Trottoarerna i São Paulo med mera

För ett par år sedan skrev jag om trottoarerna i São Paulo. Att varje husägare ansvarar för sin lilla trottoarbit och de utformas alltefter ägarnas smak och tycke. Eller får förfalla, vilket är alltför vanligt. En av trottoarerna som jag ofta passerade förra gången var livsfarlig och risken att bryta benen var överhängande. Mot slutet av min vistelse var den helt oanvändbar.

Men nu! Nu är den hur fin som helst och fortsätter till en liten parkeringsplats med samma gatstenar! Det är ovanligt i denna stad där många verkar vilja uttrycka sin personlighet i gatstenar. Kolla här! Same, same så långt ögat når!

Mycket är annars sig likt, men på fina gatan har man byggt en ny ännu högre skyskrapa. Och i skyskrapan finns ännu ett nytt, flott och dyrt shoppingcenter.

De där skraporna som speglar sig i den nya var på sin tid rätt imponerande. Men sedan dess har medelhöjden ökat med åtskilliga tiotals våningar.

Paulista, som gatan heter, är dock – trots alla skyskrapor – en populär och rätt trivsam promenadgata.

Breda trottoarer, många träd och så den fantastiska parken Trianon, som egentligen är ett stort område regnskog som lämnats kvar när man byggde staden. I år firar regnskogsparken 125 år.

När man är därinne under trädkronorna kan man faktiskt få en känsla av hur det kan ha varit en gång när området var glesbefolkat och man levde på jakt och fiske. Nu bor här 20 miljoner människor i Sao Paulo med förorter.

På helgdagarna stänger man av Paulista för biltrafik och gatumusikanter, akrobater och dansare tar över. Och levande skulpturer.

Jag insåg inte att det var en levande människa förrän han rörde på sig. Då hade jag varit ganska närgången med min kamera. Det blev en femtiolapp som ursäkt för min påflugenhet.

Annars var det egentliga ärendet att hälsa på dottern med familj. Familjen har växt sedan sist och nu fanns också en liten Astor, bara några veckor gammal när jag kom. Ett mycket vackert litet barn, förstås, liksom hans två och ett halvt år äldre syster Greta.

Greta är stolt storasyster, men också en smula kluven inför det nya arrangemanget. Hon visar gärna upp bebis, som hon kallar honom. (Hon använder inte hans namn utan det är ”bebis” rätt och slätt.) Och hon ser ogärna att man ägnar sig alltför mycket åt den där lilla fokustjuven.

Här är hon på paraplypromenad på en tvärgata till Paulista. Visserligen regnade det inte, men har man ett paraply ska det ju användas, eller hur?

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter , , | 1 kommentar

Försummad blogg

Det vill sig inte riktigt med bloggandet. Vad jag än föreslår för mig själv att jag ska skriva om kommer genast motfrågan: ”Varför det? Det är väl inte så värst intressant!” Det beror såklart på min nya livssituation, då rätt mycket känns ointressant och meningslöst.

Ett författarsamtal med Torbjörn Tännsjö på Söderbokhandeln låter först riktigt spännande, men så kommer jag på att jag ju inte kommer att kunna diskutera det med Redaktör’n efteråt och då mister det sin lockelse. Men jag går dit ändå. ”Fake it till you make it”, tänker jag. Det är bara att låtsas vara intresserad. Till sist kanske jag blir det. Än vet jag inte om den strategin håller, men jag kämpar på.

Wonderful Feels Like This (häftad)

En kväll med författaren Sara Lövestam på Engelska bokhandeln var faktiskt riktigt givande. Hon är bra på att berätta direkt och oförställt om hur hon jobbar och hur bokbranschen blir allt mer uppdelad i olika genrer.

Boken hon presenterade är den engelska översättningen av Hjärta av jazz. Bokens titel är översatt till Wonderful feels like this. Den sorteras in i hyllan för romaner här i Sverige, men klassas som ungdomsbok i några av de länder den är utgiven i.

