Karin Englund

Avdankad arm – och blå?

Postat den 24 augusti, 2013 av Karin

Brorsan skrev och undrade hur det står till med armen, om den är ”avdankad, arm och blå”. Det var ju både omtänksamt och rätt kul, så jag knycker det till dagen rubrik.

Jotack, mindre svullen nu. Och blåmärken är ju sällan blå, mera åt det rödlila hållet, med gulgröna schatteringar; ett fängslande färgspel är det, som växlar från en dag till nästa.

Armontet har gjort att jag måste planera om lite. Grävprojekten får vänta ett tag så vad gör man då? Skannar, förstås, för även om inte skannern funkar till hundra procent är ju 60% alltid något. Eller vad det blir, när skannern tar 35 mm av 60×60 mm dia, från den sorgligt bildfattiga tid då jag bodde i Östafrika i min ungdom. Här är favoritbilden.

moorings 2

Åh, Moorings! På engelska betyder moorings förtöjningsplats och det passar verkligen bra. Här bodde jag nästan ett halvår när jag rekade åt Vingresor för deras planerade charterresor till Östafrika. Ibland fick jag ner några svenska ”testturister” via den tyska resebyrån Scharnov, men dessemellan gällde det alltså att leta upp bra hotell, testa olika stränder, safaris, båt- och flygutflykter. Ett ganska trevligt jobb, faktiskt. Jag fick välja var jag ville bo. Alla strandhotellen ville gärna att jag bodde just hos dem, men det kändes rimligare att leta upp något som inte skulle bli ett Vinghotell, så jag tackade nej till Whispering Palms, Sea View, Nyali Beach och hittade detta trivsamma ställe inne i stan. Med tjocka cementväggar och ett palmbladstak som lämnar en halvmeter öppet mellan tak och vägg blev det aldrig för varmt. Man slapp luftkonditionering och det gjorde det mycket lättre att klara av värmen utomhus om dagarna också.

Bilden tog jag, om jag minns rätt, när jag hade backat på en bil i gryningen. (Den syns lite till vänster och har alltså klippts av när jag skannade.) Jag skulle ut till flygplatsen och det stod plötsligt en bil på en plats där man aldrig parkerade. Jag skrev en lapp, tog en bild och tänkte att det där får vi reda ut senare…

Publicerat i Att resa | Etiketter Östafrika, Skanner, Vingresor | 12 kommentarer

Om vådan av att smörja en boddörr

Postat den 22 augusti, 2013 av Karin

Jag tänkte skildra hur det gick till när jag fick en smäll så att armen nästan gick av. Så jag håller på och letar efter en bild av den där boddörren som anföll mig. Möjligen skulle dörren i fråga kunna ge en annan version av händelseförloppen, men nu är det mig det är synd om. Och inte hittar jag någon bild på boden heller och ännu mindre boddörren.

Vänta lite så ska jag leta i högarna… Jo, här är boden om vintern. Usch ja. Men i alla fall:

boden

Bakom den första boddörren finns gräsklipparen. Man rullar ut den och drar igång den med ett kraftigt ryck i startsnöret och då startar den i regel på första knycket.

Boddörren har gått från lite osmord till jämmerligt gnisslig och jag åtgärdade häromdagen med att smörja lite. Sedan rullade jag ut gräsklipparen och startade den med ett kraftigt ryck i 180 graders båge med höger arm. Under tiden hade boddörren bakom mig, som jag hade ställt upp helt och hållet, blåst tillbaka till halvöppet läge, helt gnisselfritt, så min arm träffade den med full kraft, precis på dörrbladskanten. AJ (*^€±∂ßƒΩ*)!

Jag tog en bild av armen nyss, men det blev för läskigt. Tänk er något ut en film om styckmord. Mångkolorerat med kraftiga inslag av lila och gult och med drag av falukorv som passerat bäst-före-datum någon gång i fruntimmersveckan. Nä, den får ni inte se.

Publicerat i Livet | Etiketter boddörr, muskelbristning, osmort | 22 kommentarer

Mitbringsel: socker

Postat den 21 augusti, 2013 av Karin

Mitbringsel är sådant man tar med sig när man hälsar på hos någon eller kanske till knytkalas. Termen har jag lärt mig av Lotten, alias Den skrattande språkpolisen, som för övrigt är bättre än hon tror på det där med mitbringsel.

pysses hatt

Hon påstår ibland att det är hennes sämsta gren, samtidigt som hon medför nyttigheter som stora mängder toapapper och hushållspapper när hon hälsar på. (Dem lever vi fortfarande högt på!)

