Blått från Riddarhyttans röda jord

Färgtemat är förstås outtömligt. Skogsgurra skrev om Riddarhyttans röda jord i förra inlägget. Den jorden gjorde man järn av redan för mer än två tusen år sedan! Den äldsta blästerugnen som man hittat är från 700 f.kr.

Om man vill se hur man gjorde järn av jorden får man tåla sig lite till första söndagen i augusti då man varje år ordnar Röda Jordens dag i Riddarhyttan. Då rostar och glödgar man jorden så att det till sist blir en liten järnklump.

Men inte nog med det – i Riddarhyttan finns också kobolt! I september började borrningar nordost om Bäckegruvan för att undersöka kobolttillgången.

Ordet ”kobolt” kommer från tyskans Kobolde, som är namnet på en slags troll. De bodde lite varstans, även under jorden och kunde ställa till det i malmgruvorna.

Ibland fanns det inte malm där det borde finnas utan något som ansågs vara en värdelös materia i stället. Då räknade man ut att det måste vara kobolderna som varit i farten. Eftersom gruvbrytningen störde deras rofyllda underjordstillvaro saboterade kobolderna verksamheten genom att helt enkelt stjäla den dyrbara malmen och stoppade dit sin värdelösa koboldmineral i stället.

Föreställningarna om hur de egentligen såg ut går lite isär och på senare tid har de inom underhållningsindustrin utvecklats åt drakhållet.

Äldre avbildningar visar dem mer som släktingar både till till våra troll och våra äldre hustomtar. Bland bilder på kobolder dyker den här upp, ridande på en snigel. Det är en liten porslinsfigur, en decimeter hög, till salu för ungefär 900 dollar.

Kobolt som en gång sågs som en förbannelse för gruvnäringen, har nu blivit en tillgång och den koboltblå färgen är en av de mest användbara akvarellfärgerna. Den är den renaste blå som finns och lätt att blanda åt olika håll, både med rött till lila och med gult till grönt. Den bråkar inte med de andra färgerna och om man vill ha en lugn yta utan grynighet eller skarpa kanter, då är kobolt en pålitlig kompis.

Den här färgtonkretsen visar var den koboltblå färgen finns i förhållande till grundfärgerna rött och gult.

 

Publicerat i Att måla, färg, historia, Ord | Etiketter , , | 6 kommentarer

Ockra i Falun och Provence

Mer färg! Brorsan (aka Skogsgurra) blev så inspirerad av mitt förra inlägg att han letade upp denna skildring från en resa till Frankrike. Och nu får vi också veta varför ockra heter ockra.

I departementet Vaucluse är jorden på sina ställen intensivt gulröd. Vegetationen är klargrön och himmeln är klarblå. Där finns också fält med röd vallmo, intensivt violett lavendel, gula solrosor och silvergrå olivlundar. Personligen tror vi inte alls att det var ljuset som lockade van Gogh, Gaugin och Cézanne till Provence. Det var färgerna. Låga levnadskostnader och ett trivsamt klimat gjorde nog sitt till.

Men färgerna måste ha varit det viktigaste skälet. Inte för att någon av dem var fauvist, inte mer än någon annan på den tiden, men vår tro är att även fauvisterna inspirerats i Provence.

En solig dag på senhösten 2010 gav oss iväg för att se vad området kunde bjuda på. Vi åkte från Mollèges, som ligger i Lågalpernas skugga (Alpillerna, kanske det står på kartan) och styrde mot Cavallion och Apt.

Markens bördiga svärta där vin, vete och oliver trivs så förträffligt slog plötsligt om till rödbrunt och sedan till gulrött. Oliverna hängde fortfarande med, men nog verkade vinet trivas bättre i den här konstiga jorden.

Plötsligt insåg vi vad det var! Just den här färgen finns i backen strax utanför Riddarhyttan i Västmanland.

Platsen kallas mycket riktigt för Röda Jorden och är lätt att hitta, åk söderut på väg 68 från Riddarhyttan så finns en vägvisare till höger efter någon kilometer. Lika rött där som här – och i Riddarhyttan har man tillverkat järn genom att köra denna röda jord i primitiva blästerugnar. Kanske här i Vaucluse också?

Nej, någon järntillverkning kunde vi inte hitta spår av. Men vi hittade något annat, en färgfabrik där man tidigare tillverkat färgpigment från de olika varianter av röd jord som finns i området.

Äntligen fick vi klart för oss varför vissa gula och gulbruna pigment heter ’ockra’ – just den här jorden heter ’ochre’ på franska och när vi pratade med folket på fabriken så berättade dom att det egentligen var ett grekiskt ord som betyder ’blek’. ’Blek’ till skillnad från annan jord som ofta var mörkare i färgen.

I färgfabriken fanns en mycket vacker utställning med alla möjliga typer av färgpigment.

Mest ockra, men många andra naturligt förekommande pigment.

Om det var bra tänk bakom eller inte kan vi inte bedöma men att skydda hyllorna med galler i stället för med blänkande glas, som gör fotografering nästan omöjlig, tyckte vi var smart. Visst är de här burkarna läckra!

När vi vandrade vidare i anläggningen hittade vi en hylla med en gammal bekanting – Falu fuckin’ Rödfärg! Och när vi återigen ville veta vad sambandet med ockra var så fick vi veta att det egentligen var samma sak. Bara med den skillnaden att i Falu Rödfärg har man drivit bort kristallbundet vatten så att färgen blivit djupröd i stället för gulröd. Man lär sig när man reser!

’Elle se vend bien1!’ sade damen i butiken om rödfärgen. Det kändes väldigt bekant. Både K. och jag kände igen uttrycket. Det var inte förrän vi nästan var hemma i Granbergsdal som vi kom på det: Exakt samma sade damen i butiken i Louvren om kopior av dalmålningar som vi hittade där redan på sextiotalet. Heja Dalarna!

Man kunde köpa färg i alla kvantiteter och kvaliteter. Vi köpte en sats med sex burkar ockra. Från vit till marron/kastanj. Men, hallå! Vit ockra? Finns det? Nej, men gummi arabicum, som används som bindmedel när man gör i ordning sina färger är ett vitt pulver. Ockran som pigment och gummi arabicum som bindmedel. På köpet fick vi veta att gummi arabicum kommer från ett akaciaträd, som växer just på arabiska halvön och att det produceras ganska stora mängder. Merparten går till snask och heter då E414 – alla tillsatser i maten är alltså inte syntetiska.

Färgglädjen hade riktigt fått blomma ut i den här väl bibehållna byggnaden. Vad sägs om dörrarna?

Passa på att besöka Apt i Vaucluse om ni har vägarna förbi. Det är ett friskt bad för ögon och själ. Och om ni känner er riktigt äventyrliga så rekommenderas en tur genom de gruvgångar där ockran bröts. Där finns bergssalar som är upp till trettio meter till taket – ännu en likhet med Falun där det också finns imponerande håligheter.

Ställ in GPS på Apt eller Roussillon, förväxla inte med Languedoc-Roussillon. Det är visserligen också en trevlig region – mycket trevlig – utan ockra men med bra vin. Det vacklar tydligen lite vad gäller stavningen av ’vårt’ Roussillon, vi har också sett Rousillon. Men är inte krôpp te å räken ut va sôm ä rätt./GE

Publicerat i Att måla, Att resa, färg, historia, Ord | Etiketter , | 17 kommentarer

Från andra sidan havet

Här ser man lapis lazuli-stenen i en fin liten skål från 1500talet

Ultramarin har jag länge tänkt att det betyder intensivt marinblå, med ”ultra” som ett förstärkningsord, alltså som i ultrastark eller ultrasnabb. Men det är en annan slags ytterlighet det handlar om, insåg jag när jag häromåret lärde mig vad det heter på franska: bleu d’outre mer, det vill säga blått från andra sidan havet. Från början var det den dyrbara stenen Lapis Lazuli som man använde för att framställa den ultramarinblå färgen. Det fanns i Afganistan, som ju ligger bortom Medelhavet, från Frankrike sett.

