Greatest invention before sliced bread

blyertspennaDen här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.

LipmanPencilEraserPatent-300x134Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.

Sen sålde han patentet efter fyra år, men då hade redan den stora penntillverkaren Faber-Castell börjat göra något liknande. Den nye patentinnehavaren stämde Faber-Castell, men förlorade. ”Det där”, sa högsta domstolen, ”det är inte en ny grej. Det är två redan uppfunna grejer som satts ihop, men utan att det innebär någon ny tillämpning.”

Hursomhelst fortsatte tillverkningen i USA, men den tog aldrig riktigt fart i Europa. Visst finns det pennor med sudd även här, men det vanligaste är nog de suddfria. De separata suddgummina är ändå bättre, räcker längre och suddar mycket effektivare. ursnickarpenna

Med eller utan sudd är den i all sin anspråkslöshet en väldigt användbar liten pryl. Oj, vilken lättnad det var för en mängd skrivjobb den kom! I stället för bläck och gåspennor fick man en behändig lättskrivande penna, som man till och med kunde stoppa i fickan, utan problem. Visst fanns det blystift innan, men de var ineffektiva och svåranvända. Så kom grafitpennan, på 1500-talet. En bit grafit, som skyddades av träbitar för att inte brytas av. Ungefär som pennorna görs idag. Grafiten mals och blandas med lera och på så sätt får man fram de olika hårdhetsgraderna. blyertspennor

När jag går på pennjakt härhemma upptäcker jag att de allra flesta är från Faber-Castell. Någon kommer från England och en endaste har ett sudd i baken. Jag undrar var den är gjord. Eventuellt i USA, som sig bör? Nej, France står det ju!

Så här ser rondellen ut i närheten av Faber-Castells anläggning. Skogsgurra fotade under en av sina utflykter ner på kontinenten. Rondellpennor Faber Castell 1

Nejdå, jag är inte sponsrad av företaget, tycker bara att det är en riktigt trevlig rondell-utsmyckning!

Publicerat i Att rita, Att skriva | Etiketter , | 2 kommentarer

Fotografering

Syrran föreslår fotografering som lördagstema denna vecka. Borde vara ett önskeämne, men på grund av obefintlig planering (se förra lördagens inlägg) har jag inte tillgång till de bilder som jag skulle vilja visa.

Det är framförallt bilder på en runsten som tagits vid olika tillfällen under över hundra år. Man dokumenterar runstenarna då och då för att se om de vittrar sönder. Ända sedan fotografering blev möjligt på 1800-talet har Riksantikvarieämbetet hållit på med det. Det är ju bra och det ger också bonusinformation om det kringliggande landskapet. Oavsiktlig information, så att säga. På de tidiga bilderna är vägarna smala och krokiga, åkrarna små, gärdsgårdarna och höhässjorna många. På de senaste bilderna är ingenting sig likt, utom runstenen.

Eller också skulle jag vilja visa några av de bilder som pappa tog från vardagsmiljöer och arbetsliv. De bilderna har jag inte heller här. Han var en duktig fotograf och hade en bra känsla för att fånga miljöer som var på väg att försvinna. Men, som syrran skriver i sitt lördagsinlägg, det kunde bli jobbigt när han skulle arrangera oss för fotografering.

realexamem m rosm ros

det roligasteJa, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.

Men intresset för fotografi lyckades han förmedla och inte minst för framkallning och efterarbete i mörkrummet.

Bilden till höger är tagen ur ett gammalt ex av tidskriften FOTO, som pappa prenumererade på, en av de få extravaganser som fanns i hemmet.

Här handlar det om hur man med hjälp av en liten ”spade” kan ljusa upp delar av bilden när man jobbar med en förstoring. En sån kan man göra själv av en pappskiva, ett gem och en ståltråd. Pjatt, kallas den.

framkallningframkallning 1Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.

Innan man kom så långt som till mörkrummet var det ju filmval, ISO-tal, exponeringstider, bländarinställningar och allt sånt som skulle funka. Kanske filter om man var på riktigt seriöst humör.

