Gult är fult…

Nejdå, gult är inte fult, det är helt OK i rätt sammanhang, men inte på Stockholms slott.slottet brunt

Debatten verkar aldrig ta slut, men nu ska det i alla fall provmålas i en ”gulrosa” ton. Jag tror (hoppas) att det är en omskrivning för en nyans som liknar den nuvarande, men som är lite ljusare och kanske lite mer åt persika. Det skulle funka. Många tycker i stället att slottet borde vara gult.

Men om man vill att slottet ska harmoniera med omgivningarna och att det ska ”hänga ihop” som byggnad bör det ha en ljus brunrosa färg som matchar stenarna i de nedre delarna av byggnaden. De är redan rätt dominerande och skulle slottet i övrigt bli gult kommer de att dominera ännu mer. Och helheten, samspelet med byggnaderna kring Mynttorget och Riksdagen skulle gå förlorad. I stadshuset ser man det snarast som en fördel om det inte harmonierar. Finansborgarrådet Sten Nordin vill att slottet ska ”poppa upp”.

Jag undrar hur den gula färgen skulle klara stockholmsluften. Ett ljusbrunrosa slott tål att bli lite solkigt med åren. Ett gult slott gör det inte.

isabellafärgat sto med föl

Vikipedia illustrerar isabellafärgad med ”isabellafärgat sto med föl”. Fin färg, men kanske lite ohistorisk.

Kanske är det Isabellafärgad man ska satsa på, som enligt svensk uppslagsbok är: ”en brungrågul färg, liknande mjölk-blandat kaffe, uppkallad efter drottning Isabella av Spanien el. efter ärkehertiginnan Isabella, som lovat att icke byta linne, förrän Granadas, resp. Ostendes belägring lyckligen avslutats.” (Jo, samma historia berättas om två olika Isabellor.)

Om inte Sten Nordin passar sig kan han få en smutsgul färg uppkallad efter sig, om han lyckas driva igenom sin gula linje. När slottet hunnit bli lite lagom smutsgult och trist och alla retar sig på det, kommer man att kalla det Nordingult.

Publicerat i färg, historia | Etiketter , | 9 kommentarer

Etymologi eller fantasi

Harambee betyder dra tillsammans, samtidigt, ”pull together”, har jag alltid trott mig veta. Men när jag fick en fråga om det är swahili, kikuyu eller något annat språk blir jag lite tveksam.

Jag fick mig till livs olika förklaringar till ordets ursprung en gång i tiden och den jag tror minst på är att uttrycket infördes i Kenya i samband med att man byggde järnvägen från Mombasa till Nairobi (och sedan vidare till Uganda). De indiska rallare som stod för en stor del av byggandet skulle ha åkallat en av sina kraftfullaste guddomligheter, Ambe, för att avvärja alla faror som lurade längs bygget. (Järnvägen drogs genom Tsavo, som var ett viltrikt område och när några lejon upptäckte vilket lättfångat och lättsmält byte de där människorna var, gick det år ganska många järvägsbyggare. Och så var det malaria, kolera, ormar och jobbolyckor i största allmänhet.)

ambee mata”Har Ambe”, ska de ha nynnat när de jobbade (som i Hare Krishna, ungefär). Ambe är enligt den teorin en avatar av Parvati, som skyddar mot allt ont. Parvati har tusen olika namn, men vad jag kan se liknar inget av namnen Ambe. Därmed faller den teorin, tycker jag. Trots det sägs det att många kristna ska ha protesterat mot att man använde ”Harambee” i Kenyas statsvapen, med motiveringen att det ju var en form av indisk avgudadyrkan.

Nej, det indiska ursprunget till ”harambee” tror jag inte riktigt på även om jag vanligtvis är rätt förtjust i fantasifulla förklaringar. En annan idé är att det ska ha kommit med sjöfararna.

