Då var bikinilinjen (också) fixad!

Några undrar hur det gick med hjärtoperationen. Möjligen har jag glömt berätta att det var dags för operation i fredags. Här har jag beskrivit lite hur hjärtat fungerar när det slår som det ska. Men så kan hjärtat få för sig att tokslå, med en puls på 180 i stället för normala 60. Då blir det inga effektiva hjärtslag och efter ett tag blir man lite matt, eller svimmar. Anledningen till att hjärtat rusar iväg sådär kan vara en extraledning i hjärtats elsystem, som ställer till det.

avnodalDet är precis så det har känts. Ofta har det inträffar när jag böjt mig fram, ungefär som om ett par dåligt isolerade elsladdar skapat elektrisk rundgång av något slag. Fenomenet kallas  atrioventrikulär nodal återkopplings-takykardi och ingen vet varför det blir så, eller hur en sådan där extraledning uppstår.*

Det kan vara lite hindersamt i vardagen, för när det inträffar har jag bara en kvart på mig att hitta någonstans att ligga ner för att inte svimma. Det brukar gå att ordna; det är bara en gång när jag varit ute på stan som det kunde ha blivit besvärligt. Men just som jag kroknade stannade en taxi intill mig och ut klev en två meter lång taxichaufför från Uganda, som fångade upp mig och körde mig till Södersjukhuset. Väl där konstaterade man vad det handlade om, spelade in hjärtrytmen, och fixade så att hjärtat slog normalt igen. Det hade jag glädje av nu inför operationen, för jag slapp en del förundersökningar som kan vara jobbiga.

Men i alla fall. I fredags (sju på morgonen!) var det dags att göra något åt det. Det går till så att man knipsar av den där extraledningen. Och det sker i sin tur genom att man går in via ljumsken, eller båda ljumskarna i mitt fall, med en massa utrustning, ungefär som för en utflykt i fjällen. Värmeaggreget, kylanlägnging, kamera och jag vet inte allt. Så letar man upp den där extraledningen och – lite beroende på var den befinner sig – bränner eller fryser av den. ”Klart!” sa läkaren efter en liten stund. ”Va, redan!?” sade jag.

Sedan var det bara att ligga still resten av dagen med tryckförband på ljumskarna för att det skulle läka igen hjälpligt och vid stängningsdags på fredag eftermiddag hämtade sonen och körde hem mig. Mycket smidigt det hela. Sedan återstår ju att se om det lyckades, eller om det ligger ytterligare någon extraledning och lurar. I så fall får jag göra om det, men nu känns det ju som ett rätt odramatiskt ingrepp.

bikinilinjeOch javisstja, bikinilinjen. Den fick jag fixad på köpet. Sjuksyrran som rakade mig berättade att det numera är många som är vaxade att hon ofta inte behövde raka alls.

”Männen också?” undrade jag. ”Jajamän!”

(Bikinilinjen på bilden har ingenting med de personer som omnämns i inlägget att göra)

*Möjligen kan elkunniga personer få ut något av följande beskrivning: Vid AVNRT finns dels en anteroseptal bana med snabb fortledningsförmåga men med lång refraktäritet, dels en posterior bana med långsammare fortledningsegenskaper men samtidigt kortare refraktäritet.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 23 kommentarer

Knas

nigel parkinson

Den här killen heter Dennis. Dennis

Och det gör den här killen också.

Båda debuterade som seriefigurer 1951, på varsin sida av Atlanten. Dennis som sågar sönder bordet är från England och ritades av Dawid Law, sedan finns en rad andra serietecknare som gjort honom. Den blonda Dennis är från USA, ritad av Hank Ketcham. Båda kan väl sorteras in i kategorin buspojkar, men USA-varianten är nog mer välartad på det hela taget. I USA heter han Dennis the Menace och i England Dennis the Menace and Gnasher. Gnasher är Dennis hund. Naturligtvis har den amerikanska Dennis också en hund. Den heter Ruff. Varför dessa två Dennisar dyker upp samtidigt på varsin sida av Atlanten är en gåta för mig. Kanske har denna slagdänga inspirerat Dennis olika skapare?

Hur som helst är detta mitt bidrag till veckans lördagstema, Knas, som Tove föreslagit. Nämen hallå, protesterar kanske någon. Det har väl ingenting med Knas att göra! Jomen lite, ändå. För Dennis the Menace hette bland annat Lill-Knas i början när han dök upp i svenska tidningar. Han hette också Bosse Bus och Kristian Tyrann, men sedan blev det Dennis, kort och gott.

