Dränk inte blåmesen!

Jag känner rätt många som lyssnar på P1 och vi pratar ofta om det där med bakgrundsmusik i pratprogrammen. Så här kan det låta när vi diskuterar frågan:

Jag tror att blåmesarna misstycker ackompanjemanget. Det är därför se de mycket ogillande ut på mina porträttförsök.

”Det är som om producenten inte riktigt litar på att programmet duger.”
”Det är stor skillnad på vilka program som man anser står på egna ben och vilka man tror att man måste dränka i håglöst pianoklink.”
”Programmet Naturmorgon slipper kletig musik, det programmet har tydligen en tillräckligt stark ställning.”

”Men Bannerheds bevingade vänner slipper inte undan musiksabotage! Vem kom på den rubbade idén att lägga på irriterande gitarrplonk i ett program som skildrar blåmes-kvitter. Är inte det kriminellt?”

”Filosofiska rummets diskussioner och OBS, kulturkvarten brukar väl inte ha musik? Och inte radiopsykologen.”
”Men många andra diskussioner och intervjuer med mindre kända personer har det.”
”Ja, ju mer elände desto mer musik, verkar det som.”
”Hur de än väljer musik blir det ju fel. Bakgrundsmusik som låter som en berusad barpianist stör otroligt mycket! Utslätad hissmusik stör för att den är så utslätad, men med riktigt bra musik är det pratet som stör om man i stället vill lyssna på musiken.”

”Undrar om det är någon skillnad på egenproducerade och inköpta program?”

”Undrar hur upphandlingsprocessen ser ut? Finns det riktlinjer om att det gärna ska vara lite musik också? Eller är det något som produktionsbolagen slänger in för att det ger extra ersättning?”

Till sist kom vi på att det bästa är att skriva till Sveriges Radio. Så det har jag gjort idag och bland annat frågat varför de dränker blåmeskvitter med dålig musik.

PS. Men har hon inte skrivit om detta förut, tänker kanske någon minnesgod läsare. Jo, på sätt och vis, men då skrev jag om idiotiska ljudeffekter  till olika radioprogram. Alltså sådana som ska hjälpa lyssnaren förstå vad det handlar om, men som bara förvirrar.

Publicerat i Debatt, fåglar, Livet | Etiketter , | 8 kommentarer

Kommunikation…

Jag är inget bra på att berätta för sjukvården hur jag mår. Plötsligt fick jag jätteont i halsen, riktigt otäckt jätteont så att det var svårt att andas när jag låg ner. Tänkte att det går väl över på ett par dagar och det är ändå ingen läkare som bryr sig om en om man inte varit sjuk minst en vecka. Dag tio ringde jag sjukvårdsupplysningen, men konversation som utspann sig var nog inte till min fördel (till mitt försvar kan jag säga att jag hade svårt att artikulera med det där halsontet från helvetet):

”Har du haft feber”, undrade sjukvårdsupplysningen och det har jag ju, ovisst hur mycket eftersom jag inte kunde hitta någon termometer.
”Uhum” svarade jag därför lite undvikande.
När jag pressades på exakt hur mycket frestades jag att säga ”30-40 grader”, men sa som det var, att det kändes som någonstans kring 39,5.
”Kändes!?” sa den skandaliserade sjukvårdsupplysningen. ”Hade du feber eller inte?”
”Jo jag tror det”
”Tror…”

Sen fortsatte det med diverse andra frågor och till sist konstaterade sjukvårdsupplysningen att det inte var någon fara med mig. ”Enligt vårt läkarstöd ska du ha ont i halsen minst två veckor innan det kan bli aktuellt med några åtgärder.” Tydligen fyller de i vad man säger (eller det de tror att man säger) i ett digitalt formulär och ut ploppar ordinationen: Pat. kan ha ont två veckor.

Nu har det dock tillstött lite mer (onda bihålor, rosslande lungor, mm) så i morgon bitti ska jag sätta mig på trappen till läkarmottagningen, innan de öppnar, med en lapp i handen. En översiktlig beskrivning av mitt tillstånd. Jag ska också föra in febersiffror, så realistiskt jag kan, eftersom jag nu har försett mig med en febertermometer. Den visar till min överraskning 38,2 idag på morgonen efter en Ipren i gryningen och en Treo till frukost. Jag hade nog gissat på feberfri.

