Karin Englund

Glädjen med att blogga

Postat den 18 april, 2015 av Karin

Det finns många glädjefylla verksamheter som jag skulle kunna skriva om på dagens tema: Glädjen med att… som vi fått från Wienerbrödslandet.

Eftersom det är lördagstemabloggardags tycker jag att det passar ovanligt bra att skriva om glädjen med att blogga. Dit hör bland annat utmaningen att försöka skriva på ett givet tema. Att börja med tanken att näe, nu har jag nog inget att skriva om. Omöjligt tema, inte mitt ämne… Men så dyker det upp en bild, en tanke, en situation och vips har man sitt blogginlägg givet! Det är kul. Och det är väldigt roligt att vandra runt till alla andras bloggar och se vad de fått ut av samma ämne. Oväntade, roliga, gripande och tänkvärda tolkningar.

Glädjen med att blogga är framförallt kontakterna man får med trevliga människor på olika håll. Nya kompisar helt enkelt. Personer som delar ens intressen och ser till att man kommer iväg till en utställning eller konsert (Hej Monica, Anna, Ingrid och Niklas!).

Utan bloggandet hade jag nog aldrig hamnat på denna fina konsert med muciserande barn i Riddarhuset

Tänk om jag hade missat Louise Bourgeois-utställningen på Moderna Museet! Tack vare besökande bloggkompis kom jag iväg.

Det finns bloggkompisar som man vet att man kan hälsa på om man har vägarna förbi, även om det är på avlägsna platser (Hej Dina och Lena!) och bloggkompisar som ordnar simma-varje-dag-på-sommaren-utmaningar, bloggträffar och annat trevligt (Hej Ulrika och Lotten!).

Utan bloggandet hade syrran och jag inte hittat till Pettas på Åland (Hej Karin och Uffe!). Och då skulle jag inte ha fått de här fina stockrosorna. Eftersom jag beklagat mig på bloggen att jag hela mitt vuxna liv misslyckats med stockrosor fick jag ett par plantor av Karin på Pettas, och har man sett! De överlevde och blommade praktfullt långt in på hösten! Det kan man kalla glädjen med bloggandet!

Bloggandet är dessutom ett bra sätt att hålla kontakt med syskonen, mellan IRL-träffarna (Hej Skogsgurra, Hyttis, Kicki och Storfiskarn!) och gamla kompisar kan ha lite koll på vad man har för sig (Hej Eva och Kristina!).

Och kommentarerna! Det är kul att få synpunkter på det man skriver om. Jodå, även brorsans stundom en smula impertinenta påpekanden. Det är sånt som får en bloggare att skärpa sig lite till. Men nackdelarna då? Nej. Jag kan faktiskt inte komma på några nackdelar. Det är ju en helt frivillig verksamhet och jag skriver när jag har lust.

Och här kan man läsa om alla andra lördagstemabloggares glädjeämnen: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove och Ulla

Har jag missat någon? Hojta till i kommentarsfältet i så fall!

Publicerat i Att skriva, Lördagstema | Etiketter bloggandet, bloggkompisar | 42 kommentarer

Körsbärsträdgården

Postat den 16 april, 2015 av Karin

Nu slår körsbärsblommorna ut i Kungsan i Stockholm, fast lite tveksamt. De ser frusna ut. Lite vilsna som om de undrar om de verkligen ska vara där. Nu, i den här kylan? körsbärsblom i kungsan

Men de fotograferas flitigt, inte minst av japanska besökare. Jag försöker också ta bilder, men det vill sig inte riktigt. De är för knorviga, blommorna, det blåser för mycket och och solen går hela tiden i moln. Och på uteserveringarna har man ingen känsla för feeling.

De där senaps- och ketchupflaskorna borde plockas bort eller bytas mot några med lite diskretare färger inför helgens körsbärsblommefirande i Kungsan!

