Utanför

Veckotemadags, igen! Vad är det med veckorna nuförtiden, går dom inte ovanligt fort?

Anki föreslår Utanför som veckans tema och min första tanke var förstås Flickan med svavelstickorna, den sorgligaste av utaförskapsskildringar man kan tänka sig. Skriven av H. C. Andersen och obligatorisk läsning i barndomen (om man nu kan tala om obligatorisk läsning för oss som kastade oss över alla bokstäver vi hittade). Här illustrerad av Fanny Danielsson.

Men så funderade jag lite till på innanför och utanför och hur viktigt det kan vara att känna att man inte blir utanför. Så viktigt att man kanske rentav struntar i att säga ifrån om det skulle innebära att man skiljer ut sig från gruppen. Att den där trevliga tillhörigheten till någon spännande eller mysig gemenskap kan ha ett pris. Och i värsta fall hur innanförskapet kan bli en slags fångenskap, som i sektliknande sammanslutningar. Eller när man stannar kvar i sin bur för att allt det där okända utanför är så skrämmande.

Vi brukar fånga möss på landet i en sån här liten trådbur. Sedan åker vi långt bort i skogen och släpper ut dem.Det finns olika modeller av bur. Just på den här buren öppnade man en lucka i botten. På andra är det en ståltrådslucka i sidan.

Det är intressant att se hur mössen beter sig i fångenskap. Några blir apatiska och trycker i ett hörn. Andra far runt och letar efter utgången.

Sedan, när vi väl öppnar deras fängelse har de också olika strategier. Några nosar lite försiktigt och tar ett par avvaktande steg mot friheten innan de rinner iväg längs marken, så osynliga som möjligt. Andra blir helt frihetsberusade och skuttar iväg med höga jublande hopp. Och ytterligare några – fast ganska få – tar en liten sväng i friheten, men innan vi hinner stänga buren kilar de in i den trygga fångenskapen igen.

Musen på bilden kilade glatt iväg trots att det var snö och kallt ute.

De där mössen som är så rädda för friheten att de återvänder till fångenskapen bekymrar mig. Men jag vill ju inte ha dem som tama möss därhemma, så jag brukar skaka ur dem ur buren och hålla upp buren i luften så att de inte har en chans att ta sig in igen.

Och vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske ett konstaterande att det är komplicerat, det där med utanför och innanför, och att det för en liten mus kan handla om valet mellan att tillbringa resten av livet i en musbur eller att våga språnget ut i friheten även om den är skrämmande och farlig.

Här finns övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 12 kommentarer

Bästa skridskorna, ever…

Någon gång i tioårsåldern (tror jag det var) fick jag ärva brorsans skridskor, ett par gröna bandyrör. Det var lyckat, även om de var många nummer för stora. Det jag åkt på tidigare var svårhanterliga fästa-med-remmar-på-pjäxorna-skenor. Typ som dagens långfärdsskridskor, men kortare skenor och ganska opraktiska fästremmar.

Ungefär så här såg dom ut fast gröna.

Första året med brorsans bandyrör måste jag ha tredubbla raggsockor, sen skalade jag av ett lager per år.

Det krävdes starkare vrister, eftersom bandyrören var lägre än pjäxorna, men det gick ju att träna upp. Fördelarna var stora: sko och skena satt ihop och var väldigt följsamma. Det gick att åka fort och långt. Vintrarna med bandyrören var bra vintrar; sedan försvann de av någon anledning ur mitt liv.

Kanske var det så att konståkningsskridskor dök upp som det enda tänkbara alternativet för tjejer?

Jag minns inte riktigt, men jag minns att konståkningsskridskorna var en stor besvikelse. Det gick knappt att åka med dem. Piruettandet, hoppandet och skjuta-harandet förstod jag mig aldrig på.

Bandyrör är slipade för att man ska kunna åka fort och långt. Och konståkningsskridskorna är som sagt gjorde för annat och har irriterande  snubbelnabbar i nosen. Och hockeyrör är  mer för korta snabba ryck.

Bandyrör är helt enkelt en slags långfärdsskridskor light, vilket passar mig alldeles utmärkt. Eftersom de har en ganska lång anläggningsyta går det att få upp hyfsat bra fart.

När jag väl kommit till denna insikt började jag rota efter skridskor i hopp om att hitta något lämpligt i förråden. Där låg bara måttligt begagnade konståkningsskridskor.

