Två böcker, två filmer och många timmar senare…

Det är långt mellan Stockholm och São Paulo, resan tar i bästa fall 16 timmar. Efter två böcker och två filmer, börjar jag bläddra i tidningarna i stolsfickan framför mig. Jag förundras över vad annonsörerna tycker att världen behöver. En tandborste med sensorer och sändare, som registrerar tandborstningen med en app i mobilen. Något för föräldrar med överdrivet kontrollbehov och dålig kontakt med sina barn, kanske?

artificiell dumhetEller den här leksaken som jag inte alls förstår mig på. Två små robotar som kan följa linjer som man ritar på ett papper. Det framgår inte vad som händer sedan. Jag är lite gammaldags när det gäller robotar och tycker att de ska göra nytta. Informationen är visserligen knapphändig och jag kan ha missat något. Men annars tycker jag nog rubriken borde vara ”Artificiell dumhet.”

Och apropå dumhet undrar jag hur de som gjorde den här annonsen tänkte. Det är ju uppenbart att man jag bli längre, eller i alla fall ser längre ut, om man har högklackat.

7,5 cmSå varför skriver de att man kan lägga sju centimeter till sin längd utan att det märks? Ett par röda skor med 7 cm klack märks, jag lovar! Nähä, jaha, det var alltså herrskon som hade någon slags inbyggd kilklack som inte märks. Så att han ska slippa känna sig kort när hans kvinna tar på sig de där röda skorna. Varför är det där med längd så laddat? Det har jag alltid undrat.

Och själva São Paulo då? Jo det var värt de sexton restimmarna för att komma hit, det var det verkligen. Men det återkommer jag om.

regnskog spHär är lite regnskog så länge, som finns runt hörnet där jag bor. Innan São Paulo byggdes såg det ut så här och man har sparat en bit regnskog, som en park i Paulistaområdet.

Publicerat i Att resa, Att tolka | Etiketter , , | 6 kommentarer

Ska det vara på det viset, då ger jag mig av

Det ligger ett Aftonblad och gömmer sig bland löven på trottoaren, som om det skäms för det budskap det förmedlar. Och det kan man ju förstå.

höstaftonblad

Ska det vara på det viset kanske jag ger mig av. Ja det gör jag! Snart hör jag av mig – eller ni hör av mig (vem är det som hör av vem egentligen?)… äsch nästa gång jag skriver är det förhoppningsvis från en varmare plats.

Publicerat i Att resa | Etiketter , | 17 kommentarer

Vera Nilsson-utställningen finns kvar till trettonhelgen!

Nu kan man se Vera Nilssons målningar på Liljevalchs konsthall. De finns där till den 6 januari. Har man en chans att ta sig dit ska man absolut göra det.

vn

Fredriksbergs have, 1916-17. Olja på duk. Privat ägo.

Så många tavlor som man har letat upp! Många står det ”Privat ägo” på och jag överraskar mig själv med att bli riktigt avundsjuk. Vill ha!

Det är en generös utställning från 1910 till 1970-talet och mycket som jag aldrig sett förut. Jag blir inte bara avundsjuk på alla som har en Vera Nilsson-tavla i privat ägo, utan på Vera Nilsson också. Tänk att få gå en utbildning på konstfack och vara så säker på sin sak att man säger att ”Nä, teckningslärare tänker jag inte bli, jag ska bli konstnär!”.

stina eliotOch så blev hon det. Mitt i den spännande epoken då alla nya riktningar slog igenom, kubismen, expressionismen, impressionismen, fauvismen.

Det var bara att plocka de influenser man gillade och göra något eget av det. Nåja, bara… det kräver ju en hel del av konstnären. Vera Nilsson verkar ha tittat på allt och bestämt sig för att måla på sitt eget sätt.

Av alla hennes porträtt är det egentligen bara det här kamratporträttet av Stina Eliot som är lite ”tjusigt” (Olja på papper, 1918, privat ägo).

Andra porträtt kan påminna om Picassos sätt att astrid Holm 1917 MMavbilda människor. Lite förgrovat, eller förtydligat, för att komma åt sanningen.

