Sverige är ett litet land…

Å hej och hå! Idag bjuder DN:s kulturdel på något som ser ut som ett genomtänkt upplägg, men som lika gärna kan vara en slump. På sidan två i berömmer Johan Croneman gårdagens TV-pogram Babel (som jag tyvärr missade), dess ledare Jessika Gedin och framförallt en av gästerna i programmet:horace komponerar

Horace Engdahl, författare akademiledamot och tidigare Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Han borde enligt Croneman alltid vara med i Babel. Nja, det är kanske att ta i, men han vann faktiskt Babels egen Melodifestival med en riktigt bra text.

Ebba W-B

Artikelrubriken lyder: Käftsmällar mot Kulturmannen

På sidan åtta i samma kulturdel fortsätter debatten om ”Kulturmannen” som inleddes av Åsa Beckman (DN 27/4). Idag går Ebba Witt-Brattström (som alltså är Horace Engdahls ex-fru) igenom en rad kvinnliga författares synpunkter på kulturmän, manliga monokulturer, med mera.

Hon har citerar en rad kvinnliga författares texter om män med ”en snillrik och ädel anda som ger löften om framtida storhet”, samt om de lidande och skapande männens behov av förgudning, något som kvinnor med sitt ”förtjusande och förtrollande sätt” langar till männen som det knark de är beroende av.

Vi diskuterade detta lite vid frukostbordet idag och redaktörns invändning mot Witt-Brattströms artikel var att den kunde handla om vilka stora egon som helst, affärsmän, politiker, makthavare i största allmänhet. Men efter omläsning kom vi fram till att hennes litterära exempel illustrerar att kulturmannen ändå tävlar i en egen division. En börsmäklare måste vara en framgångsrik börsmäklare för att samla beundrarskaror. Han kan inte leva högt på kommande framgångar, han kan inte vinna devota adepter, han får inte kvinnors beundrande omsorger och kärlek om han inte lyckas. Vem har hört talas om en missförstådd börsmäklare?

Kulturmannen kan i stället vinna poäng på sin svaghet, eller som Witt-Brattström citerar Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande: ”ingen var så bra på att göra en dygd av sina begränsningar, som han, att dölja svagheten och få den att se virtuos ut”.

Det behöver som sagt inte alls finnas något samband överhuvudtaget mellan de två artiklarna i DN idag, men i så fall är det ett av dessa sammanträffanden som verkligheten gillar att bjuda oss på då och då.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att tolka, Debatt, konst, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Sverige är ett litet land…

  1. Skogsgurra skriver:

    Ja, ett litet land med tunn luft.

  2. Skogsgurra skriver:

    Inte till ytan, då. Utan litet = småttigt när det gäller simultana, ”godkända” och accepterade kulturriktningar.

    • Karin skriver:

      Fast jag tror det finns rätt många, av varandra oberoende – ja till och med riktigt oberoende – diskussioner som pågår med rätt fredligt humör utan att man märker så mycket av det i riksmedia. I något av mina tidigare jobb hade jag som vana att nosa runt utkanten av debatterna och jösses vad mycket nya och ovana åsikter det var som virvlade runt!

      • Skogsgurra skriver:

        Visst! Det vet vi som rör oss i basindustri och kring futtars fikabord väldigt väl.

        Men alla dessa ofta rätt väl genomtänkta åsikter avfärdas med hån och förakt om de inte passerat kulturtantsrådet, och blivit godkända.

        ”Grabben i graven bredvid” visar en del av detta. Om ni kommer ihåg den.

      • Karin skriver:

        Grabben i graven bredvid minns jag, tror jag. Den fångar väl på ett rätt ömsint sätt kollisionen mellan en anemisk bibliotekarie och en mer jordnära bonde, utan ett egentligen ta ställning för eller emot någons synsätt. Eller snarare att det trots skilda utgångspunkter (för att inte tala om olika smak och preferenser) går att samsas. Eller är min läsning alltför idyllisk?

  3. Musikanta skriver:

    Hörde på radion att Johan Croneman ska sommarprata. Han verkade trevlig så jag kanske ska lyssna på det. Hon är bra, Lena Andersson. Jag läste boken, men blev så frustrerad av den. Jag skulle gett den karln en spark därbak istället för att lägga mig raklång på mattan och bli trampad på.

    • Karin skriver:

      Jag tror han blir en bra sommarpratare. Ska absolut försöka lyssna.
      Och visst blir man gaaalen på den där Ester i Egenmäktigt förfarande. Jag kom på mig själv med att nästan lägga handen över en boksida för att stoppa henne från att begå nästa dumhet!

