En sån där dag…

Det har varit lite körigt, trots sommarstiltjen. Uppgifterna hopar sig: tanka bilen, slänga de värsta antikviteterna i frysen, vattna blommor, klippa gräs, eller se till att någon annan gör det, och så var det dags att tvätta några omgångar lakan i stan. Just som jag slog igen dörren till tvättstugan såg jag det tilltufsade meddelandet som jag slarvläst innan jag började tvätta.

Vad var det nu igen som det stod där, månne? Jo, något om att det var viktigt att inte stänga dörren. LÅSET TRASIGT!!!

Jahaja, det var det ju. Eller bortskruvat, snarare. Men man har väl seglat. Det här är numera en situation som jag behärskar väl. Framförallt om jag befinner mig på rätt sida om dörren. Hur det hade gått om jag smällt igen dörren när jag var inne i tvättstugan utan mobil och vettiga verktyg vete sjuttsingen.

Så nu förnyar jag mina förmaningar från förr:

Gå aldrig in i ett rum som saknar dörrhandtag utan mobil och verktygslåda.

Gå inte heller in i någon tvättstuga eller liknande plats som har ett trasigt eller obefintligt lås utan att ta med mobil och verktygslåda! Lova det!

Visst är det bra att ha med tvättmedel, mm med sig till tvättstugan, men se framförallt till att ha med en rejäl skruvmejsel!

Publicerat i Livet, Tur | Etiketter , | 21 kommentarer

Man går på kurs och får beröm…

Vägbeskrivningen innehåller uppmaningar som ” kör till vänster på en liten väg mittemot sågen” och ”kör på den lilla skogsvägen tills du tror att du kört fel; då är det bara fem minuter kvar tills du är framme!”.

Nämligen framme här. Det är Dalarnas akvarellcenter i närheten av Malingsbo och här avlöser spännande akvarellkurser varandra hela sommaren.

Centret drivs av akvarellisten Maria Ginzburg, som håller några av kurserna. Men hon bjuder också in akvarellister från andra länder. I år från England, Spanien, Frankrike, Tyskland och Polen. Jag såg en utställning som hon ordnade i vintras med de olika kursledarna och fastnade särskilt för Trevor Lingard från England.

Trevor Lingard, Italiensk bygata

Han målar ofta hus och människor. Snabba målningar, inte för mycket petande och pillande.

”Water colour made simple” var en av beskrivningarna av kursen. Precis vad jag behöver, tänkte jag. Just att kunna måla hus i stadsmiljöer. Jag har försökt gång på gång, men det blir för petnoga. För fotografiskt.

Det var något i den här stilen, Italiensk bygata, målad av Lingard,  som jag gärna vill försöka lära mig. Så jag tog med mig mina akvarellfärger, både i akvarellådor och tuber, akvarellpapper, ett tjugotal penslar, alla andra tillbehör, maskeringsvätska, sprejflaska, bomullstussar, tejp, tvättsvamp, mm och for till Malingsbo.

Det var en mycket intensiv kurs och efter några dagar fick jag beröm. Trevor stannade upp vid mitt bord med lite goda råd och så sa han:

”This is VERY good. It’s excellent! A lovely brush!” Jahaja, det var min akvarellpensel som han tyckte var så väldigt bra. Kolinsky, mårdhår, nummer 16.

Fast sen sa han ett och annat snällt om mina stapplande framsteg på akvarellområdet också, så det var helt OK. Men framförallt hade han modet att säga ifrån när det inte var bra, vilket jag verkligen uppskattar.

”Men! Har du lagt på ytterligare ett lager färg?!! Akvarell tål max tre laveringar. Sedan dör färgen!” Det hade jag kanske anat, men inte riktigt fått det beskrivet i klartext på det sättet tidigare.

Här har vi en målning som handlade om att spara ut ljusa solbelysta partier. Jag lyckades någorlunda med kyparens rumpa, lår och vad. Om man drar snabbt med halvtorr pensel och varierar trycket lite lagom, kan man måla hela byxan i två penseldrag.