Vi tar vår tillflykt till Buckan i stället där man visar massor av fin modern svensk konst. Ja, Bukowskis, alltså. De som ränner där ofta brukar säga Buckan, har jag förstått. Hursomhelst är deras hopsamlade utbud av modern konst (Sigrid Hjertén, Einar Jolin, GAN, Vera Nilsson, Olle Olsson med flera) och många fina svenska möbler en riktig höjdare. Man undrar förstås lite vemodigt vad det kan vara för vackra hem som skingras i och med dessa auktioner, men samtidigt är det ju bra om föremålen kan få komma till nya hem som sätter värde på dem. Alltså värde som i tycka om, inte bara pengavärdet.

schiöler körsbärsblom

Där hittade jag en fin målning av Inge Schiöler. Kanske körsbärsblommor? Den heter i alla fall Blommande fruktträd.

Publicerat i färg, konst | Etiketter Bukowskis, körsbärsblom, Kungsträdgården | 17 kommentarer

Klassiker

Postat den 11 april, 2015 av Karin

Klassiker är Gnuttans förslag till lördagstema idag. Då är frågan om man ska ägna sig åt sport eller böcker. Man kan göra en svensk klassiker om man är spänstig.

Det innebär att man ska åka Vasaloppets nio mil på skidor, cykla Vätternrundans 30 mil, simma Vansbrosimmets tre km och springa Lidingöloppets 3 mil. Allt inom ett år om det ska gillas. Om man tycker att det blir för jobbigt kan man välja att titta på fotboll i stället. El Classico kallas matcherna mellan Barcelona och Real Madrid.

Två bra lag, med varsin världsstjärna, Messi i Barca och snyggingen Ronaldo i Real Madrid.

Själv föredrar jag nog klassiker i bokform och där finns det ju en hel del att välja på. Ofta har små förlag med engagerade förläggare haft klassikerutgivning som en knapp, men någorlunda säker inkomstkälla.

Därför blev det lite gnissel när Bonniers satsade på en ny klassikerserie för ett tiotal år sedan. Det ökade statliga Klassikerstödet bidrog möjligen till beslutet. För att få bidrag från klassikerstödet måste en bok vara minst tjugo år. Och vips blev en bok som Stig Larssons Nyår utnämnd till klassiker. Det är att missbruka klassikerbegreppet, tycker jag. Här finns en artikel som jag skrev i samband med lanseringen av Bonniers klassikerserie.

Men så slank ju Gun-Britt Sundströms Maken med i serien också, och den är jag beredd att acceptera som klassiker. Ungdomar läser den idag! Och det är väl det som är själva poängen: klassiker är böcker som angår oss, oavsett när och var de skrevs.

Här finns övriga lördagstemabloggare och deras klassikerinlägg: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att läsa, Böcker, Lördagstema | Etiketter Klassiker | 48 kommentarer

Rymningsbenägna ägg

Postat den 7 april, 2015 av Karin

pås-klämmor

Påsktraumatiserad? Nej, det finns det ju ingen anledning att vara. De som firar påsk av religiösa skäl kan trösta sig med att det slutade bra, i alla fall. Och för alla andra är det ju huvudsakligen en trevlig anledning sätta upp några färgglada dekorationer, träffas, äta god mat och frossa i godis.

Påskpynt kan man leta upp i näst nedersta lådan i köket, där de allra flesta svenskar förvarar sina plastpåsar och påsklämmor, de som kan omvandlas till påsk-lämmor så här års. Bara att fästa på en buske, eller ett påskris, spiskåpan, gardinkappan eller annat synligt ställe. Djurvänligt och lika färgglatt som de färgade hönsfjädrarna. Efter påsk blir de påsklämmor igen, till nästa år.