En bok om en udda vänskap”, sammanfattar hon boken om mötet mellan en tonårstjej och en mycket gammal man som båda gillar Povel Ramel. Och hon beskriver en av författarhantverkets viktiga grundregler. Läsaren måste känna sig trygg i vetskapen att författaren kan sitt ämne. Om det förekommer en klarinettist i boken måste Lövestam alltså – utöver de kunskaper om musik som hon redan har – ta reda på en hel del om hur det är att spela klarinett. ”Det måste finnas en stadig grund av kunskap under textytan, även om man inte direkt ser den, annat är i detaljer och antydningar”. Så sant.

Redaktör’n och jag har haft stort nytta och framförallt mycket nöje av hennes Grejen med verb, som är en mycket rolig grammatikbok skriven av en som verkligen behärskar de grammatiska finesserna och kan berätta om dem på ett underhållande sätt. Han skulle troligen gilla Hjärta av jazz också, eftersom han uppskattade Povel Ramels språkliga virtuositet lika mycket som Sara Lövestam tycks göra. Så jag ska nog skaffa boken och läsa den. Även om…

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 8 kommentarer

Försummade teman

Det har varit lite si och så på sista tiden med lördagstemaskrivandet (det som numera är veckoteman). Denna månad har Birgitta på Lidingö föreslagit följande teman: Gult, Skor, Motion och Djur. Jag får försöka komma i fatt så gott det går.

Gult, tänker jag och funderar på om jag har någon gul akvarell att visa. Nej, det har jag nog inte. Jag hoppas kunna komma igång med akvarellmålandet på allvar igen, men det är inte lika roligt när jag inte har Redaktörn’s uppskattande kommentarer att se fram mot. Han var bra på att se bristerna i mina målningar, men alltid i grunden positiv och uppmuntrande. Dessutom tyckte han om när jag målade. ”Det är så rogivande när du sitter där med dina målningar”, sa han. ”Motsvarar ungefär en näve morfintabletter!”

Till påsk åkte färgerna i alla fall fram för lite påskpynttillverkning. Och då blev det ju en hel del gult.

På temana Skor och Motion har jag inte så mycket mer att komma med än att de hör ihop. Utan bra skor blir det ingen vidare motion och den bästa motionen är och förblir långpromenader. Kanske en gul sko till motionspromenaden? Jag har inte testat just denna sko, tyckte bara det var kul att att fånga tre teman i ett.

Här finns de övriga som är med i temaskrivargruppen: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag Nästa vecka är temat alltså Djur.

Publicerat i Att måla, färg, Lördagstema, Träning | 22 kommentarer

Det öppna samhället

I fredags tog vi farväl av min Martin, eller Redaktör’n som han hetat här på bloggen. Det var en fin stund i Katarina kyrka. Prästen, Bodil Wallin, kände till Martin väl och har till och med arbetat på samma arbetsplats som Martin, tidningen Arbetet, innan hon skolade om sig till präst. Församlingens organist, Lars Andersson, tog sig skickligt an den musik som Martin tyckte om, från Edward Elgar och Erik Satie till Tom Waits och Leonard Cohen. Efteråt samlades vi, familjen, släktingarna och vännerna, till en minnesstund i den fina församlingslokalen på Högbergsgatan.

Just som vi avslutade minnesstunden nåddes vi av beskedet om dådet på Drottninggatan.

Först de kärleksfulla minnesbilderna av Martin, den sorgsna vetskapen att han inte längre finns, trösten i att han fick sluta sitt liv lugnt och stilla, som han ville, men sin hand i min. Sedan de ofattbara nyheterna om en helt annan slags död, orsakad av besinningslöst, meningslöst hat. Det är svårt att ta in. Det är omöjligt att förstå.

De trettio år Martin och jag fick tillsammans rymmer så mycket, kärlek och omtanke, men också en livshållning som jag får försöka förvalta och föra vidare: Martins ständiga sökande efter en förståelse av världen och verkligheten, hans prövande hållning och hans öppenhet för diskussion.