Publicerat i Att tolka, Livet, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 16 kommentarer

På grund av sambo…

Det händer att jag snubblar in på Blocket, när det är något som ska kompletteras. Sen snubblar jag ut igen, för det är så överväldigande med allt som finns där. Men i förbifarten händer det att en annons fångar mitt intresse ändå.

Som den här om två soffor som som är till salu. Det fanns bild på sofforna. Riktigt snygga. (Ingen bild på sambon.)

Jag blir så nyfiken, men jag har INTE mejlat och frågat hur det hänger ihop.  I stället låter jag fantasin löpa fritt och hitta på sina egna förklaringar. Det går ju bara inte att låta bli!

PS. Jo, soffor är ju ett återkommande ämne i släkten, men just nu finns ingen anledning till oro. Befintliga soffor får stå där dom står.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 7 kommentarer

I skogens vackra pelarsal

I skogens vackra pelarsal
Är doften frisk, är luften sval

Det forskas mycket nu om skogens hälsoeffekter på oss människor. Resultaten presenteras i artiklar med rubriker om sensationella forskningsfynd. Lägre blodtryck, bättre immunförsvar, mindre stress och mycket annat. Jag tror gärna på alla sådana forskningsresultat för det KÄNNS ju. Man mår bra av skogen.

En av många sådana där skogsforskningsmätningar handlade om vilken slags skog som är bäst, ur hälsosynpunkt. Det visade sig vara gles skog. Människan vill trots allt ha lite koll, även i skogen. En alltför tät och ogenomtränglig skog ökar stressen.

Såhär ser min idealskog ut. Min favoritskog stämmer inte riktigt med forskningens nuvarande ståndpunkt, som i stället förordar gles lövskog. Men jag fortsätter mina barrskogspromenader i lugn och ro till forskningen kommit ikapp. Visst måste barrskogsluften vara hälsosammast!

Sist jag gick på den här stigen kom jag att tänka på den där sången som vi sjöng för länge sedan i skolan, som ligger i sluttningen nedanför den här rullstensåsen, den om skogens vackra pelarsal. När letar upp fortsättningen på texten backar jag igen. Det räcker med de två första raderna, de är finast.

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur | 6 kommentarer

Om det är gratis…

Mitt förhållande till Facebook är komplicerat. En blandning av dåligt samvete för att jag är så Facebook-lat (jag känner mig lite som en fripassagerare), av fascination inför mer bisarra företeelser som jag aldrig hade stiftat bekantskap med annars och uppskattning av alla intressanta artiklar som jag hade missat om inte vänner hade delat dem på FB. Det är inget stort problem i mitt liv eftersom jag är sällanbesökare, men emellanåt snuddar jag vid tanken att jag borde bidra med något.

Men då och då får jag meddelanden som ser ut ungefär så här: ”Din vän Si och Så, som länge varit inaktiv, har nu skrivit ett inlägg.” Jag vet precis hur FB skulle reagera om jag skulle skriva något: ”Nu har den där EXTREMT lata personen, som bara brukar åka snålskjuts, äntligen fått ur sig ett inlägg!”

Vilket i sin tur får mig att tänka på en episod från min farmors ungdom. De satt samlade i köket några stycken och pratade om ditt och datt, när en fåordig kvinna dristade sig till att säga något. Alla tystnade, tills någon utbrast: ”Hör på ho då – nu prater ho å!” Den kvinnan blev nog ännu mera tystlåten efter det…

Hursomhelst verkar problemet vara löst nu. Facebook har slängt ut mig. När jag fick en stund över i morse och skulle gå in på FB och kolla om det hänt något, möttes jag av instruktioner om hur jag skulle göra för att komma igång med Facebook.

Jag som aldrig ens loggat ut, eftersom jag inte kan komma ihåg några lösenord!

Well, Facebook, om det är så ni vill ha det, så får det väl bli så. Jag struntar i att komma igång igen med er eller att gå vidare med att lägga till vänner eller andra påhitt. Och jag drar mig till minnes vad min kloka IT-guru brukar säga:

”Se upp med sånt som är gratis. Då är du inte kunden utan produkten som ska säljas.”