Det där med hur man hanterar de manuella inställningarna på kameran kan ju vara till nytta även idag. Men framkallnings-kunskaperna som jag tillägnade mig under långa soliga sommardagar i mörkrummet, de är helt obsoleta idag!

Foto

Och nu ska tidskriften FOTO läggas ner. Det känns riktigt sorgligt, den har funnits hela mitt liv och lite till. Konstigt egentligen i dessa tider när det fotograferas mer än någonsin.

Men Allers förlag vill hålla på med annat: ”Just fotografi som ämne är något vi nu släpper medan vi satsar mer på mode, inredning, mat och underhållning. Ämnen där vi redan är starka på marknaden./-/ Det krävs stora satsningar för att lyckas och då måste man tyvärr ibland välja”, säger Stina Abenius på förlaget. Jag borde ha prenumererat, inte bara köpt något lösnummer då och då.

De här numren av FOTO, från 1959 och 1978 hittade jag i ett antikvariat på Sankt Paulsgatan.

Tack Livsrummet för toppenteman i mars! I april är det Gnuttans tur att bestämma teman.

Här kan man läsa om alla andra lördagsbloggares fotograferande:

Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på önPysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Foto, Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Arga tvättstugelappen

Tvättdags. Det är som i  Sanna Levelius träffande tvätt-berättelse, Den sjunde tvättkorgen, inspirerad av Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Jag skjuter också upp. Hittar ursäkter. Tills lakanen är slut och lådorna för underkläder och sockor är tomma, medan tvättkorgar och blå IKEA-kassar är fulla.

den sjunde tvättkorgen kopia

En favorit som jag visat tidigare. Mer om Sanna Levelius och hennes bilder kan man hitta här: http://www.levelius.se/

I går lämnade Tvätten inget uppskov längre. Jag hade tvättid från fem, resten av kvällen. Men i ett obevakat ögonblick mellan maskiner (när jag hämtade fler kassar) VAR DET NÅGON SOM SNODDE EN MASKIN! Alltså inte så att maskinen försvann från tvättstugan, utan där låg tvätt och snurrade, när jag kom ner med nästa omgång.

Jag väntade ut pirattvätten; väntade lite till så att tvättpiraten skulle få en chans att hämta sin tvätt. Och lite till. Till sist lyfte jag ur piratens kläder och och fortsatte mitt tvättande. När jag sent omsider tog ut den sista tvätten ur maskin upptäckte jag att jag fått med mig ett par piratsockor som troligen gömt sig kvar efter pirattvätten.

Nu funderar jag på hur jag ska formulera den där tvättstugelappen. ”Du som snodde min tvättid kan hämta ett par sockor på 3 tr.” Kanske för argt? ”Du som av misstag råkade tvätta under min tvättid…” Lite för insinuant? ”Jag ber om ursäkt, men jag råkade visst få med mig ett par sockor av misstag, från någon annans tvätt, som tvättades samtidigt som min.” För mesigt?

Jag vill ju inte sjunka till ”Arga-lappen”-nivåer. Det är skrämmande med de hot som utslungas på tvättstugelappar. ”Du ska dö!” är bland de mildare.

Men den här lappen är lite annorlunda eftersom den inte hotar att ge sig på någon tvättstugeanvändare utan i stället tänker sig en indirekt bestraffning, nämligen att köpa hamburgerkött (dvs hästkött) på ICA!

hasttjejenÄsch, jag lägger ner sockorna i tvättstugan, helt enkelt!

Publicerat i Att skriva | Etiketter , , | 47 kommentarer

Nu är jag i alla fall igång…

Så här års är det dags att ta itu med spänsten, konditionen, formen, allt det där som vintern gör sitt bästa för att rasera. Så hej och hå, till yogapass vi gå! tänkte jag. Om man väl hittat ett yogaställe som man gillar är det så enkelt. En drop-in-lektion på lagom nivå och så är man igång igång, trots ett alldeles för långt uppehåll. Det är mjukisbyxor, tisha och barfota som gäller. Billigt, bekvämt och lättfixat.

yoga mombasa

Personerna på bilden har lite grann med texten att göra. Vi var på en yogaresa till Mombasa för några år sedan. Sådär avancerad är inte jag. Men det gör absolut ingenting. Man yogar på, var och en på sin nivå.