Målningen är inte färdig och kommer nog inte att bli det. Jag borde ha sparat ut med ljus på borddukens högra sida, men det går ju inte i efterhand. Gör om och gör rätt!

Vi fick öva flitigt på människor och hus. Mycket nyttigt! Hur får man till en husfasad utan att mödosamt måla varje fönster. Hur målar man ett folkmyller utan att förlora sig i detaljer…

Jag jobbar på det och tack vare kursen har bättre koll på mina svaga sidor och vad jag behöver öva mer på.

Kurscentret ligger vid en fin badsjö med vacker natur omkring. Maten är god, rummen bra, sängarna sköna och kurskamraterna underbart kunniga. Så även om vi arbetade tio-tolv timmar om dagen var det den bästa lyxsemester man kan tänka sig.

När vi packade ihop för att åka hem var det lite kul att jämföra våra olika utrustningar. Jag hade – i likhet med många av kurskamraterna – en ganska stor kasse med akvarelltillbehör. Trevor hade tre penslar och åtta färger.

”Less is more” sa han och log vänligt.

Publicerat i Att måla | Etiketter , , | 19 kommentarer

En mjölkbonde från Fornby, mm

Jag var hemma i Horndal på nationaldagen och gick förstås ner till Bruksparken för att vara med på nationaldagsfirandet.

Det var musik och körsång, som det ska vara och folkdräkter av olika slag, mest Bysockens-dräkten, förstås, eftersom Horndal hör till By socken, men jag skymtade också något västafrikanskt i vimlet.

Årets högtidstal hölls av en person som presenterades som mjölkbonde från Fornby. Och här inser jag hur lätt det är att fångas av sina fördomar. Inte tänkte jag mig att en mjölkbonde från Fornby skulle se ut såhär:

Kajsa Petersson heter hon och bilden gör henne inte riktigt rättvisa, men det är den enda jag har.

Denna kloka unga kvinna talade om hur Sverige blivit så framgångsrikt tack våra naturtillgångar och tack vare alla smarta innovativa personer som förstått att använda dem väl, inte minst tack vare olika grupper av invandrare genom århundradena.

Och så berättade hon hur det kunde vara när hon varit utomlands och ville veta namnet på en blomma eller annan växt. Hennes fråga möttes vanligtvis av ett förvånat: ”Ska man veta sånt?” Hon talade om vår närhet till naturen, om vårt behov av naturen och hur det bidragit till att ge oss en roll internationellt när det gäller klimatfrågorna. Ett väldigt bra tal!

Och så var det utdelning av By Sockengilles kulturstipendium som gick till Elin Öman. Hon har varit en av de ledande artisterna i Horndalsrevyn, hon sjunger och dansar och spelar revy. Vi hade kanske tänkt att hon skulle sjunga något när hon tackade för utmärkelsen, men det gjorde hon inte. I stället valde hon – helt genialt, tycker jag – att läsa en dikt som hon snappat upp i familjen. Jag vet inte vem som skrivit den, men accepterar gärna hennes tolkning att det är en bekräftelse på att vi alla delar samma villkor…

FISEN

Fisen, en gas som kommer från magar
i historien spårad till urminnes dagar
Det är bevisat utav de visa
att det var Adam och Eva som började fisa

Ja, så fes Moses, Noak och Abel
man fes i Judéen, Gallileen och Babel
Man fes i krig och fredliga tider
Man fes i kojor och pyramider

Man fiser i frack och trasiga kläder
man fiser i solsken och dåligt väder
Man fiser om morgonen, middan och kvällen
man fiser och luktar och lyssnar till smällen

Den fis som man släpper kan stundom skänka
ett vemod som hos en barnlös änka
Men ofta till glädje för stunden den verkar
i byxor och kjolar, kalsonger och särkar

Ibland är den yr och sval som vindpusten
ibland liksom vågornas brus emot kusten
ibland likt ett prassel av buskar och grenar
ibland likt ett jordskred av klippor och stenar

Ja, så har det fisits i alla de åren
om sommaren, hösten, om vintern och våren
Ja, så har det fisits i alla de länder
och även fisits vid havens stränder

Ja, så må vi fisa tills världsaltet brinner
Ja människan må fisa så mycket hon hinner
Med aktning jag säger den man vill jag prisa
som byter dödssucken sin mot att fisa.