Det enda påskproblemet är väl att det blir allt vanligare med frigående ägg. Säljs numera i var och varannan butik. Man får hålla koll på de små rackarna ordentligt så att de inte smiter. Frigående-ägg kopia

På sina håll – till exempel här i Stockholm är det fortfarande påsklov. Då kan man till exempel gå på dinosaurieutställning på Naturhistoriska Riksmuseet. Fin utställning för alla åldrar! Och dinosauriepysselverkstad i källaren.

dinos

Här har vi några nykläckta varianter, som försetts med födelsebevis, där man kan läsa om deras egenheter och preferenser. Någon trivs bäst i vatten, en annan i grottor. En har mango som favoritmat och är väldigt kittlig, en annan äter gräs, är snäll för det mesta men blir arg när den blir retad. Man får bara hoppas att de där dinosaurieäggen inte är frigående!

”Men gör dom inte annat än dinoraurieutställningar där på Naturhistoriska?” undrade Redaktörn. Jodå. Dinosarna är en del av utställningarna om evolutionen. Men eftersom de var så stora, blir de ganska dominerande i sammanhanget. Dessutom är det något som fascinerar alla besökare, inte minst de yngre. Men det fanns annat också, som fina fossil.

Och mycket mer, vackert eller skrämmande. Den där kackerlackan på nästan tre meter…

Publicerat i historia | Etiketter dinosaurier, frigående ägg, Naturhistoriska riksmuseet | 29 kommentarer

Gul och blå

Postat den 4 april, 2015 av Karin

Oj, det blir lite snärjigt, men här kommer i alla fall ett snabblördagsblogginlägg på temat Gul och Blå, som Gnuttan föreslagit.

Som barn brukade jag tänka att det är ju en ofattbar tur att just vi i Sverige fått de allra finaste färgerna i vår flagga. Vi brukade ha girlanger med små nordiska flaggor i julgranen, så det var lätt att jämföra. Finlands var rätt fin också, men kall. Det var finare med gult och blått än blått och vitt. Norges och Islands var lite tråkiga, tyckte jag, och Danmarks var i rödaste laget. Men Ålands flagga gillade jag.

Jag såg gult och blått som motsatsfärger och gjorde kartskisser med de andra motsatsfärgerna också , rött och grönt, för att se hur det blev. Inte snyggt. För grällt.

Det är väl inte helt klarlagt när svenska flaggan blev till, men från 1562 finns ett kungligt brev där det står att den skall ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”. Idag är det mer precist. Det finns både en lag om proportionerna, Lagen (1982:269) om Sveriges flagga, och en förordning om färgernas exakta nyanser, Förordning (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga. (Och varför, undrar färgnörden inom mig upprört, varför ingår inte färgerna i lagen, utan bara i en förordning? Skulle de vara mindre viktiga på något sätt!!)

Jag är fortfarande rätt svag för flaggor med blått och gult, som Ukrainas, men kan acceptera ytterligare någon färg, som Brasiliens och Tanzanias flaggor. Men Bahamas, Kazakstans, Palaus och Rwandas blå färg går lite för mycket åt turkos, tycker jag. Solomonöarnas gröna fält är i mörkaste laget. Ack, varför har jag inte för länge sedan etablerat mig som flaggfärgskonsult! Då skulle alla fanborgar vara så mycket mer harmoniska vid FN-byggnaden, vid OS och andra evenemang.

Men det var inte flaggor jag tänkte skriva om utan den där klänningen. Den som några tycker är blå och svart, medan andra tycker är vit och guld. Dumheter! tänkte jag först. Det är bara en fråga om vinkel på skärmen, eller lite trixande med färginställningarna.

Här har någon tagit fram tre olika bilder av klänningen med olika ”mörkhetsgrad” för att illustrera problemet. Men gåtfullt är det ändå.

Men så kollade vi, min kompis Eva och jag, på samma skärm och vi bytte plats för att inte vinkeln skulle vara avgörande. Hon såg en vit klänning och jag såg en blå! ”Jamen”, sade hon och pekade på den där lilla boleron, ”den här är väl i alla fall vit!?” Det var den ju inte utan väldigt blå… Jag tror det har något att göra med hur vi uppfattar vitheten och dess skuggor. Någon kanske skulle säga att snön på den här bilden är enbart vit?