Idag gick det inte så bra. Jag var sen till yogapasset, som redan var fullt. Inte en ledig fläck på golvet. (Det blir en speciell situation när mattorna ligger kant i kant, för då krävs det samordning med grannarna så att man inte petar varann i ögonen, eller nåt.)

ångestloppet2På hemvägen fick jag i alla fall en chans till lite motion, för jag lockades att delta i Ångestloppet. Världens kortaste stadslopp! Det fixar jag nog tänkte jag, hivade in yogamattan därhemma och tog på mig springskor. Och så fäste jag min nummerlapp på jackan. Nummer 209.

Starten gick i Götgatsbackens nedre del, nära Slussen. Först var det uppvärmning med musik och duktiga fördansare, eller vad det heter. Det gick inte att fånga på dem bild eftersom de skuttade så spänstigt. Och så gick starten – masstart, alla på en gång – och UPPFÖR backen förstås. Då upptäckte jag något konstigt. Alla hade samma startnummer som jag.jaktstart ångestloppet

Jag kollade lite närmre på en rygg framför mig. Då såg jag att det står 209 meter på ”nummerlapparna”, loppets längd. Och då var vi framme. Det går ganska fort att springa 209 meter. Men det var rätt kul ändå.

Publicerat i Tävling, Träning | Etiketter , , , | 20 kommentarer

Planering, prokrastinering och kaoskoordinering

Lördagstema denna vecka är planering. Det är syrran som hittat på det och jag förstår varför. Vi kan planera hur mycket vi vill i vår familj, men våra liv styrs ändå av den högre makt som går under beteckningen ”Ändringskommittén”. Om man dristar sig till att planera lite grann ser Ändringskommittén alltid till att det blir på något annat sätt.

I stället kan man ju alltid prokrastinera – skjuta upp – vilket jag är bra på, jag har till och med vunnit en hedersam internationell bronsmedalj i att beskriva fördelarna med prokrastinering. Men det som inte kan skjutas upp måste hanteras och då kommer mina talanger som kaoskoordinatör väl till pass. int-kaosgrupp

Min kaoskoordineringskollega Ginny (i blommig tröja på bilden) bor i USA och vi har haft några bra koordineringsövningar under de drygt fyrtio år vi känt varandra. År 2001 bestämde vi att vi skulle sammanstråla i Tanzania, där det skulle vara solförmörkelse den 21 juni. Jag förklarade att jag måste åka hem strax efter det för att hinna hem till midsommar. Hon uppfattade det som att vår gemensamma resa skulle börja den 21:a. Vi såg solförmörkelsen tillsammans i naturreservatet Mikumi. Sedan hade hon några veckor på egen hand i Tanzania och det gick ju bra det också.

solförmörkelseHär är solförmörkelsen 2001 i sin begynnelsefas.

Som alltid stillnar naturen. Elefanterna som var hur aktiva som helst, girafferna som skuttade omkring, aporna som tjattrade, fåglarna som höll på – allt stillnade när solskivan doldes och det plötsligt blev både svalare och mörkare.

solförmörkelse 20 mars 15Och idag var det nästan likadant här i Sverige. Lite molnigt, men fullt synlig solförmörkelse. Den gråmulna dagen blev ännu gråmulnare och lite kyligare och man såg solen som en nymåne genom molnen. Nej, ni får inte se bilden, för den är tråkigare än tråkig. Dystert ljus, molnigt och så en klen solskärva som tränger igenom molnen. Eller förresten, här är den, dårå.

När det handlar om planering är solförmörkelser ett svårslaget kapitel. De sågs förr som viktiga budskap från Makterna och det gällde att planera i god tid. Solförmörkelsen var ett hotfullt fenomen men kunde också vara ett lysande (nåja…) propagandanummer.