Jag säger bara: Heja Horndal!

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia, konst, Livet, Okategoriserade | Etiketter , | 16 kommentarer

Trottoarerna i São Paulo med mera

För ett par år sedan skrev jag om trottoarerna i São Paulo. Att varje husägare ansvarar för sin lilla trottoarbit och de utformas alltefter ägarnas smak och tycke. Eller får förfalla, vilket är alltför vanligt. En av trottoarerna som jag ofta passerade förra gången var livsfarlig och risken att bryta benen var överhängande. Mot slutet av min vistelse var den helt oanvändbar.

Men nu! Nu är den hur fin som helst och fortsätter till en liten parkeringsplats med samma gatstenar! Det är ovanligt i denna stad där många verkar vilja uttrycka sin personlighet i gatstenar. Kolla här! Same, same så långt ögat når!

Mycket är annars sig likt, men på fina gatan har man byggt en ny ännu högre skyskrapa. Och i skyskrapan finns ännu ett nytt, flott och dyrt shoppingcenter.

De där skraporna som speglar sig i den nya var på sin tid rätt imponerande. Men sedan dess har medelhöjden ökat med åtskilliga tiotals våningar.

Paulista, som gatan heter, är dock – trots alla skyskrapor – en populär och rätt trivsam promenadgata.

Breda trottoarer, många träd och så den fantastiska parken Trianon, som egentligen är ett stort område regnskog som lämnats kvar när man byggde staden. I år firar regnskogsparken 125 år.

När man är därinne under trädkronorna kan man faktiskt få en känsla av hur det kan ha varit en gång när området var glesbefolkat och man levde på jakt och fiske. Nu bor här 20 miljoner människor i Sao Paulo med förorter.

På helgdagarna stänger man av Paulista för biltrafik och gatumusikanter, akrobater och dansare tar över. Och levande skulpturer.

Jag insåg inte att det var en levande människa förrän han rörde på sig. Då hade jag varit ganska närgången med min kamera. Det blev en femtiolapp som ursäkt för min påflugenhet.

Annars var det egentliga ärendet att hälsa på dottern med familj. Familjen har växt sedan sist och nu fanns också en liten Astor, bara några veckor gammal när jag kom. Ett mycket vackert litet barn, förstås, liksom hans två och ett halvt år äldre syster Greta.

Greta är stolt storasyster, men också en smula kluven inför det nya arrangemanget. Hon visar gärna upp bebis, som hon kallar honom. (Hon använder inte hans namn utan det är ”bebis” rätt och slätt.) Och hon ser ogärna att man ägnar sig alltför mycket åt den där lilla fokustjuven.

Här är hon på paraplypromenad på en tvärgata till Paulista. Visserligen regnade det inte, men har man ett paraply ska det ju användas, eller hur?

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter , , | 19 kommentarer

Försummad blogg

Det vill sig inte riktigt med bloggandet. Vad jag än föreslår för mig själv att jag ska skriva om kommer genast motfrågan: ”Varför det? Det är väl inte så värst intressant!” Det beror såklart på min nya livssituation, då rätt mycket känns ointressant och meningslöst.

Ett författarsamtal med Torbjörn Tännsjö på Söderbokhandeln låter först riktigt spännande, men så kommer jag på att jag ju inte kommer att kunna diskutera det med Redaktör’n efteråt och då mister det sin lockelse. Men jag går dit ändå. ”Fake it till you make it”, tänker jag. Det är bara att låtsas vara intresserad. Till sist kanske jag blir det. Än vet jag inte om den strategin håller, men jag kämpar på.

