Karin Englund

Lördagstema: Betong

Postat den 13 april, 2013 av Karin

Betong säger Byfånen att vi ska skriva om idag. Jag trodde egentligen att jag klarat av även lördagstemat i går när jag kombinerade Galleri Fredags Glas med lördagstemats Betong, men så lätt slipper jag inte undan: Skriver du om arkitekten Pei, när din dotter just har flyttat till Brasilien? Va!? Men Oscar Niemeyer då?

Ja Niemeyer ja. Han passar ju alldeles utmärkt bra, när det handlar just om betong. De böljande kurvornas fader. Mannen som befriade betongen från sin klossiga fyrkantighet och visade att man kan bygga precis vad som helst med betong. Staden Brasilias skapare.

sverka

På gymnasiet gjorde jag ett special-arbete som min lärare troligen hade tänkt sig att det skulle handla om förnyelsen av stadskärnan i Avesta. Men jag hade andra planer och beslöt i stället att göra en modell för en ny svensk huvudstad.

Sverka, Sveriges sentida svar på Birka och moderna pendang till Brasilia. Jag har inte modellen kvar, bara en rekonstruktion av en skiss. Här ser man en Sverkabo på utflykt. Alla invånare i Sverka hade små luftmopeder. Klart jag snott en hel del från Niemeyer. Kurviga husfasader och det påskäggsliknande huset som, om jag minns rätt, var riksdagshuset i Sverka.

över och underhus

Så här ser riksdagshuset ut i Brasilia. Där har påskägget delats i två halvor, eftersom man har tvåkammarriksdag; överhuset i domen, underhuset i skålen och administrationen i de höga husen emellan.

Jo, visst hade vi tvåkammarriksdag i Sverige också när jag designade Sverka, men jag tyckte att äggformen var ett bra argument för att avskaffa den och införa enkammarriksdag i stället.

Och här har vi de övriga Betong-bloggarna:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Brasilia, Niemeyer, Sverka | 22 kommentarer

Glas och betong, Galleri Fredag och Lördagstema

Postat den 11 april, 2013 av Karin

Galleri Fredag har som tema Glas och lördagsbloggtemat är Betong. Men skulle kunna tro att temavärdarna Nilla och Byfånen har pratat ihop sig, för sällan har väl två teman passat bättre att göra en kombo av. Glas och betong, den moderna arkitekturens grundämnen. Ja, lite stål också, då möjligen. Och eftersom jag kanske verkat lite negativ på sistone när det gäller (vissa avarter av ) modern arkitektur, som Slussenombyggnaden och Stockholm Water Front, vill jag passa på att berätta att det finns mycket som jag gillar också.

En arkitekt som lyckats göra vackra byggnader i glas och betong, originella och ändå på något sätt klassiska, är amerikanen Ieoh Ming Pei, med rötter i Kina.

Han har ritat tillbyggnaden till Louvren på ett helt acceptabelt sätt, med en glaspyramid för den nya entrén. Visst är den omstridd och visst undrar man hur de gör när de tvättar glaset, men ändå, den är inte alltför påträngande, den är till och med riktigt vacker och den låtsas inte vara något annat än det den är.

Han försöker anpassa sina byggnader till omgivningen, snarare än att göra ett ”statement” som många arkitekter tycker är så viktigt. Fast en och annan spektakulär byggnad blir det ju ändå, onekligen. Som Rock and Roll, Hall of Fame i Cleveland Ohio. En stadig fyrkant, en glasklippa och en rund rulle. Rock and Roll. Enkelt och kul. Och såvitt jag förstår funktionellt och praktiskt.

Han har också ritat ett forskningscenter uppe bland höga berg i Colorado. Här är byggnaderna fotograferade i grodperspektiv så att de ser mäktigare ut än bergen. Men jag har sett andra foton (som jag inte hittar nu) där det syns bättre hur de sandstensfärgade konstruktionerna samspelar med bergens formationer.