 

 

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 8 kommentarer

I takt med tiden?

Jag lyssnar ofta på Spanarna i Sveriges radios program 1, ett roligt program som fångar upp trender och tendenser och försöker förutspå hur det ska gå. Ibland helt galna exempel, ibland ganska vardagliga och näraliggande.

I fredags oroade sig en av spanarna över alla vardagsföreteelser som försvunnit, till exempel transistorradion, armbandsuret och piskställningen.

Där satt jag och lyssnade på programmet i min gamla välfungerande transistorradio som alltid hänger med, jag kollade tiden på mitt armbandsur, som jag inte klarar mig utan och på gården utanför står en rejäl piskställning.

Jag tror att spanaren menade att detta är företeelser som bör bevaras och vårdas, men jag är inte helt säker. Frågan är alltså: Är jag helt i takt med tiden, eller ligger jag kanske till och med lite i framkant?

Och apropå det där med tid har jag helt och hållet tänkt om när det gäller sommar- och vintertid!

Jag har länge hävdat att vi borde sluta med det där irriterande bytandet hit och dit. Jag har till och med skrivit till EU och bett om deras tre bästa skäl till att hålla på och ställa om klockan sådär. (Det var innan man tog det kloka beslutet avskaffa systemet med tidsbyten.) Svaret blev ett icke-svar som förklarade solens gång för mig, möjligen genererat av artificiell ointelligens.

Men i alla fall: nu har man släppt denna tanke och vi slipper byta mellan sommar- och vintertid och då uppstår frågan vilkendera vi ska välja. SOMMARTID, såklart, har jag sagt i många år. Men så påpekade någon klok person att frågan inte handlar om ifall vi ska ha sommar eller vintertid (eller normaltid, som det egentligen heter). Det handlar om vilken tids-zon vi vill tillhöra. Vill tillhöra samma tids-zon som Finland, eller vill vi hålla oss till vår gamla vanliga zon, (Greenwich minus en timme – NEJ för sjutton, Greenwich + en timme rättar mig kommentatören LL99) som innebär att solen står som högst på himlen när klockan är tolv på dagen.

Det verkar vara det förnuftigaste, tycker jag, och då slipper man ju ställa om alla landets solur också. Normaltid, alltså.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Okategoriserade | Etiketter | 10 kommentarer

Jag tänker ibland på Sultanen av Oman

Oman är ett land på Arabiska halvöns sydosthörn, granne med Jemen, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Jag har skrivit om Oman tidigare, i ett inlägg 2012 om hur okänt det landet är och föga omdiskuterat. Är det den relativa hälsan som tiger still eller är det ett tecken på något annat, undrar man ju.

Hursomhelst är mitt skäl att tänka på sultanen av Oman högst personligt. Min bil har varit mycket otvättad en längre tid (med längre menas här mer än ett år). Det beror på att jag egentligen inte vet hur man gör när man tvättar den och jag tycker att sådana där automatiska tvättställen är läskiga.

När jag ser bilen gråmatt av smuts, bland blänkande bilar på gatan eller i garaget, tänker jag på Sultan Quaboos i Oman. Han skulle nog tycka att det är OK.

Han moderniserade Oman på 1970-talet. Hans pappa hade (som jag skriver om i inlägget 2012) förbjudit bilar, cyklar, glasögon, radioapparater och annat som han betraktade som moderna påfund. Sultan Quaboos tog över och gjorde tvärtom; han såg till att det byggdes vägar, bostäder, skolor, sjukhus och elnät. Bilar blev tillåtet.

MEN om man skaffar sig en bil måste man sköta den. Nåde den som kör omkring i en smutsig bil! Det blir höga böter för det. Utom för ensamstående mammor och änkor. De slipper böter. Lite trösterikt att tänka på, när man har en pinsamt smutsig bil.