Motsatsen till mitbringsel är kvarglömsel, vilket är en av mina bästa grenar och sådant kan leda till fortsatta trevliga kontakter. Pysselitens fina solhatt blev kvar vid en liten bloggträff i Stockholm och hämtades senare i Dalarna, liksom Lottens termos, som glömdes när Pysses hatt hämtades. Osv.

Mitbringsel kom jag att tänka på i går när jag hade ett ärende till kommunarkivet i Avesta. Där hittade jag ett ovanligt exempel på mitbringsel. År 1919 fick Avesta köping stadsrättigheter. Det måste förstås firas och i sann bruksanda bjöd Avesta Jernverks ägare, generalkonsul Axel Ax:son Johnson sina arbetare på middag. Ett av inbjudnings-korten finns kvar, överlämnat till arkivet av en påpasslig kommuntjänsteman (men hur han i sin tur fått det förmäler inte historien).

Den här sortens arkivmaterial hittar man oftast i personarkiv och de kan ge oväntade kunskaper. Inbjudan gäller nr 18-84 A. V. Andersson, arbetare på järnverket, som inbjuds både till de allmänna ceremonierna och till en enkel middag i Jernverkets nya gjuteribyggnad. På kortet tipsas Andersson om klädsel (rock) och om vilket slags mitbringsel som förväntas. Inte blommor och presenter, inte något att dricka.

Socker medtages, kort och gott. Året var som sagt 1919 och ransonering rådde och tydligen var socker den verkliga bristvaran.

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia | Etiketter Axel Ax:son Johnson, Kommunarkivet Avesta, kvarglömsel, Mitbringsel, sockerransonering | 27 kommentarer

Liten skanningsskola

Postat den 19 augusti, 2013 av Karin

scanner Jo, det var det här med att skanna, som jag lovade berätta hur jag gör, särskilt med diabilder och negativ.

Skanningsskola är kanske lite missvisande, för det fungerar lite olika på olika skanners. Dessutom återstår en del problem att lösa.

Men i alla fall: Man tager en vanlig kombinerad skrivare/skanner. Om man har tur är skannern också avsedd för negativ och dior. Det finns lite olika sorter.

Om man kollar på lockats undersida, till höger anar man något svart. Det är en plastram, som man kan ta loss och lägga på glasskivan där man brukar lägga bilder. Den behövs för negativ- och dia-skanningen. Lockats vita undersida behövs däremot inte, för det döljer den ljuskälla som genomlyser neg och dior. Den plockar man bara bort och lägger på något bra ställe så att man hittar den igen, sedan.

diaramar

Sidådär. Här till höger ser man ljuskällan i locket och ramen ligger på glasskivan. Då är det bara att pilla dit bilderna, helst med pincett eller någon smidig tång så att det inte blir fingeravtryck på dem. Ramen har fyra rutor (den fjärde är mörk för det verkar ligga ett neg där) och borde alltså kunna ta fyra bilder åt gången, men det vill den inte. Max två, sedan vägrar den. Ramens andra del, närmast kameran, är en långsmal historia där man troligen kan skjuta in 35 mm-film. Någon sådan har jag inte här, så jag vet inte om det går Jag testade med den endal lilla bild jag har, men enstaka bilder fungerar tydligen inte.

MEN, problemet är att inget är anpassat till 6o x 60 mm, som är det format som jag har. Så mitt glada utrop häromdagen att det funkar måste nog devalveras med ungefär en fjärdedel. Bara 75 % av bilden kommer med. Mycket frustrerande, nu när jag plockat fram lite bilder som jag väldigt gärna vill se vad det är för något!

Jag har letat på nätet efter en vettig skanner för både 35 mm och 60 x 60 mm, men den enda jag hittar verkar inte ha någon USB-koppling. Går väl ändå, men det vore ju smidigt med USB. Så om någon råkar känna till en bra skanner som är snabb och klarar lite olika format och inte kostar en förmögenhet, är jag tacksam för tips!

Publicerat i film | Etiketter 60x60 mm, Skanner | 18 kommentarer

Vinbergssnäckor och vinbärssnäckor

Postat den 18 augusti, 2013 av Karin

Vi har gott om vinbergssnäckor i trädgården. Om man inte ser upp när det är fuktigt på marken hör man plötsligt det krasande ljudet från en snäcka som man trampat på.

De gör ingen skada, vad jag har märkt och man skulle kunna äta dem, om man orkade med allt fix det innebär. Man ska ha en rymningssäker bur där man sätter dem på renlevnadskur (salladsblad) i några dagar. Sedan ska de svältas i samma bur i ytterligare ett par dagar. Därefter ska de badas och skrubbas rena och fina. Och sedan, mina vänner, sedan mördar man dem med hjälp av en salt- och vinägerlösning, som samtidigt gör dem oslemmiga. Så återstår bara att koka dem, plocka ur dem ur sin snäcka och rensa bort tarmen om man tycker det är viktigt. När man gjort allt detta – och då har det gått bortåt en vecka – då kan man tillaga dem. Så det gör vi inte.