Jag kommer att tänka på det berömda porträttet som Picasso målade av Gertude Stein. De som såg det protesterade och sa att så ser hon ju inte ut! Picasso svarade lugnt: ”Nej inte nu, men hon kommer att göra det!” Och det gjorde hon faktiskt med tiden.

Kanske väckte det här porträttet samma protester som Picassos. Vera Nilsson målade av Astrid Holm, 1917, lite i Picassostil och kanske var det någon som sa att så där ser inte Astrid ut. Och kanske, kanske Vera Nilsson tänkte att hon kommer att göra det.

De porträtt som hon målade i Senegal och av senegalesiska studenter i Stockholm är mer rättframma och realistiska.

negerhuvudFörgrovade kanske, men inte mer än många av hennes andra porträtt. Därför känns katalogtextens lite försiktiga tassande kring målningarna från Senegal och deras eventuella exotiserande tendens lite onödigt nervöst. Vera Nilsson var framförallt saklig.

Den här målningen, till vänster (olja på pannå, från 1949) finns på Nasjonalmuseet for kunst i Olso.

I Malaga såg Vera Nilsson småflickor som tiggde och dansade på gatorna för att få ihop lite pengar. Hon såg också alla bortvända ryggar. Här är en av tre målningar med det motivet, från utställningen.

Gata i Malaga. Oljeskiss. Privat ägo.

Gata i Malaga, 1920. Oljeskiss. Privat ägo.

Passa på att se utställningen senast den 6 januari! Eller nästa år på Mjellby konstmuseum den 24 januari – 3 maj och Norrköpings konstmuseum den 6 juni – 6 september.

Publicerat i konst | Etiketter , | 1 kommentar

Just nu

Musikanta föreslår Just nu som lördagstema. Och jag blickar just nu ut över detta:

fotokaos

Vi kan väl kalla det ett kreativt kaos även om det egentligen handlar om underlåtenhets-synder. Eller bristande organisationsförmåga.

mormor fyra årJag försöker få ordning på alla foton som det borde varit ordning på för länge sedan. De ligger i kartonger och kuvert i olika skåp, men först när barnen får barn tar jag mig samman och gör fotoalbum åt dem av alla bilder.

Minstingen har fått en dotter som heter Greta, som sin mormorsmor, så då börjar jag i den änden. Här är hon, min mamma Greta. Det fotograferades inte så mycket förr och bilderna som finns är små, men med ganska bra kvalitet. En del är skadade, vikta, trasiga eller fläckiga. Då skannar jag in dem och ”reparerar” så gott det går i datorn.

Det tar tid, men det gör det ju oavsett. Att sortera och ordna bilderna från barnens uppväxt är ett arbete som man inte kan forcera. Så många minnen! Man kan bli sittande långa stunder och bara komma ihåg. Roligt och vemodigt på samma gång.

lojsanbebis 2Det finns bilder som är svåra att placera i tid och rum och jag grälar på mig själv. Jag som brukar predika att man alltid, ALLTID ska skriva namn, tid och plats på korten, gärna med blyerts, på baksidan.

Och så sitter jag ändå där med ett kort på mig själv och min nyfödda dotter och undrar var det är taget! Jag minns ju de där första veckorna så intensivt, men inte just fototillfället. Men väggen bakom och spadskaften är en ledtråd. Det måste vara min pappa som tog bilden utanför det hus som vi nu har som fritidshus i Dalarna.

Och så arbetar jag mig igen årtiondena. Dagis, skolstart, syskon, kompisar, fotboll, resor, studenten, tango, skidåkning, mera resor, familjeträffar, midsommarfiranden…

albumJo, det tar tid och det måste få ta tid.

Det blir lättare, rent praktiskt om man har en flexibel albumlösning. När man inser att man mindes fel och måste ordna om bilderna kronologiskt. När man hittar några bilder till, som borde in i början av albumet. Då är den här sorten bra. Lösa blad och pärmar som man fäster ihop med ringar i lämplig storlek.

Dessutom ger det dottern en chans att komplettera med bilder som passar in. Samt, inte minst, en möjlighet att plocka bort de bilder hon inte vill ha med. Att ordna ett album åt någon annan är ju en grannlaga uppgift. Det har hänt att jag visat dottern bilder som jag tycker är alldeles förtjusande, men hon har protesterat vilt och krävt att få riva sönder dem. Nu ändrar man ju uppfattning om sånt med tiden och de bilder som var outhärdligt pinsamma för femton år sedan är kanske mer acceptabla idag. Med lösbladssystemet kan hon välja hur hon vill ha det.

