Förr i tiden

Det finns många slags förr i tiden. Som när någon som lär sig svenska inte riktigt fått grepp om skillnaden på ”förut” och ”förr i tiden”. Då kan det bli: ”Förr i tiden, i torsdags.”

Eller när man försöker sortera upp gamla och nya foton i olika kartonger och upptäcker att det finns olika meningar om epokerna. De bilder som för mig hör till kategorin ”relativt nytagna” hamnar definitivt i högen ”förr i tiden” för barnbarnen. ”Jamen hallå, hörni, det var ju faktiskt bara… eh, okej då, 40 år sedan.” På sätt och vis historia. Men ändå så nyss.

Det var nog så begreppet samtidshistoria uppstod. Det är nämligen, enligt en av många definitioner, sånt som vi fyrtiotalister minns.

ängsbacksjulNär jag berättar för barnbarnen om min barndom blir det uppenbart att jag är född förr i tiden. Såklart. Dessutom stärks det intrycket av vår ålderdomliga livsstil, med vedspis, utedass och stortvätt nere vid ån.

Om jag försöker föreställa mig hur det var för mina far och morföräldrar när de var små hamnar jag på 1800-talet och det, om något, är ju verkligen förr i tiden!khem 1911

Här är en (färglagd) bild från pingsten 1911. Farmor och farfar med sina fem barn.  Farfarsfar sitter med min yngsta farbror i knät. Pappa är tvåa från vänster. Min pappas barndom var nog inte så olik min egen, egentligen, medan farmor och farfar i sin avlägsna 1800-talsbarndom hade det betydligt tuffare på många sätt.khem

Här har vi samma hus idag, eller i alla fall förra vintern. För farmor och farfar och deras fem barn var det rymligt. Nu känns det lagom som sommarbostad åt Redaktörn och mig.

Karin på Pettas ger oss lördagsteman i december. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter | 20 kommentarer

Jag köpte tulpaner – ni kan aldrig gissa vad som hände sedan!

tuplanbukett

Nä, jag skojar bara. Jag antar att alla som har ett Facebookkonto är lika trötta som jag på ”klickbeten”, eller clickbaites. Alltså sådana där rubriker som ska få oss att klicka på en rubrik som låter spännande, bara för att upptäcka att det inte var så märkvärdigt. Som att köpa en kvällstidning på grund av löpsedeln.vissna tulpaner

Detta är förstås vad som hände. Tulpaner vissnar. Det gör de alltid.

Och ungefär lika poänglösa är alla historier som poppar upp på Facebook, eller i andra sammanhang på nätet och som bara handlar om en sak: så många klick som möjligt, eftersom det är på läsarklick som reklamsajterna tjänar pengar.

Nu finns det webbsidor för parodier på sådana där klickbeten. Och dessutom klickbetesgeneratorer, med förslag på häpnadsväckande rubriker, som ska få folk att klicka. Som denna.fridge

Eller denna:kiss a bike

Och jag har inte ens valt ut de tramsigaste i de här två exemplen. Det finns mycket värre. Och idén är förstås att försöka sänka hela klickbetes-idén. Dessvärre tror jag att de riktiga klicksamlarna tar den på allvar! Om någon vill försöka själv så finns länken här. Men man kan ägna sig åt roligare saker en söndagseftermiddag. Som Lottens julkalender, till exempel. Man gissar på listiga ledtrådar och om man har tur vinner man en finfin T-shirt!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , , , | 9 kommentarer

Surr

surrogat

Kaffeersättning, det vill säga surrogat.

Jag slår vad om att de allra flesta från ungefär femtio-årsåldern och uppåt tänker på kaffe när de hör ordet surrogat. Under andra världskriget och åren efter det var det inte bara ont om kaffe i Sverige. Bensin och drivmedel till livsmedelsproduktion måste importeras, eftersom vattenkraften ännu inte var utbyggd. Så även om det fanns sockerbetor i landet, var det svårt att framställa socker i större mängder.

