Så här års spelar det ingen som helst roll hur man riktar kameran häromkring. Allt döljs bakom monsterbuskar, som vi ömsom kallar spirea, ömsom astible. I år lutar vi åt spireahållet, eller spridea, kanske. Rönnspirea sade någon, kan det stämma?
Vi hade besök av en kompis från USA här om sommaren och hon hjälpte mig gräva upp en mängd stora plantor som förpassades till storkomposten. När vi sedan åkte till handelsträdgården för att köpa några små snälla blomplantor i stället fick hon syn på ett bord med sprireaplantor i krukor till försäljning. Hon stirrade oförstående på dem och utbrast: ”Do people buy those? On purpose?!”
Någon som behöver en härdig, snabbväxande, tacksam (ack, alltför tacksam!) växt till trädgården? Då går det bra att komma och hämta.
Jag kan ta rubbet, den sjävdör nog på den här tundran, som åkervindan gjorde. Men vi kan byta mot smultron. De marscherar fram över tomten och kastar ut lina långa revor så det blir snubbeltrådar överallt. Men de ska tydligen ha det lite eländigt så de kvävs nog i din bördiga trädgård. Ackja, olika falla ödets jordlotter.
Ja, deal! Smultronplantor i stället för monsterbuskar – vilket klipp!
Plymspirea? Jag har en tuss hemma, den växer innanför en ram och håller sig snällt innanför den.
Så är det. Bor man norr om Lapplands Väsby så blir det lätt lite kargt med växtligheten.
Den som bor ovan denna http://www.meningsfullt.se/kaserier/arkiv/images/061.JPG behöver nog inte bekymra sig överhuvudtaget.
Men Pysse, skickar den inte iväg illasinnade frön som etablerar sig så fort man vänder ryggen till. Det gör i alla fall mina.
Nej, den gör ju inte det. Kanske beror det på gräsmattan runt? Jag hindrar den ju bara vid rötterna med sådana där fula plaststaket som man kan banka ner i marken.
Den kommentaren, Pysse, skulle man kunna läsa som en liten antydan om att vår trädgård är en smula vildvuxen. Och tänk, det stämmer på pricken!
Åh. Spirea som är så vackert … det är märkligt det där när saker flyttar på sig och blir till skräp, eller ogräs. Här är det ju toppklockan som är gisslet, i år gräver jag om en rabatt för sista gången, funkar det inte får det blir gräsmatta i stället. Fattar precis kompisens reaktion, i diverse trådar på nätet diskuteras hur svårt det är att få toppklockan att trivas. Det är som att aktivt odla en vänskapsrelation med … Spökplumpen eller nåt. Och folk betalar för’t!
http://kulturchefen.se/2012/07/07/tank-om/
Tänk hur olika det kan vara. En sådan har jag sedan några år på en liten, liten plätt i trädgården och vi girar försiktigt med gräsklipparen för att inte skada den. Och den håller sig snällt på sin plats, vilket alltså inte spirean gör.
Jag har en rabatt som är alldeles kolossalt full med fräken!
Ja, … och så en och annan akleja och midsommarblomster och en massa gräs. Antagligen några små lönnar också.
Kanske ska börja leta efter Moses brinnande buske däruti. Jag vet att jag satt dit en …
Pionen hyser jag inget hopp om.
Fräken utrotade min trädgårdsduktiga farbror från den trädgård som vi nu har (tvekade länge om verbet där – ”sköter” låter inte rätt). Så när det sedermera dök upp fräken i en slänt ville redaktörn rycka upp dem. Jag protesterade: ”De är ju jättesällsynta!” Fast inte nu längre, då.
Plymspirea tillhör ett släkte, alstilbe ett annat och jag gillar båda!
Min plymspirea, som snällt håller sig på plats vid källartrappen, växer i rena makadamen och blommar lika praktfullt varje sommar. Men svägerskan klagade att hennes för en tynande tillvaro.
Däremot för jag en kamp mot en jätteblåklocka, som visserligen är mycket vacker, men skulle inta hela trädgården om den inte lukades bort noggrant. Jag började med ett par små plantor från mors trädgård där de var så vackra och höll sig på plats.
Efter några år vet man vad som trivs, vad som var gräsliga misstag och hur man skulle velat ha det – om det bara gick. Men skam den som ger sig!
Plymspirea, alltså, inte ens rönnspirea som jag trodde ett tag. Måste berätta för min sagesman som har en jättelik sån där monsterväxt som han med bestämdhet hävdar är en rönnspirea. Men rönnspireans blad ser ju lite annorlunda ut har jag just kollat.
Om din svägerska har vägarna åt vårt håll får hon ta med sig härdiga, frodiga och fruktsamma exemplar härifrån.
Härdiga, frodiga och fruktsamma låter som rejäla egenskaper hos både växter och människor! I en trädgårdspublikation kallades mynta i största allmänhet för Promiskuös med stort P; det tyckte jag var lite sött. Den inte bara sprider sig med glädje, namnsorterna parar sig med varandra och bildar avarter. Märkligt nog lär smakegenskaperna gå förlorade, men om man som jag glömt vilken som var vilken och egentligen inte gillar mynta så kan det ju kvitta.
Ja myntan är mycket livsglad. Jag har en ananasmynta i en odlingslåda i östra delen av tomten och en chokladmynta i den västra och jag tänker verkligen inte låta dem träffas. Det är mest för dofternas skull som jag har dem. Brukar ta ett blad och sniffa på då och då.
Karin! Jag som älskar mina när de är på gränsen till att slå ut. Jag köpte min planta för 25 år sedan. Det tog 20 innan den började växa och bli frodig. Nu står den vid trappen till altanen och sveper runt benen när jag kliver ut . Den spirea som jag inte gillar är den som vi alla har här uppe någonstans på tomten. Torpspirea tror jag att den kallas. Jag tar bort den varje år och varje vår så kommer den upp ännu större än förra sommaren. I år har jag låtit den vara.
Men jag får ju glädjas åt allt som vill växa, även de år när vintern kommer tidigt i oktober. Som förra hösten. Inte många äpplen att se fram emot denna höst. Och alla jordgubbsplantor som frös bort. Nya tag och nya plantor.
Visst är plymspirean vacker, men jag gillar inte att den kastar sig över andra växter och kväver dem, som buskpionen och till och med hallonbuskar, som annars står emot det mesta. Torpspirea är ännu värre dock, visst är det de som brukar få rosalila tufsiga blommor i toppen?
Den här vintern gick hårt åt många buskar och träd, långt ner i landet. Verkar som om många häckar och buskar liksom frystorkat.