Vad övriga lördagsbloggare har för sig Just nu kan man läsa om här:  Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , | 19 kommentarer

Mellan 55 och 60

Tomas Lappalainen har skrivit en bok som heter Mellan 55 och 60... Han presenterade den på Söderbokhandeln i går kväll, sakligt och enkelt. Han försöker skriva som det är, säger han. Som han uppfattar att det är, rättar han sig.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm, fullsatt till näst sista pallen. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Mellan 55 och 60… är en bok om hur livet ter sig just mellan 55 och 60. Under bokpresentationen kom det mest att handla om åldrandet och om åldersdiskriminering. Vad beror det på att det numera verkar vara fritt fram att skämta om gamlingar och att åldersdiskriminera utan några påföljder? Varför bryr man sig inte om äldres erfarenhet. Varför är äldre kraftigt underrepresenterade i riksdagen?

För att försöka förstå fenomenet experimenterar Lappalainen med tanken att vi alla skulle bli svarta när vi fyller 65. Skulle rasdiskriminering upphöra då? Troligen inte. Eller med andra ord: hur kommer det sig att yngre människor inte inser att de själva också ska bli äldre en dag. Varför, undrade Dan Josefsson i diskussionen efter bokpresentationen, varför ser de unga på äldre som om de befinner sig någon annanstans, som om de såg dem genom ett fönster, när det i själva verket är en spegel? En dag ska de där ungdomarna också bli gamla – det är sig själva de ser, några år bort, bara.

SSU-ungdomar i ett studiehäfte från 1960

SSU-ungdom i ett studiehäfte från 1960

Det har tilltagit de senaste decennierna, kanske sedan 1980-talet, menar Lappalainen. Jag tror att det kan ha något med oss fyrtiotalister att göra.

Vi har ju aldrig blivit vuxna på det sätt som våra föräldrar var. De var unga tills de fyllde tjugo. Sedan var de vuxna. Kostym, slips och samhällsansvar för herrarna. Dräkt, pumps och liten hatt för damerna. Dessa allvarliga vuxna kunde sedan glida in i en värdig äldreroll utan alltför mycket dramatik.

Men för fyrtiotalisterna (första tonårsgenerationen, jag-vill-inte-bliva-stur-generationen) och alla som är yngre än så, ter sig kanske åldrandet som ett jättekliv över till ett okänt territorium, befolkat av främlingar, av gamlingar.

55 60Kan det vara det som skapar distans, ångest och ett nervöst skämtande om rollen som gammal? Inte vet jag, men det är ju en teori så god som någon.

Nu låter det kanske som om Mellan 55 och 60… är en dyster bok, men det är den inte alls. Väldigt mycket tvärtom. Korta stycken om hur det är att leva och att handskas med livet, med kommentarer till vardagen, med situationskomik, humor och vemod. Tänkvärt och trösterikt.

Uppdatering: Jag bläddrar fram och tillbaka i boken för att hitta ett bra citat som gör den rättvisa. Det är inte lätt, för den handlar om så många aspekter på livet, sett från plattformen mellan femtiofem och sextio. Dessutom finns det många fina citat i boken. Cicero, förstås. Lappalainen uppskattar hans texter om att acceptera åldrandet och döden, men han låter sig inte helt övertygas. Inte heller av andra tänkare:  ”Epikuros syn på döden är intellektuellt oantastlig: ‘Döden angår oss inte, ty så länge vi finns till är döden inte där, och då den är där så finns vi inte längre.’ Feuerbach fomulerade samma tanke så här. ‘Döden är dödens död.’ Varför är man då inte beredd att ropa: ‘Hurra! Problemet är löst!’? Troligen för att logik är sådant som viljan att leva käkar till frukost.”

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 22 kommentarer

Opassande form, ett i-landsproblem och en idé

Jag vet att det finns värre problem att ta itu med i världen, men det hindrar ju inte att man vill lösa även smärre vardagsirritationer. Jag tror dessutom att jag har en bra idé.