Nehej, nu får jag inte vara asocial och hänga över datorn längre – en trevlig påskafton önskas alla!

Här finns alla andra lördagstemabloggare och deras Gul-och-blå-inlägg: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i färg, Lördagstema | Etiketter Flaggor | 36 kommentarer

Åsnespaning första april

Postat den 1 april, 2015 av Karin

För några år sedan tröttnade chaufförerna i Stockholmsbussarna på att passagerarna inte brydde sig om deras uppmaningar att gå längre bak i bussen. Därför utvecklade SL och en japansk firma ett nytt slags rullbussgolv som chauffören kunde trycka bakåt vid behov. Jag kunde ju förstå problemet, men tyckte ändå att det verkade riskabelt. Barn kunde bli klämda längst bak, till exempel.

Jag är med andra ord en tacksam publik när det gäller första april-skämt. Jag går på det mesta.

Välkänt är det första mediala aprilskämtet 1846 då Evening Standard berättade att det skulle bli en åsnevisning i utkanten London. Folk for dit på åsnespaning, men såg bara människor som också letade efter åsnor…

Här finns en sida med årets aprilskämt från olika håll och kanter. Jag fastnade särskilt för polisens nya utryckningsglasögon med lysdioder för ökad synlighet. I den lilla demonstrationsfilmen ser man en polis som patrullerar med sina lysande glasögon (fast sken=patrulleringsläge) och hälsar fryntligt till höger och vänster.

Och Tradera presenterar en efterlängtad nyhet: alkolås för att hindra oövertänkta inköp.

Men i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter finns inga skämt, såvitt jag kan se. Eller?

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, historia | Etiketter åsnespaning, Första april-skämt | 29 kommentarer

Greatest invention before sliced bread

Postat den 30 mars, 2015 av Karin

Den här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.

LipmanPencilEraserPatent-300x134 Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.

Sen sålde han patentet efter fyra år, men då hade redan den stora penntillverkaren Faber-Castell börjat göra något liknande. Den nye patentinnehavaren stämde Faber-Castell, men förlorade. ”Det där”, sa högsta domstolen, ”det är inte en ny grej. Det är två redan uppfunna grejer som satts ihop, men utan att det innebär någon ny tillämpning.”

Hursomhelst fortsatte tillverkningen i USA, men den tog aldrig riktigt fart i Europa. Visst finns det pennor med sudd även här, men det vanligaste är nog de suddfria. De separata suddgummina är ändå bättre, räcker längre och suddar mycket effektivare. ursnickarpenna

Med eller utan sudd är den i all sin anspråkslöshet en väldigt användbar liten pryl. Oj, vilken lättnad det var för en mängd skrivjobb när den kom! I stället för bläck och gåspennor fick man en behändig lättskrivande penna, som man till och med kunde stoppa i fickan, utan problem. Visst fanns det blystift innan, men de var ineffektiva och svåranvända. Så kom grafitpennan, på 1500-talet. En bit grafit, som skyddades av träbitar för att inte brytas av. Ungefär som pennorna görs idag. Grafiten mals och blandas med lera och på så sätt får man fram de olika hårdhetsgraderna. blyertspennor

När jag går på pennjakt härhemma upptäcker jag att de allra flesta är från Faber-Castell. Någon kommer från England och en endaste har ett sudd i baken. Jag undrar var den är gjord. Eventuellt i USA, som sig bör? Nej, France står det ju!

Så här ser rondellen ut i närheten av Faber-Castells anläggning. Skogsgurra fotade under en av sina utflykter ner på kontinenten.

Nejdå, jag är inte sponsrad av företaget, tycker bara att det är en riktigt trevlig rondell-utsmyckning!

