Arga akvarellisten 9

Jag hade tänkt ta upp det där med ljus. Och särskilt ljus och hus, men har inte fått till några bra exempel. Men har man sett så lägligt: det är Edward Hoppers födelsedag idag! Om det var någon som var fascinerad av ljus (och hus) så var det ju han. Han föddes 1882 och kom till Paris i början av 1900-talet, blev helt fascinerad av impressionisterna och deras ljusmåleri. Han kallade sig impressionist hela livet, faktiskt, även om det nog inte är så han uppfattas. Här är en oljemålning från Paris. le quai des grands augustins

Efter Paris återvände han till New York och försörjde sig som illustratör. Han vantrivdes med det, men eftersom han inte hade några framgångar som konstnär (jo han målade ju, men han sålde dåligt) fortsatte han med illustrerandet. Tills hans fru Josephine Nivison föreslog att han skulle börja med akvarell i stället för olja.

Han hade några framgångsrika separatutställningar och kunde äntligen lämna sitt jobb för att måla. Han övergav inte oljemålandet, men akvarellerna är många och särskilt landskapen, med hus som ser ut att ruva på något. Och hans skissblock från olika resor är fulla av fina akvareller, med ljuset som huvudmotiv.skissblock hopper

Jag hade tänkt att Arga akvarellisten skulle få ledigt idag, för Hopper kunde sitt jobb. Men är man arg akvarellist så är man. Ta den här målningen, som är en av Hoppers mindre kända. Den är ju väldigt stämningsmättad och full av frånvarande liv, eller nåt. hopper lewis farm

Men Arga akvarellisten kan förstås inte låta bli att fråga varifrån ljuset kommer. Egentligen. Solen står högt på himlen, lite snett upp till vänster. Husen kastar korta skuggor på marken. Men inte stolparna. OK, stolparna hitom husen kan man förklara: tre lutar så att de inte ger någon skugga och två står bakom en liten kulle, så skuggan syns inte. Men de där en bit bort längs med vägen?  Minst tre, kanske fyra mystiskt skugglösa stolpar. Jag tillrättavisar Arga akvarellisten med att det nog är avsiktligt, för att skapa en overklig stämning i bilden.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , , | 6 kommentarer

Arga akvarellisten 8

Snart i mål – jag tänkte mig att Arga akvarellisten ska få tio chanser. Idag är det moln. Problemen med moln är många. De ser ju ofta rätt osannolika ut. Och när de ser ut som små fina vita lamm på himlen är de inte särskilt intressanta att måla av. Men det lönar sig nog att studera molnen ordentligt när man ska måla även om de rör sig under tiden.

– Detta, säger Arga akvarellisten när jag visar en molnmålning, är ett hopplöst fall! Man ska aldrig, aldrig ”öva sig” på dåliga akvarellpapper. Det ska vara ett ordentligt papper som håller fukten längre. Roligare och bättre helt enkelt. Det syns att det är ett billigt papper. DSCN5474

– Hur då?

– Färgen torkar för fort. Det går inte att låta den sprida sig långsamt eller rinna och bilda slöjefekter. Dessutom blir det ojämnt och buckligt och det bildas pölar där man inte vill ha dem. Men bortsett från den usla papperskvalitén är det ju inte omöjligt att en himmel ser ut sådär med olika sorters moln samtidigt på himlen. Både diffusa och mer distinkta. Och ofta är färgen just åt det lilaaktiga hållet.

Version 2– Men den där ljusa speglingen i vattnet  borde ha haft motsvarande ljus i himlen; det har den inte. Skogspartierna är urtråkiga. Beskär, så kanske det blir bättre! Passa i så fall på att ta bort det där konstiga grönrandiga partiet till höger i vattnet.

Jag testar med att ta bort  lite tråkskog och ändrar formatet till stående. Kanske skulle ha med lite mer av himlen till vänster? Fast det hjälper ju inte mot att det är ett billigt papper.

Och eftersom kvalitén är dålig är det ingen idé att måla på baksidan heller. Med bra akvarellpapper är det annars lösningen. När man misslyckats med en målning är det bara att försöka igen på baksidan. Ofta går det mycket lättare efter som pappret redan är förstört. Då kopplar man av och det blir ofta bättre resultat än när man har alltför mycket respekt för det ”fina” pappret. På ett billigt papper är man på något sätt friare, men å andra sidan är det mera svårjobbat, så det jämnar liksom ut sig; det blir halvbra i båda fallen. Lösningen är nog jobba på att inte vara så himla respektfull inför ett riktigt bra och väl förberett papper.

