Tiden

Jag har hört talas om att de som förlorat en nära anhörig också kan påverkas när det gäller  sinnesförnimmelser: någon känner ingen smak eller lukt, någon får synrubbningar, någon blir överkänslig för ljud.

I mitt fall blev det i stället tiden som blev konstig. Den ställde sig i vägen. Den blev en samling tunga block som jag personligen måste skuffa undan ett och ett, timme för timme. Allas timmar, inte bara mina egna. ”Vi kan väl ses på torsdag”, föreslog någon på måndagen och jag värjde mig instinktivt. Torsdag! Så mycket tid kommer jag nog inte att orka flytta undan…

Jag gick helt enkelt i baklås, planeringsmässigt. Utöver ett nu, som jag röjt upp hjälpligt, visste jag inte riktigt om det skulle gå att ordna så värst mycket mera tid.

Jag vet att det låter konstigt och jag klarar inte riktigt att förklara det, men i går släppte det i alla fall lite grann. Nu får andra sköta sina tider, så sköter jag min. Almanackan blev mer vän igen, i stället för fiende. Det gick att föreställa sig att de där olika krumelurerna som jag skrivit in för syns skull också skulle kunna bli verkliga händelser, både före och efter begravningen. Barnbarnens födelsedagar. Gotland i påsk…

Och nu skulle jag förstås behöva få Redaktörn’s kommentarer till detta besynnerliga blogginlägg, men det låter sig inte göras. Han skulle nog säga att det kanske är lite svårbegripligt. Och det stämmer ju.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 11 kommentarer

Det bor en ängel i vårt hus…

Det har blivit si och så med att sköta hushållet den senaste tiden när Redaktör’n varit mycket sjuk. Och nu när han inte längre finns famlar jag i en ovan tillvaro. Det känns lite som om jag fått sparken från ett jobb, som jag inte alls ville lämna.

Jag kan ju i alla fall ta itu med tvätten, tänkte jag. Det har samlas en hel del de veckor jag haft fokus på annat håll. I går kändes det som överkomlig arbetsuppgift. Men när det var dags att ta hissen ner i källaren för att hämta den första omgången, hänga den andra och lägga i den tredje – ja då hade hissen gått i baklås.

Fyra tunga trappor ner till källaren och sedan upp igen med ren tvätt. Nej det orkade jag inte. Eftersom det var sista tvättpasset för dagen chansade jag och lät det vara. Tänkte att jag får gå upp tidigt och ta itu med det.

Så i morse gick jag ner för att hänga blöt tvätt och ta upp det andra. Då hade en ängel redan vikt min torra tvätt snyggt och prydligt och hängt upp den våta så att den också var torr.

Och samma okända välgörare hade till och med gjort rent luddfiltret i torktumlaren! Så otroligt gulligt och hjälpsamt. Tack!

Publicerat i Livet | 29 kommentarer

Sorg

Nu slipper Martin ha ont. Nu slipper han fruktansvärda attacker av andnöd.

Han har funnits med här på bloggen från dess början som Redaktör’n, som kommenterat och kompletterat inläggen.

I mitt liv har han funnits i över trettio år som en kärleksfull, omtänksam och klok livspartner.

För barnen, Ina, Tor och Lovisa, har han funnits som en pålitlig, trygg vuxen som såg deras behov, hjälpte till med en diskret självklarhet, med humor och engagemang.

Nu finns han inte mer. Efter några dygn på  på Dalens sjukhus dog han i torsdags, på kvällen. Tack vare sjukvård i hemmet kunde han både bo hemma till de allra sista dagarna och genom god palliativ vård få sluta så som han ville, lugnt och stilla, utan andnödsångest eller smärta. Intensiva dygn då han hade tillräckligt många vakna stunder så att vi kunde säga sådant som ofta inte blir sagt förrän vid begravningen. Han log lite matt och sa att han kunde gjort mer.