När sjömännen på ett fartyg ska ta i och göra något samtidigt ropar befälet ”All arms by”, vilket för en icke engelsktalande mest var ett läte: ”(H)allambee”. Och eftersom man inte gör någon skillnad mellan ”l” och ”r” i en del afrikanska språk blev det populariserade uttrycket ”Harambee”. Njae. Kanske, men troligtvis inte. Det låter lite långsökt, tycker jag. De flesta sjöfarare på den kusten var portugiser, araber eller indier, så att en engelsk term skulle fått sådant genomslag känns lite osannolikt.dhowbesättning

Typiska sjöfarare i Mombasa. Jag skulle ha liftat med det där fartyget till Lamu, om inte… Nä, det är en annan historia.

Det finns också tankar om att ”harambee” kan det bygga på ”hala” som något slags allmänt utrop och ”mbee” (eller mbele) för framåt , men det känns inte heller helt övertygande, men vad vet jag, mina swahilikunskaper är nog lite för skrala.

Det är svårt att veta hur gammalt uttrycket är, men det verkar ”alltid” ha använts när man på något sätt behövde ta i gemensamt och samordnat. Det kanske inte betyder något alls, på samma sätt som ”Åhej och hå” inte betyder något.

Uppdatering: Här trasslar jag in mig i två olika ämnen som jag har dålig koll på: swahilietymologi och indiska mytologi. Alltid uppmärksamma Britt kommenterar att det är möjligt, till och med troligt att det finns en indisk gud som heter Ambe. Som är samma som Dhurga, som är en av Parvatis många avatarer. Jag som till och med frågat indiska vänner om Ambe och de säger att hon inte finns.

Men å andra sidan, hur bra koll har vi i dag på alla våra olika nordiska gudar? Eir, Delling och Forsete, till exempel. Vad hade de för uppgifter? Eller Gna? Kvaser, Rota, Snotra och Vör? Jag hade ingen aning innan jag kollade på ”Gudar och gudinnor i nordisk mytologi”. Så om någon indier till exempel hade frågat mig om den där mäktiga sanningsgudinnan Vör hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt att nej, det tror jag inte att vi har någon.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Ord | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Memory lane

Jag skannar på, men ni behöver inte vara oroliga. Det finns max trettio bilder från mina tre år i Östafrika. Några evighetsbildvisningar blir det inte. Men nu när jag kan se vad bilderna föreställer blir det en del minnen, det kan inte hjälpas.

singing ferry2

Av gårdagens kommentarer fick jag äntligen (som jag har undrat!) veta varför min Mombasa-bil var så omöjlig att starta när den var varm. Som när jag åkte till fastlandet med den här färjan. Det gjorde jag ofta och när jag skulle av färjan var motorn alltid död. Killarna på färjan var hjälpsamma och sköt bilen i land, men pinsamt var det ju. När jag så småningom lärde mig att det fanns en knapp intill motorn som man kunde trycka på för att få igång den blev de lika glada som jag och de tog gärna på sig den uppgiften.

Färjan hette The Singing Ferry, eftersom färjkarlarna sjöng medan de drog färjan för hand (kolla repet till höger). Arbetssångerna var till för att de skulle få ett bra arbetstempo utan ojämna knyck. Harambee, sjöng de i kanon, två lag, långt innan det blev en populär sång med Daudi Kabaka. Haram-bee. ”Nu drar vi.” Ååå-hej. 


De sjöng sånger om sina passagerare också, något som jag upptäckte när ord som ”mama anasimama” (hon som stannar) dök upp i sångerna. Och sedan, när det gick att få fart på bilen: ”Mama haraka!” Lite orättvist tycker jag. Haraka betyder brådska. Jag som verkligen lärde mig att det inte var någon idé att stressa, utan tog det lite lagom lugnt, för då löste sig det mesta. Haraka, haraka, haina baraka – Bråttom, bråttom, ingen lycka!

Publicerat i Att resa | Etiketter , | 18 kommentarer

Åh, vad bra! Kör gärna på mig igen.

I går (-dagens blogginlägg) backade jag på en bil i gryningen utanför mitt hotell i Mombasa. Jag hade bråttom så jag skrev en lapp och for iväg. Bilen stod kvar med sin buckla när jag kom tillbaka på kvällen, så jag väntade på att ägaren skulle höra av sig.

