Rikedom

Hoppsan, jag ligger visst lite efter med veckans tema som är Rikedom. Då får det bli speed-writing, dvs den första tanken som dyker upp i skallen när jag tänker på temat.  Och ser man på, det blev bibliotek!

En god vän till mig tog med sin då fyraåriga son till biblioteket och förklarade på vägen dit hur det fungerar med kommunala bibliotek.

Sonen verkar ha fattat det hela, för när de kom in på barnavdelningen på stadens huvudbibliotek utbrast han:

– Mamma, är allt det här mitt!

Den kloka modern svarade att allt det här är allas, ditt och mitt också. Han begrundade detta tyst en liten stund och sa sedan:

– OJ!

Sedan dess har han varit en flitig biblioteksbesökare, väl medveten om vilken rikedom det är att kunna läsa och att ha tillgång till tankar och berättelser från hela världen och alla tider.

Anki förser oss med teman denna månad och övriga veckotemabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Lördagstema | Etiketter , | 12 kommentarer

Kultur?

Det här är en repris från 2011. Jag höll på att missa veckans tema som är Kultur, vad väljer du? men så kom jag på att jag skrivit något om bandy och kultur. Det hittade jag dessvärre inte, men något snarlikt. Kulturminister då var Lena Adelsohn Liljeroth. (Jag har kortat inlägget.)

Under rubriken Kulturministerns rädsla för kultur sammanfattas några artiklar och inlägg om hennes uttalande att kulturjournalister skrämmer bort sponsorer från kulturområdet. Hon menar att sporten får sina sponsorsbidrag bland annat tack vare sportjournalistiken, som till skillnad från kulturjournalistiken är entusiasmerande, lättbegriplig, publiktillvänd och inbjudande.

Undrar vilka sportsidor hon brukar läsa? Entusiasmerande, lättbegripliga, publiktillvända och inbjudande?

Efter det famösa uttalandet kollade jag hur det är med sportsidornas lättillgänglighet. I alltför många fall går det inte ens att lista ut vilken sport det är frågan om, om man inte känner till personerna som är inblandade.

Skridskor och böjda klubbor=bandy

Årstiden kan ju ge vissa ledtrådar, men när jag hade läst en lång artikel som verkade handla om ishockey dök den här frågan upp: ”Håller sporten på att förvandlas i riktning mot ishockeyn?” Hmmm, inte ishockey alltså. Men skridskor. Och klubbor i händerna. Är inte den där klubban lite böjd? Aha, bandy!

Kultursidorna kan väl vara kryptiska emellanåt, men de brukar vanligtvis ge en rätt hyfsad bild av vad som finns på scener, biodukar och bokhandelsdiskar. Och det framgår tydligt vilken gren det handlar om. FILM står det överst och BARNBÖCKER, TEATER eller MUSIK.

 SKADESMÄLLEN handlar om Lance Ward, och det är bara fem dagar kvar till transferfönstrets stängning, och Ward går bort och Fasth har gjort sig illa och HV71 är inte någon farlig sjukdom, men ligger risigt till ändå.

Publiktillvänt? Entusiasmerande? Lättbegripligt? Nej, verkligen inte och ändå strömmar sponsorerna till.

Nåväl, detta var ju inte svar på frågan Kultur, vad väljer du? Men den låter sig nog inte besvaras. Dels väljer jag ju inte alltid själv, det blir det det blir: ”Hänger du med på bio?” ”Ska vi inte passa på att gå på Sven Harrys” ”Jag har en extra biljett till soppteatern i morgon”. Dels är jag intresserad av det mesta. Utom elektronmusik, skulle jag nog ha tillagt förr i tiden, men efter en förtjusande elektronmusikfestival i Finland kan jag inte säga så längre. Det var njutbart det också!

Olgakatt har bidragit med temaförslag denna månad – TACK! –  och här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 27 kommentarer

Samtidshistorisk roman, Sundsvall-Stockholm-Paris-Alger

Eva Swedenmark har skrivit en roman om det sena 60-talet, som jag läser med stor igenkäning. Och jag inser att det som är hennes, mina och många generationskamraters ungdomsminnen också är samtidshistoria. Vi var rätt många, vi som kunde gå på gymnasiet som den första generationen i släkten, som till och med kunde fortsätta från småstadsgymnasiet till universitetet. Vi som sedan ville vidare ut i världen.