Publicerat i Att resa, Debatt, historia, Livet | Etiketter | 8 kommentarer

Återfall

Med tanke på mitt förra inlägg borde det komma ett riktigt lössläppt färgexperiment här, men det får vänta lite. När jag återigen försökte fånga snöns alla färger råkade det bli ett hus också och alltihop är ju ganska konventionellt. Men kul att måla. Och lite har ju färgerna fått härja fritt, i himlen och skogen i bakgrunden. Vått i vått och olika färgduttar som får flyta in i varandra.

Eftersom arga akvarellisten (som brukar granska alla mina bilder och tala om vad som är fel) åter är i tjänst får jag veta att den där vägen borde plogats annorlunda. Nu går den ju rakt in i husknuten. Och om det nu är plogat till huset borde det kanske finnas andra tecken på liv, som en spark, kälke eller skidor. Och har huset ingen el överhuvudtaget?

Publicerat i Att måla, färg, Träning | Etiketter , , | 10 kommentarer

Om färgen själv får välja

När man börjar med akvarell kan det vara en fördel att inte ha målat alls innan. Inte olja, inte guache, inte något alls. Det är bra om man är van att teckna, har lite koll på perspektiv och sånt, men på måleriområdet ska man helst vara novis. Vad som händer annars är att man har en lång väg att gå för att tänka om, avkoda allt man lärt sig och börja från början igen, men liksom baklänges.

Den här sortens inspirationsböcker ska man nog lägga åt sidan ett tag. Allt verkar så lätt och självklart när mästarna är i farten och risken är att man tänker som mannen som kopierade Picasso: ”Det här är väl ingen konst!” Det är det, upptäcker man så snart man till exempel försöker sig på de där läckra italienska landskapen utan att förstå att man hela tiden måste planera bakifrån.

Det är bäst att börja från ett annat håll, nämligen med att bekanta sig med färgerna. Inte färgernas färger, utan deras andra egenskaper.

Det här är Arne Isacssons omtyckta bok om vad akvarellfärg egentligen är, hur färgerna beter sig och hur de vill ha det, om de själva får bestämma.

Här får man lära sig gruppera om färgerna. Snällingarna för sig, de framfusiga för sig; de riktigt genomskinliga för sig och de halv-, eller otransparenta för sig.

Om man vill lägga ett lager dimgrått över en del av en målning är det dumt att dra in coelinblått i den grå blandningen, eftersom den är lite mjölkig och nästan täckande.

Om man tänkt sig en slät bakgrundsvägg funkar det fint med snällingarna i olika kombinationer. Om man vill att det ska hända saker tar man bråkstakarna i stället.

Och om man vill måla en potatis tar man bara obränd umbra så målar potatisen sig själv. Om potatisen blir för skrovlig är det verkligen inte den obrända umbrans fel; den formar sig perfekt på potatisvis.

Här är det samma färg, samma pensel, samma allt, på de båda bilderna, utom pappret. På bild nummer två är det ett grovgrängat papper som gör att potatisen ser skorvig ut.

Om man i lugn och ro bekantar sig med några få färger och förstår sig på vad de kan och vill, så blir akvarellmålandet så mycket roligare och mindre frustrerande. Säger dom. Så det ska jag försöka mig på!

Publicerat i Att måla, färg | 10 kommentarer

Februaristilleben

Den här installationen kallar jag ”Februaristilleben”, eller kanske: ”Jahaja, då var det dags igen!”

Det är klart att en ny omgång dagisbarn sätter sina spår i vardagen och jag är ändå relativt förskonad från förkylningar. Men när de väl slår till är det inte alls som min barndoms välordnande förkylningar med ett välbekant körskema: först ont i halsen något dygn, sedan en rejäl snuva som kunde hålla på några dagar innan det var dags för hostan att göra entré. Alltid samma sak, halsont, snuva, hosta.

Nu kommer allt genast. Jag gick och lade mig häromkvällen utan några som helst tecken på förkylning. Nästa morgon hade jag precis alla förkylningssymptom samtidigt! Plus feber och huvudvärk. Och på det sättet kör förkylningen på ett tag. Ibland tar den om ett par tre gånger, för säkerhets skull.

Ska det verkligen vara så? Är det så för alla, eller är det bara mina förkylningar som spårat ur.

Publicerat i Livet, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 21 kommentarer