Om man vet om den i förväg kan man iscensätta praktfulla ceremonier för att besegra mörkret. En klok kejsare jagade bort den drake som hotade solen och räddade därmed sitt land. Men då måste man ju veta när det är dags. Därför var astronom ett ansett men riskfyllt yrke, med främsta uppdrag att berätta när det skulle bli solförmörkelse härnäst.kina solförmörkelse

I Kina fanns två skickliga astronomer, Ho och Hi, på tvåtusentalet före vår tideräkning. De missade dock att förutsäga solförmörkelsen 2134. Kaos och panik utbröt och kejsaren av Kina blev fullständigt rasande. Ho och Hi avrättades.

Jag vet inte riktigt vilka som ska anses ha den funktionen i dagen samhälle. Ekonomer kanske? Men de kan ju ha hur fel som helst och missa både bomarknadsbubblor, finanskriser och andra ekonomiska solförmörkelser utan att bli avrättade, vilket bör ses som ett framsteg för mänskligheten. Apropå planering, då…

Här kan man läsa om alla andra lördagsbloggares planering:   Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på önPysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att tolka, historia, Lördagstema | Etiketter , , , | 39 kommentarer

… än så är det vinter

Det är ju lite fånigt att förvänta sig att det ska vara vår i mitten på mars. Det vore rent av oroväckande om klimatförändringarna går så snabbt. Så hur välkommen vårvärmen än vore är det bara att bita ihop, plocka fram vinterkängorna igen och glädja sig åt att det i alla fall är lite ljusare nu än i december. Till exempel.

Ja, jag har just kollat på väderleksrapporten. Snart ser det ut såhär igen.snö

 

cykel i snö

rollator

Jag hoppas verkligen att den här rullatorn hamnade i snödrivan för att någon granne erbjöd rollatorägaren skjuts…

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 8 kommentarer

I väntan på vaddå – eller medan diskvattnet värms…

Det enda foto från köket som jag hittar.

Mamma med brorsan i knät.

Från ungefär tioårsåldern anförtroddes jag enklare sysslor i hemmet på sommarloven. Framför allt gällde det att diska. Köket var lite gammaldags; först gällde det att få fart på vedspisen och sedan satte jag på en kittel med vatten som (när det blivit kokhett) delades upp på diskbalja och sköljbunke och fylldes på med kallvatten till diskvänlig temperatur. Stunden när jag väntade på att diskvattnet skulle bli varmt använde jag till något lustbetonat som att färgsortera mina hårband, rita pappersdockor åt syrran, eller läsa.

Men varför finns det inga foton från köket? Jag hittar inte ett enda där vedspisen är med, utom detta där man anar spisen till höger.

Däremot blev det många teckningar av köket, sittande på den kökssoffa som jag skrev om i förra inlägget. Av alla dessa teckningar har jag bara några konstiga detaljer kvar.

Ofta ledde ett projekt till ett annat så att diskvattnet kallnade och jag fick börja om. Det gjorde inget; jag hade flera timmar på mig efter lunchen och före femkaffet.

ängsbacksköket 1

Spiskåpan. Jag tror det var 3,80 i tak i köket. El fanns i alla fall. Svarta runda högt placerade urtag.

ängsbacksköket 2 - version 2

En modernitet! Ett slags bakmaskin från 1950-talet. Fungerade fint för sockerkaka och butterkaka varma sommardagar när man inte orkade grädda i vedspisens ugn.

 

Jag har tänkt på de där stunderna ”i väntan på” under de senaste dagarna när jag suttit i telefonköer. Först allt ringande och klarauppande efter plånboksstölden häromveckan (nej inget är utklarat än). Och så lite fix åt dotter och dotterdotter som befinner sig i Brasilien. Jag har försökt reda ut EXAKT vilka dokument som krävs för att omvandla dotterdotterns samordningsnummer till ett personnummer och pass. Lotten vet vad jag talar om och här kan man läsa mer om hur sånt går till.

