Käraste en…

Emellanåt kommer det ett Nigeriabrev. De kommer numera från världens alla hörn, ofta med berättelser om min hittills okände släkting, som så tragiskt och oväntat omkommit. Jag kan inte låta bli att läsa dem. Det är något med berättandet, detaljerna och uppfinningsrikedomen som fascinerar mig. Och – naturligtvis – språket. Automatiserade översättningar från knackig engelska till svenska ger ibland rent poetiska kvalitéer.

miljardI dag kom det ett brev från Elfenbenskusten och det började ”Käraste en…” Dearest one. Den här gången är det inte en av mina släktingar som dött utan skribentens egen pappa. Men turligt nog hann han kalla till sig sin enda dotter till dödsbädden och berätta för henne om det miljardbelopp som han satt in på ett bankkonto. Sedan dog han och ”nu kan hans själ vila i perfekt tempo”.

Pengarna behöver nu av olika skäl föras ut ur landet. Om jag bara skickar lite uppgifter om ett lämpligt bankkonto, koder, mina personuppgifter och annat, så ska jag få 15% av den där dryga miljarden. Lite tveksam är jag faktiskt. Tänk om min kontakt inte betalat arvsskatt ordentligt. Därför: tack, men nej tack!

Men OM jag skulle tacka ja och lämna uppgifter om något tämligen tomt bankkonto. Vad kan hända då, som allra värst? Det undrar jag emellanåt.

Det här inlägget postades i Språk och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Käraste en…

  1. margaretha skriver:

    Kära Nån,
    Du kan ju prova – vill du ha ett tomt bankkonto, kan du få byta konto med mig. Risken är väl att det rör sig om id-tjyveri.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Tack för generöst erbjudande, men då finns det ju en risk att det blir du som råkar ut för id-stöld i stället. Nej, man får nog nöja sig med att fantisera om vad som skulle kunna hända. Och avstå från att fundera på vad man skulle göra om man fick 1,5 miljoner kronor, bara så där.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Jag är så förundrad över att det kan pågå fortfarande efter så många år…
    det måste ju löna sig, eftersom de stackars faderlösa inte ger upp.
    Det är ju hemskt om någon går på lurendrejerierna. Fascinerande är det, absolut
    Ett bättre sätt att ta reda på vad som skulle hända är att kanske själv sända Nigeriabrev…?

    • Karin skriver:

      För något år sedan fick jag e-post från en tidigare kollega som var strandsatt i London. Han hade rånats på alla sina pengar (under pistolhot!) och blivit av med kontokort och allt, så nu behövde han låna ett par tusen pund, akut, och kunde jag vara bussig att sätta in dem på följande bank… Lite konstigt var det ju att han hörde av sig till mig så jag kollade och mycket riktigt. Hans e-postadress var kapad och – förstås – hela hans omfattande adresslista. Det var rätt många som fått samma brev.

      Det är en variant. Men det där med att lämna ut bankkontonummer är ett steg till, som det vore spännande att få veta mer om.

      • Skogsgurra skriver:

        En variant som jag råkade ut för några år sedan var på Stockholms Central när en liten ung familj med gråtande barn frågade mig om jag kunde hjälpa dem med pengar till bensin. Bilen stod på en parkering i närheten och allt de behövde var pengar så de kunde fylla upp tanken och åka till Malmö. Ungefär 600 kronor skulle det nog gå åt.
        Jag hade inte så mycket kontanter men det gjorde inget. De kunde låna ett kreditkort och hämta ut pengar själva. Allt de behövde var koden.
        Jag undrade länge om det var Dolda Kameran.

        • Karin skriver:

          En likaledes förtvivlad ung man på tunnelbanan behövde pengar till en tågresa till Västerås. Jag råkade ha någon slags tillgodohavande på SJ som jag visste att jag inte skulle komma att använda så jag erbjöd honom det. Njae, han visste ju inte riktigt om han skulle åka tåg, eller hur det skulle bli. Jag tappade humöret och sa nåt i stil med att taxi till Västerås är det nog ingen som har råd med, så då fick han väl lifta då.

  3. Olgakatt skriver:

    Uppfinningsrikedomen i bedrägeri är stor och räcker inte den tar man till våld, t ex rycker väskan av en cyklist så att hen far i backen och slår sig halvt ihjäl. Eller nåt ännu värre.
    Men att be att få låna ett kreditkort plus kod tar nog priset i dumhet. VEM går på det?

  4. Pingback: Klipphängare | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.