På den tiden gick det att ta direkttåg för en måttlig summa till Paris. Det gör huvudpersonerna i Evas bok, Lena och David, som åker till Paris för att försörja sig som frilansande journalister. Och gärna också för Lenas del för att försöka komma fram till vem hon är och vad hon vill. För Davids del är det ingen tvekan om någotdera, annat än möjligen finjustering av karriärriktning.

Det går lite upp och ner för dem i Paris både med relationen och med inkomsterna.  Redaktionerna på de svenska tidningarna är måttligt intresserade av deras analyser av fransk politik. Det bli studenttidningen Gaudeamus som vill ha något om studentrevoltens resultat eller brist på resultat och någon artikel i tidskriften Vi. Bäst betalt blir det ändå för ett tillfälligt inhopp för Lena som fotomodell. Inte alls vad hon önskade sig, tvärtom. Det var ju det hon ville slippa, att ständigt vara sitt utseende i stället för sig själv.

Bildresultat för Festival panafricain d’Alger 1969Nej Paris fungerar inte så bra, men kanske Alger skulle kunna bli ett gemensamt projekt som räddar både relationen och ekonomin. De åker till den stora panafrikanska kulturfestivalen i Alger 1969. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att Lenas möte med kvinnorna i Alger får henne att se sin egen situation och ställning som kvinna tydligare. Hur olika förväntningar på män och kvinnor även präglar henne. Mindre tydligt, mer subtilt i västvärlden, visst, men likartade mönster av självklarheter när det gäller manliga privilegier.

Lena ordnar så att de kan göra en stort uppslagen intervju i DN. En lite sidsteppad David söker efter en förklaring till hur Lena (och inte han) lyckats fixa en exklusiv intervju med en ledare för Svarta Pantrarna. Men så kommer han på det: han vill såklart komma till Sverige!

Det är ett läsvärt stycke samtidshistoria i spännande romanform med bra iakttagelser och skickliga detaljer. När Lena och David packar sin stora gemensamma koffert inför resan tar Davids eleganta kläder mer plats än hennes. Hon antyder att det kanske är lite obalans i packningen; David påpekar att hennes skrivmaskin ju tar upp halva väskan. Skrivmaskinen som hon ska skriva rent artiklarna på, både sina och hans.

Pigga Ordberoende förlag har givit ut. Michael Ceken har gjort det fina omslaget och handkolorerat fotot, som Christophe Laurentin har tagit.

Publicerat i Att läsa, Att resa, Böcker, historia | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Reseplanering

Om man ska åka tåg är det en bra idé att tänka ut ett par tre hinder på vägen, som man ska beräkna extra tid för. När jag åker från stugan till stan kan det till exempel vara bommarna som går ner i MYCKET god tid innan ett VÄLDIGT långt godståg passerar. Jag lägger på sju minuter för det (när jag kommer ihåg).

Sedan är det kanske något vägarbete (rätt ofta faktiskt) som gör att det blir kö när vägen enkelriktas åt ett håll i taget. Sju minuter för det också.

Vidare händer det att en långsam traktor ska åka några mil på stora vägen, just där det är svårt att köra om. Fem minuter. Och så något oförutsett. Att detta händer vanligtvis inte samtidigt, men tjugo minuters marginal är i alla fall bra att ha.

Åt andra hållet, från Slussen till Centralen, gäller en annan slags planering. Det brukar gå på tio minuter, max. Dock inte idag. Först ombads jag hjälpa en granne med ett krånglande lås (det gick bra och rätt fort). Sedan var mitt SL-kort tomt, så att jag måste fylla på åkpengar. Den korta kön tog förvånansvärt lång tid och det började bli lite brått, men fortfarande möjligt att hinna. När jag kom ner på perrongen åkte två tunnelbanetåg ifrån mig, samtidigt. Fyra minuter till nästa avgång. NU hängde det på sekunderna! Väl framme vid Centralen hindrades jag av en mur av passagerare, som alla skulle genomgå en extrakontroll av biljetterna. Efter två minuter hade tiden för tågets avgång passerat och jag vände om för att åka hem igen.