Kristidskokböckerna rådde husmödrarna att koka lingonsylt med morötter som sötningsmedel. Korngryn användes i stället för ris och till julskinkan kunde man till exempel försöka få tag i en grävling. Såvida man inte hade möjlighet att ha egen gris förstås, något som alla hushåll på landet uppmuntrades att ha.

obadja

Eftersom många av de inkallade var jordbruksarbetare minskade jordbruksproduktionen. Ransoneringarna fortsatte några år efter kriget, fram till 1951. Mjöl, smör, kött, grädde, ägg och socker var bristvaror.

MjöRansoneringskortlken var nog aldrig ransonerad (tror jag, någon som vet?) men äggen.

Turligt nog hade farmor både höns och ko.

farmors höns

Det var tydligen lite känsligt det där med privata ägg, för min mamma har berättat att hon och farmor använde kodordet ”prästkragar” när det fanns ägg att hämta hos farmor.

kaninpäls på sparkBesparingstipsen var många. Grötkastrullen skulle inte diskas ur (slöseri med både näring och varmvatten!) utan kunde stå med vatten i till nästa dag, för nästa grötkok. Smör kunde drygas ut med kokt potatis…

I en norsk kokbok som översattes till svenska finns recept på hur man tillagar kråkungar, som till skillnad från vuxna kråkor ansågs vara riktigt läckra. Och så kaniner förstås!

Men javisstja, surrogat vad det ju. Jag tror att ordet surrogat fått sin negativa klang av kaffesurrogat, eller ”surr” som det kallades. Det GÅR inte att ersätta kaffe, för det är  koffeinet man är ute efter. Annars betyder ju surrogat helt enkelt ersättning för något annat.

Det är Karin på Pettas som förser oss med teman för december och här finns övriga lördagsbloggares surrogattexter: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter , , , | 35 kommentarer

”Off you go!”

jimmy o B AHär blir det lite mer om fotografen Jimmy Nelson, vars historia är fascinerande och tänkvärd. Hans pappa var geolog och arbetade för oljebolag i olika delar av världen.

När Jimmy var sju år var han redan vittberest och hade inget emot det, men hans föräldrar skickade honom till en internatskola i England. Inte alls kul, tyckte Nelson, men föräldrarna envisades med att det var bäst för honom.

med kalufs

I sextonårsåldern fick han malaria under ett besök hos föräldrarna och var riktigt illa däran. Då kunde han väl få stanna kvar hos dem, tyckte han, men det tyckte inte pappan och mamman: ”Off you go!” Tillbaka på internatet fick han en handfull ospecificerade piller mot malarian. Ett par dagar senare hade han tappat sin kalufs. Helt skallig!

Han ordar inte så mycket om hur det kändes, men det kan ju inte ha varit så kul att förvandlas från en  skönlockig yngling till vad han själv ansåg vara ett UFO.

Det ledde till att han tillbringade mycket tid på biblioteket och han gillade särskilt tidskriften National Geografic, där han kunde läsa om olika ställen han varit på och platser som han skulle vilja åka till. Där såg han en bild av tibetanska munkar, unga killar som han själv och alla utan hår! Så han bestämde sig för att ta sig dit, vilket han gjorde. I två år fotvandrade han i Tibet och tog en och annan bild med sin instamatic-kamera.

Väl hemma igen blev alla förvånade att han levde. Och så fick han rådet att skicka sina bilder till någon tidning för publicering och på den vägen är det.nelsonörnar

Utställningen med hans bilder på Fotografiska i Stockholm pågår till den 1 februari 2015.

Publicerat i Att resa, konst | Etiketter , | 6 kommentarer

I bästa tänkbara ljus

Jag skulle ju berätta om Jimmy Nelsons utställning på Fotografiska i Stockholm. Men för att kunna göra det skrev jag först om Edward Curtis. Nelsons fotografier bygger på samma idé som Curtis: att dokumentera kulturer och folkgrupper som makats ut i marginalen. Båda vill skildra de försvinnande kulturerna i bästa tänkbara ljus. Och båda har blivit kritiserade för det, för att exotisera, för att idealisera och manipulera. Men, säger Nelson, är det inte vad (nästan) alla gör när det är fotodags? Från de uppsträckta familje-fotografierna i finkläder förr i tiden till dagens ”så-snygg-som-möjligt”-selfies.

curtis noataknorra sibirien

 

Bilden till vänster är från Alaska, tagen av Curtis. Den till höger från norra Sibirien, tagen av Nelson.

