När är vår tid är nu?

Serieslut i måndags för Vår tid är nu, men med en sådan klipphängare som i sista avsnittet måste det ju bli en fortsättning. Troligen nästa höst, utlovar man på SVT.

Under tiden har jag fortsatt att försöka få klarhet i vilket år tid som avses i avsnitt 9. Klädstilar, politiska diskussioner och annat antyder mitten av 1960-talet. Den tydligaste tidsmarkören är politiken, diskussionerna om bostadspolitiken, kritiken av Hjalmar Mehr, mm.

Mycket tyder på att det handlar om ett kommunalval, men den tydligaste tidsmarkören är uppgiften att socialdemokraterna fick egen majoritet i riksdagsvalet, vilket var 1968. Mycket förvirrande, så jag skrev till Sveriges Television för att få klarhet. Det fick jag inte, tvärtom tilltar ovissheten.

Första svaret löd: ”Jag skulle satsa mina pengar på valet 1969, då Olof Palme tillträde som statsminister.” Det svaret är ju konstigt på många sätt, men framförallt för att det inte var något val  i Sverige 1969. Så jag skrev tillbaka och frågade hur de kommit fram till det svaret

Andra svaret löd: ”Ja det här var lite av ett detektivarbete, efter att ha luskat runt så har vi kommit fram till att det är riksdagsvalet 1960 då Tage Erlander var Statsminister.” Jag undrade igen hur de kommit fram till just det året. Verkar stämma dåligt. Att Erlander var statsminister är ju ingen ledtråd alls, eftersom han var det från 1946 till 1969. Och mycket i avsnittet tyder på att det är senare under 1960-talet.

Tredje svaret löd: ”Valet är kommunalvalet i Stockholm 1968 då ju Socialdemokraterna mkt riktigt vann egen majoritet.” Alltså… 1968 var det INTE kommunalval i Stockholm. Troligen menar de riksdagsvalet.

Serien är välgjord och man har i stort sett varit noga med de historiska sammanhangen och även andra detaljer. Jag imponerades till exempel av en scen där Nina varit och simmat med sin dotter. När man ser dem gå på gatan efteråt, på väg hem från badhuset är Ninas hår lite extralockigt, så där som ett fuktigt självlockigt hår blir. Och mycket annat som är fint fångat.

Det var därför jag blev så förvånad när man förlade regeringskansliet till fel plats (som jag skrev om i ett tidigare inlägg) och när det verkade så svajigt med politiken, kommunalval, eller riksdagsval. Men jag skriver nog inte till SVT:s info och frågar en gång till. Och så viktigt är det inte att jag skriver till regissören Harald Hamrell och frågar.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , | 8 kommentarer

Här var’e snilleblixtdax!

Jag lyssnade på radions program Språket häromdagen, där en lyssnare frågade varför vi stavar ”ljus” och ”djur” så konstigt. Var kommer det där l:et och d:et ifrån?

L-jus

Svaret är helt enkelt att det uttalades så, förr i tiden, dvs fram till någon gång på 1700-talet då man började slarva med uttalet. D-jur och l-jus.

På samma sätt förhåller det sig med svårstavad ord som ”skjul” och ”skjorta”: Man uttalade alla konsonanterna för sig i början på ordet ”s-k-jul”. Det gick väl lite gradvis kan man tänka sig och i finlandssvenskan uttalar man fortfarande ”djur” med ett hörbart ”d” i början.

Just för att uttalet har drivit iväg så långt från stavningen, kommer frågan om stavningsreformer upp allt som oftast. Hur mycket enklare vore det inte för alla som ska lära sig svenska, stora som små, om man rensade upp i alla konstiga konsonantanhopningar och i stället stavade som man pratar! Vilket man gjorde i början av 1900-talet då man tyckte att språket tyngdes av alltför många krångliga stavningar. Då genomförde man en stavningsreform som ändrade quinna till kvinna och diverse fv, hv och dt förenklades. Är det inte dags igen? Ska man verkligen behöva stava j på sex olika sätt (j, g, dj, gj, hj, lj)? Och sje-ljudet ska vi bara inte tala om: (stj, skj, sk, sch, sj, sh, ch, g, j, i, ssi, si, ti, gi, med flera…).