På 1800-talet kom man på hur man gör samma blå, eller till och med starkare blå nyanser genom olika lerblandningar och bränningar.

Numera är det väl knappast någon som använder lapis lazuli-kross till att måla med. Utom jag, dårå … När jag letade efter jordfärgen sienna (den naturliga varianten, i stället för de syntetiskt framställda)  hittade jag Ottossons färg i Genarp, i Skåne.  Och har man sett – de hade även en lapis lazuli-färg!

Turligt nog hade jag en Skåneresa inplanerad och min Skånekompis tvekade inte att köra hela vägen från Hässleholm till Genarp, för att jag skulle få besöka färgfabriken.

En veritabel godisbutik. Och en kunnig och entusiastisk färgmakare i färgmakeriet. Kul med en svensk tillverkare av akvarellfärger!

Vi diskuterade om jag skulle köpa lite gummi arabicum och pigmentpulver och ge mig på att blanda till akvarellfärgerna själv, men hans skildring av processen fick mig att tveka. Det är inte lätt att få det rätt och det händer ofta att man missar temperaturen när man smälter gummit och då går det inte att rädda.

Så det fick bli färdiga akvarelltuber i stället. Intressanta bekantskaper!

Lapis lazuli-färgen är mer grå än blå, eftersom den är från den så kallade tredje tvätten. Första tvätten är blåast (och väldigt dyr!),  den sista är mer gråblå. Den är också mer genomskinlig än de första omgångarna och ger ett fint skimmer som är svårt att få fram på annat sätt.

Det är alltid lika spännande att utforska nytillskotten i färglådan. Här är några exempel. Den första är en irgazin-gul som som har en enorm spännvidd från kraftigt gröngul till ljusaste ljusa gult. På bilden ser den lite gråare ut än i verkligheten. Den är kul att blanda med andra färger eftersom den bidrar till intressanta granuleringar, eller krackeleringar. Tillsammans med den pariserblå vet man aldrig vad som kan hända! Eller med den gryniga utramarinblå, som i blandningarna under den gula.

De två översta blå till höger är Ottossons ultramarin och Winsor & Newtons. I mitten ser man den blågrå Lapis lazuli, bredvid sienna från Ottossons och W&N. De blå längst ner till höger är kobolt från Ottossons, respektive W&N, där Ottossons är en mycket färgstarkare och ”renare” blå.

OK, då är det bara att sätta igång och måla något också. Återkommer om det blir något resultat som jag vågar visa!

7 oktober. Sisådär, ett första försök med nya färgerna. Det tar ett tag att bekanta sig, men det ska nog gå.

Publicerat i Att måla, Att översätta, Att resa, Att tolka, färg | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Men IKEA då! Eller … ehum, aha!

Jag köpte en soffa på IKEA för ett tag sedan och fick den hemlevererad helt enligt plan. Packade upp, kollade innehållslistan och allt verkade vara med. Men när jag packade upp det lilla paketet med soffbenen var det nåt som inte stämde.

Jag kollade monteringsanvisningarna för att se om det eventuellt var så att ett av soffbenen faktiskt ska vara avvikande. Men det fanns inget som tyder på det. Det ska vara två hål i alla benen.

Ååååkej, då är det bara att ringa IKEAS kundservice, som jobbar på så fort dom kan och jag behåller min plats i kön.

När jag kom fram dividerade vi lite hit och dit och deras datasystem imponerar. Det tog ingen tid alls att hitta mitt kvitto och alla fakta kring köpet.

Jag skickade över en bild på de fyra benen och kundservicepersonen sa bekymrat att sådär ska det ju förstås inte vara.

– Vi skickar ett nytt ben!