Lill-Knas var kanske inte så lyckat, för det fanns det redan en seriefigur som hette. stor-knas

Och riktigt vad skillnaden är mellan Stor- och Lill-Knas å ena sidan och Stor- och Lill-Klas å andra sidan är inte så lätt att begripa. Kanske bara namnet?storklas

Rätt knasigt det hela, eller hur? Här kan man läsa de övriga lördagstemabloggarnas bidrag till veckans knastema: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Tove.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , , | 17 kommentarer

Upp eller ner?

Det fanns inte någon president, som kunde leda landet. Det fick talmannen sköta. Visserligen fanns det en slags federal regering, men den var svag. Där har ni läget i USA för 227 år sedan.

De ”tretton kolonierna” – brittiska kolonier på USA:s östkust – utropade sig som Amerikas förenta stater år 1775. De slogs mot ett England som inte ville släppa taget och först 1783 erkändes USA som ett självständigt land. Erfarenheterna från den brittiska tiden gjorde att delstaterna i det nya USA inte ville ha någon stark centralregering. Så lite inblandning som möjligt, tack så mycket! Dessutom hade delstaterna hunnit utveckla egna (och sinsemellan rätt olika) delstatsregeringar, som fungerade någorlunda bra.

Amerika var alltså en bräcklig konstruktion. ”Om vi inte ordnar kraftiga stöttor för det här bygget kommer det att kollapsa”, sa James Madison, en av kongressledamöterna. Och så tillsattes ett konstitutionskonvent, som arbetade fram den konstitution som fungerar än idag, om än med rätt många tillägg.

soluppgångsstolKonstitutionen blev klar och skrevs under just idag, den 17 september, 1787.

I arbetet deltog George Washington, Benjamin Franklin och andra färgstarka personer. Samt den verkliga arbetsmyran, James Madison, som argumenterade för en stark centralregering.

Medan de sista medlemmarna skrev under dokumentet, noterade James Madison hur Franklin betraktade ordförandestolen och kommenterade att konstnärer har svårt att få till skillnaden mellan soluppgångar och solnedgångar och att han själv undrat många gånger under konstitutionsarbetet vilketdera den där solen på stolen symboliserade.

Franklin sade sig dock ha kommit fram till slutsatsen att det måste vara en soluppgång, med tanke på det lyckosamma konstitutionsarbetet.

minnet av ett landskap

Minnet av ett landskap av Elisabet Hasselberg Olsson

I den svenska riksdagen kan ledamöterna vila ögonen på den vackra vävnaden, Minnet av ett landskap, som hänger i plenisalen, bakom talmannen. Skymning eller gryning? Lättande eller tätnande dimma?

Uppdatering 18 september: Från Skogsgurra kommer följande kommentar och bild. ”Först ser jag resultatet av en misslyckad fouriertransform med fel samplingfrekvens och en massa mysko alias. Sedan dyker väven i Riksdagen upp. Känns väldigt lika.”

Ja, kanske det? Fel samplingfrekvens och en massa mysko alias är det i alla fall.misslyckad fouriertransform

Och här kommer ett kurvigt bidrag från Cecilia N, på samma tema!vågsjal

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, konst | Etiketter , | 8 kommentarer

Lägre katter

Det där med valaffischer är en konst för sig. Till baskunskaperna hör att inte välja ord som lätt förvanskas till något oönskat. Och till framförallt att man inte ska trycka upp sitt budskap på vit bakgrund.

Annars kan det gå som det gjorde för det parti som ville ha lägre skatter och bättre skola lägre katteren gång i tiden. Det var nog på 90-talet, tror jag och kanske var det folkpartiet, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Det blev förstås ”Lägre  katter” och ”Bättre  kola”, eftersom det var så lätt att klistra en vit lapp över s:et. sälja skola

Idag är det ännu svårare att värja sig mot att innehållet ändras, när man kan förvanska friskt i Photoshop och Facebooka resultatet. Så här kan det bli.