Men det ska nog inte vara omöjligt att hitta några begagnade bandygriller på loppis eller så. Eller i värsta fall hockeyrör, som kan bandyslipas.

Det är platt anläggningsyta på bandyrören (till vänster) och en liksom ”urholkad” skåra på hockeyrören.

Jag ber om ursäkt om allt detta är självklarheter för er. Jag blev bara så fascinerad över att jag eventuellt kommit på varför jag först var rätt bra på skridskor under några år för att sedan plötsligt inte kunna – eller vilja – åka alls.

Publicerat i Efterlyst, historia, Livet | Etiketter , , | 6 kommentarer

Rikedom

Hoppsan, jag ligger visst lite efter med veckans tema som är Rikedom. Då får det bli speed-writing, dvs den första tanken som dyker upp i skallen när jag tänker på temat.  Och ser man på, det blev bibliotek!

En god vän till mig tog med sin då fyraåriga son till biblioteket och förklarade på vägen dit hur det fungerar med kommunala bibliotek.

Sonen verkar ha fattat det hela, för när de kom in på barnavdelningen på stadens huvudbibliotek utbrast han:

– Mamma, är allt det här mitt!

Den kloka modern svarade att allt det här är allas, ditt och mitt också. Han begrundade detta tyst en liten stund och sa sedan:

– OJ!

Sedan dess har han varit en flitig biblioteksbesökare, väl medveten om vilken rikedom det är att kunna läsa och att ha tillgång till tankar och berättelser från hela världen och alla tider.

Anki förser oss med teman denna månad och övriga veckotemabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Lördagstema | Etiketter , | 16 kommentarer

Kultur?

Det här är en repris från 2011. Jag höll på att missa veckans tema som är Kultur, vad väljer du? men så kom jag på att jag skrivit något om bandy och kultur. Det hittade jag dessvärre inte, men något snarlikt. Kulturminister då var Lena Adelsohn Liljeroth. (Jag har kortat inlägget.)

Under rubriken Kulturministerns rädsla för kultur sammanfattas några artiklar och inlägg om hennes uttalande att kulturjournalister skrämmer bort sponsorer från kulturområdet. Hon menar att sporten får sina sponsorsbidrag bland annat tack vare sportjournalistiken, som till skillnad från kulturjournalistiken är entusiasmerande, lättbegriplig, publiktillvänd och inbjudande.

Undrar vilka sportsidor hon brukar läsa? Entusiasmerande, lättbegripliga, publiktillvända och inbjudande?

Efter det famösa uttalandet kollade jag hur det är med sportsidornas lättillgänglighet. I alltför många fall går det inte ens att lista ut vilken sport det är frågan om, om man inte känner till personerna som är inblandade.

Skridskor och böjda klubbor=bandy

Årstiden kan ju ge vissa ledtrådar, men när jag hade läst en lång artikel som verkade handla om ishockey dök den här frågan upp: ”Håller sporten på att förvandlas i riktning mot ishockeyn?” Hmmm, inte ishockey alltså. Men skridskor. Och klubbor i händerna. Är inte den där klubban lite böjd? Aha, bandy!

Kultursidorna kan väl vara kryptiska emellanåt, men de brukar vanligtvis ge en rätt hyfsad bild av vad som finns på scener, biodukar och bokhandelsdiskar. Och det framgår tydligt vilken gren det handlar om. FILM står det överst och BARNBÖCKER, TEATER eller MUSIK.

 SKADESMÄLLEN handlar om Lance Ward, och det är bara fem dagar kvar till transferfönstrets stängning, och Ward går bort och Fasth har gjort sig illa och HV71 är inte någon farlig sjukdom, men ligger risigt till ändå.

Publiktillvänt? Entusiasmerande? Lättbegripligt? Nej, verkligen inte och ändå strömmar sponsorerna till.

Nåväl, detta var ju inte svar på frågan Kultur, vad väljer du? Men den låter sig nog inte besvaras. Dels väljer jag ju inte alltid själv, det blir det det blir: ”Hänger du med på bio?” ”Ska vi inte passa på att gå på Sven Harrys” ”Jag har en extra biljett till soppteatern i morgon”. Dels är jag intresserad av det mesta. Utom elektronmusik, skulle jag nog ha tillagt förr i tiden, men efter en förtjusande elektronmusikfestival i Finland kan jag inte säga så längre. Det var njutbart det också!