Idag uppstod dock en språkfråga när jag rensade röda vinbär. Det heter ju vinbergssnäcka, brukar det påpekas alltsomoftast, eftersom de lär ha invandrat hit från vinbergen i södra Europa, tillsammans med munkarna, en gång i tiden. VINBERGS-snäcka, inte vinbärs- snäcka.

vinbärssnäcka

Men vad ska man då kalla den här lilla figuren som fanns i vinbärsskörden?

Den ser precis ut som en mini- vinbergssnäcka när den vågar sig ut ur sitt hus. Den blev dock lite blyg och gömde sig igen när jag tog fram kameran.

Ett mycket litet vinbergssnäcksbarn eller en vinbärssnäcka? Det är frågan.

Publicerat i Att odla, Att resa, Att tolka, Språk | Etiketter vinbärssnäcka, Vinbergssnäcka | 24 kommentarer

Funkar!

Postat den 17 augusti, 2013 av Karin

Funkar! Eller vonkar som treåringen säger och jag är lika glad som han brukar bli när något ”vonkar”.

Min skanner och jag har haft lite problem. Eller skanner och dator, om man ska vara exakt. Mestadels vill de inte veta av varandra och om de någon gång erkänner varandras existens blir det ganska klent resultat. Det gäller framförallt när jag försöker scanna diabilder eller gamla negativ.

Men nu tror jag att jag har knäckt koden. Det hela är mycket ovetenskapligt och handlar om att låta skannern krångla lite grann, men inte för mycket. Den klarar två diabilder i storlek 6 x 6, men inte fler. Visserligen är utrustningen som finns för ändamålet anpassad för fyra bilder åt gången, men då vägrar skanner. ”Kan inte känna igen mediatypen”, säger den, eller något åt det hållet. Men två bilder i taget går bra och det är helt OK för mig, som hade givit upp om skannadet överhuvudtaget.

Och då vet jag ju vad jag ska göra under de långa mörka vinterkvällarna framöver. Undrar hur många diabilder och negativ det finns i det hus som vi tog över efter mina föräldrar (eftersom det inte stod i mänsklig makt att tömma det). Ett par tusen?

Men jag börjar nog med några egna dior som jag hittade längst bak i en pärm. Tydligen något jag skickat hem till mina föräldrar en gång i tiden, från Östafrika.

Då ska vi se, vad kan detta vara? Jo, det är ju gamla stan i Mombasa, kring 1970. Vad glest med folk det är! Barärmat och barbent var ganska vanligt på den tiden, både bland afrikaner och européer.

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter 70-tal, Mombasa | 6 kommentarer

Oväntat besök

Postat den 16 augusti, 2013 av Karin

En morgon möts jag av en oväntad syn. En stor giraff på väg in i vardagsrummet. Eller nej, den hade stannat upp i sin rörelse och jag fick tid att studera den noga. Jag åt frukost, städade lite, betalade räkningar, ringde några samtal och giraffen stod där hela tiden, alldeles still. Det handlar förstås om Slussenombyggnaden, som fortfarande är ett projekt som det råder oenighet om och där det formella klartecknet ännu inte har givits. Ändå håller byggnationerna på för fullt, med jättestora kranar, slangar, sladdar, byggbråte och buller. ”Förberedelser.”

Opinionen är stark mot det som den nuvarande politiska majoriteten i Stadshuset tänkt sig. Själv tycker jag att den alternativa ”Plan B” verkar vettig: en renovering och uppfräschning inom gällande stadsplan, med bättre terminaler för pendlarna. Och jag instämmer helt i Skönhetsrådets invändningar mot Stadshusets så kallade ”Nya Slussen”: ”Med mer än fyrtio års erfarenhet från Sergels Torg vet vi idag vilka upplevelsemässiga problem ett fotgängarplan under upplyft fordonstrafik skapar. Dessutom är det utblickarna mot Mälaren och Saltsjön från en högre nivå som utgör Slussens särskilda lockelse, inte vyerna mot Centralbron, tunnelbanebron och den nya huvudbrons undersidor.”

Och för övrigt retar jag mig på att denna jättekran bara står där. Stilleståndskostnaden för en sådan där monstermaskin, per timme, måste vara gigantisk.