PS. OM man vill måla ulliga vita moln någon gång så funkar det bäst om man först målar himlen i den eller de färg man vill ha och så tar man lite hushållspapper och gör en tuss som man trycker mot himlen. Simsalabim, ett moln!

Version 2Version 2

Publicerat i Att måla, färg, Träning | Etiketter , | 4 kommentarer

Arga akvarellisten 7

Akvarell, aqua, vatten, vattenfärg… Man skulle ju kunna tro att det är lätt att måla vatten med vattenfärg, men det är det verkligen inte. Inte med någon annan färg heller för den delen. Vatten visar virtuosen, sägs det. Arga akvarellisten (AA) och jag är helt överens om att det är mycket långt dit för min del. Men man måste ju testa, i alla fall.

Vattenfavoritmotivet är sjön Rossen, med tillräckligt många öar och uddar för att det ska kunna bli intressant. En stilla vattenyta är lättast (om än inte lätt); vågor är värre och rinnande vatten ska vi bara inte tala om!

Mellan Storön och Skallbergsudd finns ett fint gatt som släpper igenom ljuset. DSCN5425

Det finns inga stenar där, men jag la dit dom för det såg lite tråkigt ut annars. Arga akvarellisten tycker det ser tråkigt ut i alla fall och ger mig rådet att hålla akvarellpappret fuktigt när jag målar speglingar i vattnet. Det blir lätt för stelt annars. Grönskan är för kompakt och enahanda. Kompositionen för symmetrisk. Och det där speciella ljuset i gattet är dåligt utnyttjat. Version 2

Så här då – lite luftigare grönska och vått i vått? AA: Tja. Fuktat papper är det ju i alla fall. Men kompositionen är fortfarande tråkig. Om man lägger horisonten precis mitt i bild blir det odramatiskt och ointressant. Färgskalan är diskret, kan man väl säga om man vill vara snäll.DSCN5422

OK. Såhär då? Mnja, lite roligare, kanske.

Men hur sjutton får jag till genomskinligt vatten. Det där som till exempel Zorn var så bra på. Ett vattenbryn där man ser sjöbotten under det klara vattnet. Och hur målar man en bäck? Var och hur kan man lära sig sånt. Arga akvarellisten har inga goda råd på det området.

Publicerat i Att måla, färg | Etiketter , , | 8 kommentarer

Arga akvarellisten 6

Jodå, vi kämpar på. Jag med mina akvareller och den Arga akvarellisten med sina kommentarer och råd. Idag blir det porträtt. Det har jag aldrig testat förr, på allvar. Visserligen har mitt klottrande alltid bestått av tjejer (tjusiga tjejer i tusch eller blyerts i en maniererad stil, som jag är innerligt trött på); det är något helt annat med porträtt i akvarell. Men hej och hå, det är bara att sätta igång!

gretaporträtt 5 (1)Hudfärgen först. Jag testade olika blandningar, tills jag fick fram något som liknade färgen på min arm.

Här är resultatet. Liknar visserligen inte alls modellen utan mer modellens mor, men det är i alla fall en början. Lite hudfärgsaktigt, väl?

Arga akvarellisten är förstås snabbt där och påpekar att ungen ser ganska skitig ut. Och att det beror på att jag troligen blandat färger med grova pigmentkorn, eller pigment som gärna klumpar ihop sig. Det gäller att hitta pigment som är ”snälla”, som inte bråkar med varandra och som lätt låter sig styras till olika skuggor och ansiktsformer.

palettJag brukar ta ett akvarellark som är för stort för det jag tänker måla och så använder jag ungefär en tredjedel av arket för att testa färgerna, som ett slags extrapalett.

Det behövs lite blått i hudtonerna, i alla fall om man blandar gulockra och karmosinröd, som jag gör. Och då funkar ultramarin bäst. Såvida man inte vill ha en skitig unge förstås, för då kan man ta preusserblå eller antwerp, som bildar tydliga vassa konturer när den torkar. (Det kan vara mycket användbart ibland, men kanske inte just när man målar porträtt). Den koboltblå är väldigt bråkig medan ultramarin, längst ner är lätt att samarbeta med.kobolt preussian ultramarin

Självklart blir det olika slags hudtoner också, beroende på vilken blå man väljer, men det behövs så pyttelite och går alltid att balansera med rött och gult, tills man hittar någorlunda rätt.