MEN, problemet är ju att en stavningsreform gör att böcker med den nuvarande stavningen snabbt känns föråldrade och mycket svårlästa. Så mitt reformförslag är att vi i stället ska börja uttala orden som man gjorde innan det dekadenta sjuttonhundratalet sluddrade till vårt språk. Fundera på det. Att säga s-k-jorta med hörbart s, k och j är inte så svårt. D-jur går bra, liksom l-jus.

Uttalsreform i stället för stavningsreform, helt enkelt. Lite finputs av stavningen kan jag tänka mig att diskutera. ”Passion” skulle kanske ändras till ”paschon”? Eller kanske inte. Stavningsenligt uttal där det underlättar förståelsen av stavningen. Då blir det desto med tid och energi kvar att koncentrera sig på diverse utmaningar som sergeant och aversion.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Språk | Etiketter | 21 kommentarer

Lite anakronism får man ju tåla, men…

TV-serien ”Vår tid är nu” är ett välkommet inslag på måndagskvällarna. Men just idag kändes det som om serien är inne i en  formsvacka.  Ska man verkligen knö in död, födsel, otrohet, mord och mycket mer i ett enda avsnitt?

Och även om jag inte är så petnoga med tidstrogna detaljer blir jag lite besviken över en så vag beskrivning av det val som spelar en viktig roll i handlingen. Är det kommunalval eller riksdagsval? Upprepade attacker på Hjalmar Mehr tyder på kommunalval, men när en av huvudpersonerna blir kallad till statsministern för att diskutera debattinlägg låter det (förutom att det kanske känns lite väl improviserat) mer som riksdagsval. Är året 1968, eftersom man firar att socialdemokraterna fått egen majoritet? Men om det är 1968 satt ju statsministern och statsrådsberedningen vid Mynttorget, liksom de flesta departement. Ändå är det till Rosenbad som Maggan blir kallad för att peppa Erlander.

Här är Mynttorget på 1960-talet då de flesta departement låg i Gamla Stan:

Om man gick in mellan mittpelarna i Kanslihuset och en halv trappa ner hittade man en mycket anspråkslös personalrestaurang, vid namn ”Käkhålan”.

Ber om ursäkt om jag är lite kinkig. Men om man nu bemödar sig så mycket om de tidstypiska detaljerna som man faktiskt gör, vore det väl inte oöverkomligt att placera Erlanders kontor på rätt adress.

För övrigt anser jag att någon borde göra en film om Rainer Maria Rilke med Adam Lundgren i huvudrollen. Här är dom. Lundgren som Peter Löwander i Vår tid är nu och Rilke som Rilke målad av sin svåger.

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 20 kommentarer

It’s november!

Det finns de som bör starta julförberedelserna i god tid, som till exempel körledare. Det skriver Anna fint om i det här inlägget.

Men så finns det andra som kanske kunde hejda sig lite. När det finns saffransbullar i butiken från början av november blir man liksom lite osugen.  Tack, men nej tack. Jag väntar nog.

Och alla granar som placeras ut i alldeles för god tid på obegripliga platser.  De sprider inget annat än vemod. Hade de inte kunnat få stå kvar i sin skog i stället?

Den här granen stod ensam, bortglömd och opyntad i en svåråtkomlig vrå av Slussenbygget från början av november förra året till långt in i januari.  Den hade bara en otänd ljusslinga virad runt kroppen.

Det är nog mitt livs sorgligaste gran och jag har ändå sett en hel del i den vägen.

Nej, jag instämmer helhjärtat med Läderlappen, när han tillrättavisar Robin. (Fast han borde förstås respektera förbudet mot barnaga.)