Det är det här med lasagne. Jag har gott om eldfasta formar i olika material, men ingen som passar till lasagneplattor. Det blir alltid halva plattor över på både längd och bredd.

lasagnesplitterJag bryter av och fixar till så gott det går, men lasagneplattor är inte gjorda för att brytas. Det blir smulor, sneda bitar och hopplösa former.Jag stoppar tillbaka havererade plattbitar i kartongen och tänker att jag ska lägga pussel med dem en annan gång, när jag har mer tid.

Någon undrar kanske om man inte kan  lägga plattorna omlott i stället för att bryta av dem. Nja, det blir inte så bra. Risken är att det blir i stabbigaste laget med så mycket pasta i lasagnen. Jag glesar hellre ut dem i så fall. Eller bryter dem, med klent resultat.

Det lär finnas ugnsformar anpassade till lasagneplattor, men det är trångt i mina skåp och jag vill kunna använda de formar jag har i stället för att skaffa en till. Lasagneplattor kan dessutom vara olika stora! Coop-plattorna är till exempel 17 x 8 cm och Buitonis är 15 x 9. (Var håller EU:s standardiseringsivrare hus – hur har detta kunnat fortgå?)

Det finns förstås andra lösningar på problemet än standardiserade lasagneplattestorlekar och anpassade ugnsformar. Man kan till exempel göra sina lasagneplattor själv i önskad storlek av äggula, mjöl, salt och vatten. Man kan, men känner jag mig rätt kommer det inte att ske. Därför tänkte jag be lagasneplattetillverkarna att räffla eller rutmönstra plattorna lite grann så att de blir mer lättbrutna på båda ledder. Det ska jag göra!

Publicerat i Livet | Etiketter | 29 kommentarer

Höst

Höst är Musikantas förslag till lördagstema denna vecka. Så här kan det se ut.

höstmorgon tidlösa lönnblad japanlönn björkhöst lönnr benved klätterhortensian

Eller så här:

Innanfönsterdags

Innanfönsterdags

 

Och så här:älgjakt

Här hittar du de andra lördagstemabloggarnas hösttolkningar:

Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , , , , | 36 kommentarer

Förlåt

Jag bläddrade för en stund sedan i boken Änglaknäpp, med berättelser av Johan-Olov Johansson och upptäcker en anteckning längst bak i boken som jag inte sett förut:

”Med blyerts får man anteckna i alla böcker, eller hur? Jag läste ‘De trångbodda’ 12/7 2012 och går och funderar på vad ‘sparlakan’ är . /Lotten Bergman.”

sparlakan

Kära Lotten, du skulle ha frågat mig! Sparlakan är samma sak som ”förlåt” (Förlåt, inte förlåt). Sängomhängen. Sänggardiner. Sådana som Carl Larsson gömde sig bakom medan fru Karin passade alla barnen i rummet intill. cl-s säng

Det där ”spar” har troligen inget med spara att göra utan mer med ”spärr”. Sparlakanen spärrade av och gav lite enskildhet i folkrika rum och kanske höll kvar lite värme när vedspisen eller kaminen kallnat framåt småtimmarna.

En ”sparlakansläxa”är enligt Hellquists etymologiska ordbok ”skrapa (som hustrun ger mannen) bakom sänggardinerna”. Eller helt enkelt en utskällning i enrum, som i Stieg Trenters Dockan till Samarkand: ”För länge sedan hade Harriet själv berättat att en skolfröken i Maria tagit henne i enrum och givit henne en sparlakansläxa/…/”.

Johan-Olov Johansson skildrar bostadsförhållandena i sin barndoms Tvåbo i berättelsen ”De trångbodda”. Fem familjer bodde här som mest. Lågt räknat bör det ha varit ungefär 25 personer. Skildringen finns att läsa här.sept 2014

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia, Språkpolisen | Etiketter , , | 8 kommentarer

Ett tema som tål att upprepas

Lasse Hallström har regisserat två filmer som kanske ser lite olika ut, men som har samma tema: Om man börjar tala illa om en grupp människor finns det alltid en risk att några omsätter skitsnacket i livsfarlig handling.