I exemplet med Thailandsresan har någon tagit fasta på budskapet på en sajt där man kan räkna ut hur mycket extra man skulle behöva betala i skatt med en ny regering. (Själva uträkningsprinciperna kanske borde kanske ha granskats, för hur jag än gör blir det samma resutat.) Sett på det här viset blir det ju snarast ett argument för Miljöpartiet.

stockholmsskatten

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter | 11 kommentarer

Gamla vallöften blir som nya

Det blir ingen valanalys från mig om detta svårhanterliga parlamentariska läge. Det finns gott om andra som sköter den saken. Jag kan bara konstatera att valaffischerna känns fullständigt passé, såhär dagen efter och kan förstå impulsen att vräka allihop på soptippen. Men lyckligtvis bevaras några exemplar, bland annat på Kungliga Biblioteket. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har också en stor affischsamling.

bild 3 brommaÄldre valaffischer är ofta roligare än dagens ängsligt korrekta. 1954 var frågan om en ny flygplats aktuell.

Bromma började bli för litet och Socialdemokraterna drev i valrörelsen en intensiv kampanj för att flygplatsen skulle flyttas och området skulle omvandlas till en ny närförort med 62 000 bostäder. Det blev en ny flygplats, Arlanda, men Bromma blev kvar, ”tills vidare”.

Kanske dags att ta tag i det gamla vallöftet från 1954?

Visserligen framstår det i motargumentationen som om Sveriges näringsliv skulle kollapsa totalt om man lägger ner Bromma. Men Arlanda klarar nog Brommatrafiken också och möjligen kan man jämka avgångstiderna lite för charterflyget så att inte alla åker samtidigt.

Moderaterna varnade i årets valrörelse för att Bromma flygplats skulle läggas ner (underförstått om de rödgröna vann valet). Ett, tu tre.. Jag tror det fanns en och annan väljare som missförstod budskapet och tänkte att det var väl ett lysande förslag. En flygplats så nära inpå storstaden är ingen bra idé. ett tu tre

Nu är tidningarna fulla av råd till den blivande statsministern om förslag på samarbetsmöjligheter åt olika håll. Sådant har förekommit förr, som bekant.

Socialdemokraterna och Centern (dåvarande Bondeförbundet) bildade 1951 en gemensam koalitionsregering. Folkpartiet tyckte på sin valaffisch 1954 att dom borde gå. På det svarade Socialdemokraterna med en annan affisch att de tänkte sitta kvar och det var bäst för landet att Högern och Folkpartiet fick fortsätta att stå.sitta kan dom

Socialdemokraterna och Bondeförbundet satt kvar några år till, fram striden om den allmänna tjänstepensionen 1957, då koalitionen sprack. I Erlanders dagböcker kan man följa både förhandlingsmödorna med Bondeförbundet och meningsmotsättningarna inom det egna partiet. Lika spännande som TV-serien ”House of Cards”, men utan dess cyniska grundton!

Och hur blir det nu då? Ja det återstår att se. Nog är det ett långt tuffare läge för Löven i dag än det var för Erlander för 60 år sedan och kanske måste det bli nyval. Å andra sidan är vi ju vana vid minoritetsregeringar i Sverige. Det har varit det normala sedan den allmänna rösträtten infördes 1921 och majoritetsregeringar har varit undantag. På dessa 93 år har vi haft minoritetsregeringar under 62 år om jag har räknat rätt.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter , | 6 kommentarer

Kudde

När jag jag frågar övernattande gäster hur många kuddar de vill ha blir svaret blir för det mesta att det räcker med en. Ibland vill någon ha två. Hittills har ingen bett att få tre kuddar. Kanske folk inte riktigt vågar be om tre, men smyger upp på natten och letar fram en kudde till?

tre kuddarFör tre kuddar är väl ändå minimum? I alla fall om man sover på sidan. Det behövs en lagom hög kudde under huvudet, så att man inte får ont i sovsidesaxeln. Dessutom behövs en kudde till den andra armen så att man inte knölar ihop bröstkorgen för mycket. Och så en kudde för det ”översta” benet. Sedan kan man sova gott!

I olika afrikanska länder använder man (eller använde förr) ett huvudstöd i stället för kudde. Huvudstödet kan också användas att att sitta på, så slipper man bli biten av termiter eller få vassa taggar i rumpan, när man sitter på marken. Men det blir bra hårt när man ska sova och det är inget jag skulle välja frivilligt, hur vackra de än är!Ashantistöd

Kudde är Toves förslag till Lördagstema denna vecka och de övriga lördagsbloggarna är:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , | 18 kommentarer

Bara de första fem sex gångerna…

herrbetjäntI somras hittade jag en herrbetjänt i en skrubb. Ett oväntat fynd i detta snickarhem. Finkostymen hängde i en rejäl klädpåse av tyg, med dragkedja. Annars var det mest blåställ som gällde. Men inte hänger man väl ett blåställ på en herrbetjänt? Det ska hänga på en krok eller över en stolsrygg. Hur hamnade herrbetjänten här?