Publicerat i Debatt, Livet, Slussen | Etiketter , | 11 kommentarer

Nyckeldrama – igen

Jag kanske ska skriva en nyckelroman. Vid det här laget innehåller mitt liv så pass många nyckelhändelser att det skulle räcka till en hel bok. Tillfällen då jag låst mig ute eller inne, eller då jag väckt munterhet på bilverkstaden genom att försöka använda cykelnyckeln till bilen, eller då en fågel hjälpt mig hitta en borttappad nyckel, mm.

Nu kan jag lägga till en ny nyckelepisod, en allhelgonarysare.  Om någon får höra rykten om att det spökar på en kyrkogård i södra Dalarna kan kanske följande redogörelse vara lugnande. Eller inte…

Det här är mina föräldrars grav i Horndal, eller en familjegrav egentligen, för farmor och farfar och pappas syster och hennes man också.

Jag var där och fixade lite i allhelgonahelgen, ganska sent på eftermiddagen, så det hann bli mörkt innan jag var klar. Jag plockade ihop diverse skräp och slängde i soptunnan, gick till bilen för att åka till stugan och förbereda för en kvällsträff med några Horndalsbor.

När jag kom till bilen hittade jag inte nyckeln. Hmmm… Bilen var olåst, så jag letade först i bilen, sedan runt bilen och under den. Hann tänka en hel del ologiska tankar som att jag kanske kan backa bilen så att jag kan lysa upp marken där den står – nejvisstnej, ingen bilnyckel! Så gick jag tillbaka, sakta, uppför gången till graven igen och lyste så gott det gick med mobiltelefonen. Sökte av graven. Hukade mig ner och kände mig fram, eftersom det var svårt att urskilja något i det klena mobilljuset. Och det är här jag tänker mig att det kan ha uppstått rykten. Om någon såg en böjd gestalt, med ett svagt ljussken som rörde sig långsamt av och an på en grav… vad kan de ge upphov till för tankar undrar jag.

Klockan gick och jag måste avbryta letandet för att åka hem till min träff. Nej, attans! Jag måste ju GÅ hem. Bråttom, alltså. Träffen blev trevlig och vi funderade lite hit och dit på hur nyckelproblemet skulle lösas. Har någon en metalldetektor? Ringa polisen? Åka till Stockholm och hämta reservnyckel?

Efter träffen kom jag på att jag ju tagit några bilder från graven som jag tänkt skicka till syskonen, men bilderna blev så dåliga i mörkret att jag slängde dem. Nu plockade jag upp dem igen ur papperskorgen för att se om det gick att ana någon nyckel på bilderna. Och där, DÄR, tänkte jag, kan det du faktiskt ligga en svart bilnyckel.

Så jag gick hela vägen upp till kyrkogården igen, denna gång med en riktig ficklampa, och sökte av graven på nytt. Nehej. Det där som eventuellt kunde vara en nyckel var bara lite lav som hamnat på ett blött löv. Jag gick några vändor igen, sökte av gångvägen upp till kyrkan och ner igen, i och kring bilen, i soptunnan, men nej. Ingen nyckel.

Så det var bara att knalla hem igen, beställa tågbiljett till Stockholm, ladda elcykeln och försöka sova. Nästa morgon, i gryningen, cyklade jag upp till graven och där låg nyckeln och såg ut som om ingenting hade hänt! Den låg en meter utanför det område som jag sökt av så noga kvällen innan. Jag hade lagt ifrån mig min väska, när jag skulle plantera och troligen har nyckeln glidit ur när axelremmen trasslade in sig i väskan, då jag lyfte upp den. Jag blev så glad att nyckeln fick en puss och jag bad bilen om ursäkt för att den fått stå ensam och olåst hela natten vid kyrkogården. Sedan kunde jag köra den till bilverkstaden på överenskommen tid för byte till vinterdäck.

Tågbiljetten? Nä, det var en sistaminutenbiljett som inte gick att boka om, så den kostnaden betraktar jag som lärpeng. Det är till exempel en bra idé att söka problemlösningar lite utanför det givna området och jag ska nog ta för vana att dra igen dragkedjan på väskan i fortsättningen.

