Idag är det sista dagen för #Blogg100-utmaningen. Alltså den bloggmaraton, eller halvmara, eller vad det nu kan liknas vid, som inleddes den 1 mars och som innebär att man bloggar varje dag i hundra dagar.
Och varför ska man göra det? undrar en del. Vad är det bra för?
Sådana filosofiska frågor är jag nog inte rätt person att reda ut, lika lite som jag kan förklara varför en del vuxna människor känner ett behov av att manifestera sin vardagsmotion i ett gemensamt svettigt maratonlopp. Men det lustiga är att de (få) som kritiserar #Blogg100-idén gör det med en övertygelse som man aldrig ser i maratonlopp-kritiksammanhang.
Det står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”
Tror jag jag i alla fall, men å andra sidan har jag ju aldrig sprungit något maratonlopp.
Skälen till att delta i bloggmaran (som jag hört från andra bloggare) handlar främst om att få in bättre rutiner, skriva sig ur skrivlåsningar, träna upp bloggmuskler, bli mer observant på bloggbara vardagssituationer, ta fler bilder för bloggbruk och bli bättre på att skriva lite kortare och oftare. Inte göra sådan grej av det. Det går att ta fram datorn mellan Uppsala och Krylbo och skriva ett inlägg eller medan man väntar på att en konferens ska börja, eller medan Gotlandsbåten lägger till, eller medan man väntar på att det ska sluta regna. Man kan ta en liten stund på kvällen och skriva om något som hänt under dagen.
Riktigt soliga sommardagar är helt klart den största utmaningen.
En sådan här dag blir det nog inte så mycket bloggat!
Annars skriver jag ju mest varje dag, bloggutmaningar eller ej. När jag bläddrar igenom de senaste tre månaderna hittar jag bara ett par inlägg som troligen inte blivit skrivna utan 100-dagars-racet.
Riskerna med att blogga så tätt är väl mest att man tröttar ut sina läsare, snarare än att man inte hittar något ämne. Jag tror dock att många tycker som jag: hundra dagar är för mycket. Man uppnår de där bloggbyggarvinsterna redan efter någon månad, skulle jag tro.
Men så har vi ju den något större frågan, varför man bloggar överhuvudtaget. Och vad ska man svara på det? Det är kul. Det är ett sätt att hålla kontakt med och utbyta information med vänner. Man får nya trevliga kontakter, nya kunskaper och ibland ruckas ens världsbild lite grann.
Man får kloka, roliga, intressanta kommentarer och invändningar och användbara tips. Man hamnar också emellanåt på trevliga bloggträffar som man aldrig skulle ha hamnat på annars. Bland mycket annat då.
Hoppet stod till sist till dottern i Brasilien som just nu är på besök i hemlandet. Hon fick beställning på en 103-hållare. Ack nej. Någon sådan hållare kunde hon inte hitta. Men hon hade i alla fall med sig tygfilter för 102- bryggare och sådana hållare går det ju faktiskt fortfarande att uppbringa i vårt land.
Vi driver hotellrörelse också, tror jag. I alla fall finns det gott om träd med stora hål i i vårt närområde, där spillkråkan kan boa in sig. Sådana där stammar som efter ett tag blir så perforerade av bohål att de plötsligt en dag viker ner sig och kvar står en högstubbe. Att det finns spillkråkor i nejden är alldeles uppenbart. De gillar att trumma så att det hörs vida omkring. Gärna tidigt på morgonen. Det är sällan man får syn på dem. Men idag satt en liten spillkråka på vägen hos oss.
Den verkade inte må så bra. Ont i vingen? Hen satt där och hoppade bara motvilligt i sidled ett par decimeter när jag försökt förklara att det inte var någon bra plats att vara på. Jag insisterade. Hen hoppade en bit till. Undrar om det var en unge som misslyckats med första flygturen? Den verkade inte riktigt så stor som en fullvuxen spillkråka, men å andra sidan för stor för att vara unge. Och är det inte väldigt tidigt för en spillkråkeunge att börja försöka flyga?
Sagt och gjort. Han tog fram borrmaskinen, satte i finaste borrstålet, satte upp foten på stolen och hoppades att ingen av grannarna skulle titta in genom radhusfönstret. Så borrade han. Och det funkade!
Är det bara jag som tycker att det är oemotståndligt komiskt med hans saklighet, blandad med förfäran.