Visst kan man visa upp sorgliga sidor av alla kulturer, det har Fotografiska gjort i många utställningar, nu senast med Anders Petersens bilder. Det var en utställning som man lämnade i dyster stämning, hur mycket fotografen än bedyrar att han älskar människor.

De motiv som Nelson söker upp har också sina eländen med utsatta miljöer och individer, men det finns det andra som skildrar. Nelsons projekt är att visa traditionella kulturer i all sin prakt och så som de själva vill presentera sig.

Vid en träff på Fotografiska nyligen berättade Nelson hur han arbetar. Han vill att de personer som han fotograferar ska kunna påverka hur de avbildas, därför måste han ofta resa med tolk och ta god tid på sig innan det blir dags för bilder. Vid det laget kanske det hunnit bli oväder, regn eller storm. Då kan det ta lång tid innan det blir någon bild.  samburus berg

Den här bilden av samburus i norra Kenya gick någorlunda snabbt, ett par dagar allt som allt. Andra bilder i samma miljö kunde ta en vecka. De som porträtterades hade bestämda åsikter om vilka som skulle vara med på bilden och vem som skulle sitta eller stå bredvid vem. Tiden gick, solen gick ner, den vita get som också skulle vara med hann rymma, några blev osams, dagarna gick, men till sist blev det en bild i alla fall.

Nelson väljer gärna vackra miljöer för sina bilder. Här är Ladakh i norra Indien.

ladakhi indien

De tuffaste fotoexpeditionerna var nog ändå de som gick till riktigt avlägsna nordliga delar av Ryssland, Mongoliet och Tibet. Mongoliet känns dock jämförelsevis lättillgängligt, när Nelson berättar om hur det var att ta sig till Yamal-halvön i norra Ryssland. Tsaatan, Mongoliet

Det är Uralbergens nordligaste spets innan bergskedjan övergår till att bli Novaja Zemlja. Det tog ett par veckor i en skramlig jeep att ta sig dit. Väl framme visade det sig att tolken inte talade just den dialekten. Nelson blev tvungen att lära sig det nödvändigaste orden innan han kunde börja kommunicera med sina tilltänkta motiv.

jimmy nelson m bok

Nelson med boken Before they pass away

Utan kommunikation, ingen bild, menar Nelson. I alla fall inga porträtt. Det man tar på hundra meters håll med teleobjektiv blir något helt annat. Han vill lära känna de människor han fotograferar.

Efter att ha tagit tusentals bilder har han nu valt ut ungefär fyra hundra som finns samlade i en stor fotobok. Verkligen stor. Om en bild kräver sina 80 centimeter så ska den ha 80 centimeter, insisterar Nelson. Därför finns ett antal utviksbilder i boken, för att panoramamotiven ska komma till sin rätt. Och när boken var klar åkte han tillbaka till dem han fotograferat för att visa resultatet. Även det en viktig del av kommunicerandet, som i sin tur är en viktig del av fotograferandet, enligt Nelson.

Jag kollade för säkerhets skull med Jimmy Nelson om det var OK att jag använder hans bilder här i bloggen och det sa han att jag fick. Tack och bock!

Publicerat i Att resa, Att tolka, Böcker, konst | Etiketter , , | 18 kommentarer

Dråpligt

Nu har vi fått nya lördagsteman av Pettas-Karin. Den här veckan är det Dråpligt kort och gott. Och då har jag ett helt författarskap att ösa ur. Författaren Johan-Olov Johansson är en välkänd person i mina hemtrakter i södra Dalarna. Han växte upp i brukssamhället Horndal, började på bruket när han var fjorton, blev smed, fackföreningsordförande, rekryterades till Järn- och Metallindustriarbetareförbundet i Stockholm, gick vidare till LO, blev sedan stadsfullmäktigeordförande i Stockholm och som sagt författare. Han skildrar framförallt brukslivet i sina tjugo böcker, romaner, novellsamlingar och diktsamlingar. Han hade blick för vardagsdramatik och skrev om kraftmätningar mellan smederna och brukspatron, där smederna kanske inte alltid avgick med segern, men de hade i alla fall de bästa replikerna. Och ofta dråpliga.