Så jag tog nästa tåg, som var kraftigt försenat. Vilket inte mitt första tåg var av allt att döma. Det tycks ha smitit iväg under radarn innan man upptäckte att hela Centralen led av kontaktproblem.  Väl ombord möttes jag av denna bild och text. Kändes hotfullt på något obestämt sätt. (Ja, jag har klippt bort lite finstilt, sånt som jag inte kan läsa utan glasögon.)

Sensmoralen av denna till stor del bortkastade dag är i alla fall att jag ska räkna med nedfällda bommar och breda traktorer även i storstan, även om de uppträder i lite annan skepnad där.

Publicerat i Att resa, Livet, otur | Etiketter , , | 11 kommentarer

Närproducerat och ekologiskt

Här har vi lite chokladkolor som är mycket närproducerade, nämligen i köket här hemma.

Jag försöker hitta ingredienser som är någorlunda snälla mot naturen, men just när det gäller chokladkola kan det vara lite knepigt. Danisco la ner produktionen av ekologiska sockerbetor för tio-tolv år sedan och om man vill ha ekologiskt socker får man leta efter rörsocker. Men det är ju verkligen inte närproducerat. Så jag tar vanligt oekologiskt socker.

Chokladen är också långväga och där finns all anledning att se upp, för det finns bra och dåliga kakaoodlingar. Fairtrade-kakao börjar bli lättare att få tag på och det är en mycket bra idé. Lite ekologisk grädde och ett par skedar vaniljpulver så blir det chokladkola. Jag skulle gärna dela med mig av receptet om jag kunde, för det blir väldigt goda kolor, men jag vet inte alls hur mycket jag tar av de olika ingredienserna. Men såhär gå det till i alla fall. Jag tror inte det är så noga med gram och centiliter.

Jag häller i ett par, tre deciliter grädde i en kastrull så att det blir en lagom sjö. Sedan häller jag i en hög strösocker i mitten så att det blir liksom en vit vulkan. På den häller jag sirap som får rinna ner längs sidorna som lava. Och sist vulkanaskan, dvs ett par, tre matskedar kakao. Javisstja, vaniljsocker eller vaniljpulver också. Och gärna lite starkt kaffe. Och SALT! Jätteviktigt med en nypa salt! Man får smaka sig fram helt enkelt. Och det går förstås precis lika bra att bara hälla ihop allting i vilken ordning som helst, men det är roligare att göra en vulkan!

Det är Olgakatt som föreslagit närodlat eller okologiskt som tema för denna vecka och här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, vikten | Etiketter , , | 6 kommentarer

Internationella akvarelldagen idag, den 23 november

Det var den mexikanske konstnären Alfredo Guati Rojo Cárdenas som kom på idén med den internationella akvarelldagen. Han arbetade som assistent åt Diego Rivera som gjorde stora muralmålningar, al fresco. Dvs direkt på den fuktiga ytan på muren. En sådan målning går inte att ändra. Det gäller att veta precis vad man gör, för färgen sugs fast i den fuktiga kalkputsen och sen är det kört. Som med akvarell. Det gäller att vara snabb och att ha planerat i förväg, för det finns inte en chans att ändra något i efterhand. Jo, lite mörkare partier här och där, men inte som i oljemålning där man kan måla över och ändra lite hur man vill.

Rojo Cárdenas målade också akvareller, men galleristerna och museerna var inte intresserade av dem. Akvarell betraktades inte riktigt som en egen konstart. Det var ett sätt för arkitekter att färglägga perspektivritningar så att de såg fina ut och en metod för vetenskapliga och andra illustrationer. Men en egen konstform – nej.