Nej Martin, det kunde du inte.Det är ofattbart att du gjorde så mycket, så bra.

I en fin minneskrönika skriver Martin Klepke om Martins insatser på LO-tidningen, senare tidningen Arbetet. Som chefredaktör skötte han såväl innehåll som administration av tidningen, skrev ledare varje vecka, ofta ett ”Sista ordet”-kåseri dessutom, ansvarade för ekonomin och tog hand om datafrågorna. Jag minns när LO-ledningen bestämde sig för att tidningen skulle drivas i aktiebolagsform, i stället för att vara en enhet inom LO. Det normala i sådana situationer är att ta in konsulter för någon miljon för att fixa bolagsbildningen. Det var mycket typiskt Martin att han i stället gick till biblioteket och lånade ett exemplar av aktiebolagslagen och så satte han igång. Det gick bra.

Jag får fina brev från hans vänner och dem som han arbetat med. Bengt Göransson, vars pressekreterare Martin var under åttiotalet, skriver (och jag tror honom) att han inte hade klarat sitt jobb utan Martin. Och han tillägger: ”Intellektuell stimulans gav han i hög grad, och tre begrepp präglade hans person, tre begrepp som Alva Myrdal en gång i ett tal till en SSU-kongress påpekade som grundläggande för all verksamhet: kom ihåg, sa hon, att människan är en förening av förnuft, vilja och känsla.”

Han förenade det där, förnuft, vilja och känsla med en ofattbar arbetskapacitet som också gav gott om tid och energi till omsorg om oss i familjen och till hans intressen, som schack och trädgårdsodling.

Bäst trivdes han i vår stuga i södra Dalarna. Sina trädgårdskunskaper försökte han föra över till mig när han bliv för svag för att odla själv. Vi hade planer för sommaren…

Nu finns han inte mer, men hans livshållning, hans krav på ärlighet och kunskap i alla diskussioner och hans godhet (han var en riktigt god människa) har påverkat oss som stod honom nära till det bättre, vill jag hoppas.

På en punkt var han dock fullständigt ologisk och korkad: han slutade röka alldeles för sent och den rökrelaterade sjukdomen KOL tog till sist hans liv. Under de sista dagarna på sjukhuset återkom han till det. Att det var korkat och att han var ledsen för det. Nu har han givit mig uppdraget att försöka se till att barnbarnen aldrig börjar röka.

När jag kom hem till vår lägenhet sent på kvällen efter hans död möttes jag av den här scenen. Tulpanerna som stod vid hans favoritplats i vardagsrummet slokade sorgset och såg ut som om de undrade vart han tagit vägen.

Här satt han, så länge han orkade och följde nyheterna, höll kontakt med vänner och följde och kommenterade schackturneringar.

Nu är det väldigt tomt efter honom.

Publicerat i Livet | Etiketter | 55 kommentarer

Mat…

Jordgubbar och bubbel står för veckotemat som jag snubblar in på såhär i elfte timmen. (Eller möjligen fem över tolv.) Hursomhelst, temat är: Mat – allätare, vegetarian, vegan?

Och visst blir det lite hipp som happ och som det råkar sig – allätare, alltså – men det finns en rätt som tidigt jag lovade mig själv att slippa, nämligen stuvade morötter. Skälet till det är enkelt. Eller kanske rätt komplicerat egentligen, men lätt att förklara. I skolbespisningen i min barndom serverades en konstig anrättning (bland många konstiga, men mer uthärdliga rätter) som bestod av extremt överkokta morötter som tillagats ungefär som bruna bönor, fast värre. Det var en simmig, snorig sörja runt dem och allt smakade surt och lite sött och framförallt ohyggligt illa.

De förskrämda barnen på denna skolmatsalsbild är från sextiotalet och Blackeberg. Hoppas de slapp stuvade morötter enlig vår modell!

”Inga morötter tack” försökte jag säga till mattanten som öste upp åt oss. ”Johodå, du!” sa mattanten och öste upp dubbel portion.