Dessutom tycker jag nog att byggnaderna på något sätt leder tankarna till de där märkliga jätteskulpturerna i South Dakota, som föreställer George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. Om det var I M Peis avsikt vet jag inte, men nog sjutton ser det ut så. Bistra miner som tittar i olika riktningar.

Fredagsgallerister och lördagsbloggare finns under respektive rubrik i sidhuvudet. Nästa fredag är det Trä och lördagstemat är Spår.

Publicerat i fredagstema, Lördagstema | 26 kommentarer

Och så fåglarna, då

Postat den 11 april, 2013 av Karin

Inte nog med att man ska oroa sig för dottern som ger sig ut i världen (jo, hon har landat lyckligen i Brasilien nu). Man ska hålla koll på flyttfåglarna också och särskilt förra årets trevliga bekantskap, Katharine/Piret, som drog till Afrika i höstas och som nu är på väg tillbaka till sitt hem i Kalakotkas i Estland. Man har lovar att rigga en kamera i boet så att vi kan följa hennes och familjens liv även i år. Jag som själv är lite kameraskygg undrar ibland vad fåglarna egentligen tycker om det.

Men jag kan ändå inte låta bli att gå in och se hur det går med hennes hemfärd, som man kan följa på kartan, tack vare en liten radiosändare som hon utrustats med.

Allt har gått bra från Södra Sudan, genom Sudan, upp genom Egypten, till Nildeltat. Men där förolyckades hennes reskompis Erika och sedan har Piret inte velat fortsätta. Pirets resväg markeras med ljusrosa och Erikas med mörkrosa.

Sedan den 22 mars har hon bara flugit av och an i området. Ibland har det sett ut som om hon tänker ge sig norrut, men så har hon vänt tillbaka igen. Och värst av allt: sedan den 5 april har hon inte rört sig ur fläcken.

Det kan vara sändarfel, det har hänt förr. Och några av de andra fåglarna som är på väg hemöver har också stannat upp och ligger still.

Deras färdvägar slokar som vårblommor i kylan.

Här är ett par svarta storkar och en mindre skrikörn som stannat till i Ukraina. Kanske har de hört rykten om den kalla våren? Eller kanske har de också…

Nehej. Här ska inte tas ut några katastrofer i förväg.

Bildtipstack till Eva Gozdz Englund!

Publicerat i fiskgjusarna | Etiketter Fiskgjusar, Nildeltat, skrikörn, svart stork | 15 kommentarer

När jag har gjort mångfald…

Postat den 10 april, 2013 av Karin

Binyavanga Wainaina intervjuade nyligen författaren Ngũgĩ wa Thiong’o i ett samtal på Kulturhuset. Det var intressant, men på hemvägen tänkte jag att det hade varit spännande att få höra lite mer om och av Wainaina också. Och då damp ner en inbjudan till just ett sådant författarmöte i Nordiska Afrikainstitutets regi.

Wainaina startade tidskriften Kwani? i Nairobi och är framförallt känd för en satirisk essä om att skriva om Afrika. Och nu har han skrivit om Afrika i sin debutbok One day I will write about this place. Modigt!

På författarmötet beskrev han hur storpolitikens påverkat både Kenya och hans liv. Under kalla kriget kunde varje någorlunda begåvad elev räkna med att få stipendium för att studera vidare och sedan få ett bra jobb. Men för hans generation, IMF-generationen, fanns det plötsligt inga garantier alls. Berlinmuren föll, väst och öst tävlade inte längre om att hålla sig väl med Afrika. Internationella Valutafonden (IMF) krävde minskade offentliga utgifter i Kenya. Höga skolavgifter och dyra universitetsstudier ändrade allt, mycket plötsligt. ”There is a suddenness of things. Big things around the world are changing overnight and there is a sense of panic.”

Wainaina funderar på en fråga från publiken om det där med att välja språk.

Universitetsavgifterna var för för höga, han fick inget stipendium, men kunde studera vidare i Sydafrika, tack vare lägre kostnader och släktingar som han fick bo hos. I diskussioner med de sydafrikanska studenterna tvingades han att analysera sitt eget land och förtydliga sina tankar.