Det hände att han kunde vara irriterande envis när han väl – efter grundliga faktakontroller – analyserat en fråga och kommit fram till en uppfattning. Men om någon kom med bättre argument och kunde visa på fakta som han missat, då var han helt prestigelös och öppen för att ändra åsikt. Den filosof han gillade bäst var Karl Popper, författaren till Det öppna samhället och dess fiender.

 

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

Tiden

Jag har hört talas om att de som förlorat en nära anhörig också kan påverkas när det gäller  sinnesförnimmelser: någon känner ingen smak eller lukt, någon får synrubbningar, någon blir överkänslig för ljud.

I mitt fall blev det i stället tiden som blev konstig. Den ställde sig i vägen. Den blev en samling tunga block som jag personligen måste skuffa undan ett och ett, timme för timme. Allas timmar, inte bara mina egna. ”Vi kan väl ses på torsdag”, föreslog någon på måndagen och jag värjde mig instinktivt. Torsdag! Så mycket tid kommer jag nog inte att orka flytta undan…

Jag gick helt enkelt i baklås, planeringsmässigt. Utöver ett nu, som jag röjt upp hjälpligt, visste jag inte riktigt om det skulle gå att ordna så värst mycket mera tid.

Jag vet att det låter konstigt och jag klarar inte riktigt att förklara det, men i går släppte det i alla fall lite grann. Nu får andra sköta sina tider, så sköter jag min. Almanackan blev mer vän igen, i stället för fiende. Det gick att föreställa sig att de där olika krumelurerna som jag skrivit in för syns skull också skulle kunna bli verkliga händelser, både före och efter begravningen. Barnbarnens födelsedagar. Gotland i påsk…

Och nu skulle jag förstås behöva få Redaktörn’s kommentarer till detta besynnerliga blogginlägg, men det låter sig inte göras. Han skulle nog säga att det kanske är lite svårbegripligt. Och det stämmer ju.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 27 kommentarer

Det bor en ängel i vårt hus…

Det har blivit si och så med att sköta hushållet den senaste tiden när Redaktör’n varit mycket sjuk. Och nu när han inte längre finns famlar jag i en ovan tillvaro. Det känns lite som om jag fått sparken från ett jobb, som jag inte alls ville lämna.

Jag kan ju i alla fall ta itu med tvätten, tänkte jag. Det har samlas en hel del de veckor jag haft fokus på annat håll. I går kändes det som överkomlig arbetsuppgift. Men när det var dags att ta hissen ner i källaren för att hämta den första omgången, hänga den andra och lägga i den tredje – ja då hade hissen gått i baklås.

Fyra tunga trappor ner till källaren och sedan upp igen med ren tvätt. Nej det orkade jag inte. Eftersom det var sista tvättpasset för dagen chansade jag och lät det vara. Tänkte att jag får gå upp tidigt och ta itu med det.

Så i morse gick jag ner för att hänga blöt tvätt och ta upp det andra. Då hade en ängel redan vikt min torra tvätt snyggt och prydligt och hängt upp den våta så att den också var torr.

Och samma okända välgörare hade till och med gjort rent luddfiltret i torktumlaren! Så otroligt gulligt och hjälpsamt. Tack!

Publicerat i Livet | 29 kommentarer

Sorg

Nu slipper Martin ha ont. Nu slipper han fruktansvärda attacker av andnöd.

Han har funnits med här på bloggen från dess början som Redaktör’n, som kommenterat och kompletterat inläggen.

I mitt liv har han funnits i över trettio år som en kärleksfull, omtänksam och klok livspartner.

För barnen, Ina, Tor och Lovisa, har han funnits som en pålitlig, trygg vuxen som såg deras behov, hjälpte till med en diskret självklarhet, med humor och engagemang.

Nu finns han inte mer. Efter några dygn på  på Dalens sjukhus dog han i torsdags, på kvällen. Tack vare sjukvård i hemmet kunde han både bo hemma till de allra sista dagarna och genom god palliativ vård få sluta så som han ville, lugnt och stilla, utan andnödsångest eller smärta. Intensiva dygn då han hade tillräckligt många vakna stunder så att vi kunde säga sådant som ofta inte blir sagt förrän vid begravningen. Han log lite matt och sa att han kunde gjort mer.

