Någon puffar mig försynt i sidan och påminner om att jag placerat en cliff hanger om en utlovad berättelse för några inlägg sedan. Det var apropå ett Nigeriabrev som jag lovade berätta om att det finns de som går på både det ena och det andra. (Det skulle säkert jag också göra – för mer lättlurad och troskyldig får man nog leta efter.) Men i alla fall, det finns fler, till exempel en person som vi kan kalla Peter.
Han hade ärende till Sicilien, där han bodde i Catania och när han fick lite tid över beslöt han att ta tåget till Palermo och själv undersöka hur det var med maffiavälde, tjuvaktighet och sånt. Det kanske inte alls var så farligt som folk påstod.
Han vandrade omkring i staden och fann den både vacker och relativt idyllisk. Efter ett tag återvände han till järnvägsstationen för att ta tåget tillbaka till Catania. Då dyker en ung man upp och förklarar att han har problem. Han är en maltesisk sjöman och har just missat sin båt till Malta och det kommer att stå honom dyrt. Han måste på något sätt ta sig till Malta för att hinna ansluta till besättningen innan han får sparken. En flygbiljett vore lösningen och skulle Peter kanske kunna vara intresserad av att köpa förstklassiga tweedtyger som han av en lycklig slump kommit över i Skottland. Underbar kvalitet!
Peter invänder att han nog inte har så mycket kontanter och tar upp sin plånbok och demonstrerar att den är rätt tunn. Maltesaren krafsar då försiktigt på den och säger ”Look inside, there is money!” Och visst har Peter stoppat undan några stora sedlar i ett inre fack. Maltesaren hämtar en resväska med tyger som han entusiastiskt förevisar. Peter invänder att han inte behöver några tweedtyger just för ögonblicket. Och för övrigt måste han hinna med tåget till Catania som snart ska avgå. Maltesaren blir eld och lågor. ”Catania!!” Jamen där bor ju den förträffliga skräddaren Papalardi, som alltid, verkligen alltid är på jakt efter förstklassiga tweedtyger från Skottland. Problemet är löst! Om Peter köper tygerna och sedan går till skräddaren Papalardi på Via Appelina, nummer 14, i Catania, får han tillbaka sina pengar. Plus tio procent, för det ska han ha för frakten.
Så Peter köper tweedtygerna och får resväskan på köpet. Tåget missar han dessvärre och blir tvungen att ta bussen i stället. Och när han sitter på bussen med en resväska full med tyg slår det honom med övertygande kraft: han är så grundlurad som man kan bli! Men han gör ändå ett försök när han kommer till Catania och tar en taxi till Via Appelina nummer 14. Men adressen finns överhuvudtaget inte, lika lite som skräddaren Papalardi.
Peter går då till polisen som ser mycket allvarligt på ärendet. ”Ge oss resväskan med tygerna så ska vi reda ut detta brott,” säger de. Så det gör han och nästa morgon i gryningen åker han hem till Sverige, utan tweedtyger och en tusenlapp fattigare. Men en erfarenhet rikare.
Om man låser sig ute då och då, vilket kan hända den bäste, kan det vara en bra idé att placera ut nycklar hos betrodda personer. Eftersom vi också lyckats bryta av en och annan nyckel behövde vi uppgradera vårt nyckelbestånd. När jag satt och väntade på mina nycklar studerade jag denna skylt.
”Nu var det kalas och du var inbjuden” sade småtjejerna med det lektempus som verkar gå i arv generation efter generation. ”Nu var du…” säger ungarna och förflyttar sig till sina fantasivärldar. Och de där fantasivärldarna kan snabbt ändra karaktär:
