Hedersuppdrag

Vi har fått ett hedersuppdrag, nämligen att ansvara för ett par barnbarn, en tioåring och en femåring, när föräldrarna och en åttaårig brorsa är på vift.

När vi vinkat av övriga familjen i Krylbo gällde det att hålla femåringen vaken i bilen tillbaka till baslägret, för annars kan det bli komplicerat med sovandet lite senare på kvällen. Tioåringen hittade på en lek som går ut på att man beskriver något och de andra gissar vad det är. Jag säger: ”En rund platt gul sak med röd kant och siffror på.” Både femåringen och tioåringen vet: ”Trafikskylt! Lätt!”

Tioåringen föreslår ”Sånt som man städar bort.” Femåringen ropar genast ”Leksaker!” Det var ju inte riktigt vad tioåringen tänkte på, men vi bestämmer oss för att svaret var så bra att det blir rätt.

DSCN1263Och så diskuterar vi vad vi ska se som lördagsfilm. Jag har äntligen hittat den älskade filmen om en flicka och hennes (låne)häst, Winkys hemlighet. Den har varit försvunnen i ett par år, men är nu äntligen återfunnen. Trodde jag. Men när jag stolt skulle visa upp den för en stund sedan, var det inte alls den DVD som jag trodde att jag lagt ner i väskan utan denna.

Det är en instruktionsfilm om hur man ska slipa knivar med en motordriven slip, med vattentråg och allt. En utmärkt film, men kanske riktigt vad en tioårig hästtjej längtar efter. Femåringen däremot tycker att det ska bli spännande att få se den. Nu hoppas jag verkligen att jag kan leta upp hästfilmen också, så kan vi köra en minifilmfestival här i kväll. Knivslipningsfilmen som förfilm och sedan Winkys hemlighet.

Publicerat i film | 12 kommentarer

Men oj, titta här…

Här ligger ju en alldeles försummad blogg och undrar vad som händer. Eller varför det inte händer något, här på bloggen.

– Allt väl? undrar bloggen omtänksamt. Det var ju ett tag sedan…

Jodå, allt väl. Faktum är att det hänt alldeles för mycket för att jag ska hinna med riktigt att sitta ned vid datorn. IRL, ni vet. Jag upptäcker till exempel sent omsider att jag borde hakat på en utmaning om tre blommor om dagen i tre dagar som jag utmanats till av Pettas-Karin. Jamen kära nån, blommor har jag ju gott om, och blombilder också. Så nu får jag försöka ta igen med en blombildbomb…

Och då blir jag brutalt påmind om varför det inte har hänt så värst mycket här på bloggen på sistone. DET GÅR INTE ATT LADDA UPP BILDER! Dumma WordPress! Dumma alla som uppmanar en att uppdatera ditten och datten, utan att tänka på att olika delar av systemet måste kunna lira tillsammans. Dumma nya operativsystem som stjäl utrymme utan att leverera något användbart. Dumma, dumma Apple, Yosemite, iPhoto (som inte finns mer) och programmet ”Bilder”, som inte alls har överfört något från mitt iPhoto-arkiv. Var är mina blombilder? DUMMA ALLIHOP!paradisbusken

Version 2OK. Några bilder lyckades jag lirka in. Varför de flesta underkänns av systemet (”ett problem har uppstått med bildöverföringen”) medan andra bilder godkänns förstår jag inte. Men här är i alla fall ett par bilder som passerat censuren.

Överst ser ni paradisbusken, som tagit sig efter några hårda vintrar. Passar ju bra, för så här i skarven mellan juni och juli är det faktiskt lite paradisiskt här. Man spelar fotboll i valfri outfit, man tar ett roddtur eller ett dopp. DSCN1213

Men jag vill väldigt gärna kunna blogga på som jag brukar, utan att få smäll på fingrarna varje gång jag försöker lägga upp en bild. Någon annan som har liknande problem?

Publicerat i Att skriva | Etiketter , , | 8 kommentarer

Tradition och förnyelse

Solen sken, majstången ramlade inte omkull, folkdansarna dansade, hembakta bullar och saft till alla barn och ett trevligt mingel med gamla bekanta som passar på att ses vid majstångsresningen här i Horndal.

Version 2Men ankracet missade jag när jag sprang upp till huset med ett av barnbarnen. Till tröst fick vi se ett alldeles eget ankrace: en myskanka med sina fem ungar sprang snabbt över vägen och ner i ankrace-ån. ”Vi ska också vara med!” såg de ut att tänka. Men jag var för långsam med kameran.

Här någonstans gömmer de sig i den å som en gång var viktig för smedjan vid bruket.

Nytt för i år var att saxarna som man reser stången med inte bestod av gamla hässjestänger utan var gjorda av metall, av en lokal firma. Det gick ju bra det med, men de blänkte lite ovant i solen (jo, solen sken faktiskt här!). Och eftersom de är mycket glattare än saxar av trä hade man infört ytterligare en innovation: blå diskhandskar på majstångsresarna. Om hundra år kommer man nog att anse att det är en viktig detalj i den lokala folkdräkten, i klass med härskle och hätta. majstång 2015

Det tar ju en stund att få upp majstången, för det ska det göra. Några ungdomar i gruppen bredvid mig tyckte att det var dåligt planerat det hela. ”Det där borde man väl fixa innan, så att vi slipper stå här och vänta!”

Vi äldre smålog åt detta ungdomliga oförstånd, men det finns faktiskt byar som resonerar precis så: stången ska vara rest tidigt på morgonen. I alla fall om man får tro Kersti Björklöf som skrivit om Leksandsbygden.

Nästan varje by i Leksand hade sin speciella tradition som följdes när stången restes. En uppteckning berättar om hur det gick till i byn Kilen. Sedan kreaturen utfodrats och andra sysslor utförts, samlades man för att smycka och resa stången. Den var huggen av gran och var 20-25 meter hög. Den skulle resas vid soluppgången och stå klar långt innan folk från andra byar kom förbi på väg till kyrkan i Noret.

Det var Skogsgurra som tipsade om detta, när jag skrev om majstångsresandet för ett par år sedan. I kommentarerna till det inlägget finns en hel del majstångskunskap samlad: ska det vara gran eller björk, till exempel.

Publicerat i historia | Etiketter | 12 kommentarer

Minnesvärda midsomrar

Det gäller att skaffa sig referenspunkter i tillvaron. En sådan är midsommaraftnarna. Ett år på 90-talet fick vi för oss att man måste sitta ute på midsommarafton och man måste grilla. Det var den kallaste, regnigaste och blåsigaste midsommarafton i mannaminne och mycket värre än i år.

Vi genomförde det. Vi hade till och med riktigt trevligt. Vi vet att det går. Vi pratar ofta om den midsommaren som en av de mest minnesvärda. Vi får se om 2015 kan hävda sig i den konkurrensen!

Trevlig midsommar allesammans! Och tänk på att grodor är känsliga djur!små grodorna

 

Publicerat i Livet | 16 kommentarer

Helge And? Hälge? Kalle Anka?

Knappt hann jag hem från fina dagar i Skåne förrän det var dags att dra vidare till Gotland. Det var sommarvarmt och fint på Gotland under nationaldagshelgen, vilket det nog inte var överallt i landet. Tydligen är det denna helg man åker på skolresa också och då väljer många skolklasser att åka till Gotland.

DSCN0830Jag träffade en grupp som skulle söka upp ett antal platser som fanns på en karta och så skulle de skriva vad som fanns där. Vi stötte ihop framför den här byggnaden, Helge Andshuset och diskussionen blev livlig om vem Helge And kunde vara. Någon menade att älgen Hälge nog hade något med saken att göra. Det förslaget röstades ner. ”Då kunde det lika gärna vara Kalle Anka, för han heter Anders And på norska!”

Jag tyckte jag kunde tipsa dem om den heliga ande och det var de tacksamma för.