I sina dagsverser kommentera han ofta det politiska och fackliga kampen i början av 1900-talet. När storstrejken pågick under 1909 beslöt man att vräka bruksarbetarna som bodde på Udden i Horndal. Både polis och militär kallades in för att fullfölja vräkningarna och det gick ganska stillsamt till. Tills familjen Flygare skulle vräkas. Det var omöjligt att få ut deras kökssoffa ur bostaden. Den satte sig på tvären helt enkelt. Johan-Olov skrev:

udden foto

Arbetarbostäder på Udden. Det vänstra huset är numera rivet.

På vräkningsjobbet du gjorde slut.
Du gamla skrälle, du gick ej ut
trots kronofogdar och ingenjörer,
försök på längden, försök tvärsöver,
trots lag och kungl. resolution,
trots hot i fruktansvärd länsmanston.
Fiskal och fjärsmän och bondpolis,
de vände dig uppå tusen vis.
Infanteri´t med gevär, patroner,
artilleriet med fältkanoner
och trängsoldater, en hel pluton,
de tänkte få dig att ta reson.
Ja, sen för fältprästen de sig biktat,
och argt med vapnen uppå dig siktat,
armén till anfall emot dig lopp
– men mot dess anlopp du satte stopp.
 

Trots stundens allvar tyckte bruksarbetarna att det hela var rätt dråpligt. Det blev hejarop för soffan och nya skrattsalvor för varje misslyckat försök att få ut den. Jag är lite osäker på hur det gick till sist med soffskrället, men berättelsen om Flygares motspänstiga soffa lever kvar i Horndalsbornas minne. Och man återger gärna ytterligare en dråplig detalj från vräkningarna. De strejkande arbetarna ansågs ju vara samhällsomstörtande revolutionärer, men högst upp på Flygares flyttlass kunde man se ett kungaporträtt i förgylld ram.

Uppdatering. Hur gick det egentligen med soffan? Nu har jag kollat lite mer och såhär skrev Aftonbladet:

Inalles är det 13 familjer som skola avhysas, bland dessa finns det familjer som tjänat under bruket i 34 år. Ute på gården stå flera dragkärror hvilka arbetskamraterna ditskaffat för att på dessa bortfrakta de vräktas bohag.Det ser tomt och skövlat ut. En av familjerna består av man och hustru och 7 barn i åldrarna 14 år till 5 månader. Vid samtalet har mannen svårt att behärska sig och synes vilja falla i gråt.”

I romanen Brofors finns episoden med. Där förklaras soffans motspänstighet med att en reparation hade gjort dörröppningen smalare än då soffan en gång bars in. Enligt Johan-Olov Johansson fick både Flygare och soffan vara kvar. Kungaporträttet skriver Zeth Höglund om: »Kanske ligger det något symboliskt däri, att vid de sorgligt ryktbara arbetarvräkningarna i Horndal efter strejken bland de vräkta föremålen befanns ett porträtt av hans majestät konungen.«

Decemberteman finns under rubriken Lördagstema i sidhuvudet och här finns övriga lördagstemabloggare:  Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Böcker, historia, Lördagstema | 22 kommentarer

Fotografer, fotografier och tidsandan

250px-ECurtis

Fotografens självporträtt. Edward Curtis år 1897.

Jag hade tänkt skriva om fotografen Jimmy Nelson och hans fina fotografier som man kan se några av på Fotografiska museet i Stockholm.

Men först måste jag berätta om Edward S. Curtis, som påverkat Nelson en hel del, enligt Nelson själv. Curtis var en känd porträttfotograf i USA på 1890-talet. År 1900 bestämde han sig för att dokumentera Nordamerikas indianer, deras liv, språk och kultur. Mellan 1907 och 1930 gav han ut tjugo böcker i serien The North American Indian.

