Alen nere vid sjön är inte vilket träd som helst. Min farbror brukade kärleksfullt kalla den för ”den gamla damen”. Det är en ovanlig al, både med sitt växtsätt och sin ålder – så gamla och sirliga brukar inte alar bli. Hon har alltid funnits där och jag hoppas att hon räcker länge än!
Hon står där vid sjökanten och ser ut som om hon längtar efter att kasta sig i sjön. 
Ett annat favoritträd är asken, kungaträdet. Kungen kommer alltid sist till kalasen och går först. Därför kallas asken för kungaträd. Asken får sina löv sist på våren och den fäller dem först på hösten. Men nu har kungen anlänt, så vi kan alla slappna av och sätta oss. Eller nåt. Det är askens mäktiga krona som syns bakom huset. 
Och så har vi kastanjerna. Farfar satte fem kastanjer, en för varje barn, den första 1904. Fyra har klarat sig. Den kastanj som inte överlevde var den som han satte när min yngsta farbror föddes, men min farbror klarade sig fint ändå. Han blev hundra år.
Träd, det är fint det. Men det är ju det där med skötsel och förnyelse som vi ofta glömmer tills vi plötsligt inser att vi borde planerat nytt för länge sen.
Hur går det med alla vackra alléer som plötsligt faller för åldern?
En hel del återplantering sköter ju naturen alldeles av sig självt. Den där lilla fina granen som jag tänkte mig något år, men aldrig hann ta in, den blir ju tio meter hög så snart man vänder ryggen till.
Men ett och annat ersättningsträd ska vi nog fundera på vid det värsta kalhygget. Äppelträd, kanske?
Ek och ask lär tävla om att slå ut sist, oftast vinner nog asken. Av en dansk väninna lärde jag mig för många år sen att ”springer eg före ask bliver sommeren vask” dvs blöt.
Som alla andra ”tecken” stämmer det såklart inte annat än slumpmässigt.
Det är lätt att få en personlig relation till träd, både om de är ”ärvda” eller om man planterat dem själv.
Här är asken ganska ohotad, eftersom det i enlighet med ett gammalt talesätt varken finns adelsmän eller ekar norr om Dalälven. Det stämmer i stort sett, även om det dyker upp en och annan ek i skyddade lägen.
Det är något lugnande med träd. De bara står där.
Så bra att jag fick veta det. Undrade vad det var för träd som fortfarande inte hade slagit ut sina blad. Eken vet jag ju hur den ser ut, den är också sen. Inte heller visste jag att eken inte gick norr om Dalälven. Att det finns ont om björkar på södra Öland (där vi var en sväng) såg jag nu när jag var därnere i helgen.
Ja man kan ju bli lite orolig när man ser en jätteask, alldeles kal, när alla andra träd har gröna blad. Men så kommer den med sina stora flikiga blad. Jag gillar jätteasken på vår tomt, känns som ett slags beskyddare. Ask och Embla (alm) var ju ett par urträd i den nordiska mytologin.