Publicerat i Livet, otur, Tur | Etiketter , | 24 kommentarer

Flyttat – helt och hållet

Hej bloggen, det var länge sen! Jag tänkte att det kanske kunde passa med ett sommarlov. Men nu verkar sommarlovet vara över; bytet från sommartid till vintertid ger kanske en liten vink om det.

Sen sist har jag hunnit byta adress. Det kändes lite ödsligt i den stora femrumslägenheten vid Mosebacke. Samtidigt var dotterns lägenhet för liten för henne, när hon återvände från Brasilien i somras med en familj som växt till fyra personer. Så vi bytte helt enkelt. Smidigt och rätt självklart, tyckte jag och det höll många med om. Men det fanns också andra intressanta synpunkter på bytet, som att: ”Är du inte riktigt klok!?” Eller ”Det skulle jag aldrig göra!” Eller den kommentar som gjorde mig allra mest förbryllad: ”Men vem blir du då, om du inte bor i den här lägenheten?”

Ja, vem blir jag då? Jag märker ingen skillnad, så jag tror jag fick med mig det mesta av mig själv. Med tanke på att jag flyttat ett oräkneligt antal gånger i mitt liv kanske ett inslag i min identitet är att flytta. Den klokaste kommentaren fick jag av en mycket god gammal vän: ”Äsch, det spelar väl ingen roll var man bor, så länge man trivs med att bo i sig själv.”

Nuförtiden ser utsikten ut såhär. En av de första dagarna i lägenheten hörde jag ett välbekant ljud men fick fundera en stund innan jag kom på vad det var: Mattpiskning!

Längst bort på gården, bortom lekplats och grill och utemöbler finns en rejäl piskställning.

Vad mina mattor blev förvånade – något sådant var det länge sedan de upplevde.

Bortom piskställningen går en liten stig ner till Mälaren och det går utmärkt att gå ner dit i baddräkt och badrock. Fem minuter från lägenheten till ett dopp i sjön. Ja, kanske inte nu, men för fyra veckor sedan kunde jag hoppa i och det var fortfarande nästan 18 grader.

Publicerat i bostad, Livet, Slussen | 26 kommentarer

Slussenbygget fortskrider?

Slussenbygget pågår för fullt, men riktigt vad som händer eller om det verkligen går framåt undandrar sig min bedömning. Ibland undrar jag. Den där bron, till exempel, som enligt projektpresentationerna ska se ut så här och liknas vid Golden Gate. Hmmm…

”Den nya bron kommer byggas i ett enda stycke. Den kommer att levereras via vattnet och kommer att skjutas på plats år 2019”, kunde man läsa för några år sedan. Bygget sker i Kina där man är van vid stora dimensioner, men för något år sedan började det gå rykten om förseningar. Den bro som hade byggs var för kort? För smal? Fel dimension på någon ledd och bygget måste göras om. Sägs det. Hursomhelst kommer bron inte att vara på plats 2019 utan först i slutet på 2020. Vad hände?

Här har vi en megastor lyftkran, eller vad det nu kan heta, som ett jättemekano. Den har just parkerat vid mitt köksfönster och jag undrar vad den kommer att göra när den börjar jobba. Precis vid den röda pilen kan man se en kille som klättrat upp hela vägen och kollat (tror jag) att alla skruvar och muttrar sitter där de ska.

Jag är glad att han stannade till en stund och tittade ut över utsikten mot Östersjön. Där uppifrån kan han kanske se Åland!

Publicerat i Debatt, Efterlyst, otur, Slussen | Etiketter | 10 kommentarer

Oartificiell ointelligens eller mänsklig dumhet

Först fick jag ett meddelande att eftersom jag sagt upp ett telefonabonnemang som tillhört redaktörn när han levde, fanns det ett tillgodohavande som skulle kvittas mot sluträkningen. Det skulle gå ungefär jämnt upp, med några kronor tillgodo. Sedan kom ändå en räkning, men jag tänkte att det där behöver jag ju inte bry mig om. Efter ett tag kom en påminnelse, med extra påminnelseavgift och allt sånt.

