Bandiera Rossa

Postat den 2 maj, 2026 av Karin

När jag hängde tvätt i går började jag nynna på Bandiera Rossa, eller Röda fanan som det heter på svenska.

Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.

Textraden om att ”vi har gott om fanor” handlar om Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där Margereta arbetade, som nog har en av världens största fansamlingar. (Under en period förvarades fanorna i en depå i Grängesberg.)  Fanan på bilder var stuckatörarbetarnas fana. Eller fana är det ju inte, utan ett standar.

Så det var den här texten jag nynnade på igår när jag hängde tvätt:

Franzén och Mellgren och Viktor Lindblad/Är våra hjältar med sin talang
De målar kvinnor och krans med ekblad/För var förening och röd falang

Röda fanor har vi gott om vi/Har ett riktigt jättestort parti
Röda fanor exporterar vi /Till en säker plats i nån periferi

Demonstrationer och första majtåg /Med frygisk mössa och frihetsvåg
Det måste vara en fana bara /Med semoitisk arbetarhåg

Röda fanor kan bli en mani /Röda fanor kan man forska i
På röda fanor kan man doktor bli/Leve respondenten, leve vårt geni!

Emblematiken och heraldiken / i varje fana och vart standar
har Margareta setts genomleta / för innebörder och gåtors svar

Röda fanor kan bli en mani / Röda fanor kan man forska i
På röda fanor kan man doktor bli/ Leve Margareta, leve vårt geni!

(Margareta Ståhl doktorerade på arbetarrörelsens fanor den 22 oktober 1999.)

Publicerat i Debatt, historia, Okategoriserade, Politik | Etiketter , , , | 1 kommentar

Glada Vappen!

Postat den 30 april, 2026 av Karin

Glada Vappen säger man i Finland idag och det låter väldigt glatt och vänligt tycker jag. Och just idag passar det ju väldigt bra, när vädret gör sitt allra bästa för att det ska bli bra.

I går, när jag fortfarande var kvar i stan, satt  två unga tjejer bredvid mig på tunnelbanan. De såg fram mot Valborgsfirandet. ”Shit, vilken tur att kungen fyller år nu på våren! Tänk vilken trist Valborg det skulle bli om han fyllde i typ november!” De var helt övertygade att valborgsmässotraditionen kommit till för att fira kungens födelsedag. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i samtalet och berättade för dem att Valborg har firats rätt länge och långt innan kungen föddes. Det var knappt att de trodde mig. ”Men… hur kommer det sig att han fyller år på Valborg då?” Well, tjejer …

Jag hoppas att deras kväll blir så där underbar som de tänker sig! Själv ser jag fram mot brasa i bruksparken med barnbarnen i kväll. Och under tiden plockar jag in en blågul bukett med gulsippor och scilla och tänker att det är ett rätt bra land vi bor i (i alla fall).

Uppdatering lite senare

En riktigt snygg brasa blev det!

Publicerat i Livet, Ord, Språk, Trädgård, Traditioner | Etiketter , , | 2 kommentarer

Hö, hö, en sån färg skulle man ha …

Postat den 20 april, 2026 av Karin

Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.

Men faktum är att de finns. Nästan i alla fall. Sådana som liksom målar sig själva. Som en del akvarellfärger. Och vissa sorters bläck.

Somliga bläck består av många olika pigment för att ge riktig svärta, som Parker Quink och Leipziger schwartz. Om man målar med dem på ett vått akvarellark skiljer de olika pigmenten ut sig och sjunker olika snabbt. Om man har tur kan det bli riktigt vackert.

Här har vi bläcket Parker Quink. Alltså bara det svarta bläcket, som innehåller olika pigment. Först blötte jag övre delen av pappret och la på bläcket så jämt och försiktigt som möjligt. De blå pigmenten ”sätter sig först, sedan rost och gult. Därefter drog jag ett penseldrag med bläcket över pappret när det var halvtorrt. Då kröp pigmenten upp och blev det berg och skog, lite på avstånd. Efter ett tag hällde jag rent vatten på den undre delen, så att det tog med sig bläck från skogarna och bergen. Det tar ett tag innan man fattar hur bläcket beter sig, och det överraskar ofta. Det är kanske det som gör det så spännande.

 Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.

Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.

Om någon skulle kommentera den där Kalle Anka-färgen när jag är närvarande, har risken varit mycket stor att jag skulle börja föreläsa om att det finns sådana färger, men nu kan jag ju bara hänvisa till det här blogginlägget i stället.