Det gjorde han och det visade sig att han deltog i någon slags biltävling och han tyckte verkligen att det var så trevligt att jag gjort en buckla på hans bil. ”Min bil behöver lite mer sånt, så att det syns att jag kört rally. Du får gärna backa på mig igen!” east african rally

Det gjorde jag inte, men han fick lite Vingresestickers att klistra på sin bil och jag passade på att fotografera honom med en Vingskylt. Berömd rallyförare gör reklam för Ving, tänkte jag kanske. Om jag tänkte alls. Nu när jag ser bilen undrar jag förstås om han var rallyförare. Inte åker man väl bilrally i en sån där bil?

PS. Jo, man använder sådana bilar! Det kan man se på en film från East African Safari Rally från 1969 (den är lång, men utöver olika bilar får man se lite savann och vilda djur också). Och SAAB och Volvo och en liten Folkvagnsbubbla!

Publicerat i Att resa | Etiketter , , | 12 kommentarer

Avdankad arm – och blå?

arm o blå vändBrorsan skrev och undrade hur det står till med armen, om den är ”avdankad, arm och blå”. Det var ju både omtänksamt och rätt kul, så jag knycker det till dagen rubrik.

Jotack, mindre svullen nu. Och blåmärken är ju sällan blå, mera åt det rödlila hållet, med gulgröna schatteringar; ett fängslande färgspel är det, som växlar från en dag till nästa.

Armontet har gjort att jag måste planera om lite. Grävprojekten får vänta ett tag så vad gör man då? Skannar, förstås, för även om inte skannern funkar till hundra procent är ju 60% alltid något. Eller vad det blir, när skannern tar 35 mm av  60×60 mm dia, från den sorgligt bildfattiga tid då jag bodde i Östafrika i min ungdom. Här är favoritbilden.

moorings 2

Åh, Moorings! På engelska betyder moorings förtöjningsplats och det passar verkligen bra. Här bodde jag nästan ett halvår när jag rekade åt Vingresor för deras planerade charterresor till Östafrika. Ibland fick jag ner några svenska ”testturister” via den tyska resebyrån Scharnov, men dessemellan gällde det alltså att leta upp bra hotell, testa olika stränder, safaris, båt- och flygutflykter. Ett ganska trevligt jobb, faktiskt. Jag fick välja var jag ville bo. Alla strandhotellen ville gärna att jag bodde just hos dem, men det kändes rimligare att leta upp något som inte skulle bli ett Vinghotell, så jag tackade nej till Whispering Palms, Sea View, Nyali Beach och hittade detta trivsamma ställe inne i stan. Med tjocka cementväggar och ett palmbladstak som lämnar en halvmeter öppet mellan tak och vägg blev det aldrig för varmt. Man slapp luftkonditionering och det gjorde det mycket lättre att klara av värmen utomhus om dagarna också.

Bilden tog jag, om jag minns rätt, när jag hade backat på en bil i gryningen. (Den syns lite till vänster och har alltså klippts av när jag skannade.) Jag skulle ut till flygplatsen och det stod plötsligt en bil på en plats där man aldrig parkerade. Jag skrev en lapp, tog en bild och tänkte att det där får vi reda ut senare…

Publicerat i Att resa | Etiketter , , | 12 kommentarer

Om vådan av att smörja en boddörr

Jag tänkte skildra hur det gick till när jag fick en smäll så att armen nästan gick av. Så jag håller på och letar efter en bild av den där boddörren som anföll mig. Möjligen skulle dörren i fråga kunna ge en annan version av händelseförloppen, men nu är det mig det är synd om. Och inte hittar jag någon bild på boden heller och ännu mindre boddörren.

Vänta lite så ska jag leta i högarna… Jo, här är boden om vintern. Usch ja. Men i alla fall:

boden

Bakom den första boddörren finns gräsklipparen. Man rullar ut den och drar igång den med ett kraftigt ryck i startsnöret och då startar den i regel på första knycket.

Boddörren har gått från lite osmord till jämmerligt gnisslig och jag åtgärdade häromdagen med att smörja lite. Sedan rullade jag ut gräsklipparen och startade den med ett kraftigt ryck i 180 graders båge med höger arm.  Under tiden hade boddörren bakom mig, som jag hade ställt upp helt och hållet, blåst tillbaka till halvöppet läge, helt gnisselfritt, så min arm träffade den med full kraft, precis på dörrbladskanten. AJ (*^€±∂߃Ω*)!