DSCN0818Rosorna avvaktade fortfarande, men syrenerna och kaprifolen tokblommade. Det blåste friskt så det var svårt att fotografera dem och längs vägarna stod brevlådorna och gapade med uppblåsta lock.

Och så såg jag massor av en syrensort som jag inte sett tidigare, Lite annan färg än bondsyrenen, mindre blad och större klasar som är liksom tredubbla. Fin! Undrar vad det kan vara för sort?

Skåne är fantastiskt. Gotland är också fantastiskt. Liksom Stockholm och Dalarna. Jag börjar tro att Sverige är fantastiskt.

Publicerat i Att resa | Etiketter , , | 19 kommentarer

Välkommen till Sverige…I skuggan av kriget

Nu blir det mera Skåne. Visserligen har jag hunnit till Stockholm, Dalarna, Gotland, Stockholm och tillbaka till Dalarna sedan jag var i Skåne, men jag vill gärna berätta om utställningen på Malmö museum också.

DSCN0767Utställningen Välkommen till Sverige öppnades på Malmö museum 70 år efter att andra världskriget slutade i maj i år.

Utställningen handlar om när museet förvandlades till flyktingförläggning för de koncentrationslägerfångar som räddades med de vita bussarna. Den bygger på de fotografier som togs av Kaj  K W Gullers, när flyktingarna anlände till Malmö.

På museigården står en av de vita bussarna. Prydlig, färgglad och inbjudande… Men hur skulle man som koncentrationslägerfånge kunna lita på någon? Var skulle denna transport sluta? Trots att den ser så snäll och trevlig ut, kan man nästan känna ångesten i luften kring bussen.

Jag vet inte om arrangörerna har gjort det medvetet – jo, det måste vara avsiktligt! – alla dessa dubbelexponeringar i utställningen. När man kommer uppför den stora trappan i entréhallen och vänder sig om ser man hur folk kommer uppför samma trappa för 70 år sedan på ett stort fotografi av Gullers. DSCN0769

En delutställning består av intervjuer med några av dem som finns på Gullers bilder, där de med hjälp av bilderna minns och berättar om hur det var och blev. Femton kortfilmer, alla lika gripande.

Och så en videofilm om flyktingsmuggling idag, med intervjuer med flyktingar som väntar på att kunna ta sig vidare på osäkra och farliga vägar till ett bättre liv.

På bänken framför videon sitter två invandrarkillar helt uppslukade av berättelsen. Den dubbelexponeringen känns verkligen in i hjärtat, den om flyktingarna då och nu. Fin utställning som pågår året ut.

DSCN0773Malmö Konstmuseum visar olika konstnärers tolkning av samma tid i utställningen I skuggan av kriget.

Här är Torgny Segerstedt på en målning av Lotte Laserstein, som kom till Sverige 1937, efter att ha fått allt svårare att som judinna kunna verka som konstnär i Tyskland.

 

I skuggan av kriget pågår till den 6 september.

Publicerat i Att resa, Foto, historia | 11 kommentarer

Vad gör en slottsfru?

En mycket trevlig bieffekt av bloggandet är ju att man hittar personer som är intresserade av ungefär saker som en själv. Och som tar med en på sånt som man inte skulle ha upptäckt själv. Så jag drog iväg till Skåne för ett besök hos katten Olga och Olgakattmatten.

DSCN0759

Det är svårt att fotografera sådana där stora byggnader. Om man söker på Skarhult finns det fina bilder på nätet. Ingen slottsfru på terrassen, men väl Olgakattmatten.

På en och en halv intensiv dag i Skåne hann vi med ofattbart mycket. Till exempel ett besök på slottet Skarhult där den nuvarande slottsfrun skapat en historisk utställning.

När hon blev slottsfru 2003 tänkte Alexandra von Schwerin: ”Herregud vad ska jag göra nu? Vad gör en slottsfru – putsar silver och ordnar vackra blomsteruppsättningar?”

Tidigare hade hon bland annat jobbat som journalist på SVT. Därför föll det sig naturligt att undersöka vad de tidigare slottsfruarna hade haft för sig. Det ledde till ett historieprojekt som blev en bok och en intressant utställning på slottet om kvinnornas roll under fem hundra år. Och eftersom det var – och är – ett stort och mäktigt gods handlar det också om Danmarks och Sveriges historia. Här är hon, i röd kavaj till höger i mittenraden, tillsammans med några andra slottsfruar på Skarhult.DSCN0762

Det visade sig rätt snart att slottsfruarna ägnade sig åt helt andra saker än blomsterarrangemang. De var i stor utsträckning ansvariga för godset medan deras karlar var på annat håll, på olika uppdrag och ofta ute i krig. Kvinnorna  stod ofta för finansieringen av viktiga investeringar, eller helt enkelt för inköp av egendomen.

Den-dolda-kvinnomakten-bokomslag-02Men ingenstans finns de i ägarlängderna. Det har den nuvarande slottsfrun sett till att lyfta fram i historieprojektet Den dolda kvinnomakten. Fem hundra år på Skarhults slott.

Slottsarkivet har genomsökts på jakt efter kvinnorna. Historiker från universiteten i Lund, Stockholm och Umeå har satt in de enskilda personerna i sitt historiska sammanhang.

I ett fortsättningsprojekt har de också undersökt barnens situation under fem hundra år.

DDK15_Affisch_A2_2014-11-26_mini-1Det är ett väldigt bra sätt att väcka intresset för historia. Man vill gärna veta mer om dessa människor som man möter i deras hemmiljö.

Här bodde de, kämpade på med sina liv, hade säkert rätt kul ibland i det fina renässansslottet, men om man till exempel försöker föreställa sig livet på slottet under 1600-talet var det nog mest krigen som dominerade. Karlarna och pojkarna krigade och kvinnorna skötte familjeföretaget.

Någon kanske invänder att det är ett problem att projektet enbart fokuserar på den översta överklassen, på de mäktiga och stormrika, men jag ser det lite tvärtom: Inte ens bland de mäktigaste och mest inflytelserika får kvinnorna den plats de förtjänar i historien. Ett projekt som detta kan bana väg för liknande studier på annat håll.

Det är en vacker utställning och kvinnor som man möter mitt i livet känns så levande. Utställningen håller på fram till den 20 september och Skarhult ligger mellan Eslöv och Lund. Här kan man läsa mer.

olgakattmatte

Och här ser vi resultatet av att en annan slottsfru började fundera på vad en slottsfru gör, nämligen Marika Wachtmeister på Wanås slott (slottet som egentligen är en borg). Hon drog igång ett konstprojekt i den stora parken. Spännande installationer ger den rätt otuktade parken nya dimensioner. Nej det är inte slottsfrun själv på bilden, men väl min entusiastiska och kunniga privatguide. DSCN0692

Årets nytillskott på Wanås är bidrag från Sydafrikanska konstnärer. Här är Mary Sibandes skulptur. Hon har tidigare gjort en serie skulpturer som föreställer det fiktiva hembiträdet Sophie, som förvandlas till superkvinna. Hon återfinns till exempel som dirigent, som drottning och som ryttarstaty. Men i Wanåsaparken springer hon för livet, jagad av polishundar och gamar. Alltid i den opraktiska hembiträdesutstyrseln. (Min något ovidkommande association går till ett jobb i min ungdom, som au pair, då jag förväntades bära ett fånigt litet spetsförkläde och en konstig lite spetsgrunka i håret. Jag kunde vägra. Det kunde nog inte Sophie.) Den lila färgen symboliserar makt, men är också ett minne av en demonstration i Kapstaden 1989, då polisen märkte demonstranterna genom att spraya lila färg på dem.

Oj det här blev långt – och ändå har jag inte hunnit berätta mer än en bråkdel. Om ni har möjlighet: åk till Skåne och kolla vad slottsfruarna åstadkommit!

Publicerat i Att resa, Att tolka, Böcker, konst | Etiketter , , , , | 26 kommentarer

Sommarläsning

Något nytt, något gammalt, något blått… eller hur det nu var. Jag kom att tänka på ramsan när jag plockade ihop lästips till lördagstemat.sommarläsningstrave

Tove Janssons Sommarboken hör till och jag tror att jag har tipsat varje år om Sophia och Farmorn och deras skärgårdssommar.

smmarläsning sommarbokenJag brukar läsa ett par kapitel varje sommar och hittar alltid något nytt. Förr brukade jag ge den till väninnor med olyckliga kärlekar och uppmana dem att läsa kapitlet om Katten. ”Det är underligt med kärlek” sa Sophia om sin katt ”ju mer man älskar den andre ju mindre tycker den andra om en”. ”Det är alldeles riktigt” anmärkte farmorn ”och vad gör man då?” ”Man fortsätter att älska” svarade Sophia hotfullt ”man älskar värre och värre”. Hennes farmor suckade och sa ingenting.

Nu fastnar jag för andra berättelser. Som när farmorn berättar för Sophia om en seglats och Sophia (som är inne i en period då alla adjektiv inleds med as-, askallt, astråkigt…) undrar vem det var som styrde. ”Din farfar, naturligtvis, ”alltså han som jag var gift med.” ”Är du gift” utropade Sophia i yttersta förvåning. ”Asdumt” mumlade farmorn.

sommarläsing brygganEn annan obligatorisk sommarbok är Bryggan, av Anita Sjöberg. Här kan man läsa om hur det är när barnen flyttar hemifrån (”Tack för den här tiden” sade jag avsiktligt patetiskt för att ta udden av dramat. ”Larva dig inte” sa min f.d. sambo), om vad experter säger om mulltoaletter som inte levererar några skovlar mull, utan en motbjudande stinkande sörja (”Ni kissar väl inte där?” Sjöberg medger att det är ett av användningsområdena), om en hundraårig morfar som köper ny köksspis med tolv års garanti, om vad som får män att dras till vissa kvinnor och om villkoren för elabonnenter (mycket tuffa, kan jag berätta). Oumbärlig sommarläsning, med andra ord.

sanning m modifikationVidare hade jag tänkt tipsa om en mycket inspirerande och trösterik trädgårdsbok, men den har syrran redan skrivit om här.

Slutligen en bra deckare som är så finurlig att jag inte kan skriva särskilt mycket om den utan att avslöja för mycket, Sanning med modifikation av Sara Lövestam. Hennes huvudperson, Kouplan, papperslös flykting från Iran, är definitivt annorlunda än de deckare vi har vant oss vid. Mycket läs- och tänkvärd!

Detta är sista lördagstemat för denna termin. Tack alla lördagsbloggare för intressanta inlägg på era bloggar och trevliga diskussioner i kommentarsbåset. Höstterminen börjar första lördagen i september. Vi ses då – eller förresten, vi ses nog under sommaren också, för bloggandet fortsätter ju, om än i temalösa, oordnade sommarformer!

Här finns övriga lördagstemabloggares lästips för sommaren:

Anna, BildbloggenGnuttan  Helena,  Karin på Pettas,  Livsrummet,  Lisa Malin,musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten,  Skrivarstugan, SpanarenStenstugu,  Tove  och  Ulla

Publicerat i Att läsa, Att odla, Böcker, Efterlyst, Lördagstema | Etiketter , , , | 50 kommentarer

Kung liljekonvalj…

radstugugatan-webbVi for till Nora, redaktörn och jag, precis som de tre små gummorna. Nora, med sin fina bevarade träbebyggelse är en lyckligt lottad stad, tillsammans med Eksjö och Hjo, som slapp en brutal stadsomvandling när det begav sig. De är de tre städer i Sverige som får kalla sig Trästäder.