  4. Magnus skriver:

    Johan Staël von Holstein har aldrig lyckats få ett företag att gå med vinst, som chef(chefsideolog?) för Icon Medialab lyckades han nära nog sätta svenskt rekord i att bränna pengar på en luddig affärsidé utan att någonsin komma upp i svarta siffror. Det uteslöt inte att banker och fonder öste in kosing och drev upp aktien, och efter att bubblan pyst ut (det tog ett par år efter den stora IT-kraschen, många ville desperat att företaget skulle flyga och kastade alltså mer pengar ner i det svarta hålet) har han heller inte haft några svårigheter att kunna hålla uppe sin höga svamsföring i offentligheten. Det beror vad jag förstår på en kombination av stort ego, god förmåga att snacka omkull folk och ett ganska brett kontaktnät uppe i näringslivets topp. Exemplet är ingalunda unikt.

    Witt-Brattströms artikel visar väl mest att DN driver kampanj mot ”kulturmännen” (om det nu är manliga snillen, manliga kulturposörer, manliga kritiker och fans eller manliga chefer för tunga institutioner – den nye Dramatenchefen till exempel – det handlar om). Vad man vill åstadkomma, mer än att få större utrymme för ”kulturtanterna” är höljt i dunkel. Jag undrar vad Horace Engdahl skulle säga om sin ex-frus artikel.

    • Karin skriver:

      Ja, conmen av båda könen finns ju och har alltid funnits. Men det som skiljer kulturområdet från till exempel finansvärlden är nog att man kan imponera inom (delar av) kulturvärlden med att vara missförstådd, olycklig och ångestfylld. Det är svårare att komma någon vart med det konceptet på Wall Street, tror jag.

      • Magnus skriver:

        Men är det egentligen en typiskt manlig strategi längre? Idag ser man ganska många kvinnor i kultur-, bok- och mediebranschen som beskriver sig som missförstådda, hatade, häcklade och ”alltför smarta”. En flm som Återträffen hade ju det här som sitt stora tema, och i debatten kring den filmen och dess upplägg veckorna innan den vann sina två guldbaggar kändes det väldigt tydligt att många kulturskribenter såg Anna Odell som en slags inkarnation av den hatade,mobbade och förföljda kvinnliga konstnären som nu skulle få sin revansch på tomtarna.

        Och även personer som definitivt har tjänat massor av pengar, som Camilla Läckberg, Liza Marklund och Tina Brown – de beskriver sig också som underdogs som har fått kämpa sig igenom såar av skit, förakt och neggande. Inte minst just för att de är kvinnor.

      • Karin skriver:

        Jag tror att det är svårare för kvinnor inom kulturvärlden att ragga män med argumentet att de är förtryckta än vice versa.

        Om man går tillbaka till debatten om Kulturmannen handlar den nog egentligen från början om Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande och den kvinnliga huvudpersonens envisa dyrkan av Hugo, som fallstudie för otaliga andra liknande fall. Stig Larsson har ju beskrivit liknande fenomen i sin bok När det känns att det håller på att ta slut. Alltså hur lätt det är för ett missförstått geni att ragga tjejer. För orättvist behandlad är han ju, framförallt av kritikerna, det slår han fast i en intervju i DN: ”Kritikerna vet när det är bra, men skriver ändå att det är dåligt. Många av dem är sekunda poeter som vet när de stöter på en framstående poet. Då blir de avundsjuka.” (http://www.dn.se/dnbok/stig-larsson-jag-ar-ett-geni/)

        • Magnus skriver:

          Ja, att ragga upp en partner (privat) inom kulturvärlden genom att spela ut sin dunkla, djupa genialitet är kanske lättare för män – men att ragga en *publik* eller skapa medial uppmärksamhet genom att posera som förtryckt geni, förföljd rebellbitch osv, det är idag mycket lättare för kvinnliga artister, författare, journalister än för män. Tidsandan är på brudarnas sida, i varje fall i massmedia. Vi har ju haft en hel serie offentliga bråk här i landet på senare år där en ung kvinnlig journalist eller författare har sparrats mot en äldre ”kulturman”: Karolina Ramqvist mot Ulf Lundell, Linda Skugge mot Björn Ranelid, Camilla Läckberg mot Leif G W Persson, eller unga tjejskribenter som försöker skalpera (eller avsnoppa) Ingmar Bergman, Morrissey, Zlatan, Lars von Trier med – i stort sett – argumentet att de senare är/var egoistiska och utnyttjande gubbstruttar och dessutom frånvända sin publik. Särskilt utnyttjande är de mot kvinnor: fruar, älskarinnor, skådespelerskor, kritiker. Alltså kulturgaltar precis så som Åsa Beckman och Ebba Witt-Brattström beskriver typen. Den yngre kvinnan har i de där fallen haft medievinden och kritikerpolarna i ryggen; en man som hade uttryckt sig om t ex Jessica Gedin, Nina Persson eller Robyn på samma sätt som Morrissey eller Lars Norén har beskrivits av somliga kulturtjejer hade blivit korsfäst.