Och så ögonen. Det är trixigt. Det blir lätt för stirrigt, vindögt eller knasigt på något annat sätt. Kolla på de här ögonen. Arga akvarellisten påpekade en lika viktig som självklar grej om det ljus som ögat reflekterar. Det måste fångas på rätt sätt. Om ansiktets högra sida är skuggad kommer ljuset från vänster. Alltså är ska glimten i ögat vara till vänster. Just här är  problemet dock inte att ljuset kommer från fel håll, utan att det kommer från TVÅ OLIKA HÅLL! Version 2

Det är därför det ser konstigt ut. På den skitiga tjejen längst upp har i alla fall den detaljen blivit rätt. Annars är själva ögonen här inte så tokigt målade (om vi bortser från att de är av lite olika modell…). Det får gärna vara lite ojämnt och ”rufsigt”. Allt för regelbundna och ordentligt målade iris blir lätt lite stirriga.ögonvita

Och ögonvitan är aldrig vit. Aldrig! Här borde jag ha skuggat vitan, särskilt på ansiktets skuggsida.

Ja, sen är det läpparna, näsan, hakan, håret och alla andra små detaljer som ett ansikte består av. Här blev kindlinjen först väldigt konstig (ännu konstigare). Då kan man rädda den genom att ändra konturen med hjälp av mörkt hår, förutsatt att man målar av en mörkhårig person, förstås! Och när örat har havererat är det bara att dra fram håret över örat också…

Slut för idag. Nästa gång blir det nog vatten, tror jag.

 

Publicerat i Att måla, färg, Träning | Etiketter , | 7 kommentarer

Arga akvarellisten 5

Ibland försöker jag måla vår utsikt. Det är verkligen inte lätt och det senaste åren har det blivit ännu svårare, med Slussen som blir en allt fulare plats och så nytillskott som Nya Continental i blickfånget. IMG_2720 (1)

HUR gick det till när när man godkände det här huset? Det skulle jag gärna vilja veta.

silhuett utsiktDet barmhärtigaste blir i det läget att måla en silhuett med kvällshimmel bakom. Visserligen muttrar Arga akvarellisten om att det är i enklaste laget. Det var sådana övningar man fick göra med vattenfärg en gång i tiden, i skolan. Tonad himmel och så en silhuett av träd eller hus.

Men Arga akvarellisten tystnar när jag invänder att alternativet vore att kämpa med fula hus och Slussenelände i dagsljus.

Publicerat i Att måla, Debatt | Etiketter , | 10 kommentarer

Arga akvarellisten 4

Idag orkar Arga akvarellisten inte vara arg. Eller jo, över ofattbar onsdka, förstås. Men när man är uppgiven eller ledsen får man måla precis hur man vill, säger Arga akvarellisten. Huvudsaken att man målar, det är ren terapi.

Den där strandpromenaden i Nice, Promenade des Anglais, minns jag från förr i tiden. Lyxigt, vackert, fin strand mitt i stan och flotta hotell, bergen i bakgrunden. Jag letade efter några skisser därifrån – förr ritade jag alltid när jag reste, när slutade jag med det?  Det verkar som om jag slängt dem. Nu blev det en sån här akvarell i stället.Version 2

Riktigt såhär ser det förstås inte ut (men Arga akvarellisten säger inget). Det är så det känns just idag. Om dådet i Nice har det sagts och skrivits mycket. Jag tycker att detta hör till det klokaste.

Publicerat i Att måla, Att resa, Att rita, Livet | Etiketter | 8 kommentarer

Arga akvarellisten 3

Det här med motiv är ju ett kapitel för sig. Jag målar bara sånt som det finns någon anledning att måla. Som äppelträdet i går. Eller mopsen Malcolm. Eller någon bit natur som ger lite extra intensiv upplevelse.

För ett år sedan hälsade vi på brorsdottern med familj i Noratrakten.Version 3 Deras sommarstuga ligger precis åmynningen och vi  fick en fin båttur uppför ån.

Det kändes som att åka på Kongofloden, vilket jag  visserligen aldrig gjort, men det var så tätt och intensivt med vattnet och vegetationen att det kändes tropiskt. Och så ibland glesnade Noraskogen och släppte in lite gyllene ljus.