På den tiden gick matsalsvakten omkring och kontrollerade noga att man åt upp det man fått. Att lämna några rester på tallriken var det inte tal om.

Så det gick som det gick och nu får känsliga personer hoppa över några rader.

Jag åt upp och så skyndade jag mig till toan och kräktes. Så äckligt var det. Och så korkade var reglerna – eller i alla fall de som tolkade reglerna –  i skolbespisningen.

Men för några år sedan skulle jag hem till en kompis på middag. När jag satt på tunnelbanan på väg till henne ringde hon, lätt skärrad: ”Jag är jätteledsen man jag har ju glömt att kolla om det är något du inte äter!” Jag försäkrade henne att jag äter praktiskt taget allt. ”Utom stuvade morötter förstås…”

På hennes bestörta tystnad förstod jag att det var vad hon hade lagat så jag ändrade mig snabbt och sa ”Äsch, jag skojar bara!” och tänkte att jag får väl göra som i skolbespisningen.

Men det behövde jag inte alls för stuvade morötter visade sig kunna vara något helt annat än min barndoms fasa. Läckra smörstekta, lättkokta, gräddstuvade ljuvligheter!

Det visar sig också att det som folk inte tål ofta är sådant de under otrevliga former tvingades äta som barn. Alternativt sådant som de förätit sig på.

Vårt allätande här hemma har ändrat sig genom åren. Nu är det betydligt mindre kött på tallriken och helst vilt eller får; gärna ekologiskt, närodlat och kravmärkt, till den nytta det hava kan. Som matkonsument har man viss makt och den bör utnyttjas.

Här finns övriga temabloggares matvanor: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i historia, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 15 kommentarer

Snö – på allmän begäran

Jo, det var så att det fanns önskemål om en akvarell med snömotiv (hej Tove!) och det måste ju tillmötesgås. Arga akvarellisten har ledigt idag, men jag  kan tänka mig att en arg arborist skulle kunna ha ett och annat att säga om träden.

Men kolla, där borta på andra sidan viken finns ju ett hus till – det måste också med!

 

Publicerat i Att måla, Trädgård | Etiketter | 14 kommentarer

När börjar ”retro”?

På nittiotalet (alltså 1990-talet…) hade vi en personalfest på jobbet och temat var ”retro”. Jag hade en outfit som var femtiotalsaktigt med skjortblus, vid klockad kjol och brett resårskärp med metallspänne. De kvinnliga kolleger som var ett par årtionden yngre hade dykt längst in i sina mammors garderober och hittat piffiga små sena 60-talsklänningar, som de hade på sig.

En manlig kollega, som var jämnårig med mig, tittade förbryllat på de yngre tjejerna i sextiotalskläder och sa: ”Det där är väl inte retro? Sådär ser ju tjejerna ut när det är fest…” Och jag måste ju ge honom lite rätt.

I min garderob hängde då fortfarande några sextiotalsklänningar som i mina ögon var helt samtida. Om jag bara hade fått på mig dem (krympmalen hade gått så hårt åt dem) så hade jag nog kunna tänka mig att använda dem. Alltså inte som retro utan som helt vanliga klänningar.

För mig och den jämnåriga kollegan var femtiotalet klart retro, men inte sextiotalet. Så det tycks skifta lite det där, vad som är retro. För sjuttiotalisterna är den brun-grön-orange åttiotalet idag retro och ganska populärt. Retrobegreppet (som idag knappast sträcker sig längre tillbaka än fyrtiotalet om ens det) borde rimligen flyttas framåt vartefter. Äldre än hundra år är antikt. Äldre än tjugo-trettio år är retro, eller halvgammalt. Men däremellan – bara gammalt?

