And who’s talking?

Ja, det är det där med dottern igen, hon som ska flytta till Brasilien på tre år. Visst har hon flyttat förr, med halvårslånga utlandsvistelser eller mer, men nu blir det ju ännu längre. ”Du menar att jag kanske får barn i Brasilien”, säger hon, när jag tjatar om att det är alldeles för lång tid och att det kan hinna hända mycket på tre år. Ja, till exempel. Och då lägger hon huvudet på sned, ler milt och frågar: ”And who’s talking?”

bbOch här på bilden ser vi det BB i Dar es Salaam där jag födde hennes storasyster, en minnesvärd kväll då cikadorna sirrade och grodorna var ovanligt pigga, eftersom de kände på sig att det äntligen skulle börja regna. Och allt gick hur bra som helst.

Och ett och ett halvt år senare födde jag hennes bror i USA. Så hon har kanske en poäng när hon påminner mig om att det går ju bra det med. Om det nu skulle bli på det viset…

Själv är hon född i Stockholm, för övrigt.

Det här inlägget postades i Att resa, Livet. Bokmärk permalänken.

15 svar på And who’s talking?

  1. Pysseliten skriver:

    Ojoj, för mej var det stort att föda barn i Falun!
    Faktum är att min chef flyttade till Sverige med sin höggravida fru för ett år sedan och jag tyckte nog frun (!) var modig som valt att föda här trots språkförbistringar och kulturskillnader. Det gick såklart bra.
    Tyvärr är det ju krångligt med utlandsvistelser sådär, då man inte har samma försäkringsförmåner som hemma, när det gäller föräldraledighet och så.

    • Karin skriver:

      Jamen precis! Ett mycket bra argument för att vänta lite – det där med föräldraledighet, alltså. Fast det kanske inte alls blir aktuellt. Jag ägnar mig bara åt lite allmän separationsångest.

  2. Karin på Pettas skriver:

    :D, uh ja. Det är separationsångest du har…de där navelsträngarna går aldrig riktigt av.
    Känner igen det…första gången sonen for till USA och Los Angeles började jag skriva en bok för att få ordning på mig själv. Det blev inte mera än ett halvt kapitel men det hjälpte mig storligen att inte gå i bitar…Vid det här laget torde jag se ut som ett pussel, för båda mina har farit kors och tvärs i världen många gånger om redan.
    Men man vänjer sig, märkligt nog:)
    Vilket förstås inte är en överraskning för dig, du vet du också, mamma som du är!

    • Karin skriver:

      Fast riktigt vänjer man sig nog aldrig ändå.

      Hur gick det med boken? Dags att ta tag i det projektet kanske?

  3. Anna skriver:

    Ja, men det är ju en HELT annan sak! Din dotters barn kommer ju att ha en mormor i Sverige. Några av mina barn bor också på konstiga håll i världen. Ett oskick är vad det är.

    • Karin skriver:

      Har du rätt i. Min dotter hade en mormor i Sverige, men nu skulle det ju vara JAG som skulle bli den där mormorn i Sverige, i så fall. En HELT annan sak!!

  4. Musikanta skriver:

    Skulle det bli aktuellt får du väl resa dit och vara där – inte mer med det. Än är det väl inte påtänkt efter vad jag förstår.
    Det år när Mirren jobbade i Peking var vi där tre gånger. Men jag skulle definitivt inte bli glad om hon flyttade dit med maken och alla tre barnbarnen nu…

  5. Krönikören skriver:

    Värst vad du har farit runt och fött barn här och där ;) Så klart det är annorlunda när det är ens barn som gör det, självklart. Förut var det ju DU, en helt annan sak. ;) Hon verkar gå i mammas fotspår. Men det blir väl inte så tokigt att åka till Brasilien?

    Svar: Hahaha! Skulle hon ha dem att elda med kanske? ;) Vi hittade en julljusstake, i sin originalkartong, märkt med ”Trasig”.

    Roligt att du uppmärksammade min vågade illustration, tack! Vågad på så sätt att jag vågade lägga ut den.

    • Karin skriver:

      En Brasilienresa eller fler blir det nog oavsett. Kan vara ett bra sätt att korta av den svenska vintern!

      Och tack för svar på min kommentar hos dig! De där snörstumparna ”för korta för att använda” hade nog inte blivit mycket till brasa heller. Din teckning är mycket uttrycksfull!

  6. j skriver:

    Hon har en poäng där din dotter:) Fin bild!

  7. Kicki skriver:

    Mamma sa någon gång när ni farit åt alla håll: Ja förr var det omfattande avskedsceremonier bara dom skulle ut på dass, och plötsligt kommer det vykort från både Frankrike och Afrika. Undrar var hon gjorde av sin oro.

    • Karin skriver:

      Ja, det var liksom andra tider då. Jag undrar om inte de här möjligheterna att ständigt hålla kontakt spär på oron snarare än tvärtom. Man var tvungen att lägga undan undringarna i någon månad eller så, medan man väntade på nästa brev. Och vi uppmuntrades väl till att ge oss av, på olika sätt. Av olika skäl.

      PS. Jag har till exempel redan fått meddelande från Lojsan att hon sitter i taxi på väg från flygplatsen i sin nya hemstad Sao Paolo. Och hade jag inte fått det, hade jag börjat nervösa mig, förstås.

      • Kicki skriver:

        Pensionären är möjligen lite onormal, när jag är orolig och tuggar på naglarna för att något barn är på äventyr, så undrar han lugnt om det hjälper att oroa sig. Vad blir bättre av att du stressar upp dig? säger han. Och det har han ju rätt i.

Kommentarer inaktiverade.