Jag lyfte i alla fall ut den ut den, vred och vände lite på den och lät den stå kvar i sovrummet. Det kändes inte helt naturligt att använda den. (Ja, ja, jag är lite inpyrd med föreställningar om hur det ska vara, läs om mina problem med lastbilschauffören som hade foglossning!)

Men så började jag lite försiktigt med ett par byxor. Och så ett par till. Och en skjortblus.

kinkyOch ungefär samtidigt hittade jag i dessa outtömliga högar av papper, bilder, broschyrer, och andra avlagringar från mer än hundra år, ett kort som på något sätt verkade höra ihop med situationen. Det är nog inte mer än tio, tjugo år gammalt och fråga mig inte hur det hamnade i min ägo. Det finns inget skrivet på baksidan och det låg i en bunt med gamla foton på okända personer (man ska alltid skriva namn och datum på fotografier! Alltid!!), som kan vara från trettiotalet.

Hursomhelst tog jag det som en uppmuntran att fortsätta att använda herrbetjänten. Jag dristade mig till och med att hänga på den en lättare sommarblus. Och jag försökte med färgglad tunika, med där går gränsen; det är den nog inte riktigt skapt för att klara.

Ta det som ett inlägg i valdebatten och en bekännelse att jag ännu inte är mogen att rösta på Fi.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , | 35 kommentarer

Det är farligt att tvärsluta

”Det är farligt att tvärsluta”, sa han som köpte ut på måndagen… Nej, nej, det är ingen alkohol inblandad i mitt fall, snarare tvärtom. Jag kom att tänka på det där uttrycket om att tvärsluta när jag packade upp från den senaste turen till landet. Jag försöker tänja ut sommaren lite grann. Efter en långhelg med cykelturer, skogspromenader och samtal med storlommen vid sjön är det svårt att slita sig. Så jag packade basilikaodling och pelargoner i bilen för att få med lite landetkänsla till stan.stadspelargoner

Nu småpratar jag med blommorna, som jag har hört att man ska göra. Undrar hur dom trivs i stan och så. Vad dom tycker om utsikten.

”Skapligt” tycker jag mig höra att dom svarar. Dom är ju uppvuxna i södra Dalarna där man inte låter sig imponeras så lätt och mycket riktigt fortsätter dom: ”Om man tillbringat sommaren på ett dasslock kan det ju vara kul med omväxling…” Det var det fräckaste.

dasslockodling

Dasslock! Pffft!

Dom har ingått i en tjusig planteringsrundel ovanpå det likaledes runda locket till trekammarbrunnen, som kommunen tyckte att vi skulle installera häromåret. Två stora plastrundlar mitt på gräsmattan var ju inte så kul, så jag satte lite blommor ovanpå.

Och här kommer storlommen och säger hejdå. Snart flyger den iväg, kanske till Svarta Havet. storlom 7 sept 14

Men så har jag förstås glömt kvar en hel del pinaler på landet, så det blir ju att återvända ganska snart igen. Inga riskabla tvärslut här inte!

Publicerat i Att odla, Att tolka, fåglar | Etiketter , , | 14 kommentarer

Små kartonger och stora

Slut på sommarlovet och dags för lördagstema igen. När Tove presenterade teman i början på sommaren var det ju oceaner av tid tills det skulle bli aktuellt. Ja, sedan vet ni ju hur det gick med den saken (oceanerna blev en liten, liten pöl) och idag ska lördagstemabloggkompisarna skriva om ”kartong”. Och jag med. Oj, redan!

Det är alltid lika kul att börja från ingenting. Kartong? Jag har väl ingen relation till kartonger? Tänker jag, tills jag åker förbi grannbyn Fors, med sin kartongfabrik. Det luktar lite prutt där ibland och vid det här laget har jag lärt mig att det är sulfat (alltså inte sulfit) som luktar skit. Det bolmar från de höga skorstenarna, men fabriken försäkrar att det är ånga och inte skadliga utsläpp. Rätt imponerande anläggning och många jobb. Femhundra? Kanske mer.fabriksvy

k perersFabriken ritades först av den kände arkitekten Ralf Erskine. Den är omskriven i många verk om samtidsarkitektur, en riktigt kändis i fabriksbyggnadsvärlden, faktiskt. Medan jag letar efter ett bra sätt att fotografera fabriksbygganden och försöker hitta spår av den ursprungliga arkitekturen bakom alla tillbyggnader, träffar jag på centerpolitikern och ordföranden i Mellanskog, Karin Perers, som bor i närheten och är engagerad i traktens utveckling. Jag fångar henne framför några av de bostäder som Erskin också ritade. Trevliga hus av olika slag, fristående hus, radhus, kedjehus och en gemensam lekyta för barnen från de olika områdena. Och mitt i allt både bibliotek, samlingssal och sjukstuga.