Olgakatt har bidragit med temaförslag denna månad – TACK! –  och här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 27 kommentarer

Samtidshistorisk roman, Sundsvall-Stockholm-Paris-Alger

Eva Swedenmark har skrivit en roman om det sena 60-talet, som jag läser med stor igenkäning. Och jag inser att det som är hennes, mina och många generationskamraters ungdomsminnen också är samtidshistoria. Vi var rätt många, vi som kunde gå på gymnasiet som den första generationen i släkten, som till och med kunde fortsätta från småstadsgymnasiet till universitetet. Vi som sedan ville vidare ut i världen.

På den tiden gick det att ta direkttåg för en måttlig summa till Paris. Det gör huvudpersonerna i Evas bok, Lena och David, som åker till Paris för att försörja sig som frilansande journalister. Och gärna också för Lenas del för att försöka komma fram till vem hon är och vad hon vill. För Davids del är det ingen tvekan om någotdera, annat än möjligen finjustering av karriärriktning.

Det går lite upp och ner för dem i Paris både med relationen och med inkomsterna.  Redaktionerna på de svenska tidningarna är måttligt intresserade av deras analyser av fransk politik. Det bli studenttidningen Gaudeamus som vill ha något om studentrevoltens resultat eller brist på resultat och någon artikel i tidskriften Vi. Bäst betalt blir det ändå för ett tillfälligt inhopp för Lena som fotomodell. Inte alls vad hon önskade sig, tvärtom. Det var ju det hon ville slippa, att ständigt vara sitt utseende i stället för sig själv.

Bildresultat för Festival panafricain d’Alger 1969Nej Paris fungerar inte så bra, men kanske Alger skulle kunna bli ett gemensamt projekt som räddar både relationen och ekonomin. De åker till den stora panafrikanska kulturfestivalen i Alger 1969. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att Lenas möte med kvinnorna i Alger får henne att se sin egen situation och ställning som kvinna tydligare. Hur olika förväntningar på män och kvinnor även präglar henne. Mindre tydligt, mer subtilt i västvärlden, visst, men likartade mönster av självklarheter när det gäller manliga privilegier.

Lena ordnar så att de kan göra en stort uppslagen intervju i DN. En lite sidsteppad David söker efter en förklaring till hur Lena (och inte han) lyckats fixa en exklusiv intervju med en ledare för Svarta Pantrarna. Men så kommer han på det: han vill såklart komma till Sverige!

Det är ett läsvärt stycke samtidshistoria i spännande romanform med bra iakttagelser och skickliga detaljer. När Lena och David packar sin stora gemensamma koffert inför resan tar Davids eleganta kläder mer plats än hennes. Hon antyder att det kanske är lite obalans i packningen; David påpekar att hennes skrivmaskin ju tar upp halva väskan. Skrivmaskinen som hon ska skriva rent artiklarna på, både sina och hans.

Pigga Ordberoende förlag har givit ut. Michael Ceken har gjort det fina omslaget och handkolorerat fotot, som Christophe Laurentin har tagit.

Publicerat i Att läsa, Att resa, Böcker, historia | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Reseplanering

Om man ska åka tåg är det en bra idé att tänka ut ett par tre hinder på vägen, som man ska beräkna extra tid för. När jag åker från stugan till stan kan det till exempel vara bommarna som går ner i MYCKET god tid innan ett VÄLDIGT långt godståg passerar. Jag lägger på sju minuter för det (när jag kommer ihåg).

Sedan är det kanske något vägarbete (rätt ofta faktiskt) som gör att det blir kö när vägen enkelriktas åt ett håll i taget. Sju minuter för det också.

Vidare händer det att en långsam traktor ska åka några mil på stora vägen, just där det är svårt att köra om. Fem minuter. Och så något oförutsett. Att detta händer vanligtvis inte samtidigt, men tjugo minuters marginal är i alla fall bra att ha.

Åt andra hållet, från Slussen till Centralen, gäller en annan slags planering. Det brukar gå på tio minuter, max. Dock inte idag. Först ombads jag hjälpa en granne med ett krånglande lås (det gick bra och rätt fort). Sedan var mitt SL-kort tomt, så att jag måste fylla på åkpengar. Den korta kön tog förvånansvärt lång tid och det började bli lite brått, men fortfarande möjligt att hinna. När jag kom ner på perrongen åkte två tunnelbanetåg ifrån mig, samtidigt. Fyra minuter till nästa avgång. NU hängde det på sekunderna! Väl framme vid Centralen hindrades jag av en mur av passagerare, som alla skulle genomgå en extrakontroll av biljetterna. Efter två minuter hade tiden för tågets avgång passerat och jag vände om för att åka hem igen.