Jaha, då slänger jag väl det här, tänkte jag och tog upp felaktiga benet. Eller kanske jag ska göra en ljusstake av det? Jag vände och vred lite på det och har man sett! Uppochnervänt (dvs egentligen rättvänt) såg det ut precis som de andra tre, med två hål på rätt ställen. Först kände jag mig lite dum i huvudet, men sen tänkte jag att IKEA ändå är lite medskyldiga. Både för att ha packat ett av benen åt fel håll, men framförallt för att inte kunna komma på den enkla lösningen i kundservice.

Jag satte ihop soffan, gjorde ett försök att ringa kundservice igen för att stoppa det femte benet, men kom inte fram. Så glömde jag det hela tills extrabenet dök upp nyligen. Dessvärre blir det ingen ljusstake av det, för jag glömde det på bussen.

Publicerat i Att tolka, bostad, otur | Etiketter , | 8 kommentarer

Trädkronor, taggbuskar, timjan och salvia

Att måla grönska är svårt. Mycket är inte grönt alls och det som är grönt fångar man inte så lätt. Många akvarellister saknar gröna färger i sina lådor, eftersom det oftast blir bäst att blanda till färgen: gult och svart, obränd sienna och kobolt, alla gula nyanser med alla blå.

Här har jag försökt måla trädkronor som bildar ett tak. Well, trädkronorna funkar kanske, men resten blev lite si och så. Nytt försök med lövmassor.

Nä, det blev ju lite galet. För mycket vatten, för mycket spret och hopflyt. Gula fläckar (Turners yellow) som inte passar in. Ser mer ut som blommor i ett buskage… OK, då vänder vi på den, lägger till lite öar och vips har har det blivit korsikansk buskvegetation i stället. Le Maquis, kallas den, eller maccian, den ogenomträngliga muren av taggiga buskar längs vägarna och vid foten av de korsikanska bergen. Den som också innehåller en massa doftande undervegetation, som timjan och salvia. Dofter som fick Napoleon att alltid längta hem till Korsika.

Här funkar spretet bättre än när det skulle föreställa lövmassorna i ett par ekkronor. Bäst att låta färgerna få som dom vill.

Uppdatering 20 september: Jag fick via mail en fin kommentar till detta.

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, Att resa, färg, Natur | Etiketter , , , , , | 12 kommentarer

Jaha … nähä … inga nya insikter. Det var ju dystert

Jag har någon slags statistik kopplad till den här bloggen. Där kan man (om man kommer ihåg hur man gör) gå in och kolla hur många som varit på besök.

Alltsomoftast designas den där statistiksidan om och jag hänger inte alltid med i svängarna.

Utöver besöksstatistiken kan det dyka upp mystiska knappar som jag inte förstår mig på, eller som uppenbart handlar om säljrelaterade frågor, vilket ju inte är aktuellt i mitt fall. Men en rubrik som verkar betyda ”intelligensanalys” måste jag såklart utforska och då hamnade jag på denna sida och undrar: Va? Vad är det frågan om??

Min blogg är kanske inte så djupsinnig, men detta tycker jag ändå är en direkt förolämpning.

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Ord, otur | Etiketter , | 12 kommentarer

Och bilen går bra?

Så här års återsamlas man för det mesta i sina basläger och habitat, efter sommarutflykter åt olika håll.  En vanlig fråga när man återses i början av september är: ”Och hur har sommaren varit?”

Ofta anpassar man ju svaret lite efter person och situation och i år har jag blivit bra på att välja svarstyp rätt omgående. När det är knappt om tid blir det: ”Lite blandat, Dalarna, Gotland och stan; barn, barnbarn och akvarell. Och du?”

Om det finns tid för följdfrågor och diskussion blir det: ”Ganska otursförföljd. Trasig fot, tillskrynklad bil, avbiten halv kindtand och – som final på sommaren – en vattenläcka i nya lägenheten.” (Ja, jag har flyttat igen, denna gång till Skarpnäck.) Så nu ska jag evakueras under den tid som det tar att riva kök och badrum, torka och återställa. Tre-fyra månader säger byggfirman.