Jag ringde upp telefonbolaget och frågade vad som hade hänt. Jo, det hade inte gått att kvitta tillgodohavandet mot räkningen så nu måste räkningen betalas. Systemet klarade inte kvittningen (artificiell ointelligens). Men tillgodohavandet då? Det hade skickats till ett konto som tillhört redaktörn, som jag inte utan vidare har tillgång till. Jag undrade förstås vad som händer om jag inte betalar räkningen. ”Då blir det inkasso.” Och om jag ändå inte betalar? ”Då blir det kronofogden och utmätning.” Utmätning av vad? ”Ja det får ju Kronofogden ta ställning till.” Men snälla människa, försökte jag en sista gång, den person som hade abonnemanget är död och äger alltså ingenting. ”Ja, men det påverkar ju inte något.”

Jag är osäker på om jag sa, eller bara tänkte, att det faktiskt påverkar en hel del. Men jag insåg att jag hade att göra med oartificiell ointelligens och avslutade samtalet. Sen skrev jag till Kronofogden och frågade vad det är som gäller. Hoppas på lite mer intelligens från det hållet. Klart jag kan betala räkningen. Och med viss administrativ möda kan jag nog till och med få den betalad från redaktörns konto. Men någon på telefonbolaget skulle behöva gå en charmkurs, tror jag.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 11 kommentarer

Fint!

Så här ser en riktig önskehelg ut för mig: Gärna lite extra lång, dvs helgdag på torsdagen, klämdag på fredagen och så lördag och söndag på det. Och gärna riktigt varmt och skönt, med försommargrönska och ljumma vindar. Regn på natten, men inte på dagen. Besök av barn och barnbarn. Nyservad, besiktigad och godkänd bil som äntligen fått på sommardäck och nypumpad cykel.

Och precis så har det varit! Vilken toppenhelg. Vintern är glömd och förlåten, den kunde väl inte bättre. Och nu är det riktigt långt till nästa vinter. Med denna fina långhelg känns det som om sommaren kan få bli lite hur den vill, för den här dosen sol och värme räcker långt. Men det får förstås gärna fortsätta på samma sätt hela sommaren.

När jag cyklade förbi den gamla bagarstugan i bruksparken häromdagen såg jag att det rykte ur skorstenen. Det är alltid ett gott tecken så jag cyklade dit och visst var det bak på gång.

Jag fick köpa både mjuka och hårda tunnbröd. De mjuka fungerar fint till fredags-tacos och de hårda är goda som chips.

När man passerar ån som rinner genom bruksområdet måste man förstås leka Puh-pinnar. Det är en lek som Nalle Puh var förtjust i, och det är vi också. Man kastar i varsin pinne på uppströms-sidan av en bro och så går man till andra sidan bron och ser vems pinne som kommer först.

De riktigt tävlingsinriktade nöjer sig förstås inte med det utan springer efter pinnarna så långt de kan (i det här fallet till fallet) för att se om ställningen kanske ändras.

Och gott om kirskål är det också; bra att ha ifall jag skulle få lust att göra en kirskålspesto. Och det som blir kvar kör jag bara över med gräsklipparen.

Efter några år blir den så uttröttad att den släpper fram gräs i stället. Men innan den blir för gammal och innan man mejar ner den med gräsklipparen kan man testa att äta den – förvånansvärt gott!

Om man har plats kan man gott ha en liten kirskålsodling på några kvadratmeter.

Publicerat i Livet, Trädgård | Etiketter , , , , | 7 kommentarer

Ännu grönare?

Ännu grönare?! Här har vi inte ett enda grönt strå i sikte, så det borde ju inte vara så svårt att få det grönare.

 

 

Publicerat i Att tolka, Debatt, färg | 8 kommentarer