Publicerat i Debatt | Etiketter nya Slussen, Plan B | 13 kommentarer

Hopp om framtiden

Postat den 14 augusti, 2013 av Karin

Skolstart och nya rutiner. Två av barnbarnen börjar i ”sexårs”. Spännande lite skrämmande. Men det kommer nog att bli bra. Vi har varit och rekognoscerat och allt verkar OK. Trevliga fröknar (Annika, Pernilla och Jörgen, heter de, tror jag), gott om plats och god mat. Och så tittar vi på en liten utställning som barnen gjort som lämnar skolan för att börja på nästa stadium. De har svarat på frågan om vad som var det bästa under deras tid i denna skola. Lite överraskande svar måste jag säga. Några minns med glädje när de fick städa: ”Jag tyckte det var väldigt roligt när vi städade för det kändes renare och vi fick salta pinnar och Loka.” En höjdare!

Någon annan minns njutningsfullt hur roligt det var att lära sig multiplikationstabeller!

multiplikation

Lite fundersam blir man inför en teckning av en liten pojke i ett träd och texten att det roligaste han minns från sina år i skolan dittills var när de klättrade i träd i sexårsverksamheten. Hoppas verkligen han får lite kul på mellanstadiet också!

Publicerat i Att rita, Att skriva, Att tolka, Livet | Etiketter sexårsverksamhet | 10 kommentarer

Tack farfar!

Postat den 13 augusti, 2013 av Karin

Jag förlägger ofta mina glasögon och vill inte ha för många att hålla reda på; livet är för kort för att man ska ägna halva tiden åt glasögonletande. (De glasögon som jag förlorade till Röjar-Ralf har för övrigt inte återfunnits.)

Så jag nöjer mig med läsglasögon, och ett par för bilkörning i mörker. Bilglasögonen ligger för det mesta i handskfacket, men ibland använder jag dem för att titta på TV. Och nästa gång när jag trevar i handskfacket hittar jag dem förstås inte och då blir det att vända tillbaka, låsa upp stugan igen och leta.

farfars glasögon

Men inte nu längre. Jag hittade farfars glasögon i ett fint gammalt plåtfodral och testade dem på skoj. Och har man sett, perfekta för avstånd på tre, fyra meter!

Så nu ligger de i vardagsrummet och finns alltid till hands när jag behöver dem. Farfar måste ha haft bättre syn än jag, för jag gissar att det var hans läsglasögon. Det fungerar de inte som åt mig för då behöver jag starkare grejer. Men som TV-glasögon är de alldeles utmärkta. Redaktörn påstår dessutom att de får mig att se intellektuell ut. Tack farfar!

Publicerat i historia, Livet | Etiketter bilglasögon, läsglasögon, TV-glasögon | 10 kommentarer

Vem blir den lycklige?

Postat den 11 augusti, 2013 av Karin

Vi blev inbjudna på en återinvigning av ett litet hus i går, syskonen och jag. Ett hus som haft stor betydelse i våra liv, eller i alla fall för min bror och mig; kanske lillsyrran aldrig riktigt hann uppleva det. Det var från början en typisk sportstuga, som de såg ut på fyrtiotalet. Den lottades ut i något stort lotteri och mina föräldrar, som just flyttat från sitt lilla rum i mina farföräldrars stugan vid sjön, köpte lotter. De längtade tillbaka; för dem var drömmen stark om en egen liten stuga vid sjön.

stugan

De vann inte stugan, men de ville så otroligt gärna ha den, så de ordnade så att de kunde köpa den i stället. Där tillbringade vi några somrar som etsat sig fast i minnet som en viktig del av ”barndomen”. Här tror vi att det är mamma som sitter till vänster framför stugan.

Efter några år såldes den och degraderades till personalmatsal vid en närbelägen såg och träullsfabrik. Men nu har den blivit fin igen, och fungerar som gäststuga och bastu åt det lokala kraftverksbolaget. Det – kraftverksbolaget – består av Inger och Anders, ett par med stark känsla för kulturhistoria. De har tagit tillvara fallhöjden i ån som de omvandlar till elkraft, både för eget bruk och el som de levererar till nätet. Och de har – nej, jag måste nog göra ett eget inlägg om alla deras fantastiska projekt. Med bilder.

klasskamrater?

Nu var det stugan. Så här ser den ut idag (med sin ungefär jämnåriga traktorkompis). Jag minns de där fönsterluckorna. Alldeles tyst och mörkt blev det när man stängde dem. De fungerar fortfarande!

Och titta här vad Inger och Anders hittade när de gjorde i ordning stugan! I stugans botten, som extra tätning, låg en av skyltarna som gjorde reklam för lotteriet på fyrtiotalet. Vem blir den lycklige?

vem blir den lycklige?

Och apropå kulturhistoria så var det Johan-Olovdagen i går också. Det kan man läsa mer om här.

Här låg stugan på 1940-talet

Komplettering: Stugan är alltså flyttad från sjön Rossen till en damm i anslutning till kraftverket. Den har fortfarande fin vattenkontakt och det tror jag den trivs med.

Publicerat i historia | 9 kommentarer