Publicerat i Att måla, Att tolka, Jul, Planering, Teknik | Etiketter , , | 4 kommentarer

Croesus på krigsstigen

Postat den 14 april, 2026 av Karin

På femhundratalet (f.v.t) fanns en kung i Lydien som hette Croesus. Han var både rik och maktlysten. Han utvidgade sitt rike riket österut och söderut och var uppriktigt sagt odrägligt skrytsam.

Han var övertygad om sin oövervinnlighet, men för skojs skull frågade han ändå oraklet i Delfi om han inte borde erövra Persien (ungefär dagens Iran), när han ändå var i farten. Oraklet svarade att om du gör det, då kommer ett mäktigt rike att falla.

Det lät ju bra, tänkte den inte alltför smarta Croesus och ryckte fram mot sitt nya krigsmål. Det gick inte alls bra, utan ledde till att hans mäktiga rike föll.

Hur det gick sedan vet vi inte riktigt. Det finns historier om gudomliga ingripanden som räddade honom, men det handlar om mycket osäkra källor. Han blev dock väl behandlad som krigsfånge och slapp avrättning.

Croesus har blivit Krösus på svenska, känd för svenska barn som Krösus sork. Även han är lite förblindad av sin rikedom och tror sig vara smartare än han är.

Publicerat i Att tolka, historia, När det skiter sig, Politik | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Julros till påsk

Postat den 4 april, 2026 av Karin

Den här bilden är från i somras. Jag brukar kantskära rabatten, så att inte kvickroten tar sig in och kväver alla blommor. Varje gång jag kantskär blir det några kärror fulla med grästuvor som är användbara som fyllnadsmaterial på annat håll. Den här udden består till hälften av kantskärningsmaterial från rabatten. Hammocken står på ny mark.

I går, när det fortfarande var vår, gick jag en vända för att hälsa på krokusar, snödroppar och blåsippor. Då upptäckte jag, precis bakom hammocken, en julros som troligen kommit dit med en tuva från rabatten. (Ibland kan min kantskärningsiver bli för stor.) Jag brydde mig inte om att förklara för julrosen att det är påsk.

Den lilla julrosen är välkommen på sin nya plats och jag hoppas den växer till sig.

I morse när jag kollade olika meddelanden och påskhälsningar i min mobil, fanns där besynnerliga bilder med snö och ironiska God jul-hälsningar. ”Dumheter”, tänkte jag. ”här har vi i alla fall ingen snö!” I går var det solsken och vårblommor.

Sedan drog jag upp rullgardinen och tog den här bilden från sovrumsfönstret…

OK. Det ÄR april. Glad påsk i alla fall!

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, klimat, Natur, Trädgård | Etiketter , , | 6 kommentarer

Någon har (inte) varit här …

Postat den 27 mars, 2026 av Karin

Historien om någon, av av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen är en trevlig barnbok där olika spår gradvis avslöjar vem som varit i farten. Jag säger inte vem, för det skulle ju förstöra för eventuella nya läsare.

Jag kom att tänka på den boken när jag öppnade dörren till bastun på landet, för första gången sedan i höstas. Där var en röra utan like, med en massa saker slängda på golvet, huller om buller, en hylla, tallrikar och glas, grillspett, flaskor och hushållspapper och …

Jag har ju hört talas om inbrottstjuvar som stökar till när de letar efter eventuella undanstoppade kontanter. De tömmer mjölpåsar, kaffepaket och flingförpackningar i hopp om att det ska ramla ut några tusenlappar. Det gör det troligen sällan. På bilden har jag hunnit plocka undan det värsta. Det ska man ju inte göra på en brottsplats, men jag tänkte mig inte för.

Men varför bara bara vräka ner allt från bara en hylla av tre? Och vad är det där för kladd? På nästa bild har jag lagt tillbaka översta hyllan och lite av sakerna som låg där. Några papperstallrikar har hamnat på elgrillen.

Efter att noga ha studerat brottsplatsen kom jag fram till följande hypotes: under den nedfallna hyllan stod det en flaska alkoholfri öl, som nådde precis upp till nästa hylla. Flaskan stod till vänster en bit in på hyllan (på bilden har jag flyttat fram den) och när flaskan frös i vintras sköt innehållet upp med sådan kraft att den välte hyllan ovanför och både hylla och allt som stod på den föll ner i rummet. Bitar av flaskan syns längst ner till vänster på bilden. Folkölen klarade sig, liksom plastflaskan, halvfull med vatten.