Publicerat i Att rita, Att skriva | Etiketter Hymen Lipman, pennan är mäktigare än svärdet | 45 kommentarer

Fotografering

Postat den 29 mars, 2015 av Karin

Syrran föreslår fotografering som lördagstema denna vecka. Borde vara ett önskeämne, men på grund av obefintlig planering (se förra lördagens inlägg) har jag inte tillgång till de bilder som jag skulle vilja visa.

Det är framförallt bilder på en runsten som tagits vid olika tillfällen under över hundra år. Man dokumenterar runstenarna då och då för att se om de vittrar sönder. Ända sedan fotografering blev möjligt på 1800-talet har Riksantikvarieämbetet hållit på med det. Det är ju bra och det ger också bonusinformation om det kringliggande landskapet. Oavsiktlig information, så att säga. På de tidiga bilderna är vägarna smala och krokiga, åkrarna små, gärdsgårdarna och höhässjorna många. På de senaste bilderna är ingenting sig likt, utom runstenen.

Eller också skulle jag vilja visa några av de bilder som pappa tog från vardagsmiljöer och arbetsliv. De bilderna har jag inte heller här. Han var en duktig fotograf och hade en bra känsla för att fånga miljöer som var på väg att försvinna. Men, som syrran skriver i sitt lördagsinlägg, det kunde bli jobbigt när han skulle arrangera oss för fotografering.

det roligaste Ja, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.

Men intresset för fotografi lyckades han förmedla och inte minst för framkallning och efterarbete i mörkrummet.

Bilden till höger är tagen ur ett gammalt ex av tidskriften FOTO, som pappa prenumererade på, en av de få extravaganser som fanns i hemmet.

Här handlar det om hur man med hjälp av en liten ”spade” kan ljusa upp delar av bilden när man jobbar med en förstoring. En sån kan man göra själv av en pappskiva, ett gem och en ståltråd. Pjatt, kallas den.

framkallning framkallning 1 Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.

Innan man kom så långt som till mörkrummet var det ju filmval, ISO-tal, exponeringstider, bländarinställningar och allt sånt som skulle funka. Kanske filter om man var på riktigt seriöst humör.

Det där med hur man hanterar de manuella inställningarna på kameran kan ju vara till nytta även idag. Men framkallnings-kunskaperna som jag tillägnade mig under långa soliga sommardagar i mörkrummet, de är helt obsoleta idag!

Foto

Och nu ska tidskriften FOTO läggas ner. Det känns riktigt sorgligt, den har funnits hela mitt liv och lite till. Konstigt egentligen i dessa tider när det fotograferas mer än någonsin.

Men Allers förlag vill hålla på med annat: ”Just fotografi som ämne är något vi nu släpper medan vi satsar mer på mode, inredning, mat och underhållning. Ämnen där vi redan är starka på marknaden./-/ Det krävs stora satsningar för att lyckas och då måste man tyvärr ibland välja”, säger Stina Abenius på förlaget. Jag borde ha prenumererat, inte bara köpt något lösnummer då och då.

De här numren av FOTO, från 1959 och 1978 hittade jag i ett antikvariat på Sankt Paulsgatan.

Tack Livsrummet för toppenteman i mars! I april är det Gnuttans tur att bestämma teman.

Här kan man läsa om alla andra lördagsbloggares fotograferande:

Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Foto, Lördagstema | Etiketter foto, framkallning, pjatt | 25 kommentarer

Arga tvättstugelappen

Postat den 24 mars, 2015 av Karin

Tvättdags. Det är som i Sanna Levelius träffande tvätt-berättelse, Den sjunde tvättkorgen, inspirerad av Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Jag skjuter också upp. Hittar ursäkter. Tills lakanen är slut och lådorna för underkläder och sockor är tomma, medan tvättkorgar och blå IKEA-kassar är fulla.