Så jag tog nästa tåg, som var kraftigt försenat. Vilket inte mitt första tåg var av allt att döma. Det tycks ha smitit iväg under radarn innan man upptäckte att hela Centralen led av kontaktproblem.  Väl ombord möttes jag av denna bild och text. Kändes hotfullt på något obestämt sätt. (Ja, jag har klippt bort lite finstilt, sånt som jag inte kan läsa utan glasögon.)

Sensmoralen av denna till stor del bortkastade dag är i alla fall att jag ska räkna med nedfällda bommar och breda traktorer även i storstan, även om de uppträder i lite annan skepnad där.

Publicerat i Att resa, Livet, otur | Etiketter , , | 11 kommentarer

Närproducerat och ekologiskt

Här har vi lite chokladkolor som är mycket närproducerade, nämligen i köket här hemma.

Jag försöker hitta ingredienser som är någorlunda snälla mot naturen, men just när det gäller chokladkola kan det vara lite knepigt. Danisco la ner produktionen av ekologiska sockerbetor för tio-tolv år sedan och om man vill ha ekologiskt socker får man leta efter rörsocker. Men det är ju verkligen inte närproducerat. Så jag tar vanligt oekologiskt socker.

Chokladen är också långväga och där finns all anledning att se upp, för det finns bra och dåliga kakaoodlingar. Fairtrade-kakao börjar bli lättare att få tag på och det är en mycket bra idé. Lite ekologisk grädde och ett par skedar vaniljpulver så blir det chokladkola. Jag skulle gärna dela med mig av receptet om jag kunde, för det blir väldigt goda kolor, men jag vet inte alls hur mycket jag tar av de olika ingredienserna. Men såhär gå det till i alla fall. Jag tror inte det är så noga med gram och centiliter.

Jag häller i ett par, tre deciliter grädde i en kastrull så att det blir en lagom sjö. Sedan häller jag i en hög strösocker i mitten så att det blir liksom en vit vulkan. På den häller jag sirap som får rinna ner längs sidorna som lava. Och sist vulkanaskan, dvs ett par, tre matskedar kakao. Javisstja, vaniljsocker eller vaniljpulver också. Och gärna lite starkt kaffe. Och SALT! Jätteviktigt med en nypa salt! Man får smaka sig fram helt enkelt. Och det går förstås precis lika bra att bara hälla ihop allting i vilken ordning som helst, men det är roligare att göra en vulkan!

Det är Olgakatt som föreslagit närodlat eller okologiskt som tema för denna vecka och här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, vikten | Etiketter , , | 6 kommentarer

Internationella akvarelldagen idag, den 23 november

Det var den mexikanske konstnären Alfredo Guati Rojo Cárdenas som kom på idén med den internationella akvarelldagen. Han arbetade som assistent åt Diego Rivera som gjorde stora muralmålningar, al fresco. Dvs direkt på den fuktiga ytan på muren. En sådan målning går inte att ändra. Det gäller att veta precis vad man gör, för färgen sugs fast i den fuktiga kalkputsen och sen är det kört. Som med akvarell. Det gäller att vara snabb och att ha planerat i förväg, för det finns inte en chans att ändra något i efterhand. Jo, lite mörkare partier här och där, men inte som i oljemålning där man kan måla över och ändra lite hur man vill.

Rojo Cárdenas målade också akvareller, men galleristerna och museerna var inte intresserade av dem. Akvarell betraktades inte riktigt som en egen konstart. Det var ett sätt för arkitekter att färglägga perspektivritningar så att de såg fina ut och en metod för vetenskapliga och andra illustrationer. Men en egen konstform – nej.

Så han startade ett akvarellmuseum i Mexiko på 1960-talet Museo Nacional de la Acuarela där allt fler akvarellister från olika delar av världen ställde ut. Han var också orförande i det mexikanska nationella akvarellsällskapet och de lanserade 2001 idén om en internationell akvarelldag idag, den 23 november.  Det är svårt att hitta akvareller av honom på nätet. Den här tror jag är hans.

Men kan också fira internationella akvarelldagen med att leta upp några akvareller av vår egen akvarellmästare, Zorn. Som den här, till exempel.

 

Uppdatering 24/11. Åh så trevligt – någon frågar i kommentarsbåset hur det går med mitt eget akvarellmålande.

