Jag hoppades i det längsta, men nu börjar till och med jag tvivla. Jag suckade och suktade efter stockrosor vid stuggaveln och tror ni inte att snälla Pettas-Karin skickade några finfina frön som med rätt behandling skulle kunna bli fleråriga. Jag har en lika långvarig som olycklig kärlek till stockrosor, som aldrig vill sig i min vård. Men nu, tänkte jag, nu ska det bli stockrosor av.
Vad ska man tro? Stockros, eller kanske luktärt?
Någon puffar mig försynt i sidan och påminner om att jag placerat en cliff hanger om en utlovad berättelse för några inlägg sedan. Det var apropå ett Nigeriabrev som jag lovade berätta om att det finns de som går på både det ena och det andra. (Det skulle säkert jag också göra – för mer lättlurad och troskyldig får man nog leta efter.) Men i alla fall, det finns fler, till exempel en person som vi kan kalla Peter.
Han hade ärende till Sicilien, där han bodde i Catania och när han fick lite tid över beslöt han att ta tåget till Palermo och själv undersöka hur det var med maffiavälde, tjuvaktighet och sånt. Det kanske inte alls var så farligt som folk påstod.
Han vandrade omkring i staden och fann den både vacker och relativt idyllisk. Efter ett tag återvände han till järnvägsstationen för att ta tåget tillbaka till Catania. Då dyker en ung man upp och förklarar att han har problem. Han är en maltesisk sjöman och har just missat sin båt till Malta och det kommer att stå honom dyrt. Han måste på något sätt ta sig till Malta för att hinna ansluta till besättningen innan han får sparken. En flygbiljett vore lösningen och skulle Peter kanske kunna vara intresserad av att köpa förstklassiga tweedtyger som han av en lycklig slump kommit över i Skottland. Underbar kvalitet!
Peter invänder att han nog inte har så mycket kontanter och tar upp sin plånbok och demonstrerar att den är rätt tunn. Maltesaren krafsar då försiktigt på den och säger ”Look inside, there is money!” Och visst har Peter stoppat undan några stora sedlar i ett inre fack. Maltesaren hämtar en resväska med tyger som han entusiastiskt förevisar. Peter invänder att han inte behöver några tweedtyger just för ögonblicket. Och för övrigt måste han hinna med tåget till Catania som snart ska avgå. Maltesaren blir eld och lågor. ”Catania!!” Jamen där bor ju den förträffliga skräddaren Papalardi, som alltid, verkligen alltid är på jakt efter förstklassiga tweedtyger från Skottland. Problemet är löst! Om Peter köper tygerna och sedan går till skräddaren Papalardi på Via Appelina, nummer 14, i Catania, får han tillbaka sina pengar. Plus tio procent, för det ska han ha för frakten.
Så Peter köper tweedtygerna och får resväskan på köpet. Tåget missar han dessvärre och blir tvungen att ta bussen i stället. Och när han sitter på bussen med en resväska full med tyg slår det honom med övertygande kraft: han är så grundlurad som man kan bli! Men han gör ändå ett försök när han kommer till Catania och tar en taxi till Via Appelina nummer 14. Men adressen finns överhuvudtaget inte, lika lite som skräddaren Papalardi.
Peter går då till polisen som ser mycket allvarligt på ärendet. ”Ge oss resväskan med tygerna så ska vi reda ut detta brott,” säger de. Så det gör han och nästa morgon i gryningen åker han hem till Sverige, utan tweedtyger och en tusenlapp fattigare. Men en erfarenhet rikare.
Fortfarande inget napp, men fint är det ju.
Jag är ute på vift och missade Musikantas lördagstema i går: Minnesvärda födelsedagar. I dag är det väl kanske inte riktigt en minnesvärd födelsedag, men icke desto mindre en minnesvärd dag. Det är Blooms day, uppkallad efter efter Leopold Bloom, huvudpersonen i James Joyce Ulysses. Handlingen i boken utspelar sig den 16 juni 1904 och de riktigt seriösa Bloomsdayfirarna följer Leopolds vandring i Dublin under denna dag. Man kanske inte upprepar allt han gör (läs boken så förstår ni vad jag menar), men platserna kan besökas och måltiderna kan intas, liksom ett pint öl eller två.
Det första Blooms-day-firandet var i Paris 1929, då Joyce förläggare Sylvia Beach ordnade en liten lunch för att markera dagens betydelse. Det var långt innan boken blev tillåten i engelsktalande länder. Sedan har firandet spridd sig över världen och det går säkert att hitta något arrangemang i närheten, vanligtvis en Joyce-uppläsning på ett bibliotek.
Man kan högtidlighålla dagen genom att äta stekt njure (”most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine”) eller kanske hellre den gorgonzolasandwich som Leopold åt på Davy Byrne’s pub på Duke Street 21 strax efter klockan ett den 16 juni 1904. Huffington post har receptet.
Men det bästa sättet att fira Blooms day är nog ändå att läsa Ulysses, som precis har kommit ut både i nyöversättning av Erik Andersson och som ljudbok inläst av Reine Brynolfsson.