Wonderful Feels Like This (häftad)

En kväll med författaren Sara Lövestam på Engelska bokhandeln var faktiskt riktigt givande. Hon är bra på att berätta direkt och oförställt om hur hon jobbar och hur bokbranschen blir allt mer uppdelad i olika genrer.

Boken hon presenterade är den engelska översättningen av Hjärta av jazz. Bokens titel är översatt till Wonderful feels like this. Den sorteras in i hyllan för romaner här i Sverige, men klassas som ungdomsbok i några av de länder den är utgiven i.

En bok om en udda vänskap”, sammanfattar hon boken om mötet mellan en tonårstjej och en mycket gammal man som båda gillar Povel Ramel. Och hon beskriver en av författarhantverkets viktiga grundregler. Läsaren måste känna sig trygg i vetskapen att författaren kan sitt ämne. Om det förekommer en klarinettist i boken måste Lövestam alltså – utöver de kunskaper om musik som hon redan har – ta reda på en hel del om hur det är att spela klarinett. ”Det måste finnas en stadig grund av kunskap under textytan, även om man inte direkt ser den, annat är i detaljer och antydningar”. Så sant.

Redaktör’n och jag har haft stort nytta och framförallt mycket nöje av hennes Grejen med verb, som är en mycket rolig grammatikbok skriven av en som verkligen behärskar de grammatiska finesserna och kan berätta om dem på ett underhållande sätt. Han skulle troligen gilla Hjärta av jazz också, eftersom han uppskattade Povel Ramels språkliga virtuositet lika mycket som Sara Lövestam tycks göra. Så jag ska nog skaffa boken och läsa den. Även om…

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 10 kommentarer

Försummade teman

Det har varit lite si och så på sista tiden med lördagstemaskrivandet (det som numera är veckoteman). Denna månad har Birgitta på Lidingö föreslagit följande teman: Gult, Skor, Motion och Djur. Jag får försöka komma i fatt så gott det går.

Gult, tänker jag och funderar på om jag har någon gul akvarell att visa. Nej, det har jag nog inte. Jag hoppas kunna komma igång med akvarellmålandet på allvar igen, men det är inte lika roligt när jag inte har Redaktörn’s uppskattande kommentarer att se fram mot. Han var bra på att se bristerna i mina målningar, men alltid i grunden positiv och uppmuntrande. Dessutom tyckte han om när jag målade. ”Det är så rogivande när du sitter där med dina målningar”, sa han. ”Motsvarar ungefär en näve morfintabletter!”

Till påsk åkte färgerna i alla fall fram för lite påskpynttillverkning. Och då blev det ju en hel del gult.

På temana Skor och Motion har jag inte så mycket mer att komma med än att de hör ihop. Utan bra skor blir det ingen vidare motion och den bästa motionen är och förblir långpromenader. Kanske en gul sko till motionspromenaden? Jag har inte testat just denna sko, tyckte bara det var kul att att fånga tre teman i ett.

Här finns de övriga som är med i temaskrivargruppen: Anna Ankis bildblogg   Jordgubbar och bubbel  Livsrummet  Musikanta Pettaskarin  Tove Olberg olgakatt Min natur  Paula  Pensionären på ön  Vonnevardag Nästa vecka är temat alltså Djur.

Publicerat i Att måla, färg, Lördagstema, Träning | 22 kommentarer

Det öppna samhället

I fredags tog vi farväl av min Martin, eller Redaktör’n som han hetat här på bloggen. Det var en fin stund i Katarina kyrka. Prästen, Bodil Wallin, kände till Martin väl och har till och med arbetat på samma arbetsplats som Martin, tidningen Arbetet, innan hon skolade om sig till präst. Församlingens organist, Lars Andersson, tog sig skickligt an den musik som Martin tyckte om, från Edward Elgar och Erik Satie till Tom Waits och Leonard Cohen. Efteråt samlades vi, familjen, släktingarna och vännerna, till en minnesstund i den fina församlingslokalen på Högbergsgatan.

