på vilket sätt jag är skadad av mitt omåttliga superi. Till slut visade det sig att det inte finns ett spår av alkoholskador. Inte minsta skrump på levern och inget annat heller. Då kom det: ”Alkohol innehåller många kalorier och omvandlas till blodsocker. Sluta dricka så ska du se att ditt blodsocker går ner.” Det måste han väl gå på, tycktes läkare och systrar tro.
Jag föredrar verifierbara fakta framför lösa påståenden. Så nu har jag (mitt initiativ) föreslagit att jag ska avhålla mig från alkohol i tre månader. Jag har satt märken på alla påbörjade flaskor, fotograferat dem och tagit referensvärden på blodsockret. Nu har jag en intressant period framför mig. Cirka 100 dagar utan whisky, drajor eller vin till maten. Det ska bli mycket intressant att följa hur mitt blodsocker dalar ner mot hälsofarliga värden. Eller kanske inte alls gör det.
Jag kommer att rapportera någon gång då och då. Medge att mitt problem är av lite större dignitet än dina futtiga och inbillade överflödskilon!
Det slumpar sig så att testperioden avslutas på Svenska flaggans dag. Hade så när skrivit Svenska flaskans dag. Men det är ju den första oktober. Och så länge tänker jag inte avhålla mig från att vara en god skattebetalare.
Större än meta-problem – det måste vara väldigt stort! Ska bli intressant att höra utfallet av din speciella tremånadersfasta.
För mig är alla kalorier är riskabla, inte bara de flytande, som jag i stort sett strukit från menyn (OK, en skvätt mjölk i kaffet tillåter jag mig). Nu handlar det om att få till en fungerande vardagsmeny som står sig. Den ”heroiska” fasen är över, den som på många sätt är lättare, eftersom den är tidsbegränsad och full av belöningar när man lättar ett halvt kilo i veckan: Lägre blodtryck, mera ork, bättre sömn, gladare leder, mer att välja på i garderoben.
Hemligheten med att få till en stabil vikt heter nog dessvärre mer jobb. 12000 steg om dagen och så mer matlagning, eftersom det där med smörgåsar inte är någon bra idé. Men jag har satt en generös tidsgräns på två år. Så lång tid räknar jag med att det tar innan de nya rutinerna sitter. Så det blir fler rapporter framöver!
Grattis, grattis! Du är ju en riktig lättviktare…
Här avhåller jag mig från att äta söta saker, kaffebröd och karameller m.m., för att bli av med två kilo per månad….en medveten livsstilsförändring som jag räknar med att ska göra mig smalare:) Ska klippa allt jag kan jag också innan jag stiger på vågen nästa gång.
Och med förtjusning tänker jag följa Skogsgurras rapporter!
Oj, oj, att avhålla sig från kaffebröd när man har så mycket gott omkring sig kan inte vara lätt. Imponerad av denna viljestyrka! Två kilo i månaden är alldeles lagom minskningstakt. Och belöningarna är som sagt många och trevliga. Återkommer om den verkligt stora vinsten längre fram när jag känner mig lite säkrare på att jag har rott hem den.
Avstår gärna från kaffebrödet när jag nu kommer i festklänningen från -95 igen. Ja jag sparar alla fina gamla kläder, kommer nog i dem igen, har jag tänkt. Och se!! Det gör jag ju.
Min rockring är ett bra hjälpmedel därvidlag! Flitigt använd nöter den av midjehullet. Vad bra du tänkte där :)
Kul att den funkar, den där rockringen! Jag har köpt en åt mig också, men den står än så länge rätt oanvänd i ett hörn. Behöver mer svängrum, så kanske den får komma ut i vardagsrummet och titta på TV-nyheterna tillsammans med mig.
Läser med nöje både inlägg och kommentarer och säger bara ”heja” till er allihop! Vad duktiga ni är och vad kul att ansträngningarna fungerar (ja, Skogsgurras prestation får väl beläggas lite längre fram) – lycka till med fortsättningen, jag ser dig och Eva med rockringar i full fart!
Tack för hejarop! Ja, nu måste jag sätta snurr på min rockring också. Det gäller att få fason på ”centralmassivet” som en kompis så målande uttrycker det.
Ringde dotra.
– Vad gör ni undrade jag?
– Dom andra är iväg och tittar på en soffa till hallen.
– Varför är du inte med?
– Har inga brallor!
– ??
– Alla är för stora, de faller av mig. Och de som passar far omkring i tvättmaskinen
så jag går omkring i långkalsingar och dom kan man ju inte visa sig i på stan. Måste köpa nytt.
Viktminskning (minst 8 kg nu sedan oktober -12) enbart genom att äta mera frukt, slopa godis och kaffebröd och dessutom ha ett rörligt jobb där man far stan runt (Örebro) och servar företag med växter. Byter ut, bär, travar runt i gallerior
ibland minst en kilometer per dag. Inget gym, inga coacher, bara egen vilja.
Jag spar mina ”urvuxna” jeans på vinden. Där ska de ligga och vänta på att
jag liksom mor min sakta krymper hop, blir krokig och tunn, det blir fruntimrena
på morssidan. Lågt blodtryck har jag alltid haft, blir det lägre av ”matbrist” kan
det bli farligt. Diabetes finns inte i släkten men stroke och reumatism och dör man så gör man det hur man än hålls och usles med sin kropp. Förr eller senare.
Den metoden har jag också kört, det gick fem kg med bara minskade portioner. Men nu måste det till radikalare insatser för de sista fem kilona. Sen är jag nöjd. Gräva i landen, leta fram cykeln, gå, gå, gå…
Först fem kilo bort och så fem till!? Vart är du på väg? Eller var startade du den resan?
Ja det är lite oklart var jag började och det är nog en samvetsfråga hur jag redovisar det. Men jag tar väl hemmavågen (den visar troligen 2 kg för lite).
Vid start i november visade den 63 kg. I morse visade den 57,8.
Men hallå! Om du tar bort 5 kg från 57,8 vad blir det? Just precis, alldeles för lite. Ta en kaka till, vettja!
Fast den där vågen visar ju två kg för lite så det blir nog bra ändå. För övrigt är kakleverantören lite vissen nu.
Så dystert! Men rätt så sant.
Livet är ju en sexuellt överförd sjukdom med 100 procent dödlighet.
Sant. En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva. Och under tiden gäller det att, som vår kloka systerdotter Emma säger, fånga karpen!
OK, men servera den inte ”blau” som tysken säger. ”Gebacken” däremot. Mums!
Gebacken låter dock lite kaloririkt, tycker jag.
En poäng till redaktören! Nästa gång blir det stringtrosor, ingen behå och nyrakad lite här och där. Om du använder nagellack – ta för guds skull bort det!
Nagellacket har jag redan offrat. Tänkte att nästa steg kunde vara att klippa av träningsbyxorna till chica shorts till våren. Men jag antecknar tacksamt dina kreativa tips!