Jag tog en bild av armen nyss, men det blev för läskigt. Tänk er något ut en film om styckmord. Mångkolorerat med kraftiga inslag av lila och gult och med drag av falukorv som passerat bäst-före-datum någon gång i fruntimmersveckan. Nä, den får ni inte se.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 22 kommentarer

Mitbringsel: socker

Mitbringsel är sådant man tar med sig när man hälsar på hos någon eller kanske till knytkalas. Termen har jag lärt mig av Lotten, alias Den skrattande språkpolisen, som för övrigt är bättre än hon tror på det där med mitbringsel.

pysses hatt

Hon påstår ibland att det är hennes sämsta gren, samtidigt som hon medför nyttigheter som stora mängder toapapper och hushållspapper när hon hälsar på. (Dem lever vi fortfarande högt på!)

Motsatsen till mitbringsel är kvarglömsel, vilket är en av mina bästa grenar och sådant kan leda till fortsatta trevliga kontakter. Pysselitens fina solhatt blev kvar vid en liten bloggträff i Stockholm och hämtades senare i Dalarna, liksom Lottens termos, som glömdes när Pysses hatt hämtades. Osv.

Mitbringsel kom jag att tänka på i går när jag hade ett ärende till kommunarkivet i Avesta. Där hittade jag ett ovanligt exempel på mitbringsel. År 1919 fick Avesta köping stadsrättigheter. Det måste förstås firas och i sann bruksanda bjöd Avesta Jernverks ägare, generalkonsul Axel Ax:son Johnson sina arbetare på middag. Ett av inbjudnings-korten finns kvar, överlämnat till arkivet av en påpasslig kommuntjänsteman (men hur han i sin tur fått det förmäler inte historien).

Den här sortens arkivmaterial hittar man oftast i personarkiv och de kan ge oväntade kunskaper. Inbjudan gäller nr 18-84 A. V. Andersson, arbetare på järnverket, som inbjuds både till de allmänna ceremonierna och till en enkel middag i Jernverkets nya gjuteribyggnad. På kortet tipsas Andersson om klädsel (rock) och om vilket slags mitbringsel som förväntas. Inte blommor och presenter, inte något att dricka.  socker medtages

Socker medtages, kort och gott. Året var som sagt 1919 och ransonering rådde och tydligen var socker den verkliga bristvaran.

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia | Etiketter , , , , | 27 kommentarer

Liten skanningsskola

scannerJo, det var det här med att skanna, som jag lovade berätta hur jag gör, särskilt med diabilder och negativ.

Skanningsskola är kanske lite missvisande, för det fungerar lite olika på olika skanners. Dessutom återstår en del problem att lösa.

Men i alla fall: Man tager en vanlig kombinerad skrivare/skanner. Om man har tur är skannern också avsedd för negativ och dior. Det finns lite olika sorter.

lockets undersidaOm man kollar på lockats undersida, till höger anar man något svart. Det är en plastram, som man kan ta loss och lägga på glasskivan där man brukar lägga bilder. Den behövs för negativ- och dia-skanningen. Lockats vita undersida behövs däremot inte, för det döljer den ljuskälla som  genomlyser neg och dior. Den plockar man bara bort och lägger på något bra ställe så att man hittar den igen, sedan.

diaramar

Sidådär. Här till höger ser man ljuskällan i locket och ramen ligger på glasskivan. Då är det bara att pilla dit bilderna, helst med pincett eller någon smidig tång så att det inte blir fingeravtryck på dem. Ramen har fyra rutor (den fjärde är mörk för det verkar ligga ett neg där) och borde alltså kunna ta fyra bilder åt gången, men det vill den inte. Max två, sedan vägrar den. Ramens andra del, närmast kameran, är en långsmal historia där man troligen kan skjuta in 35 mm-film. Någon sådan har jag inte här, så jag vet inte om det går Jag testade med den endal lilla bild jag har, men enstaka bilder fungerar tydligen inte.