Så han startade ett akvarellmuseum i Mexiko på 1960-talet Museo Nacional de la Acuarela där allt fler akvarellister från olika delar av världen ställde ut. Han var också orförande i det mexikanska nationella akvarellsällskapet och de lanserade 2001 idén om en internationell akvarelldag idag, den 23 november.  Det är svårt att hitta akvareller av honom på nätet. Den här tror jag är hans.

Men kan också fira internationella akvarelldagen med att leta upp några akvareller av vår egen akvarellmästare, Zorn. Som den här, till exempel.

 

Uppdatering 24/11. Åh så trevligt – någon frågar i kommentarsbåset hur det går med mitt eget akvarellmålande.

Dessvärre går det rätt trögt, men ett par alster har det blivit ändå i höst.

En hästrumpa (och ett barnbarn på väg in i skogen på sista uteritten) och en mops.

Det är både tacksamt och svårt att måla mopsporträtt. Alla de där vecken, de bekymrade ögonbrynen. Ludenheten. Den sträva nosen och de stora blanka ögonen.

Detta är mopsen Winston som valp.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , , | 14 kommentarer

Plast i mitt liv

Här, här och här har jag skrivit om plastens brister och problem. Nu ska jag berätta om ett mer personligt plasttrauma. För många år sedan när jag var fattig student i Uppsala skulle jag köpa en födelsedagspresent åt min bror och jag ville satsa lite extra.

På den tiden fanns en liten spännande butik vid en av tvärgatorna till Fyrisån. Där följde de med vad som hände inom svensk design. De hade förstås Gunnar Cyréns popglas, som var alldeles nya och annorlunda. Han använde för övrigt samma idé (med den kraftiga foten) många år senare för att rita glasen till nobel-servisen.

Jag tyckte brorsan var värd ett par Cyrénglas och tog ut en rätt stor del av vårens studiemedel för att köpa dem. Men väl i butiken ville det sig inte bättre än att jag råkade göra en svepande rörelse som fick min axelväska att svepa ännu mer och sopa ner några av Cyrénglasen från sin lilla plattform och landa i en sorglig glaskrosshög på marmorgolvet.

Butiksinnehavaren blev förstås upprörd och krävde betalning för de krossade glasen. Jag kom inte ens på tanken att fråga om han inte hade någon försäkring utan betalade snällt. Och inte nog med det.

Eftersom jag ändå ville köpa något till brorsan fick det bli det billigaste som fanns i butiken, några äggkoppar i plast.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände för äggkopparna fanns länge kvar i min ägo. Kanske tyckte jag att det var en alltför futtig födelsedagspresent så att jag behöll dem? Så småningom kastade dottern längtansfyllda blickar på dem, så hon fick överta dem.

För henne är de designikoner, riktiga klassiker, som hon värdesätter högt. Och visst var det en lycklig plastperiod, 60-talet och det tidiga 70-talet. Stark, tålig och slitstark plast i praktisk och snygg design.

Plasten i mitt liv är Olgakatts förslag till tema denna vecka. Nästa vecka är temat Eko och eller närproducerat? Här finns de andra temabloggarna: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i historia, konst, Livet, Lördagstema, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 37 kommentarer

Vonkar!

”Vonkar!” ropade barnbarnet när det var något som funkade, ”det vonkar!” Så nu säger jag det också. Och just idag har jag extra anledning att glatt utropa ”Det vonkar!!!”

Det var så här att syrran kom med en finfin present till stugan. En fläkt som föser ut varmluften från vedspisen ut i köket i stället för att låta den gå upp under spiskåpan. En mycket fiffig sak som drivs helt och hållet med spisvärmen och är mycket effektiv.

Till en dag då det sa ”klonk” och själva fläktbladen föll av. Jag försökte sätta tillbaka vingen på den  pigg som håller den, men det gick inte. Inte en chans att få på bladet på den grova piggen.

Hålet som finns i mitten på rotorbladen klarade en tunn, tunn synål, men absolut inte den där piggen.