För de riktiga Joyce-entusiasterna finns allt samlat i en trälåda som finns i bokhandeln ”senast den 16 juni” enligt förhandsreklamen.
Om man råkar vara intresserad av förlagan, dvs Homeros Odysseus kan man ha glädje av ett tolkningsschema som Joyce utarbetat och som publicerades i Stuart Gilberts bok ”James Joyce’s Ulysses” (1930). Romanen följer Homeros hack i häl och de 18 kapitlen har alla sin koppling till Odysseus. Risken är dock att man förlorar sig i detaljerna där i stället för att läsa boken som en protest mot hjälteskildringar. Det är en berättelse om en oheroisk person i en ordinär miljö. Eller en vardagshjälte om man vill.
Annika föreslår Vackert som dagen tema för Galleri Fredag. Svårt! Hur ofta tar man inte fram kameran för att fotografera något vackert? En utsikt, blommor, människor, stadsmiljöer, landskap, en solnedgång… Och hur ofta blir man nöjd med resultatet? Just precis. Nästan aldrig. Särskilt solnedgångar skulle jag nog vilja påstå. Jag kan inte låta bli att fotografera dem, men de är alltid vackrare IRL.
Men så finns det annat som är vackert. Gamla industrimiljöer, till exempel, med rost och slitna ytor.De byggdes ofta i våra trakter med slaggsten, som var en restprodukt från järnframställningen.
Här är Lancashiresmedjan i Horndal, som den såg ut i sin krafts dagar. 
Och nedanför en bild på hur det ser ut där i dag. Man undrar ju om dagens industribyggnader kommer att åldras med samma behag. 
Övriga fredagsgallerister finns hos Annika
Uppdatering: Skogsgurra undrar i en kommentar om jag inte har några bilder på gamla hyttan.
Visst har jag det och visst var den också vacker.
Tyvärr fick den inte vara kvar utan revs – eller sprängdes – på 1970-talet, om jag minns rätt. Så här såg den ut när den var i bruk.
Emellanåt kommer det ett Nigeriabrev. De kommer numera från världens alla hörn, ofta med berättelser om min hittills okände släkting, som så tragiskt och oväntat omkommit. Jag kan inte låta bli att läsa dem. Det är något med berättandet, detaljerna och uppfinningsrikedomen som fascinerar mig. Och – naturligtvis – språket. Automatiserade översättningar från knackig engelska till svenska ger ibland rent poetiska kvalitéer.
I dag kom det ett brev från Elfenbenskusten och det började ”Käraste en…” Dearest one. Den här gången är det inte en av mina släktingar som dött utan skribentens egen pappa. Men turligt nog hann han kalla till sig sin enda dotter till dödsbädden och berätta för henne om det miljardbelopp som han satt in på ett bankkonto. Sedan dog han och ”nu kan hans själ vila i perfekt tempo”.
Pengarna behöver nu av olika skäl föras ut ur landet. Om jag bara skickar lite uppgifter om ett lämpligt bankkonto, koder, mina personuppgifter och annat, så ska jag få 15% av den där dryga miljarden. Lite tveksam är jag faktiskt. Tänk om min kontakt inte betalat arvsskatt ordentligt. Därför: tack, men nej tack!
Men OM jag skulle tacka ja och lämna uppgifter om något tämligen tomt bankkonto. Vad kan hända då, som allra värst? Det undrar jag emellanåt.
När jag skrev om returpapper i går kommenterade Karin på Pettas om återbruk av gamla räkenskaper. Och DET leder ju tankarna osökt till Gustav Vasa och hans användning av konfiskerade arkiv från kyrkor och kloster. Handlingarna var ofta fina dokument på kraftigt pergament och eftersom den gamle rikshushållaren var ekonomiskt lagd använde han dem till omslag för sina räkenskaper.
Gustaf Klemming, förebild för Fredrik Bööks berättelse om Den brottslige bokälskaren
Gustaf Klemming hette mannen som hittade dessa medeltidshandlingar. Han föddes 1823, fick ingen egentlig skolgång, men blev en passionerad bokälskare. Som tolvåring började köpa böcker på auktion.
Han byggde upp ett imponerande bibliotek hemma hos föräldrarna på Drottninggatan 40 i Stockholm, framförallt i vedboden.
När han var 38 år hade det hunnit bli över 10 000 volymerna ”dels sv tryck o dels tryck om Sverige”. Det började bli trångt i vedboden, så han erbjöd Kungliga Biblioteket att ta över samlingen. I utbyte blev han bibliotekarie på KB och med tiden dess överbibliotekarie.
På 1860-talet gick han igenom Kammarkollegiets arkiv med räkenskaper från äldre Vasatid och det var då han hittade medeltidsomslagen.
Birgittinsk veckoritual från 1400-talet.
Som handskriftsexpert kunde han lätt konstatera att det handlade om sensationella fynd och han menade att de där omslagen nog var väl så intressanta som de räkenskaper som de skulle skydda.