Dessvärre går det rätt trögt, men ett par alster har det blivit ändå i höst.

En hästrumpa (och ett barnbarn på väg in i skogen på sista uteritten) och en mops.

Det är både tacksamt och svårt att måla mopsporträtt. Alla de där vecken, de bekymrade ögonbrynen. Ludenheten. Den sträva nosen och de stora blanka ögonen.

Detta är mopsen Winston som valp.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , , | 14 kommentarer

Plast i mitt liv

Här, här och här har jag skrivit om plastens brister och problem. Nu ska jag berätta om ett mer personligt plasttrauma. För många år sedan när jag var fattig student i Uppsala skulle jag köpa en födelsedagspresent åt min bror och jag ville satsa lite extra.

På den tiden fanns en liten spännande butik vid en av tvärgatorna till Fyrisån. Där följde de med vad som hände inom svensk design. De hade förstås Gunnar Cyréns popglas, som var alldeles nya och annorlunda. Han använde för övrigt samma idé (med den kraftiga foten) många år senare för att rita glasen till nobel-servisen.

Jag tyckte brorsan var värd ett par Cyrénglas och tog ut en rätt stor del av vårens studiemedel för att köpa dem. Men väl i butiken ville det sig inte bättre än att jag råkade göra en svepande rörelse som fick min axelväska att svepa ännu mer och sopa ner några av Cyrénglasen från sin lilla plattform och landa i en sorglig glaskrosshög på marmorgolvet.

Butiksinnehavaren blev förstås upprörd och krävde betalning för de krossade glasen. Jag kom inte ens på tanken att fråga om han inte hade någon försäkring utan betalade snällt. Och inte nog med det.

Eftersom jag ändå ville köpa något till brorsan fick det bli det billigaste som fanns i butiken, några äggkoppar i plast.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände för äggkopparna fanns länge kvar i min ägo. Kanske tyckte jag att det var en alltför futtig födelsedagspresent så att jag behöll dem? Så småningom kastade dottern längtansfyllda blickar på dem, så hon fick överta dem.

För henne är de designikoner, riktiga klassiker, som hon värdesätter högt. Och visst var det en lycklig plastperiod, 60-talet och det tidiga 70-talet. Stark, tålig och slitstark plast i praktisk och snygg design.

Plasten i mitt liv är Olgakatts förslag till tema denna vecka. Nästa vecka är temat Eko och eller närproducerat? Här finns de andra temabloggarna: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i historia, konst, Livet, Lördagstema, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 37 kommentarer

Vonkar!

”Vonkar!” ropade barnbarnet när det var något som funkade, ”det vonkar!” Så nu säger jag det också. Och just idag har jag extra anledning att glatt utropa ”Det vonkar!!!”

Det var så här att syrran kom med en finfin present till stugan. En fläkt som föser ut varmluften från vedspisen ut i köket i stället för att låta den gå upp under spiskåpan. En mycket fiffig sak som drivs helt och hållet med spisvärmen och är mycket effektiv.

Till en dag då det sa ”klonk” och själva fläktbladen föll av. Jag försökte sätta tillbaka vingen på den  pigg som håller den, men det gick inte. Inte en chans att få på bladet på den grova piggen.

Hålet som finns i mitten på rotorbladen klarade en tunn, tunn synål, men absolut inte den där piggen.

HJÄLP, skrev jag till syrran, för vid det här laget hade jag ju blivit bortskämd med att spisen ger extra mycket värme ifrån sig. Hon hörde sig för med sakförståndiga personer i Mora och de menade att man med en mycket liten insexnyckel borde kunna backa skruven som ska hålla fast vingen mot piggen, så att det går att trä på vingen igen. Men, eftersom denna fina uppfinning är kanadensisk är det andra mått är vi är vana vid. Tum och tiondels, eller i detta fall hundradels, tum. De sakförståndiga kliade sig i huvudet och såg bekymrade ut, tills en av dem lyste upp och sa att han nog hade nåt sånt där set från när han var i Kanada. Så lirkade han loss den supersmala lilla insexnyckeln och syrran skickade den till mig.

Lösningen. Det var lite meckigt och krävde också en nål, en tving och lite lirk (jag tror att den där skruven som skulle backas hade hamnat lite på sniskan) men det vonkade! Nu står den där på spisen och sprider värme i köket igen. Tack syrran!

 

Publicerat i Tur | Etiketter , , , | 11 kommentarer