Karin Perers berättar om fabriksbyggnaden och hur de stora pappersrullarna inspirerat Erskin vid utformningen av fasaden, både för att det var snyggt, men också för att det passade med funktionerna inuti huset. Erskins typiska funktionalism, snyggt och finurligt.

fabriksarkitekturHär åkte jag dagligen till gymnasiet i Avesta en gång i tiden, utan att ha den blekaste aning om byggnadens arkitektoniska värden! Idag är den fina gula tegelfasaden förbyggd och svårfotograferad. Så jag har lånat en bild av Sune Sundahl, ur Statens centrum för arkitektur och designs samlingar, som visar hur den såg ut när den var ny.

Fotograf Sune Sundahl
e-hus med invånare

Utanför ett annat Erskinhus träffar jag på en av husets invånare och passar på att fråga henne om det fortfarande fungerar, drygt 60 år efter att det byggdes. Det gör det, intygade hon. Superbra planlösning och väldigt trivsamt.

Den omtänksamt planerade miljön känns rätt långt från de utskällda ”små kartonger” – little boxes – som först Malvina Reynolds och sedan Pete Seeger sjöng om på sextiotalet. Kom jag att tänka på, apropå kartonger, alltså. Och nu ska jag se vad övriga lördagsbloggare har för relation till kartonger. Här finns de:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 40 kommentarer

Om engelska överhuset, fyllkajor och borstbindare

Apropå valtider, valsystem och parlamentarism är ju steget inte så långt till en diskussion om hur det brittiska överhuset fungerar. De kan egentligen inte göra annat än skjuta upp ett förslag från underhuset högst ett år. (Dock inte budgetförslaget.) Som ett slags vänförening till parlamentet kan de komma med goda råd och slå larm om ett förslag verkar alltför galet. Dessa lorder har gott om tid, är ofta rätt  kunniga och verkar numera inte alls vara den samling stockkonservativa typer som man (eller i alla fall jag) trott. Lordutnämningspolitiken lär ha varit nyskapande, sägs det.

yes prime minister

Här ser vi TV-seriens Sir Appleby som lägger fram ett förslag för den skeptiske Jim Hacker. Den politiske sekreteraren Bernard Wooley lyssnar uppmärksamt.

Redaktörn påminde om en episod i boken Yes Prime Minister, där statssekreteraren Sir Humphrey Appleby ondgör sig över en ledamot av underhuset, som uppträtt berusad, vilket på engelska ofta uttrycks som att någon är ”drunk as a lord”. Premiär-ministern, Jim Hacker, föreslår genast att man ska utnämna olycksfågeln till lord: ”Yes, shall we make him one?”

Vilket får mig att tänka på historien om en åtalad som försökte försvara sig inför domstolen med att han varit så berusad att han inte mindes något: ”I was drunk as a judge!” Varpå domaren undrade om han inte menade att han var ”drunk as a lord”. Och brottslingen svarar snabbt: ”Yes my lord!”

Vilket i sin tur leder till en diskussion om vad man är berusad som på olika språk. ”Full som en alika” på svenska. Det sägs att det kommer sig av att alikor, eller kajor, tydligen gillar mäsk, överjästa bär och liknande. Förr, när kajorna hade lättare att komma över sådant, sågs de ofta ragla omkring, kraftigt berusade. Fyllkajor. I Frankrike är det trastarna som fått motsvarande rykte, för att de äter överjästa druvor: ”soûl comme une grive”, full som en trast. Jodå, man kan också vara full som en polack på franska – soûl comme un Polonais – men det tycker jag låter lite fördomsfullt.

Ja så har vi borstbindarna, då. Som super, röker och svär. Men supandet är nog ursprungsuttrycket, lånat från tyskans wie ein Bürstenbinder saufen. Bürsten betyder både ‘borsta’ och ‘supa’ . Men vad är man full som spanska? På portugisiska? Swahili?

Publicerat i fåglar, Ord, Språk | Etiketter , , | 7 kommentarer