Nej Martin, det kunde du inte.Det är ofattbart att du gjorde så mycket, så bra.

I en fin minneskrönika skriver Martin Klepke om Martins insatser på LO-tidningen, senare tidningen Arbetet. Som chefredaktör skötte han såväl innehåll som administration av tidningen, skrev ledare varje vecka, ofta ett ”Sista ordet”-kåseri dessutom, ansvarade för ekonomin och tog hand om datafrågorna. Jag minns när LO-ledningen bestämde sig för att tidningen skulle drivas i aktiebolagsform, i stället för att vara en enhet inom LO. Det normala i sådana situationer är att ta in konsulter för någon miljon för att fixa bolagsbildningen. Det var mycket typiskt Martin att han i stället gick till biblioteket och lånade ett exemplar av aktiebolagslagen och så satte han igång. Det gick bra.

Jag får fina brev från hans vänner och dem som han arbetat med. Bengt Göransson, vars pressekreterare Martin var under åttiotalet, skriver (och jag tror honom) att han inte hade klarat sitt jobb utan Martin. Och han tillägger: ”Intellektuell stimulans gav han i hög grad, och tre begrepp präglade hans person, tre begrepp som Alva Myrdal en gång i ett tal till en SSU-kongress påpekade som grundläggande för all verksamhet: kom ihåg, sa hon, att människan är en förening av förnuft, vilja och känsla.”

Han förenade det där, förnuft, vilja och känsla med en ofattbar arbetskapacitet som också gav gott om tid och energi till omsorg om oss i familjen och till hans intressen, som schack och trädgårdsodling.

Bäst trivdes han i vår stuga i södra Dalarna. Sina trädgårdskunskaper försökte han föra över till mig när han bliv för svag för att odla själv. Vi hade planer för sommaren…

Nu finns han inte mer, men hans livshållning, hans krav på ärlighet och kunskap i alla diskussioner och hans godhet (han var en riktigt god människa) har påverkat oss som stod honom nära till det bättre, vill jag hoppas.

På en punkt var han dock fullständigt ologisk och korkad: han slutade röka alldeles för sent och den rökrelaterade sjukdomen KOL tog till sist hans liv. Under de sista dagarna på sjukhuset återkom han till det. Att det var korkat och att han var ledsen för det. Nu har han givit mig uppdraget att försöka se till att barnbarnen aldrig börjar röka.

När jag kom hem till vår lägenhet sent på kvällen efter hans död möttes jag av den här scenen. Tulpanerna som stod vid hans favoritplats i vardagsrummet slokade sorgset och såg ut som om de undrade vart han tagit vägen.

Här satt han, så länge han orkade och följde nyheterna, höll kontakt med vänner och följde och kommenterade schackturneringar.

Nu är det väldigt tomt efter honom.

Publicerat i Livet | Etiketter | 57 kommentarer

Mat…

Jordgubbar och bubbel står för veckotemat som jag snubblar in på såhär i elfte timmen. (Eller möjligen fem över tolv.) Hursomhelst, temat är: Mat – allätare, vegetarian, vegan?

Och visst blir det lite hipp som happ och som det råkar sig – allätare, alltså – men det finns en rätt som tidigt jag lovade mig själv att slippa, nämligen stuvade morötter. Skälet till det är enkelt. Eller kanske rätt komplicerat egentligen, men lätt att förklara. I skolbespisningen i min barndom serverades en konstig anrättning (bland många konstiga, men mer uthärdliga rätter) som bestod av extremt överkokta morötter som tillagats ungefär som bruna bönor, fast värre. Det var en simmig, snorig sörja runt dem och allt smakade surt och lite sött och framförallt ohyggligt illa.

De förskrämda barnen på denna skolmatsalsbild är från sextiotalet och Blackeberg. Hoppas de slapp stuvade morötter enlig vår modell!

”Inga morötter tack” försökte jag säga till mattanten som öste upp åt oss. ”Johodå, du!” sa mattanten och öste upp dubbel portion.