Synd, för jag stortrivs i nya lyan. Gång och cykelavstånd till barn och barnbarn. Sju minuter med cykel till en finfin badplats. Nära till Nackareservatet, Orhem, Söderbysjön och andra trevliga platser. Två minuter till tunnelbanan. Trevlig gård. Alldeles lugnt och tyst om nätterna.

Så här såg det ut vid Lilla Flatenbadet häromkvällen.

Nu drar reparationerna i lägenheten i gång nästa vecka. Bilen är redan på sjukhus och blir klar nästa onsdag. Tanden är hoplappad. Foten är röntgad och en tå är bruten, men inga mellanfotsben. Det får bli lite sjukgymnastik och bra skor framöver.

Och ni då? Hur har sommaren varit?

Publicerat i bostad, Livet, otur | Etiketter , , , | 30 kommentarer

Vi vann!

När jag nu får vara med igen på Facebook, hittar jag en hel del intressant. Som den här bilden till exempel, som jag hittade i en sådan där ”Vi-som-kommer-från”-grupp. Horndal i detta fall. Så kul att se. Och en bild som denna engagerar gruppen och nu är alla identifierade utom möjligen en.

Själv står jag i bakre raden i mitten. Någon ishockey-karriär blev det dock inte; matchen var mer tänkt som en muntration och vi spelade mot ett herrlag med seniorer. Att flickor skulle spela på allvar fanns liksom inte som ett alternativ. Vi vann, vill jag minnas.

Publicerat i Foto, historia, Livet | Etiketter , , | 25 kommentarer

Utslängd – insläppt

Sedan ett tag har jag varit utslängd från Facebook. Det har fungerat ibland, men så fort jag gjort något (kommenterat, lajkat, försökt lägga in en bild osv) har den här irriterande rutan kommit upp.

Sedan har jag inte kommit vidare. För ett tag sedan kom jag på att det kan bero på att jag blockerar alla annonser.

Med Facebook-logik är det ju rimligt: ”Du kan använda Facebook gratis eftersom det finansieras med reklam. Om du inte vill se reklamen kan du inte använda oss.”

Så nu har jag låtit reklamen flöda ett tag och jag verkar vara tagen till nåder igen. Än så länge är det en teori, eftersom jag inte är så flitig på FB, men jag har i alla fall lyckats kommentera några gånger utan att bli stoppad.

Ibland kan ju reklamen dessutom ha lite underhållningsvärde. Den här knasiga översättningen av en annons från ett nederländskt flygbolag till exempel. Efter att ha jobbat några somrar som färdledare i outhärdliga uniformer trodde jag först att det stod: ”Det är vår blå uniform som gör att vi inte står ut.”

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Språkpolisen | Etiketter , , | 10 kommentarer

Tack, nu jag förstår!

Det har varit bokdagar i Säffle (en utvidgning av bokdagarna i Dalsland) och Sara Lövestam pratade om sina böcker, men mest om sitt älsklingsämne grammatik.

Hon är enastående bra på att få en att inse att fullständigt självklara saker kan vara väldigt konstiga om man som invandrare ska lära sig svenska. Ta vår ordföljd. Jag har aldrig någonsin tänkt på att vi har en underlig ordföljd, men det har vi.

Titta på de här enkla meningarna: ”Här sitter jag” och ”Nu äter jag”. Verbet på andra plats i meningen. Försök att översätta till engelska med samma ordföljd: ””Here sit I.” ”Now eat I.” Det går ju inte! För dem som lär sig svenska är det naturligare att säga ”Nu jag äter”, oavsett vilket språk de kommer från. Sara beskrev hur det krävs övning, övning och övning just på verbets placering i huvudsatser. Om man börjar med plats eller tid ska verbet alltid komma tvåa.

När hon gnuggat in detta hos sina elever med övning på övning utbrister de till sist lyckligt:”Tack Sara, nu jag förstår!” På Youtube finns ett klipp med hennes beskrivning av detta. Lyssna gärna på hela föreläsningen. Just ordföljden kommer ungefär 17 minuter in i filmen.

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att skriva, Böcker, Ord, Språk | Etiketter , | 17 kommentarer