Just som vi avslutade minnesstunden nåddes vi av beskedet om dådet på Drottninggatan.

Först de kärleksfulla minnesbilderna av Martin, den sorgsna vetskapen att han inte längre finns, trösten i att han fick sluta sitt liv lugnt och stilla, som han ville, men sin hand i min. Sedan de ofattbara nyheterna om en helt annan slags död, orsakad av besinningslöst, meningslöst hat. Det är svårt att ta in. Det är omöjligt att förstå.

De trettio år Martin och jag fick tillsammans rymmer så mycket, kärlek och omtanke, men också en livshållning som jag får försöka förvalta och föra vidare: Martins ständiga sökande efter en förståelse av världen och verkligheten, hans prövande hållning och hans öppenhet för diskussion.

Det hände att han kunde vara irriterande envis när han väl – efter grundliga faktakontroller – analyserat en fråga och kommit fram till en uppfattning. Men om någon kom med bättre argument och kunde visa på fakta som han missat, då var han helt prestigelös och öppen för att ändra åsikt. Den filosof han gillade bäst var Karl Popper, författaren till Det öppna samhället och dess fiender.

 

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

Tiden

Jag har hört talas om att de som förlorat en nära anhörig också kan påverkas när det gäller  sinnesförnimmelser: någon känner ingen smak eller lukt, någon får synrubbningar, någon blir överkänslig för ljud.

I mitt fall blev det i stället tiden som blev konstig. Den ställde sig i vägen. Den blev en samling tunga block som jag personligen måste skuffa undan ett och ett, timme för timme. Allas timmar, inte bara mina egna. ”Vi kan väl ses på torsdag”, föreslog någon på måndagen och jag värjde mig instinktivt. Torsdag! Så mycket tid kommer jag nog inte att orka flytta undan…

Jag gick helt enkelt i baklås, planeringsmässigt. Utöver ett nu, som jag röjt upp hjälpligt, visste jag inte riktigt om det skulle gå att ordna så värst mycket mera tid.

Jag vet att det låter konstigt och jag klarar inte riktigt att förklara det, men i går släppte det i alla fall lite grann. Nu får andra sköta sina tider, så sköter jag min. Almanackan blev mer vän igen, i stället för fiende. Det gick att föreställa sig att de där olika krumelurerna som jag skrivit in för syns skull också skulle kunna bli verkliga händelser, både före och efter begravningen. Barnbarnens födelsedagar. Gotland i påsk…

Och nu skulle jag förstås behöva få Redaktörn’s kommentarer till detta besynnerliga blogginlägg, men det låter sig inte göras. Han skulle nog säga att det kanske är lite svårbegripligt. Och det stämmer ju.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 27 kommentarer

Det bor en ängel i vårt hus…

Det har blivit si och så med att sköta hushållet den senaste tiden när Redaktör’n varit mycket sjuk. Och nu när han inte längre finns famlar jag i en ovan tillvaro. Det känns lite som om jag fått sparken från ett jobb, som jag inte alls ville lämna.

Jag kan ju i alla fall ta itu med tvätten, tänkte jag. Det har samlas en hel del de veckor jag haft fokus på annat håll. I går kändes det som överkomlig arbetsuppgift. Men när det var dags att ta hissen ner i källaren för att hämta den första omgången, hänga den andra och lägga i den tredje – ja då hade hissen gått i baklås.

Fyra tunga trappor ner till källaren och sedan upp igen med ren tvätt. Nej det orkade jag inte. Eftersom det var sista tvättpasset för dagen chansade jag och lät det vara. Tänkte att jag får gå upp tidigt och ta itu med det.

Så i morse gick jag ner för att hänga blöt tvätt och ta upp det andra. Då hade en ängel redan vikt min torra tvätt snyggt och prydligt och hängt upp den våta så att den också var torr.

Och samma okända välgörare hade till och med gjort rent luddfiltret i torktumlaren! Så otroligt gulligt och hjälpsamt. Tack!