Retro är Ankis förslag till veckotema. Här finns övriga temabloggare: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Tack Anki för trevliga februariteman! I mars tar Jordgubbar och bubbel över. Uppdatering. Här är teman för mars:

V   9 – Mat – allätare, vegetarian, vegan?
V 10 – Kvinnokraft
V 11 – Mars
V 12 – Blommande blommor/gröna växter

Publicerat i Att tolka, historia, Lördagstema | Etiketter , , | 26 kommentarer

Arga akvarellisten är tillbaka…

För ett drygt år sedan målade jag av ett äppelträd som hotas av nedhuggning. Jag tänkte att det måste ju i alla fall dokumenteras. Kanske det rentav kan räddas från undergång om jag lyckas visa hur fint det faktiskt är.

Det står fortfarande kvar men det är väl mycket tveksamt om det har något med mina insatser att göra. Målningen blev inget vidare, men jag gav den trots allt till en liten person som har sin lekstuga under trädet, på villkor att jag skulle få tillbaka den när jag gjort en ny målning åt honom som jag var nöjd med.

Såhär såg mitt försök ut ut förra våren.

Nu ger jag mig på motivet igen för att se om det går bättre efter ett års sporadiska akvarellövningar. Jag tänkte att något måste jag ju ha lärt mig på nästan ett år.

Men när jag jämför bilderna tycker jag inte att det är någon större skillnad. Lite tekniskt bättre kanske, den senaste. Men den gamla känns överhuvudtaget mysigare och mer som det ser ut i verkligheten.

Vad tycker månne den Arga akvarellisten, (den där hittepåpersonen som fick bedöma mina alster förra sommaren i tio inlägg med rubriken Arga akvarellisten)? Jo såhär säger Arga akvarellisten idag:

Ljuset är bättre i den första, och bordet funkar, men grönskan är klumpigt målad och akvarelltekniken är inte alls tillvaratagen. I det avseendet är väl  björken och smågranarna lite bättre på den andra. Men där är bordet för stort och ointressant och husfärgen lite död.

Den första har en stig som leder blicken in i bilden, medan det är lite krångligare att ta sig in i den andra.

Jahaja. Tänk att det inte händer mer på ett år! Jag återkommer nog med samma motiv om ett år igen.

Vänliga hälsningar

/Modstulna akvarellisten

Publicerat i Att måla, Att tolka, färg, Trädgård | Etiketter | 9 kommentarer

Curiosity killed the cat

Finns det något nyfiknare än katter? Kattkännare säger att det ligger i kattens natur. Katten vill ha koll. Som vår Alexander.

Fanns det en låda i rummet MÅSTE han se vad som fanns inuti. Här undersöker han julklappskorgen, efter att vi delat ut klapparna. ”Dom kanske glömde en”, tänker han nog.

Fanns det en stängd dörr måste han se vad som var på andra sidan och när han kollat det, måste han ju se om det hänt något i rummet han just hade lämnat och så krafsade och jamade han för att bli insläppt igen. Ingen idé att säga åt honom att bestämma sig. Han hade ju redan bestämt sig, nämligen att kolla allt som går att kolla, för det är sådana de är, katterna.

Man kan hitta många skämtteckningar på temat katter och nyfikenhet. Till exempel två katter med änglavingar som sitter på ett moln och pratar om hur de hamnade där. Den ena säger ”Nyfikenhet. Och du?”

Eller katten på läkarbesök, där en orolig läkare läser av  nyfikenhetsnivån hos katten och meddelar att den är alldeles för hög.

Och den här bilden, där katten konstaterar att det var tur att den bara var lite nyfiken.

Om nyfikenhet kan vara dödligt för katter är det en rätt användbar egenskap för människor. Mycket av det som vi kallar kreativ verksamhet bygger på nyfikenhet. Att man är pigg på nya ideer, kombinationer, lösningar. Fikar efter nytt, helt enkelt. Eller är girig på nyheter, som på norska: nysgjerrig.