Version 3Det där skulle jag vilja måla tänkte jag och så småningom gjorde jag det. Det blev inget vidare.

Arga akvarellisten suckar och pekar på tallstammarna till höger. Livlösa och meningslösa. De där lutande träden i mitten? Fula helt enkelt. Och varför har björkarna fått tallkronor?

Vattnet bara flyter omkring utan någon som helst precision och speglingarna är lite hipp som happ. Och ljuset, ljuset som var hela idén med denna akvarell är vagt och svagt och kontrasterna för dåliga.

Jag får nog återvända till motivet när jag vet lite mer om hur jag ska tackla det. I väntan på det har jag i alla fall gjort denna variant som har lite grann av det där ljuset som jag ville fånga. Version 3

Arga akvarellisten muttrar över häftstiftet i övre vänstra hörnet och menar att jag borde använda klisterremsor i stället. Hanteringen av vattnet är fortfarande osäker. Och det hade inte varit dumt med lite blått i bilden. I vattnet till exempel. Men annars? Tja, bättre än kludd och kladdmålningen ovanför i alla fall…

Publicerat i Att måla, Att tolka, färg, Träning | Etiketter | 13 kommentarer

Arga akvarellisten 2

Jag känner en sexåring som har ett eget litet hus. Vi kan kalla honom M. Huset ligger väldigt fint, lite avsides på tomten på familjens sommarö. Till M:s lilla hus hör ett blått bord med stol och ett äppelträd. I våras när jag hälsade på fick jag veta att det finns olika meningar om äppelträdet. Någon tycker att det kanske ska huggas ner. Det tycker inte jag och jag tror kanske att de flesta inblandade tycker som jag. Men för säkerhets skull har jag målat av lilla huset med äppelträd och allt. DSCN4839

M har fått första försöket, för det kan vara bra att ha som argument om det där med trädfällning kommer på tal. Men villkoret är att jag ska få tillbaka den här målningen när jag gjort en ny som jag är nöjd med.

Och här är arga akvarellistens synpunkter: Motivet och kompositionen duger. äppelblommorna ser visserligen ut som bomullstussar, men det är bra att det är så översållat och lite överdrivet. Ljuset på bordsskivan är bra. Men vad är det för mystiskt moln på himlen. OM man ska ha med moln måste man veta hur de ser ut. Det där skulle inte SMHI känna igen. Färgerna är lite dystra. När äppelträden blommar är det en ganska skir grönska i övrigt. Utan den blir det ingen försommarkänsla. Mellan huset och björken går en liten stig. Sånt är alltid bra, att blicken får leta sig in i bilden. Men så dyker det upp ett spöke, eller dimmoln som blockerar stigen. Synd. På sidorna om björken och till höger om äppelträdet är det något oidentifierat blågrönt. Ser konstigt ut. Äppelträdet börjar bra nertill, men urartar med alltför grova och framförallt vaga grenar upptill. Och det är ett väldigt vanligt nybörjarfel att visa för mycket stam och grenar. Svårt att lägga till lövverk i efterhand när man målar akvarell. Gör om och gör rätt!

Jag tror inte ni vill se följande försök – fyra, fem stycken – som alla har sina brister. På en målning glömde jag helt enkelt att måla bordet och det duger ju inte. På en annan ser björken ut som en telefonstolpe. På en tredje blev kompositionen uppåt väggarna. DSCN5202

Nu har jag hamnat här och det är lite ljusare grönt och det där övre vänstra hörnet börjar likna akvarell. Äppelblombladen på bordet kunde vara fler. Och lilla huset har plötsligt skuttat ut på en åker och blivit rätt stort. Det duger inte heller. Om igen!

Publicerat i Att måla, färg, konst, Träning | Etiketter | 11 kommentarer

Arga akvarellisten

Att måla är nog det mest terapeutiskt harmoniskapande man kan ta sig för. Men ibland frågar jag mig själv varför jag envisas med att måla just akvarell som är så oförutsägbart, så paradoxalt tålamodskrävande, samtidigt som det behövs både snabbhet och precision. Och man får aldrig bestämma själv. Akvarell är en intensiv dialog med kaos.