Han tog hand om dem för KB:s räkning och satte dit enkla pappersomslag i stället. Inte helt enligt regelboken, kanske, men rätt ändå, för annars hade vår medeltidshistoria varit bra mycket dokumentfattigare.
Fler exempel på de medeltidsdokument som han räddade kan man se här. Gustaf Klemming och hans alltmer excentriska livsstil kan man läsa mer om i Svenskt Biografiskt lexikon.
Livet är fullt av mysterier. Ta till exempel denna förpackning med toapapper som väcker viss förundran: ”Fyra hundra sheets? Det måste väl betyda fyra hundra skitar?” sa någon.
Nej, sådant kommenterar jag inte överhuvudtaget, men kolla vad som står längst ner. Returfiber. Hur gör man då, undrar jag.
Vi bor i medieskugga, när det gäller prinsessbröllopet. Helgens tidningar kommer först i morgon och några TV-sändningar har inte nått oss. Men jag har kommit över en 16-sidig bröllopsbilaga som Aftonbladet producerade dagen före bröllopet.
Jag tycker lite synd om journalisterna som skickas ut med order att fylla en hel bilaga före evenemanget, särskilt som allt verkar hållas hemligt in i det sista. Men har man inget att skriva om får man vara desto ordrikare om det man kan förmoda och gissa, samt om de gäster som börjar anlända.
Man får läsa att bröllopsmiddagens hemliga meny är hemlig (men sannolikt med svenskt tema) att bröllopstårtans utformning kommer att vara något alldeles extra (”signerad med Stefano Catenaccis signum”) och att gästerna har med sig bröllopspresenter (i form av överraskningar!!). När det gäller talen kan Aftonbladet avslöja att värdfolket tänkte inleda med att hälsa gästerna välkomna. En helgarderad gissning, måste man väl säga.
Mycket glad prinsessa
Men de där gissningarna räcker ju inte till 16 sidor. Därför får vi också veta att miljardärer, jetsettare och kungligheter minglade runt på Grand Hôtel, att de ”var iklädda vackra hattar, små pälsar och fantastiska sidentyger” och att de ”rörde sig ledigt och åt och drack…” Prinsessan Stephanie ”var på glatt humör och vinkade till åskådarna som började samlas utanför hotellet”. Någon celebritet ”verkade vara på väldigt gott humör. Han tänkte gå fram till reportrarna för att snacka men hejdade sig i sista stund. Han pekade, vinkade, skrattade och verkade väldigt avslappnad…”
Det är i stort sett den information man kan utläsa av bilagan. I övrigt har jag fått nöja mig med information från Facebook och där framgår att prinsessan Madeleine är mycket glad.
Samt att det inte gick för sig att busvissla vid kungliga korteger förr i tiden. En Birger Svahn arresterades den 15 juni 1908 för att ha busvisslat åt en kortege med kungafamiljen. Platsen för brottet var hörnet av Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan. Svahn fick böta 75 kronor för denna sin ”missfirmliga gerning”. Det blir bortåt fyra tusen kronor i dag.
Sådant kan man få tips om via Facebook och nu är frågan förstås vad som händer om man busvisslar nu för tiden när kungliga korteger drar genom stan. Se där en journalistisk uppgift för alla hovreportrar att ta ett samlat grepp om!
Tre studenter vid Universitet i Saskatchewan har gjort en film som visar hur könsrollerna brukar se ut i reklamen. Och så låter de män och kvinnor byta roller. Så här:
Det har förstås skapat debatt. En invändning mot projektet har varit att deras ”omvända” bilder inte alls placerar männen i en utsatt roll. De gör dem inte till sexobjekt på det sätt som kvinnorna ofta är i reklamen. Det ligger en hel del i det, men studenternas bilder gör något annat som kanske är minst lika effektivt. De uppmärksammar det löjliga inslaget i reklambilderna. Konstigt att vuxna människor överhuvudtaget går med på att delta i detta, kreatörer, fotografer, modeller och varuproducenter som tillsammans gör detta möjligt.
Ketchupmamman är inne på den linjen i sin kommentar till den aktuella bikinireklamen på TV, där kvinnor inte kan få nog av att plaska med vatten. ”Åh, vad härligt, någon sprutar mig i ansiktet så att jag spontant kan kasta huvudet bakåt för att åstadkomma världens våtaste whiplashdans! Och sedan sträcka händerna i luftet och göra höftrullningar! Ja, ja! Och nu kan jag på ett avslappnat sätt kasta mig ner på rygg och svanka mig upp halvvägs i brygga!”
Och apropå kvinnor som med obegriplig glädje och entusiasm kastar sig över tillvaron, finns en samling kvinnor som är väldigt glada åt den sallad de får. Women laughing alone with salad heter sidan och ser man det så blir det ju lite lustigt. Försök att tänka in karlar i den rollen i stället, karlar som är överlyckliga över lite grönfoder. Det är svårt!
Musikanta förser oss med lördagsteman denna månad. I dag var det alltså Reklam. Nästa lördag blir det Minnesvärda födelsedagar. Och här finns de övriga lördagsbloggarna: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