Och nu är jag nyfiken på vad de andra temabloggarna skrivit om Nyfikenhet, som är Ankis förslag till tema denna vecka. Här finns de: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 18 kommentarer

Där ingen nyckel passar öppnar tålamodet…

Tålamod är Ankis förslag till tema denna vecka. Det finns gott om bevingade ord och ordspråk om tålamod. Till exempel att tålamod är ett underskattat sätt att vara modig på. Fast, om man ska vara noga så handlar det i det fallet språkhistoriskt ju inte om mod, som vi menar idag, utan om det som på engelska heter ”mood”, alltså sinnesstämning.

Jag har haft anledning att fundera på det där med tålamod på sista tiden och på hur tålamod och envishet hör i hop.

Om man har bråttom och ens unge envisas med att sätta på skorna själv kan det kännas frustrerande att man inte får hjälpa till.

Det finns många sätt att sätta på en sko på fel sätt, det tar tid och saknar man som vuxen tålamod kan det vara frestande att slita upp ungen i knät och tjoffa på skorna.

Men vem är det egentligen som har tålamod? Jag som måste vänta en halvtimme innan påklädningen är klar? Eller tvååringen som kämpar med skorna? Det är inte lätt att få rätt sko på rätt fot, vända den på rätt köl och åt rätt håll. Det blir många försök och de flesta är fel och innan hon lyckats vända båda skorna rätt hinner det gå en bra stund.

Här tycker jag att det är tvååringen som är beundransvärd, som kämpar på trots svårigheterna. Det är hon som har tålamod, inte jag.

Som mormor har man rätt gott om tid och kan sitta och heja på och komma med goda råd, när man nu inte får ingripa rent fysiskt. Tvååringen jobbar på och till sist funkar det och hon stampar belåtet i golvet och förkunnar glatt att ”Jag kunde!” Vilken kämpe, vilket tålamod!

Nästa vecka är temat: Nyfiken. Här veckotemabloggarna: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Livet, Lördagstema, Ord | Etiketter , | 20 kommentarer

Längtan

Ankis temaförslag denna vecka är påpassligt nog längtan. Och jag tänker förstås på min farbror som så här års läste frökataloger, sorterade fröskörden från fjolåret, ritade upp planteringsplaner och bara toklängtade till våren. Visst börjar man längta lite extra efter vår och sommar nu när man anar att det börjar bli ljusare tider.

Och det kanske är därför min akvarell-läxa är på rymmen. Vi skulle måla stilleben. Det är nyttigt men lite tråkigt. Motivet var en vinflaska med tillbehör, placerade i en stentrappa. Olika strukturer, olika former, tydligt ljus, pedagogiskt och bra, men…

Efter ett tämligen misslyckat försök, där flaskan blev snedaxlad och tjockhalsad och de omgivande trappstegen blev någon slags fönsternisch i stället, insåg jag att motivet längtade ut i naturen.

Ja, ja, den här har också sina brister. Men det kan delvis bero på att jag tog miste på akvarellpapper och passepartout-kartong. Det låg en finfin liten bit 600-grams Fabriano i en plastmapp tillsammans med en anonym större kartong av samma tjocklek. Toppen tänkte jag, detta blir perfekt för mitt utomhusstilleben. Men när jag började måla insåg jag att något inte stämde. Färgerna sögs inte in i pappret som de ska, utan spred sig i sidled, som på ett läskpapper. När jag vände och vred på pappret insåg jag att jag hade tagit en bit vanlig kartong i stället för lyxig akvarellkartong. Så om vindruvorna är lite lurviga, ungefär som krusbär, har det sin naturliga förklaring.

Nej då, jag har inte smitit från veckans ämne. Jag längtar verkligen till sådana där ljusa sommarkvällar då ljuset silar in genom lövverket och man aldrig vill gå och lägga sig!

Här kan man läsa om övriga temabloggares längtan: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag

Publicerat i Att måla, Att odla, Livet, Lördagstema | 19 kommentarer