I Chocolat från 2000 är det en grupp romer vars husbåt sätts i brand. I 100 steg från Bombay till Paris är det en indisk familj, på flykt från förföljelse i hemlandet. De slår sig ner i en liten fransk by och möts av allt från vänlig nyfikenhet till arrogans, fientlighet och hat. Och det är just den kedjereaktionen  från nedlåtande kommentarer till förakt, hat, hot och handling, som skildras i båda filmerna.

Samhällets ledande skikt kanske nöjer sig med att snörpa på munnen, tala om den egna kulturens förträfflighet och fälla en och annan kritisk kommentar om ”de andra”. Risken är då att några tolkar signalerna som att det är fritt fram att ge sig på nykomlingarna: romerna i Chocolat och indierna i 100 steg.

Passa på att se 100 steg, som nu går på biograferna. Den indiske patriarken Om Puri är alldeles lagom självgod, osäker och arg. Helen Mirren är lysande i sin snorkiga avmätthet. Det är värt biobiljetten att få se henne tappa koncepten när hon nås av beskedet att hennes restaurang fått ännu en stjärna i Guide Michelin.

binoche

Juliette Binoche serverar syndig choklad

Chocolat sponsrades av och ingick i en hårdlansering av chokladjätten Godivas produkter, vilket givit en viss bismak åt den läckra filmen.

Dess fem Oskarsnomineringar sägs vara resultatet av en marknadsförings-kampanj finansierad av Godiva. Det blev ingen Oskarsutmärkelse för Chocolat.

100 steg kanske klarar sig bättre?

Här finns inga uppenbara produktplaceringar vad jag kan se, men desto mer stillsam Hallströmsk humor och välfunna repliker. När en av kockarna i Mirrens restaurang klottrar ner muren utanför den indiska restaurangen med främlingsfientliga slagord (tillsammans med Le Pen-anhängare från byn) skurar Mirren bort klottret. I en senare ordväxling mellan henne och Om Puri om det indiska och franska köket säger han uppgivet att det är nu en gång så att indier har sitt sätt och fransmännen sitt och det är nog svårt att förena dem. Mirren svarar:

”Jag har tillbringat hela dagen med att skura bort just de där orden från din mur.”

100 stegbild

Manish Dayal lagar läcker indisk sukhi macchi (tror jag).

 

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt, film | Etiketter , | 18 kommentarer

Sommarminne

Musikanta föreslår Sommarminne som lördagstema idag. Då vill jag gärna slå ett slag för ritblocket som minnesbank. Nu när det är så lätt att fotografera händer det alltmer sällan att någon i familjen ritar. Men förr!

Jag har letat fram några teckningar ur ett häfte som den då tioåriga dottern använde en sommar när vi bilade till Italien. Hon skildrar hur vi färdas genom Danmark, Tyskland, Österrike och över Alperna. Och hur vi tappar orienteringen när vi kommer ner på den italienska sidan. Vi hade lite olika åsikter, redaktörn och jag, om hur det gick till när vi kom på avvägar och vems fel det egentligen var (”Jamen jag SA ju…).

sommarminne - version 2

Det blev liksom lite dålig stämning i bilen under några mil och tioåringen konstaterade helt korrekt att ”Argsinten åkte snålskjuts”.

Vi hade inte bokat något hotell och till sist stannade vi av ren utmattning på ett ställe som låg på en strandremsa mellan vägen och havet. Det var ett lyckokast och stämningen lättade genast. Tioåringen och jag hoppade i havet och redaktörn tog en välförtjänt drink i baren efter många timmars bilkörning.sommarminne 2 - version 2

 

Det visade sig vara ett väldigt trevligt familjehotell, ungefär som jag föreställer mig semesterpensionat i Sverige på trettiotalet. Eller rentav en folkhögskola, med lekar och underhållning på kvällarna. Vi hade tänkt oss en natt där, men blev kvar en vecka.

sommarminne 1

Här är konstnären på stranden vid hotellet. Idag är hon nybliven mamma. Kanske kommer hon en dag att berätta för sin dotter om sommarminnena från hotell Brigantino, nära Recanate på Italiens östkust.sommarminne strand

Här finns övriga lördagstemabloggares sommarminnen: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att resa, Att rita, Att skriva, Lördagstema | Etiketter , | 24 kommentarer