Nåväl, det har blivit många sådana där ”i väntan på”-stunder, sammanlagt ungefär fyra timmar de senaste dagarna och eftersom det inte går att avvika alltför långt från telefonen under tiden har jag städat besticklådor, snyggat upp krukväxter och sorterat skruv.

skruvsortiment

Oj, då. I facket för ”ganska små skruvar” ligger minst en som borde hamna bland ”lite längre skruvar”.

Ja, lite spik också, men som den möbelsnickardotter jag är, har jag mest skruv. På bilden ovanför ser man akutförrådet.

hopsättningssakerStörre skruvmängder förvaras i sina förpackningar i källaren, medan ännu större mängder rostar i snickarboden på landet.

Hursomhelst hittade jag i skruvsortimentet ett kit som oroar mig lite. Det gör mig osäker på om alla våra möbler verkligen är hopsatta på ett säkert sätt. Borde inte detta vara strategiska delar i någon soffa, fåtölj, hylla eller något bord? Och bara tre träpluggar? Men fem små halva rundlar i plast. Och så alla minikåsorna. Säkert väldigt fiffigt och funktionellt, men till vad?

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter , , | 48 kommentarer

Kökssoffa

Det här är farfars snickeriverkstad där han och senare också min pappa Martin och farbror Erland snickrade möbler. br englunds

Den här soffan är gjord där. J360x270-00276Man kan diskutera om det verkligen är en kökssoffa. Men jag menar att om en soffa används i köket, då är det en kökssoffa. På bilden mellanlandar den i ladugården  där farmors ko, Koa, bodde. Där har det sedermera blivit gästrum och ett ofta utnyttjat möbelförråd för möbler som är på väg någon annanstans.

Den lämnade ladugården och flyttade till Kungsholmen i Stockholm, till ett trevligt kök, med utsikt över hela Stockholm. Men så hamnade den i Axelsberg, där köket var så litet att den inte fick plats. Det löste sig dock när soffans vårdnadshavare fick jobb i Brasilien, för då följde soffan med. Där hittade den en trivsam plats innan för köksdörren, sådär som det gärna ska vara, med utsikt över São Paulo.DSCN0579

 

mormor ängsbacken 1Det finns gott om kökssoffor i familjen och av någon anledning verkar alla väldigt flyttbenägna. Man hittar dem inte alltid där man ställde dem senast utan ofta på nya överraskande platser.

Här är min mamma på Ängsbacken i Horndal, där vi växte upp. Där fanns gott om plats att samla på soffor. Mamma sitter här på ett auktionsfynd, som varit kökssoffa lite här och där. Den hängde med till Uppsala, tillbaka  till Horndal för att sedan bege sig till Stockholm och Södra Stationsområdet.

Idag bor den troligen på Götgatan om jag är rätt underrättad.

Den soffan har en snarlik kompis, men den har lite annat schwung på rygglinjen.

lojsanbebis 7

Tyvärr är det svårt att hitta en bra bild på den – jag tycks vara usel på att dokumentera sofforna –  men här ser man i alla fall lite grann. Den bodde också länge i Horndal, flyttade sedan till Stockholm och Enskede, men lär längta hem till Horndal igen.

Tyget på bilden är tyvärr utslitet för länge sedan. Den glada tjejen på bilden är idag en bit över trettio år. Tyget på soffan kommer från en tygfabrik i Mwanza i Tanzania och är ett medlöpartyg. Det är det tyg som man skickar in mellan färgvalsarna för att rensa bort färgrester. När ett medlöpartyg är mättat kasserar man det. Då kan man köpa det väldigt billigt och ofta har det vackrare mönster än de ”riktiga” tygerna.

Ja, så har vi kökssoffornas kökssoffa. Urkökssoffan. Den som fanns i det stora köket på Ängsbacken, innanför dörren. Den har jag vissa planer för.

gruvstugan

Detta är Jakobina gruvstuga som ger begreppet ”stuga” nya dimensioner.