Han fotograferade indianerna på samma sätt som han porträtterat societetsdamer i Seattle, eller president Roosvelt: så fördelaktigt som möjligt. Han ville fånga dem i de vackraste landskapen och i de praktfullaste kläderna.

stridande indianerHan fick mycket beröm för sina bilder men också kritik. Fotografierna sågs efter ett tag som förljugna i sin idealiserande stil och särskilt mycket skäll fick han för bilder med indianer rustade till strid. Ohistoriskt, sa kritikerna. Indiankrigen hör 1800-talet till och dessutom brukade inte de stridande ha fjäderskrud. Det är en mer ceremoniell grej.

indiankvinnaFörvisso ligger det något i den kritiken, men det handlar om ganska få bilder i en bildskatt på tusentals fina porträtt och skildringar av indianernas miljöer.

Men med tiden föll hans bilder i glömska; hans stora 20-bands bokprojekt byggde på att han skulle kunna sälja 500 exemplar, men bara drygt 200 såldes. Bilderna blev liggande i bokförlagets källare. Nu har de digitaliserats och försetts Curtis egna bildtexter. Bilderna finns listade, volym för volym, med uppgifter om vilka indiangrupper – eller eskimåer – det handlar om.

Här kan man gå in och se bilderna.

När jag ser Jimmy Nelsons bilder hittar jag flera paralleller till Curtis fotografier. Och Nelson säger mycket riktigt att han vill jobba som Curtis. Han vill söka upp kulturer och livsstilar som är på väg att försvinna och porträttera dem innan det är för sent. Han vill sätta dessa människor på piedestal och ta så vackra bilder som möjligt av dem. Men det återkommer jag till i ett annat blogginlägg.

Publicerat i Att tolka, Böcker | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Lycka

Spanarens sista lördagstema för november är Lycka. Vilken tur att jag just varit på Jimmy Nelsons presentation av den nya utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Han skildrar och problematiserar ämnet lycka på ett intressant sätt.

norilskFolkgruppen chuktchi, norr om polcirkeln, på halvön Chukotka i Rysslands nordöstra hörn, har det rätt tufft.

kallt 2

Foto Jimmy Nelson

De blev erbjudna moderna bostäder för några år sedan och tyckte först att det verkade praktiskt. Men efter ett tag konstaterade de att det inte funkade.

De kände sig oharmoniska när de skulle leva helt avskurna från naturen. Hellre iskalla nätter i tält, långa dagar på vandring på jakt efter föda för renarna och ett tufft liv på alla sätt, än detta brutala och plötsliga avbrott i kontakten med naturen.

kallt

Foto jimmy Nelson

Jag som verkligen uppskattar centralvärme och varmdusch hade kanske valt annorlunda. Men Jimmy Nelsons beskrivning av hur denna folkgrupp kände sig olycklig och vilsen i höghusen övertygar. De flyttade tillbaka till de stora fria vidderna och levde som de alltid gjort, med sina renar.

Det påminner lite om olika lyckoundersöknignar som gjorts på senare tid. Både OECD och FN har undersökt var människor är lyckligast. I båda undersökningarna leder norra Europa. I OECD-undersökningan kommer Sverige etta och i FN-undersökningen ligger vi på femte plats, efter Danmark, Norge, Nederländerna och Schweiz. En avgörande faktor – när väl de mest grundläggande behoven är tillgodosedda – verkar vara graden av individuell frihet.

Jimmy Nelson återkommer jag till. Några av hans bilder finns på Fotografiska i Stockholm fram till den 1 februari 2015. Väl värt ett besök! Jag frågade om jag fick använda hans bilder på min blogg och det sa han var OK.

