Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.
Men faktum är att de finns. Nästan i alla fall. Sådana som liksom målar sig själva. Som en del akvarellfärger. Och vissa sorters bläck.
Somliga bläck består av många olika pigment för att ge riktig svärta, som Parker Quink och Leipziger schwartz. Om man målar med dem på ett vått akvarellark skiljer de olika pigmenten ut sig och sjunker olika snabbt. Om man har tur kan det bli riktigt vackert.
Här har vi bläcket Parker Quink. Alltså bara det svarta bläcket, som innehåller olika pigment. Först blötte jag övre delen av pappret och la på bläcket så jämt och försiktigt som möjligt. De blå pigmenten ”sätter sig först, sedan rost och gult. Därefter drog jag ett penseldrag med bläcket över pappret när det var halvtorrt. Då kröp pigmenten upp och blev det berg och skog, lite på avstånd. Efter ett tag hällde jag rent vatten på den undre delen, så att det tog med sig bläck från skogarna och bergen. Det tar ett tag innan man fattar hur bläcket beter sig, och det överraskar ofta. Det är kanske det som gör det så spännande.
Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.
Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.
Om någon skulle kommentera den där Kalle Anka-färgen när jag är närvarande, har risken varit mycket stor att jag skulle börja föreläsa om att det finns sådana färger, men nu kan jag ju bara hänvisa till det här blogginlägget i stället.
Intressant om pigmenten. Så mycket jag inte kände till. Fick läsa det två gånger för att förstå.
Ha det fint!
Det är spännande med akvarellpigment eftersom de uppträder lite olika. Det är framförallt akvarellfärger som har sådana där skilda egenskaper. När man målar med olja eller akryl har färgerna olika färg, så att säga, men inte alla dessa andra olika egenskaper. Det har hänt att jag stått framför en oljemålning som jag jobbar med och utbrustit: ”Men hjälp till då!” Akvarellfärgerna kan hitta på lite egna idéer.
Det där med självmålande färger intresserar mig. Det är nästan så jag saknar penseln igen…
Go for it! Det lönar sig att bekanta sig med färgerna om man vill att de ska jobba åt en.
Akvarellisten Arne Isacsson har många skildringar av de olika färgernas egenskaper. Antwerp-blå var han förälskad i: ” …den mest subtila av färger med ett stort register. Tecknar sig perfekt och distinkt, med blixtsnabb reaktionsförmåga, blommar vackert och lyser som en ädelsten. Den behöver ingen bearbetning, det räcker att skicka ned en droppe vatten i färgen så börjar den leva. Använd helst inte pensel – låt färgen breda ut sig, omfamna sig själv. Även i de ljusaste lägen viskar den fram sina hemligheter med avväpnande charm och klar diktion. En pärla!”
Kobolt, däremot, avfärdas som en klumpig folkdansare!
På bilden har jag gjort tvärtom mot vad Isacsson föreslår alltså skickat in Antwerp-blå i en pöl med vatten i stället för att droppa vatten på färgen.