Han föddes in i en postkolonial tid. Hans bok är en mosaik av ögonblicksbilder från ett helt annat Kenya än det wa Thiong’o skriver om. Ngũgĩ wa Thiong’os ålderdomliga bysamhälle under kolonialtiden mot Wainainas medelklass i ett nyrikt Nairobi. Men ändå med mekanismer som har sitt ursprung i fjärran maktcentra.

Medan han fortfarande tror att han ska få ett stipendium, studerar han broschyrer från olika colleges i USA. Studenter från olika länder sitter på trapporna och ser avpända och internationella ut. I bildtexterna berättar de om vad som är så coolt med just den skolan och det är alltid mångfalden. De ser ut som på TV på åttiotalet, skriver Wainaina: UNESCO-konserter, Children of the world.

”All those kids we used to se on TV were now in Massachusetts doing diversity.” Han vill också göra mångfald.

Men så läser han en bok av Ngũgĩ wa Thiong’o, Decolonising the Mind och bestämmer sig för att lära sig Gikuyu i stället för att skriva på engelska, kolonisatörernas språk. Och sen, ”when I’m done with diversity…” Då ska han skriva teaterstycken på gikuyu, jobba i reklambranschen och göra väldigt bra dekoloniserad reklam för Coca-cola.

Så blir det förstås inte. Hans föräldrar kommer från olika håll och har därför engelska som enda gemensamma språk. Han har inte något annat förstaspråk än engelska och det är det språk han valt att skriva på.

Det är svårt att göra alla dessa skärvor rättvisa, glittrande, eller skrovliga, mörka eller färgstarka. Boken är rolig, dyster, hoppfull och framförallt självironisk. Hoppas den blir översatt till svenska.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Språk | Etiketter Binyavanga Wainaina, Ngũgĩ wa Thiong'o | 4 kommentarer

Nyvald och åtalad

Postat den 9 april, 2013 av Karin

Förra hösten diskuterade jag situationen i Kenya med en kvinna som heter Muthoni i förnamn. Ett namn som förpliktar, sade hon och syftade på fältmarskalken Muthoni wa Kirima, som var en av de ledande i Mau-Mau-upproret i Kenya på femtiotalet. Hon som vägrade tro att man verkligen uppnått självständighet 1963 och krävde att få se en kenyansk flagga innan hon lämnade sitt gömställe i skogarna vid Aberdarebergen.

I dag har Erik Esbjörnsson en påpasslig intervju med henne, alltså med Mau-Mau-krigaren från femtiotalet, i DN. Hon är 83 år och minns hur engelsmännen gick fram för att göra slut på upproret. Hundratusentals kenyaner fördrevs, minst 20 000 kenyaner dödades. Det var straffet för att 34 vita farmare hade dödats av Mau-Mau. I förlängningen fanns troligen brittiska planer på ett segregerat samhälle. I Sydafrika och Rhodesia genomfördes apartheid. I Kenya lanserade den brittiska administrationen ”separate development” som en bra idé.

Här är hon som ung, på en bild i DN-artikeln.

Den Muthoni som jag diskuterade Kenya med häromåret rekommenderade framförallt två böcker om man vill förstå Kenya. Den ena är skriven av David Andersson och heter History of the hanged. Där skildrar han bland annat den engelska administrationens ambitioner att reservera de bästa och bördigaste landområdena för de engelska bosättarna och de fruktansvärda metoder de använde. ”En brutalisering som ingår i vårt arv och som det kommer att finnas spår av i generationer”, sade Muthoni. Och för att förstå dagen Kenya bör man också läsa It is our turn to eat av Michela Wrong. Den skildrar hur korruptionen ätit sig in i samhället och hur den ligger till grunden för många av de konflikter som utspelats på senare tid.