På den tiden gick matsalsvakten omkring och kontrollerade noga att man åt upp det man fått. Att lämna några rester på tallriken var det inte tal om.

Så det gick som det gick och nu får känsliga personer hoppa över några rader.

Jag åt upp och så skyndade jag mig till toan och kräktes. Så äckligt var det. Och så korkade var reglerna – eller i alla fall de som tolkade reglerna –  i skolbespisningen.

Men för några år sedan skulle jag hem till en kompis på middag. När jag satt på tunnelbanan på väg till henne ringde hon, lätt skärrad: ”Jag är jätteledsen man jag har ju glömt att kolla om det är något du inte äter!” Jag försäkrade henne att jag äter praktiskt taget allt. ”Utom stuvade morötter förstås…”

På hennes bestörta tystnad förstod jag att det var vad hon hade lagat så jag ändrade mig snabbt och sa ”Äsch, jag skojar bara!” och tänkte att jag får väl göra som i skolbespisningen.

Men det behövde jag inte alls för stuvade morötter visade sig kunna vara något helt annat än min barndoms fasa. Läckra smörstekta, lättkokta, gräddstuvade ljuvligheter!

Det visar sig också att det som folk inte tål ofta är sådant de under otrevliga former tvingades äta som barn. Alternativt sådant som de förätit sig på.

Vårt allätande här hemma har ändrat sig genom åren. Nu är det betydligt mindre kött på tallriken och helst vilt eller får; gärna ekologiskt, närodlat och kravmärkt, till den nytta det hava kan. Som matkonsument har man viss makt och den bör utnyttjas.

Här finns övriga temabloggares matvanor: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i historia, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 15 kommentarer

Snö – på allmän begäran

Jo, det var så att det fanns önskemål om en akvarell med snömotiv (hej Tove!) och det måste ju tillmötesgås. Arga akvarellisten har ledigt idag, men jag  kan tänka mig att en arg arborist skulle kunna ha ett och annat att säga om träden.

Men kolla, där borta på andra sidan viken finns ju ett hus till – det måste också med!

 

Publicerat i Att måla, Trädgård | Etiketter | 14 kommentarer

När börjar ”retro”?

På nittiotalet (alltså 1990-talet…) hade vi en personalfest på jobbet och temat var ”retro”. Jag hade en outfit som var femtiotalsaktigt med skjortblus, vid klockad kjol och brett resårskärp med metallspänne. De kvinnliga kolleger som var ett par årtionden yngre hade dykt längst in i sina mammors garderober och hittat piffiga små sena 60-talsklänningar, som de hade på sig.

En manlig kollega, som var jämnårig med mig, tittade förbryllat på de yngre tjejerna i sextiotalskläder och sa: ”Det där är väl inte retro? Sådär ser ju tjejerna ut när det är fest…” Och jag måste ju ge honom lite rätt.

I min garderob hängde då fortfarande några sextiotalsklänningar som i mina ögon var helt samtida. Om jag bara hade fått på mig dem (krympmalen hade gått så hårt åt dem) så hade jag nog kunna tänka mig att använda dem. Alltså inte som retro utan som helt vanliga klänningar.

För mig och den jämnåriga kollegan var femtiotalet klart retro, men inte sextiotalet. Så det tycks skifta lite det där, vad som är retro. För sjuttiotalisterna är den brun-grön-orange åttiotalet idag retro och ganska populärt. Retrobegreppet (som idag knappast sträcker sig längre tillbaka än fyrtiotalet om ens det) borde rimligen flyttas framåt vartefter. Äldre än hundra år är antikt. Äldre än tjugo-trettio år är retro, eller halvgammalt. Men däremellan – bara gammalt?

Retro är Ankis förslag till veckotema. Här finns övriga temabloggare: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Tack Anki för trevliga februariteman! I mars tar Jordgubbar och bubbel över. Uppdatering. Här är teman för mars:

V   9 – Mat – allätare, vegetarian, vegan?
V 10 – Kvinnokraft
V 11 – Mars
V 12 – Blommande blommor/gröna växter

Publicerat i Att tolka, historia, Lördagstema | Etiketter , , | 26 kommentarer