En favorit som jag visat tidigare. Mer om Sanna Levelius och hennes bilder kan man hitta här: http://www.levelius.se/

I går lämnade Tvätten inget uppskov längre. Jag hade tvättid från fem, resten av kvällen. Men i ett obevakat ögonblick mellan maskiner (när jag hämtade fler kassar) VAR DET NÅGON SOM SNODDE EN MASKIN! Alltså inte så att maskinen försvann från tvättstugan, utan där låg tvätt och snurrade, när jag kom ner med nästa omgång.

Jag väntade ut pirattvätten; väntade lite till så att tvättpiraten skulle få en chans att hämta sin tvätt. Och lite till. Till sist lyfte jag ur piratens kläder och och fortsatte mitt tvättande. När jag sent omsider tog ut den sista tvätten ur maskin upptäckte jag att jag fått med mig ett par piratsockor som troligen gömt sig kvar efter pirattvätten.

Nu funderar jag på hur jag ska formulera den där tvättstugelappen. ”Du som snodde min tvättid kan hämta ett par sockor på 3 tr.” Kanske för argt? ”Du som av misstag råkade tvätta under min tvättid…” Lite för insinuant? ”Jag ber om ursäkt, men jag råkade visst få med mig ett par sockor av misstag, från någon annans tvätt, som tvättades samtidigt som min.” För mesigt?

Jag vill ju inte sjunka till ”Arga-lappen”-nivåer. Det är skrämmande med de hot som utslungas på tvättstugelappar. ”Du ska dö!” är bland de mildare.

Men den här lappen är lite annorlunda eftersom den inte hotar att ge sig på någon tvättstugeanvändare utan i stället tänker sig en indirekt bestraffning, nämligen att köpa hamburgerkött (dvs hästkött) på ICA!

Äsch, jag lägger ner sockorna i tvättstugan, helt enkelt!

Publicerat i Att skriva | Etiketter arga lappen, skjuta upp, tvätt | 47 kommentarer

Nu är jag i alla fall igång…

Postat den 23 mars, 2015 av Karin

Så här års är det dags att ta itu med spänsten, konditionen, formen, allt det där som vintern gör sitt bästa för att rasera. Så hej och hå, till yogapass vi gå! tänkte jag. Om man väl hittat ett yogaställe som man gillar är det så enkelt. En drop-in-lektion på lagom nivå och så är man igång igång, trots ett alldeles för långt uppehåll. Det är mjukisbyxor, tisha och barfota som gäller. Billigt, bekvämt och lättfixat.

Personerna på bilden har lite grann med texten att göra. Vi var på en yogaresa till Mombasa för några år sedan. Sådär avancerad är inte jag. Men det gör absolut ingenting. Man yogar på, var och en på sin nivå.

Idag gick det inte så bra. Jag var sen till yogapasset, som redan var fullt. Inte en ledig fläck på golvet. (Det blir en speciell situation när mattorna ligger kant i kant, för då krävs det samordning med grannarna så att man inte petar varann i ögonen, eller nåt.)

På hemvägen fick jag i alla fall en chans till lite motion, för jag lockades att delta i Ångestloppet. Världens kortaste stadslopp! Det fixar jag nog tänkte jag, hivade in yogamattan därhemma och tog på mig springskor. Och så fäste jag min nummerlapp på jackan. Nummer 209.

Starten gick i Götgatsbackens nedre del, nära Slussen. Först var det uppvärmning med musik och duktiga fördansare, eller vad det heter. Det gick inte att fånga på dem bild eftersom de skuttade så spänstigt. Och så gick starten – masstart, alla på en gång – och UPPFÖR backen förstås. Då upptäckte jag något konstigt. Alla hade samma startnummer som jag. jaktstart ångestloppet

Jag kollade lite närmre på en rygg framför mig. Då såg jag att det står 209 meter på ”nummerlapparna”, loppets längd. Och då var vi framme. Det går ganska fort att springa 209 meter. Men det var rätt kul ändå.

Publicerat i Tävling, Träning | Etiketter Ångestloppet, Götgatan, komma i form, yoga | 20 kommentarer