Apropå att Uhuru Kenyatta i dag svors in som president i Kenya, samtidigt som han är åtalad för brott mot mänskligheten i den internationella brottmålsdomstolen ICC.

Publicerat i historia | 6 kommentarer

And who’s talking?

Postat den 8 april, 2013 av Karin

Ja, det är det där med dottern igen, hon som ska flytta till Brasilien på tre år. Visst har hon flyttat förr, med halvårslånga utlandsvistelser eller mer, men nu blir det ju ännu längre. ”Du menar att jag kanske får barn i Brasilien”, säger hon, när jag tjatar om att det är alldeles för lång tid och att det kan hinna hända mycket på tre år. Ja, till exempel. Och då lägger hon huvudet på sned, ler milt och frågar: ”And who’s talking?”

Och här på bilden ser vi det BB i Dar es Salaam där jag födde hennes storasyster, en minnesvärd kväll då cikadorna sirrade och grodorna var ovanligt pigga, eftersom de kände på sig att det äntligen skulle börja regna. Och allt gick hur bra som helst.

Och ett och ett halvt år senare födde jag hennes bror i USA. Så hon har kanske en poäng när hon påminner mig om att det går ju bra det med. Om det nu skulle bli på det viset…

Själv är hon född i Stockholm, för övrigt.

Publicerat i Att resa, Livet | 15 kommentarer

Nya tider, nya seder – och gammal ceder

Postat den 7 april, 2013 av Karin

Är det OK om jag har en hejdåträff hemma hos er? Undrade lilltjejen, den dansande ingenjören, som hunnit bli trettio och ska jobba utomlands några år. Jag borde ju vara van att hon far iväg till olika utländer, men den här gången är det värre. Hennes lägenhet är uthyrd, bohaget skeppat till Sao Paolo och nu återstår tårfyllda farväl.

Självklart skulle hon ha hejdåträffen här, för då fick vi ju också en chans att träffa hennes trevliga kompisar. OK, hur många blir vi, på ett ungefär, undrade jag. Dottern höjde budet lite försiktigt vartefter. Det var utöver syskon, syskonbarn och övriga släktingar även dagiskompisarna som sedan blev skolkamrater och fotbollsgäng och som hängt med hela tiden. Och så KTH-kompisar, tangovänner… Vi tror att det var sextiotre personer som vimlade och kramades. Jag tappade räkningen strax efter femtio.

Vännerna är festfixarvana personer, som det är en ren fröjd förbereda tillsammans med.

Det är lite svårt att beräkna mat och dryck för så många, men det funkade fint. Det som blev över var bredskapshinken med sallad. Om allt annat skulle ta slut hade vi en beredskapsplan med sköljd och skuren grönsallad, några burkar oliver, tomater och fetaost, som vid eventuellt behov snabbt skulle kunna omvandlas till grekisk sallad.Och så några rejäla bröd, som åkt in i frysen. Någon som behöver lite extra sallad idag?

På bordet med olika drycker fanns också en elegant bjudlåda med festcigarretter. Idag på morgonen kom jag på att jag måste tömma askfatet på balkongen och då insåg jag att det hänt en hel del på senaste tio åren eller så. I askfatet låg en enda fimp!

Uppdatering: Det undras i kommentarsbåset vad det kan vara för material i den där cigarettlådan. Kompletterar med tydligare bild, så går det kanske att identifiera. Jag vet inte riktigt vad det kan vara. Men jag upptäcker en intressant detalj på locket. Diaries, står det skrivet med blyerts uppe till höger. Någon har använt asken för sina dagböcker och sedan har någon annan fått tag i den och köpt färgglada cigaretter och lagt dem i asken (som nog var avsedd för cigarrer från första början) och gett den till dottern i present. Tänk om den innehållit Fidel Castros tonårsdagböcker en gång i tiden? Och tillgänglig expertis anser att detta är cederträ. Nya tider nya seder, men gammal ceder, får man väl säga då.

Publicerat i Att resa, Livet | 17 kommentarer

Lördagstema: Det var hennes fel!

