Det finns möten man gärna hade varit med på. Åtminstone som observatör. Ett sånt är tangokonferensen i London 1922. Tangon hade tagit sig över Atlanten i slutet av 1800-talet, den dansades i Paris och spred sig under början av 1900-talet i Europa som drabbades av tangofeber. Ett av de först tangofierade länderna blev Finland.
Sällskapsdans var stort och danslärare behövdes för att man skulle behärska en perfekt Wienervals eller foxtrot. Och så kommer då denna improviserade slumbaserade dans från Rio de la Plata, som det inte verkar vara någon ordning på, men som alla vill lära sig.
Danslärarna inser att de måste göra något och kallar till konferens. Det första man måste göra är då att bestämma hur dansen ser ut, standardisera den och införa några fasta steg och turer. 1922 möttes man i London och bestämde att det ska vara 2/4-dels takt och 33 taktslag i minuten.
Tänk er alla dessa danslärare från olika håll i Europa som testar danssteg och diskuterar sig fram till en standardtango. Det kan inte ha varit lätt. Hur kom man överhuvudtaget överens till sist. Ack finns det protokoll bevarade som man kan få se?
Den finska tangon gick sin egen väg, som ett mellanting mellan argentinsk tango och foxtrot, med 4/8-dels takt. Och så den argentinska tangon som fortsätter, ungefär som Vindelälven, att vara helt oreglerad. Det är improvisation, intuition, utspel och samspel för hela slanten.
I går var det en argentinsk-urugyansk-svenk tangokväll på Södra Latin i Stockholm, många stråkar, piano och så bandoneon, förstås. Härlig känslomättad musik, vemod, glädje, humor.
Och eftersom dottern var med och visade hur man dansar argentinsk tango var naturligtvis kameran med. Men att fotografera i sådana sammanhang är inte lätt. Här är därför ett klipp från en annan uppvisning, med dottern.
Gårdagens tangoorkester. Den fina fonden ska visa att det är höst i Uruguay och försommar i Sverige, sade konferenciern. Publiken skrattade, lite bittert, kanske.
Mmm, där skulle man varit, dansant som man är.
Har dessutom ett speciellt förhållande till Uruguay, då min ena dotter var utbytesstudent där. Jag passade förstås på att besöka landet, mycket fint var det.
Det blev milonga efter konserten och dansuppvisningarna, men då var det redan sovdags för mig!
Men visst är det fantastiskt med den argentinska tangons (som egentligen är från Uruguay) pånyttfödelse i Sverige. Hur många tangofestivaler som helst och tangoklubbar i Gävle, Norrköping, Uppsala och många andra ställen förmodar jag.
Uruguay låter spännande – ett väldigt okänt land för de flesta svenskar, inklusive mig.
Tacka vet jag polska.
Polska? Mazurka för pensionärer. Inget för bordellerna.
Det är lite olika uttryck, på något sätt… Polska jalousie känns som lite artfrämmande, men det kanske bara är jag som har fördomar?
Men SATAN vad hon dansar! De där exstrasvängarna med benen som hon fladdrar till med när hon väntar på karlns nästa svängsnurr: magnifika!
Men det där extra s-et i mitt nyuppfunna ord ”exstrasvängarna” var inte lika magnifikt. Om det inte symboliserar just svängarna, förstås.
Exzzsstrasvängar är det, så det passar ju med hur många ”s” som helst! En mångsidig dotter, måste man nog säga och jag förstår inte riktigt hur hon hinner, eftersom hon egentligen har fullt upp med att inspektera gruvor i Kazakstan eller andra avlägsna platser.
Jag har hört sägas att extrasvängarna är en blinkning – vinkning, viftning – åt tangons historiska rötter. En gång i tiden ansågs det ju väldigt syndigt att vicka på hälarna när man dansade och att svänga med benen på där sättet måste ju anses vara hur lösaktigt som helst!
Mums!
Här i stan har Frälsningsarméns gamla bönhus nu blivit tangohögkvarter.
Om Gud funnes skulle hen nog fnittra lite förtjust åt den utvecklingen!
Men det är inte hela historien. Ibland anordnar spiritistiska föreningen seanser där också.
Troligen skulle hen fnittra lite åt det också!