Publicerat i Livet | 29 kommentarer

Sorg

Nu slipper Martin ha ont. Nu slipper han fruktansvärda attacker av andnöd.

Han har funnits med här på bloggen från dess början som Redaktör’n, som kommenterat och kompletterat inläggen.

I mitt liv har han funnits i över trettio år som en kärleksfull, omtänksam och klok livspartner.

För barnen, Ina, Tor och Lovisa, har han funnits som en pålitlig, trygg vuxen som såg deras behov, hjälpte till med en diskret självklarhet, med humor och engagemang.

Nu finns han inte mer. Efter några dygn på  på Dalens sjukhus dog han i torsdags, på kvällen. Tack vare sjukvård i hemmet kunde han både bo hemma till de allra sista dagarna och genom god palliativ vård få sluta så som han ville, lugnt och stilla, utan andnödsångest eller smärta. Intensiva dygn då han hade tillräckligt många vakna stunder så att vi kunde säga sådant som ofta inte blir sagt förrän vid begravningen. Han log lite matt och sa att han kunde gjort mer.

Nej Martin, det kunde du inte.Det är ofattbart att du gjorde så mycket, så bra.

I en fin minneskrönika skriver Martin Klepke om Martins insatser på LO-tidningen, senare tidningen Arbetet. Som chefredaktör skötte han såväl innehåll som administration av tidningen, skrev ledare varje vecka, ofta ett ”Sista ordet”-kåseri dessutom, ansvarade för ekonomin och tog hand om datafrågorna. Jag minns när LO-ledningen bestämde sig för att tidningen skulle drivas i aktiebolagsform, i stället för att vara en enhet inom LO. Det normala i sådana situationer är att ta in konsulter för någon miljon för att fixa bolagsbildningen. Det var mycket typiskt Martin att han i stället gick till biblioteket och lånade ett exemplar av aktiebolagslagen och så satte han igång. Det gick bra.

Jag får fina brev från hans vänner och dem som han arbetat med. Bengt Göransson, vars pressekreterare Martin var under åttiotalet, skriver (och jag tror honom) att han inte hade klarat sitt jobb utan Martin. Och han tillägger: ”Intellektuell stimulans gav han i hög grad, och tre begrepp präglade hans person, tre begrepp som Alva Myrdal en gång i ett tal till en SSU-kongress påpekade som grundläggande för all verksamhet: kom ihåg, sa hon, att människan är en förening av förnuft, vilja och känsla.”

Han förenade det där, förnuft, vilja och känsla med en ofattbar arbetskapacitet som också gav gott om tid och energi till omsorg om oss i familjen och till hans intressen, som schack och trädgårdsodling.

Bäst trivdes han i vår stuga i södra Dalarna. Sina trädgårdskunskaper försökte han föra över till mig när han bliv för svag för att odla själv. Vi hade planer för sommaren…

Nu finns han inte mer, men hans livshållning, hans krav på ärlighet och kunskap i alla diskussioner och hans godhet (han var en riktigt god människa) har påverkat oss som stod honom nära till det bättre, vill jag hoppas.

På en punkt var han dock fullständigt ologisk och korkad: han slutade röka alldeles för sent och den rökrelaterade sjukdomen KOL tog till sist hans liv. Under de sista dagarna på sjukhuset återkom han till det. Att det var korkat och att han var ledsen för det. Nu har han givit mig uppdraget att försöka se till att barnbarnen aldrig börjar röka.

När jag kom hem till vår lägenhet sent på kvällen efter hans död möttes jag av den här scenen. Tulpanerna som stod vid hans favoritplats i vardagsrummet slokade sorgset och såg ut som om de undrade vart han tagit vägen.

Här satt han, så länge han orkade och följde nyheterna, höll kontakt med vänner och följde och kommenterade schackturneringar.

Nu är det väldigt tomt efter honom.

Publicerat i Livet | Etiketter | 57 kommentarer