Vad är då sensmoralen av detta? Dels att ingen har varit här, dels att man kanske ska skruva fast hyllorna trots allt. Det finns skruvhål i konsolerna för det ändamålet, men jag brukar säga att det är onödigt att skruva fast dem, de hoppar väl inte ner av sig själva?

Jo, tydligen gör de det.

Publicerat i #när det skiter sig, Att tolka, kaoskordinator, Livet, otur | Etiketter , , | 10 kommentarer

Vårdagjämning

Postat den 22 mars, 2026 av Karin

I ett radioprogram nyligen (kanske Kropp och själ?) fick jag veta att man kan bli deprimerad av våren. Det beror, enligt den läkare som intervjuades, på att dagslängden ändras så snabbt. Lyckligtvis är det fler som inte bli deprimerad av våren och turligt nog hör jag till den kategorin (det räcker så bra med den årliga januariletargin). 

Vårtecknen piggar upp och våren är den mest optimistiska av alla årstider. Även om det kommer bakslag, som till exempel snö i maj, så vinner ljuset och värmen till slut.

Inte så konstigt att alla kulturer och väderstreck har sina sätt att markera när det vänder. På Yukatan-halvön vallfärdar man till Kukulcán-templet, byggt från 700-talet till ormgudens ära. Där har man lyckats bygga så att solen faller i ett ormliknande mönster längs pyramidens sida, just vid vårdagjämningen. 

Och Stonehenge, förstås. Där fångas solen i fördelaktiga vinklar vid alla viktiga övergångar mellan årstiderna.

Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätens öppningar kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.

Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.

Publicerat i Blommor och bin, Livet, Natur, Planering | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Pop up, Vårsalong och Elsa Beskow

Postat den 11 mars, 2026 av Karin

I dystra tider kan man ibland behöva rikta uppmärksamheten åt annat håll än nyhetssändningarna. Så tänkte en grupp kreativa personer och beslöt ordna en Pop-up-utställning förra helgen. De frågade om jag ville vara med och det ville jag förstås.

Här är Jessica Fryckstedt, som omvandlade sitt hem till ett Pop-up galleri så att åtta utställare fick plats med textilkonst, foto, skulptur, bokbinderi, akryl och akvarell.

Den stora textiltavlan på översta bilden är inspirerad av en målning av Hundertwasser och sydd av Jessica, Birgit Kennerberg Nordström och Margitz Berg.

Jessica och Margitz har också skapat ”Stäng fönstret för i helvete”, en fönster-stor vacker tredimensionell tygskulptur. Om man öppnar fönstret hittar man en besk kritik av kyrkans patriarkala avarter.

På väggen bredvid Jessica hänger ett av Mickey Thörnblads fina foton, som heter ”Just hanging there”

Jag fick ett eget rum för mina åtta akvareller och en akrylmålning. Akvarellen längst ner heter DCA-avtalet och såldes till en motståndare till avtalet.

Under utställningsdagen strömmade bortåt hundra personer in; så många roliga möten och samtal. Väldigt uppiggande och en välbehövlig påminnelse om att det finns annat än elände i världen.

Här i Stockholm pågår till exempel Liljevalchs Vårsalong nu. Väl värd ett besök. Jag gick dit med ett elvaårigt barnbarn och tillbringade tre timmar bland alla vackra, knäppa, tänkvärda och spännande konstverk.

Vi stannade länge vid miniatyren ”Ful men viktig – Kepsgrillen” av Viktor Tornfors. Barnbarnet hittade fina detaljer: ett fastlåst cykelhjul (resten av cykeln har stulits), affischer som hon kände igen, tomma ölburkar och en liten parkeringsskylt som vi måste fotografera och förstora upp för att kunna läsa texten.

På vänstra bilden ser man en person en bit bakom den lilla Kepsgrillen. Det ger en föreställning om hur liten denna miniatyrmodell är. Jag borde förstås ha fotograferat barnbarnet intill Kepsgrillen för att visa storleken (småleken). Kanske vi fixar det om vi går tillbaka till utställningen igen.

Uppdatering 13 mars. Hyttfogden tipsar i en kommentar om en Elsa Beskow-utställning som kanske kan va´nåt för barnbarnet. Jag kollade var, när, hur och hittade både ett eftermiddagsprogram på Nationalmuseum och en utställning på Thielska. Och har man sett! I programmet på nationalmuseum sjunger en kör från Adolf Fredrik sånger som Elsa Beskow illustrerat. Mors lilla Olle, Ekorr’n och sådana.