Postat den 6 april, 2013 av Karin

Jag vet inte vilket språk som talas i det här inlägget, som jag råkade hitta när jag letade efter något helt annat. Allt är mycket internationellt och universellt begripligt.

Det var inte mitt fel, säger katten, men är ändå lite skuldmedveten, för något har den ju alltid ställt till med. Men just den där kullvälta blomkrukan tänker den inte ta ansvar för.

Nej, det var inte mitt fel, utan hennes!

Och här är länken: http://www.jest.com/video/4875/guilty-cat

Byfånen förser oss med teman denna månad och här är alla lördagsbloggarna: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Nästa lördag skriver vi om betong.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter Kattspråk | 9 kommentarer

Galleri Fredag. Metall(missbruk)

Postat den 5 april, 2013 av Karin

Nilla fixar teman till Galleri Fredag denna månad och i dag är det Metall. Ett makalöst material som lånar sig till det mesta. Även missbruk. Som en byggnad av metall som stör vår utsikt. När jag försöker fotografera utsikten händer det ofta att jag måste avstå.

Skälet är en stor bländande metallkonstruktion som skickar reflexer rakt in i kamera så att övriga byggnader liksom störs bort. (Redaktörn säger att det har hunnit bli en hel del bilder på den där utsikten ändå, men det hör inte riktigt hit.) Det är det så kallade Water Front-komplexet som verkligen inte är något lyckat tillskott till stadsbilden.

Så här ser det INTE ut, mer än på de säljande arkitekt-skisserna och specialvinklade bilder från dess första veckor.

Jag kan föreställa mig hur arkitektpresentationen lät, på ett ungefär: ”Tänk er en båtstäv som riktar sig ut mot Riddarfjärden, tänk er böljesvallet och vattnets mjuka former. Allt detta fångas i den visionära och djärvt nyskapande Stockholm Water Front!”

Gör det väl inte, säger jag grinigt. Formen är vag och klumpig. Eftersom de där metallpinnarna snabbt blir smutsiga i innerstadsluften ser konstruktionen bara gråtrist och förfallen ut. Fast helt utan den charm som en gammal gärdsgård kan ha.

Den här bilden tog jag för snart två år sedan, innan den hunnit bli så där riktigt tråkgrå. Jag försökte verkligen hitta en vinkel som skulle göra byggnaden någorlunda rättvisa. Den gör sig faktiskt bäst i gråväder. Ton i ton, liksom.

Övriga fredagsgallerister finns i sidhuvudet under rubriken Galleri Fredag. Nästa fredag blir det

Publicerat i fredagstema | 12 kommentarer

Nervöst…

Postat den 4 april, 2013 av Karin

piret och Erika Här kan man se hur olika fåglar navigerar. Tack vare radiosändare kan man följa deras färd. Fiskgjusen Erika till exempel, en erfaren Afrikaresenär flyger spikrakt dit hon ska.

Den yngre fiskgjusen Katharine, eller Piret flyger lite mer hit och dit, men hittar ändå tillbaka till den plats där de två kompisarna stannade till på nerfärden i höstas, strax söder om Kairo. Det verkar som om de kommit överens om att ses här igen på färden norrut. Det ljusrosa strecket är Pirets resa, det mörkrosa är Erikas. Det var Erikas sjätte eller sjunde afrikaresa i år, när hon på hemvägen till Sverige förolyckades. Hon flög in i en kraftledning och dog där i norra Egypten.

Och nu verkar det som om Piret inte vill fortsätta på egen hand. När Erika förolyckades, den 22 mars, fortsatte Piret att kretsa i samma område. På bilden till vänster ser vi hennes flygrutt några dagar senare. Och härvan på bilden till höger är den senaste rapporten, från i går. Hon flyger fram och tillbaka precis vid den där livsfarliga kraftledningen. Måtte hon bara flyga norrut snart!

Publicerat i fiskgjusarna | Etiketter Fiskgjusar, Piret | 10 kommentarer