MEN, problemet är att inget är anpassat till 6o x 60 mm, som är det format som jag har. Så mitt glada utrop häromdagen att det funkar måste nog devalveras med ungefär en fjärdedel. Bara 75 % av bilden kommer med. Mycket frustrerande, nu när jag  plockat fram lite bilder som jag väldigt gärna vill se vad det är för något!

Jag har letat på nätet efter en vettig skanner för både 35 mm och 60 x 60 mm, men den enda jag hittar verkar inte ha någon USB-koppling. Går väl ändå, men det vore ju smidigt med USB. Så om någon råkar känna till en bra skanner som är snabb och klarar lite olika format och inte kostar en förmögenhet, är jag tacksam för tips!

Publicerat i film | Etiketter , | 18 kommentarer

Vinbergssnäckor och vinbärssnäckor

Vi har gott om vinbergssnäckor i trädgården. Om man inte ser upp när det är fuktigt på marken hör man plötsligt det krasande ljudet från en snäcka som man trampat på.

Lilla snigel akta dig...De gör ingen skada, vad jag har märkt och man skulle kunna äta dem, om man orkade med allt fix det innebär. Man ska ha en rymningssäker bur där man sätter dem på renlevnadskur (salladsblad) i några dagar. Sedan ska de svältas i samma bur i ytterligare ett par dagar. Därefter ska de badas och skrubbas rena och fina. Och sedan, mina vänner, sedan mördar man dem med hjälp av en salt- och vinägerlösning, som samtidigt gör dem oslemmiga. Så återstår bara att koka dem, plocka ur dem ur sin snäcka och rensa bort tarmen om man tycker det är viktigt. När man gjort allt detta – och då har det gått bortåt en vecka – då kan man tillaga dem. Så det gör vi inte.

Idag uppstod dock en språkfråga när jag rensade röda vinbär. Det heter ju vinbergssnäcka, brukar det påpekas alltsomoftast, eftersom de lär ha invandrat hit från vinbergen i södra Europa, tillsammans med munkarna, en gång i tiden. VINBERGS-snäcka, inte vinbärs- snäcka.

vinbärssnäcka

Men vad ska man då kalla den här lilla figuren som fanns i vinbärsskörden?

Den ser precis ut som en mini- vinbergssnäcka när den vågar sig ut ur sitt hus. Den blev dock lite blyg och gömde sig igen när jag tog fram kameran.

Ett mycket litet vinbergssnäcksbarn eller en vinbärssnäcka? Det är frågan.

Publicerat i Att odla, Att resa, Att tolka, Språk | Etiketter , | 24 kommentarer

Funkar!

Funkar! Eller vonkar som treåringen säger och jag är lika glad som han brukar bli när något ”vonkar”.

skannern finns inteMin skanner och jag har haft lite problem. Eller skanner och dator, om man ska vara exakt. Mestadels vill de inte veta av varandra och om de någon gång erkänner varandras existens blir det ganska klent resultat. Det gäller framförallt när jag försöker scanna diabilder eller gamla negativ.

Men nu tror jag att jag har knäckt koden. Det hela är mycket ovetenskapligt och handlar om att låta skannern krångla lite grann, men inte för mycket. Den klarar två diabilder i storlek 6 x 6, men inte fler. Visserligen är utrustningen som finns för ändamålet anpassad för fyra bilder åt gången, men då vägrar skanner. ”Kan inte känna igen mediatypen”, säger den, eller något åt det hållet. Men två bilder i taget går bra och det är helt OK för mig, som hade givit upp om skannadet överhuvudtaget.

Och då vet jag ju vad jag ska göra under de långa mörka vinterkvällarna framöver. Undrar hur många diabilder och negativ det finns i det hus som vi tog över efter mina föräldrar (eftersom det inte stod i mänsklig makt att tömma det). Ett par tusen?

Men jag börjar nog med några egna dior som jag hittade längst bak i en pärm. Tydligen något jag skickat hem till mina föräldrar en gång i tiden, från Östafrika.

Då ska vi se, vad kan detta vara?gamla stan msa Jo, det är ju gamla stan i Mombasa, kring 1970. Vad glest med folk det är! Barärmat och barbent var ganska vanligt på den tiden, både bland afrikaner och européer.

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter , | 6 kommentarer