HJÄLP, skrev jag till syrran, för vid det här laget hade jag ju blivit bortskämd med att spisen ger extra mycket värme ifrån sig. Hon hörde sig för med sakförståndiga personer i Mora och de menade att man med en mycket liten insexnyckel borde kunna backa skruven som ska hålla fast vingen mot piggen, så att det går att trä på vingen igen. Men, eftersom denna fina uppfinning är kanadensisk är det andra mått är vi är vana vid. Tum och tiondels, eller i detta fall hundradels, tum. De sakförståndiga kliade sig i huvudet och såg bekymrade ut, tills en av dem lyste upp och sa att han nog hade nåt sånt där set från när han var i Kanada. Så lirkade han loss den supersmala lilla insexnyckeln och syrran skickade den till mig.

Lösningen. Det var lite meckigt och krävde också en nål, en tving och lite lirk (jag tror att den där skruven som skulle backas hade hamnat lite på sniskan) men det vonkade! Nu står den där på spisen och sprider värme i köket igen. Tack syrran!

 

Publicerat i Tur | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Julhysteri

Julhysteri föreslår Olgakatt som tema denna novembervecka. Hon tänker kanske lite som min julkaktus: ”Lika bra att få det undanstökat!”

Jo, jag köpte blomman som julkaktus. Möjligen har det blivit en förväxling på BB, jag menar på plantskolan, så att det egentligen är en novemberkaktus. Det gör alls ingenting, för det är trevligt med något som lyser upp så här i novembermörkret.

Julhysteri har jag sluppit och det är årtionden sedan jag slutade julstressa. Jag tror det var samma år som jag läste en artikel med tips om hur man kan förenkla julen.

”Gör bara det nödvändigaste”, rådde artikelförfattaren. Och så kom en lång uppräkning på det allra nödvändigaste och det var inte lite det!

Att stoppa egen korv var valfritt, ”men det är naturligtvis väldigt trevligt och gott”. Kalvsylta stod på måstelistan, liksom hemgjord leverpastej. Att koka kola och knäck och göra egna marsipangrisar var en självklarhet. Nej, nej, inte köpemarsipan, utan hemgjord, såklart! ”Det är också trevligt med hemgjorda polkagrisar, men om man verkligen vill förenkla kan man köpa dem i stället.”

Äpple. Tvättat, men inte polerat.

Sådär höll det på, med tips om pappersmallar till egna pepparkaksfigurer och hur man får fluffigt krus på julgranskaramellernas fransar. Om inte förr stegrade jag mig inför avslutningen på artikeln och bestämde att det bara är fånigt att låtsas att man är en hemmafru på femtiotalet med tillgång till hembiträde och kokfru: ”Glöm föralldel inte att se till att juläpplena blir polerade, för annars blir det ingen julstämning alls!”

Nästa veckas tema är ”Plasten i mitt liv! Här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Invintring

Invintring föreslår Olgakatt som tema för första novemberveckan. Ett nytt ord för mig, men ganska lätt att ge en innebörd. Kanske inte samma innebörd som Olgakatt tänkt sig, men ändå – man förstår på ett ungefär.

Det är sånt som att båten måste upp på land, att (de flesta) utemöbler ska inomhus, hängrännorna bör (borde!) rensas och äppelträden skyddas mot alla som vill äta kvistar och bark.

Jag trodde jag var klar med det mesta när jag gick en runda i morse, men då såg jag vattentunnan. Den måste ju tömmas och vändas upp och ner.

Det är en rejäl tunna och den välter man inte när den är full. Tricket är att hitta en lagom lång slang som kan bilda en sughävert. Först stoppar man ned hela slangen i tunnan så att den blir vattenfylld.

Sedan lägger man ner en så lång bit av slangen (håll för mynningen så att vattnet stannar kvar!) att tyngden av vattnet i slangen liksom suger med sig det som finns i tunnan. Slangen på marken ska gärna ligga i en sluttning nedanför tunnan om det går, så blir det bättre tömning.  Här rinner det på fint och efter ungefär en halvtimme är det lätt som en plätt att välta omkull tunnan med den sista skvätten. Sisådär, invintrat – eller i alla fall klart för vintern!

Övriga temabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

 

Publicerat i Livet, Trädgård | Etiketter , | 20 kommentarer