Det är väl just därför skulle jag tro. Som erfaren kaoskoordinator gillar jag att vad som helst kan hända. Hela tiden. Med olja och akryl kan man bestämma själv. Med akvarellfärger får man snällt samspela med färg och papper, vad de än hittar på.

DSCN5213Det har hänt mycket på akvarellfronten sedan jag köpte mina första akvarellfärger. Fem små läckra kuber för en förmögenhet, tyckte jag då. De gick snabbt åt de där små. Miniatyrlådan med akvarellfärg – överst i bild – köpte jag någon gång i tjugoårsåldern och den har hängt med mig runt om i världen.

Jag hade en föreställning om att jag skulle skriva reseskildringar och illustrera dem med mina akvareller. Det hann jag dock inte när jag jobbade som reseledare i olika länder i Europa och i Östafrika.

I stället blev det rätt fina illustrationer till hotellpärmarna med information till turisterna; de gjordes för hand på den tiden. Och så blev det ett och annat handmålat vykort till familj och kompisar i Sverige.

Numera är det mest tuber som gäller och större penslar än de små hopfällbara som ingår i minilådan. Det känns som om jag börjar om med akvarellmålandet från där jag befann mig i fjortonårsåldern. Lite frustrerande ibland, men jag tror att jag kan öva upp mig igen. Så jag tänkte att diskutera tekniker här på bloggen. En variant av Arga kocken, eller Arga snickaren. Arga akvarellisten, som granskar mina akvarellövningar och kommenterar förtjänster och brister. Och lite som loggbok över målandet.

Det allra första som Arga akvarellisten skulle påpeka är att motivvalet är helt avgörande. Om man väljer att måla söta katter, vackra solnedgångar, blommande äppelträd och liknande får man skylla sig själv om man snubblar in i hötorgsfacket. OK. Det kan väl hända, men jag har goda skäl för mina motivval. Det återkommer jag till i nästa inlägg.

Här kommer först en liten detalj i en målning som jag tycker är hyfsat akvarellig. Färgerna har fått jobba ifred. Jag tror att Arga akvarellisten skulle säga att den är rätt OK. I alla fall i jämförelse med resten av målningen. Men det tar vi nästa gång.

Version 2

Oj då! Det där konstiga uppe till vänster i bild är inte en misslyckad björkstam, utan märken efter klämman som jag spänner fast pappret med. Ska skäras bort, för det ser ju konstigt ut. Ja, ja, Arga akvarellisten, jag hör dig. Det blå som skymtar mellan löven är för blått. Ska tänka på det nästa gång…

 

Publicerat i Att måla, färg, konst | Etiketter , | 4 kommentarer

Hunddagar, Silly season, rötmånad och Almedalen

Nu har hunddagarna börjat. Det är lite olika bud om när de startar; den 2 juli är ett av de vanligaste. Då ska man kunna se Sirius, Hundstjärnan, i vid stjärnbilden Orion i ett läge nära solen. Det är en ovanligt ljusstark stjärna och man tänkte förr att det var en extrasol och att det var därför det blev så varmt under en period på sommaren, hunddagarna.

Version 2

I Grekland menade man att det bara förde elände med sig. Homeros skaldade om Orions hund, den klarast lysande av alla, som bringar hetta, feber och lidande till mänskligheten.

I Rom hette det dies caniculares från latinets canis, hund. (Och där har vi för övrigt också förklaringen till varför värmebölja heter canicule på franska.) Även här innebär hunddagarna elände, förruttnelse och död, ungefär som rötmånaden.

Dog days heter det i den anglosaxiska världen, men det brukar mest användas om sommarstiltjen på börsen. Men där har vi ju samtidigt the Silly Season. Galna säsongen, ungefär. Begreppet myntades i det sena 1800-talets England, när  parlamentet var stängt, myndigheterna jobbade på halvfart och mycket av den övriga verksamheten gick på lågvarv. Då skrev tidningarna i stället om skandaler, berömda brott, udda och exotiska företeelser – allting dög under Silly Season. Rötmånadshistorier, helt enkelt.

250px-Olof_Palme_1968Och här börjar Almedalsveckan. DN deklarerar stolt att de kommer vara där. Artikeln har rubriken: ”Vi täcker skandalerna och utspelen”. I den ordningen…

Det var länge sedan Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak vid Almedalen i Visby och höll ett anförande för partikamrater och intresserade turister. Det är – oj –  48 år sedan!

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Ord | Etiketter , , , , | 8 kommentarer