Tack Spanaren för inspirerande (och svåra!) novemberteman. I december tar Pettas-Karin över. Här har vi övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att resa, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 25 kommentarer

Fina femtiotalsfoton

I lördags var det Johan-Olovsällskapets höstträff i Horndal, med bildvisning från grannorten Morshyttan. Och som alltid förvånas men över hur snabbt samhället förändras. Det var en ort med bemannad järnvägsstation – fem anställda – fin järnvägspark, handelsbod, mekanisk verkstad och senare bilverkstad och  flera jordbruk. Idag är många hus borta, affären nedlagd och tågen stannar inte längre.

isstackPå väg till träffen i den gamla bruksmässen, nere i bruksparken, tog jag en bild av resterna av slaggstensbyggnaden där isstacken brukade ligga. Man hivade upp stora isstycken ur sjön intill, lade dem i stacken och så lade man på sågspån som isolering. Sedan kunde man hämta is i isstacken till långt fram på sommaren.  Jag har själv aldrig hämtat is just här, men jag tror att det gick till så att sågspånet låg kvar ovanpå isen, för att isolera, och därför gick man in i öppningen i muren och hackade fram isen liksom underifrån.

Och här är en av bilderna från träffen i lördags. Isupptagning på Morshyttesjön 50-talet.

Morshyttan 084

Någon gång på 1960-talet slutade man ta upp sjöis och lagra till sommaren. Kylskåp blev allt vanligare och affären i Morshyttan började sälja djupfryst.

"Johnessons eftr." Foto Per Arne Åberg.

”Johnessons eftr.” Foto Per Arne Åberg.

Mer på Johan-Olov-sällskapets hemsida och på den trevliga sidan med Per Arne Åbergs  50-talsbilder från Morshyttan.

Uppdatering. Agneta bidrar i en kommentar med en bild på en issåg och Hyttis med en historia om en issåg. Det passar ju bra att sammanföra dem här.

issåg

Så här ser alltså en issåg ut, till skillnad från de tvåmanssågar som användes i skogen, med ett handtag i varje ände. Det var alltså inte en issåg, utan en en skogssåg som Karl Tyras tänkte sig när han såg isupptagningen på Möckeln. Hyttis berättar:

Till vintersysslorna hörde alltså att hämta is från sjöarna och en gång hände det sig
att vårt eget original här på trakten, Karl Tyras, stod nere vid Möckelns strand på
Näset, som det hette, där Karlskoga bryggeri låg. Ölet lockade men det var också intressant att åse hur karlarna stod och sågade på isen. Fru bryggeridirektörskan Blomqvist va ute på promenad och träffade på Karl. ”Står han här och funderar?” löd frågan. ”Ja,” svarade Karl, ” jag står och grunner på hur han i andre äen av såga kan ha dä.”

Publicerat i historia | Etiketter , , , , | 20 kommentarer

Det allra svåraste

Det var inget lätt lördagstema detta som Spanaren givit oss Det allra svåraste. Dessutom har jag varit på vift utan dator, så här kommer lördagsinlägget en dag försenat.

en halv gul solDe flesta jag känner har, liksom jag själv, haft det någorlunda tryggt hela livet och sluppit sådant som vi bara bevittnar på avstånd: krig, naturkatastrofer, förföljelse, otrygghet, svält. Går det alls att leva sig in i hur det kan vara? Verkligen förstå?

Det närmaste man kan komma är väl att träffa och prata med dem som drabbats, eller läsa skönlitteratur. En bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie hör till den sortens litteratur, fängslande och berikande, trots sin ohygglighet. Hon är en skicklig författare som lyckas med en blandning av det triviala, som familjebestyr, relationsskildringar och så de ofattbara grymheterna. Man kommer nära inpå, så nära som det bara är möjligt. Det är ju sådan litteraturen är när den är som bäst: den upphäver tid och rum och låter oss – i det här fallet – uppleva något som utspelade sig i södra Nigeria på 1960-talet, som om vi (nästan) var med.

Jag sökte också på en frågespalt som jag läser ibland och skrev in sökorden ”allra svårast”. Det var lite skiftande svar på frågan om var som är allra svårast i livet. Ett svar var att det svåraste är att inse att livet inte är en TV-show. Det består inte av en rad spännande episoder och meningsfulla upplevelser. Det håller på, bara. Ett annat svar gick ut på att det allra svåraste är följa de råd man ger andra. Medan en tredje menar att det svåraste är att ta sig ur sängen på morgonen på vintern. Och ju mer man skjuter på det desto svårare blir det…

Här finns övriga lördagstemabloggare, med sina exempel på det allra värsta: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att läsa, Lördagstema | Etiketter , | 19 kommentarer