Men ärendet var inte att gå till marknaden i Nora (finns den fortfarande?) utan att gratta brorsans fru och brorsan som fyller väldigt jämt, med en veckas mellanrum. De förekommer här på bloggen ibland i kommentarsbåset med sina alias: Hyttis och Skogsgurra. Firandet ägde rum hos deras dotter med familj, nära Nora och både naturen på resan dit och platsen vi kom till var så vackra att man tappar andan. Version 2

Så fint! Inte ens min nya fina kamera kan riktigt göra motiven rättvisa.

Eftersom jag fortfarande håller på att lära mig kameran är bilderna från begivenheten lite speciella. Jag har bland annat lyckats ta en serie bilder när brorsan tar för sig av maten. Ideligen!

Det ser verkligen glupskt ut, men så insåg jag att jag råkat ställa in kameran så att den tog sekvenser med flera bilder i sekunden. Tjugo bilder på brorsan som tar för sig! Och gott var det ju!

Vid Norasjöns norrände rinner Bornån ut i sjön, lugnt och stilla. Vid stränderna, precis vid utloppet finns ett naturskyddsområde med bävrar och annat som håller på med sitt. Och granne till naturskyddsområdet är Skogsgurras dotter med familj. Precis vid sjöändan, som bildar en fin liten vik med sandstrand, har de hittat ett drömhus.

Vi fick en tur på Bornån och det var ungefär som jag föreställer mig Kongofloden eller  Amazonas djungler. Bävrarna hade jobbat bra och det låg kullvälta stammar lite varstans. IMG_1111

 

liljekonvalj (1)

Och så tänkte jag att i den här miljön, i den idylliska trästaden Nora, men sina fina gamla träkvarter, med kyrkan mitt i byn och i den här John Bauerinspirerade miljön vid sjön och all denna vackra natur, här borde man ju naturligtvis placera en spännande intrig till en deckare.

Så originell är jag. Naturligtvis har någon annan redan tänkt tanken. Nora är ju deckarförfattaren Maria Langs Skoga.  Och den där dungen där Kung Liljekonvalj regerar är naturskyddsområdet precis vid Bornåns mynning…

Men på pingstafton kändes det bara idylliskt, där på stranden invid Kung Liljekonvaljs dunge.

IMG_1057

Ibland är en idyll faktiskt en idyll!

 

Publicerat i Att resa, Foto, Livet | Etiketter , , , | 41 kommentarer

Men vad är nu detta?

träbitMan kommer hem från en utflykt och hittar en liten träbit på trappen. Hmmm… varför ligger den där, tänker man lite förstrött och fortsätter in i huset.

Så kommer man på att man har ett ärende till boden och går runt knuten. Där har kapellet till åkgräsklipparen blåst av till hälften. Mycket märkligt! Denna vackra pingsthelg har det ju nästan inte blåst alls. Och dessutom finns det fiffiga förankringskrokar för kapellet som vinden knappast klarar av att lirka loss. Hmmm…

stickaOch när jag ska öppna boddörren ser jag en liten sticka som ligger precis mellan dörren och dörrfodret. Men? Den har jag då verkligen inte lagt dit och vad gör den där? Så gör man om man vill kolla om någon annan tar sig in på ställen där man inte vill att de ska ta sig in. Men vi har verkligen inte oroat oss för att någon skulle ta sig in i vår skruttbod. Finns inte mycket av värde där, men alldeles för mycket bråte, så varsågoda!

Kan det vara någon som vill kolla om vi har koll, tänker min inre Kalle Blomqvist. Om träbiten på trappen, ligger kvar, om gräsklipparens kapell inte återställs och om stickan på boddörren ligger kvar,  ja då är det nog ingen risk att försöka sig på ett litet inbrott. Men å andra sidan, när vi är här står ju bilen på gården och det råder väl ingen tvekan om att vi är här. Kan det vara något annat teckenspråk? Eller helt enkelt bara något slags bus?

Jag gick i alla fall en vända till grannhuset för att kolla och har man sett! På trappen låg en cykelpump som inte fanns där i går och på trappen till altanen på baksidan av huset låg en kvast, som stått mot väggen hela vintern. Något mystiskt är det. Men vad?

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 26 kommentarer