          Och DN:s serie av inlägg om kulturmannen verkar ha en mera konkret address än att de bara skulle handla om en romanfigur: de förefaller sikta antingen på några bestämda män med för mycket makt och status, än så länge utan namn, eller helt enkelt på män i kulturbranschen (eller som kulturintresserade) i allmänhet.

          Som Jens Liljestrand frågade i Expressen: Vem är Kulturmannen egentligen?
          http://www.expressen.se/kultur/jens-liljestrand/kulturmanligheten/

        • Karin skriver:

          Jag tror att en och annan kulturman är tacksam för att han inte nämns vid namn. ”Alla” vet ju vem Hugo i Lena Anderssons bok är, men vi tiger taktfullt om det. Och Lena Andersson själv medgav ju med ett generat leende i Babel att hon (till stor del) är Ester. Det är såklart inte så många män det handlar om, tack och lov, men visst finns de. Och pinsamt blir det ju när de inte känner igen förra månadens ragg på krogen utan börjar om med samma tjej och samma kulturella raggningsfraser. Då svarar det tilltänkta ligget lite trött: ”Nej tack XX, inte en gång till!”
          Och även här är jag diskret nog att inte nämna kulturmannens namn. För hans egen skull och för hans familjs.

  5. hyttfogden skriver:

    Det där fruntimret ovan som låter käften gå, ger jag inte mycket för och speciellt inte
    efter en dokumentär jag såg för några år sedan som handlade om Elsie Johansson,
    hon med Nancy-böckerna bland annat. I gårdagens SvD finns för övrigt ett omdöme om Elsies nya bok ”Sagas bok. En trovärdig historia”, som verkar ha mottagits ganska väl.

    Det var ett intressant och fint TV-program om Elsie och av någon anledning skulle hon träffa damen på fotot ovan. Man kunde ju tycka att här träffades två jämlika författarkollegor som kunde ha haft utbyte av varandras författarskap. Men ”Ebba bjäbba” gick verkligen in för att sätta Elsie på plats. Några nedlåtande klappar på axeln, lite hummade med huvudet på sned ingick i proceduren för att få den här arbetarförfattaretanten satt på plats. Och Elsie tittade lite stillsamt och förundrat på ”den stora” men sade just ingenting. Jag blev ordentligt arg och fick än en gång bekräftat att många av dom där damerna som säger sig kämpa för andra damer
    inte är ett dugg att lita på vad gäller lojalitet med det egna könet, när det väl gäller.

    • Skogsgurra skriver:

      ”Ebba-bjäbba”! Bra karakteristik!

      • Karin skriver:

        Nja, det vet jag inte om jag kan hålla med om. Intensiv debattör, ja. Men också kunnig och bra på att föra fram kvinnor i litteraturhistorien, som annars fallit i glömska. Hon har till exempel gjort ett bra jobb i den nordiska redaktionen för kvinnornas litteraturhistoria.

    • Karin skriver:

      Var det inte den debatten det blev lite debatt om? Eller minns jag fel? Jag tror att Ebba i det sammanhanget (eller kanske någon annan gång då hon kände på sig att hon varit för tvärsäker) bad om ursäkt. Jag letade lite på nätet för att hitta något om detta men där finns bara olika gemensamma framträdanden med Ebba och Elsie, på ABF-träffar och liknande, där de verkar vara hyfsat samspelta och där Elsie ibland sätter Ebba på plats för en alltför ensidig läsning av hennes böcker.

  6. Olgakatt skriver:

    Ditte Ejlerskov och EvaMarie Lindahl, två Malmökonstnärer, har prickat in problemet med sin utställning ”About:The blank pages” som just nu visas på Malmö Konsthall.

    Själv orkar jag inte läsa varken Norén, Knausgård eller Lundell. Inte förstår jag de kvinnor heller som låter sig raggas antingen av de ”missförstådda genierna” eller av de många män som själva anser sig vara guds gåva till mänskligheten.

    • Karin skriver:

      Intressant utställningsidé. Attans att Malmö ligger så långt bort. Eller kanske det är Stockholm som gör det?

      Ja, varför fortsätter smarta unga kvinnor att hänga efter, dyrka och hoppas på ”kulturmannen”. Jag tror det är just den gåtan som Lena Andersson utforskar på sitt sätt. Varför envisas Ester med denne man, med sina flera decennier gamla fraser och anekdoter, vars ”huvud verkade ha stelnat på en hög nivå och fastnat där”. Hon fascineras av fenomenet och låter ”väninnekören” ideligen påminna Ester om att det hon gör inte är hållbart. Och ändå framhärdar hon.

Kommentarer inaktiverade.