Den har varit utlånad till Jakobina gruvstuga i Grängesberg, där Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en depå, som nu gradvis flyttas till Stockholm. Inför flytten från Jakobina undsatte brorsan och räddade Kökssoffan. Den bidar nu sin tid på hemlig plats. Den verkar inte heller gilla att bli fotograferad, men jag hittade i alla fall en bild från Ängsbackstiden. ängsbackssoffa

Oj, nu börjar mitt bloggprogram protestera. För många soffor, troligen. Och då har jag ändå inte hunnit berätta om hälften av de soffor som är i omlopp.

DSCN8242Här är en sista soffa för idag. Den har varit kökssoffa här på Urvädersgränd i några år.

Men tyvärr är den i lägsta laget; man når inte riktigt upp till bordet om man inte är lång och ståtlig. Dessutom finns det ett färgproblem. När vi flyttade in sa folk: ”Den där soffan måste du klä om”. Jag tänkte: Den där tapeten måste jag måla över. Men också: Den här soffan är nog lite för låg.

finfin soffaNu har jag flyttat ut den tillfälligt, i avvaktan på att snälla människor ska vilja ta hand om den. Den kommer från Mora och är egentligen syrrans. Visserligen bytte jag till mig den mot en gammal Saab, men nu har Saaben pajat och då borde hon ju få tillbaka soffan, eller hur? Men hon vill inte. Jag har kollat med övriga närstående tänkbara soffintressenter men de påstår att de redan har fyllt sina soffkvoter.

Så nu är min fråga helt enkelt: Är någon intresserad av en herrelös soffa?

Livsrummet, dvs syrran, står för lördagstemat i mars och denna vecka och det är, som den uppmärksamma bloggläsaren säkert redan listat ut, Kökssoffa.

Här finns övriga lördagstemabloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Och om jag är rätt underrättad har vi också en ny medlem i lördagsbloggargruppen:  Pensionären på ön. Välkommen!

PS. En annan, mycket obstinat kökssoffa kan man läsa om här.

Publicerat i Livet, Lördagstema, Okategoriserade | 39 kommentarer

Sällskapsliv

Varje söndag i mars har man chansen att idka sällskapsliv. I det alltid lika myllrande ABF-huset på Sveavägen i Stockholm träffas litteraturnördar i ordets bästa bemärkelse. Sådana som blivit så förtjusta i ett författarskap att de gått med i ett litterärt sällskap för att träffa likasinnade och ägna sig åt sin favoritförfattares liv och verk.

DELS-loggaDe Litterära Sällskapens samarbetsnämnd, DELS, ordnar träffarna i samarbete med de olika författarsällskapen. Sådana finns det för övrigt många av, vi är nog världsledande, tror vi, med våra 130 litterära sällskap i landet.

I vår är det Folke Dahlberg, Tage Danielsson, Det unga Skåne, Verner Aspenström och Bengt Anderberg, samt Lars Ahlin som man samlas kring under marssöndagarna. Ja, det är många karlar, men Det unga Skåne presenterar i alla fall både Victoria Benedictsson, och Stella Kleve. Urvalet av författare är grannlaga och bygger förstås på det olika sällskapens intresse för att delta. Om det blir fler intresserade sällskap än antalet söndagar får de som varit med ofta stå tillbaka för dem som är nya.

logo1I söndags var det alltså Tage Danielssons tur och ordföranden för Sällskapet Tage Danielssons vänner, Sune Lindgren, berättade om hur Tage, tack vare mamma Elsa, tidigt blev hemtam i Folkets Park, där hon stod i gottkiosken.

När traktens ungar spelade teater bedömdes Tage vara för ful och blyg, så han fick ta hand om det tekniska. På gymnasiet engagerade han sig i majkarnevalerna och när han kom till universitetet i Uppsala blev det så klart studentspex.