Och vem sjunger i den kören? Jo det elvaåriga barnbarnet!

Publicerat i Att måla, DCA, Livet | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Vi kan bara flyga in …

Postat den 4 mars, 2026 av Karin

Minns ni den här killen? Han heter Thomas Fugate och har jobbat med lite av varje, medan han studerade. Lite trädgårdsjobb, en supermarket där han verkar ha haft ansvar för godisautomaterna och en praktikperiod på tankesmedjan Heritage foundation. När han blev klar med studierna förra året blev han hux flux, vid 22 års ålder, utnämnd till Director of Terrorism Prevention vid Department of Homeland Security. Alltså ansvarig för terrorismbekämpning vid Departementet för inrikes säkerhet.

Idag är många i USA oroliga för vilka följder det kan bli av bombningarna i Iran och andra länder vid Persiska viken. Risken för ökat terroristhot är uppenbar. De uttrycker oro över bemanningen på det departement som har hand om den nationella säkerheten.  Omstruktureringar och uppsägningar har inneburit att många erfarna tjänstemän valt att lämna.

Vi har all anledning att vara oroliga här i Europa också. När Trump ville använda militärbaser i Spanien häromdagen, sa den spanska regeringen nej. ”Skit samma” sa Trump, på ett ungefär, ”ni kan inte hindra mig!”

Och det är precis vad som skulle hända om han får för sig att använda svenska baser för att angripa något annat land. Vi har skrivit på DCA-avtalet som ger USA tillträde till 17 militärbaser i Sverige. Det är ett avtal som löper på tio år och som inte kan sägas upp. Om det uppstår oenighet om dess tillämpning ska tvisten lösas av parterna. Nu vet vi hur vår motpart skulle agera: ”Vi kan bara flyga in och ingen kan säga nåt.”

Publicerat i Allmänheten varnas, DCA, Politik, USA-val | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Skidtur med förhinder

Postat den 22 februari, 2026 av Karin

Strålande vinterdag idag, lagom kallt och ett fint lager nysnö av bästa kvalitet – då måste jag ju bara leta fram långfärdsskidorna och ta en tur på sjön. Tänkte jag.

Men första gången på säsongen är det ju sällan bara att hoppa i pjäxorna och spänna på skidorna, särskilt inte om man har prylarna i olika hus och ingen riktig systematik i förvarandet. I bod nummer ett hittade jag fyra olika par skidor, sedan jag sorterat bort barnskidorna. Fyra olika slags bindningar.

 

 

På vinden hittade jag tre par pjäxor, anpassade till två olika bindningar. Det finns inga pjäxor till de gamla träskidorna med kabelbindning, till vänster. Tyvärr. Dessutom saknas kabelhållaren till vänsterskidan. Bindningen till skidor nummer två förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Pjäxorna i mitten passar till skidor nummer tre. Pjäxorna har en platta framtill med hål under som passar nabbarna på bindningen. Men de är storlek 36 och passar inte mig. De andra två pjäxparen funkar med skidorna längst till höger, MEN de är också fel storlek. De minsta är också storlek 36 och de största 44. De stora pjäxorna är så långsmala att jag nästan skulle kunna använda dem som de är, som skidor.

Trots fyra par skidor och tre par pjäxor gick det alltså inte att få till kombination som fungerar för mig. Men någonstans borde det finnas fler skidor eller i alla fall pjäxor i min storlek. I den andra boden kanske, borta vid sjön?

I stället för en skidtur på sjön fick det alltså bli en promenad i solskenet.

I den här boden finns kanske skidor och pjäxor. Det kommer jag dock inte att få veta nu, för jag vågar mig inte in. Om jag öppnar någon av dörrarna kommer snömassorna att dråsa ner över mig och det vill jag ju inte. Men jag skulle kunna hämta en kratta, lång käpp, eller liknande och slå ner snön först. Och var finns det sådana? Just det. I boden…

Dessutom, OM jag skulle få tag i något lämpligt redskap någonstans och slå ner snön skulle den blockera dörrarna. Den där sortens snö, som hasat nedför ett plåttak, kan vara isig och stenhård i botten och mycket svårskottad. I värsta fall får jag vänta till i vår innan jag kan hämta eventuella skidor. Och då är det liksom ingen poäng.

Publicerat i Livet, När det skiter sig, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , | 14 kommentarer