När vi var barn brukade vår far ta oss med på källutflykter. Han tyckte det var viktigt att vi kände till kallkällorna i trakten, så vi cyklade ibland ganska långt i olika väderstreck och sedan gick vi någon liten stig in i skogen där det fanns en källa. Han hade koll.
Oftast hängde det också en skopa där att dricka ur. Och fanns det inte någon skopa gick det bra ändå. Här är det brorsan som säkrar medan jag dricker ur källan.
I lördags fick jag en länk från Kulturchefen till ett fint TV-program om kallkällor av filmaren Kurt Skoog, Markens öga. Det finns kvar på SvT Play till i början av juli.
Det pågår tydligen en källrenässans i landet och tur är det, för jag kan tänka mig att det nya brutala skogsbruket skulle kunna förstöra många fina källmiljöer om man inte ser upp. Passa på att se programmet när ni kan.
Det står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”
Hoppet stod till sist till dottern i Brasilien som just nu är på besök i hemlandet. Hon fick beställning på en 103-hållare. Ack nej. Någon sådan hållare kunde hon inte hitta. Men hon hade i alla fall med sig tygfilter för 102- bryggare och sådana hållare går det ju faktiskt fortfarande att uppbringa i vårt land.
Vi driver hotellrörelse också, tror jag. I alla fall finns det gott om träd med stora hål i i vårt närområde, där spillkråkan kan boa in sig. Sådana där stammar som efter ett tag blir så perforerade av bohål att de plötsligt en dag viker ner sig och kvar står en högstubbe. Att det finns spillkråkor i nejden är alldeles uppenbart. De gillar att trumma så att det hörs vida omkring. Gärna tidigt på morgonen. Det är sällan man får syn på dem. Men idag satt en liten spillkråka på vägen hos oss.
Den verkade inte må så bra. Ont i vingen? Hen satt där och hoppade bara motvilligt i sidled ett par decimeter när jag försökt förklara att det inte var någon bra plats att vara på. Jag insisterade. Hen hoppade en bit till. Undrar om det var en unge som misslyckats med första flygturen? Den verkade inte riktigt så stor som en fullvuxen spillkråka, men å andra sidan för stor för att vara unge. Och är det inte väldigt tidigt för en spillkråkeunge att börja försöka flyga?
Sagt och gjort. Han tog fram borrmaskinen, satte i finaste borrstålet, satte upp foten på stolen och hoppades att ingen av grannarna skulle titta in genom radhusfönstret. Så borrade han. Och det funkade!
Är det bara jag som tycker att det är oemotståndligt komiskt med hans saklighet, blandad med förfäran.