Det kändes helt OK med en humanist och demokrat som Tage Danielsson den 8 mars, på internationella kvinnodagen. 250px-Tage_Danielsson_radioOch slumpen ville ju att Vasaloppet gick samma dag, vilket gav anledning att dra sig till minnes titlarna på det studentspex som han var en av huvudförfattarna till: Hasa med Vasa, eller Fara i Mora, eller Glid i natt.

Det är svårt att hitta både bilder och inspelningar av Tage på nätet. Jag har försökt hitta något från serien Till Andersson i Nedan, som han gjorde när han arbetade på Sveriges Radio, men jag går bet.

Men här är i alla fall en bild från inspelningen.

Uppdatering: Här är en länk till ett UR-program, många år senare, när samma pedagogiska grepp utnyttjades. Tage förklarar för Gubben i månen hur det fungerar här på jorden. Länktack till Åsa Lauenstein.

Och sedan alla revyerna, filmerna, böckerna. Om man gör tankeexperimentet att han inte hade funnits… vad mycket torftigare vårt kulturarv skulle ha varit då!

dubbelgökenOch så Hasse Alfredson förstås. Samarbetet mellan dem har skildrats så här i en illustration till inspelningarna från revyn Under dubbelgöken, där de tittar upp ur varandras hjärnor.

Stunden på ABF i söndags tillsammans med Tage Danielssonintresserade lockar till förnyad läsning av hans böcker.

Ett litet urval här nedanför.

 

böckerna td

Och gå med i ett sällskap vettja om du inte redan gjort det! Det är ett väldigt trivsamt sätt att hålla kontakt med de författare man gillar. Här kan man läsa mer om DELS och de olika sällskapen.

Publicerat i Att läsa | Etiketter , , | 56 kommentarer

Ansikte

Ansikte är Livsrummets lördagstemaförslag denna vecka. Med risk att alla andra visar samma YouTubeklipp kommer här en stor del av konsthistoriens mest kända ansikten.
Den har snurrat på Facebook rätt länge, men kanske någon har missat den ändå? Mycket skickligt gjort. Men, som redaktör’n undrade: ”Måste de se så bedrövligt underdåniga ut!”

images-3BORGimages-1

 

Ansikten är lika svårt som händer. Eller svårare. Det handlar ju inte bara om att avbilda, utan också om att fånga någons karaktär. En av de de skickligaaste är tecknaren Stina Eidem som är mästare på att porträttera hela personligheten.

Precis som Picasso gjorde i sitt kända porträtt av Gertrud Stein. Vännerna (och kanske också Gertrud själv) protesterade och sade: ”Sådär ser hon ju inte ut!” Picasso tog kritiken med ro och sade bara, fritt översatt: ”Nej, nu nej. Men hon kommer att göra det!”picasso-stein1

Det påminner lite om pappas inställning till porträttfotograferande. Han var en flitig fotograf, men bortsett från att han ständigt jagade oss ungar med kameran, brukade han sällan ta porträtt. ”De flesta gillar ju inte att se hur de ser ut”, sa han ”så jag lägger gärna undan bilderna i tio år och när jag tar fram dem tycker de att de är riktigt bra!”

Själv har jag sällan lyckats med porträtt. Jag ritar ansikten oavbrutet, hundratusentals, skulle jag tro, vid det här laget. Men det är ett slags klotter. Ett bra sätt att hålla sig koncentrerad under sammanträden och liknande. Det är lite svårt att förklara, men min förstående teckningslärare på gymnasiet – bless him! – lyckades lyckades få mina andra lärare (som var väldigt irriterade på mitt ständiga klottrande) att förstå det var mitt sätt att lyssna och koncentrera mig. Såhär ser klottret ut idag. elisabeth höglund

Eventuellt inspirerat av På Spåret. En ung Elisabet Höglund, rentav? Så om någon säger att så där ser inte Elisabet Höglund ut, kan jag lugnt svara: ”Nej nu nej. Men hon gjorde det en gång!”

Här finns alla andra lördagsbloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att rita, Att tolka, Lördagstema | Etiketter , , , | 63 kommentarer