Det gick lite fort när jag hittade på teman för maj månad. Första temat måste ju bli Maj, tänkte jag, för det är ju lätt att skriva om. Sedan har jag trasslat in mig i etymologin. Vad betyder egentligen maj? Jag ska bespara er en längre utläggning om detta, ni får försöka tro mig om jag säger att det verkar som om det har med stor och växande att göra. Den romerska fruktbarhetsgudinnan Maia firades den 1 maj och därför fick månaden hennes namn (eller om det var tvärtom) och det är samma ord som major kommer ifrån. Och mejeri! Att maja betyder att pryda med gröna kvistar och blommor, som i majstång. Den som vill följa mina etymologiska irrfärder kan kolla i Hellquists etymologiska ordbok, men jag svarar inte för följderna. Man fastnar lätt!
Och här sitter Carl Larsson i Paradiset, som han kallade denna illustration till Bondepraktikans avsnitt om Maj. Ser lite ut som hemma hos oss i Dalarna.
Om man tänker använda Bondepraktikan för att få ordning på sitt liv bör man se upp. Det var ju lite krångligt med kalendrar förr i tiden och Sverige missade att synka när andra införde den Gregorianska kalendern. Det var först vid kalenderreformen 1753 som vi kom ikapp.
Men då flyttades ju bondepraktikans datum så att det inte stämde. Järnnätterna som låg den 8 till 14 maj hamnade plötsligt mellan den 28 april och 4 maj i stället. ”Järnnätter” verkar för övrigt vara en felöversättning av den tyska bondepraktikans, en hopblandning av Eis (is) och Eisen (järn). I Frankrike kallar man motsvarande fenomen för ”vinterns mitt-i-maj-svans”, la mi-mai queue d’hiver. Hursomhelst blir det inget vidare skördeår om det är för varmt under dessa järnnätter.
Beskows barbenta blåsippa
Men den första maj får man vara barbent, oavsett väderlek. Det höll vi benhårt på som barn och vi frös som lortar vissa år då vårvindarna var mer än friska. För första maj är våren kommen och man får gå utan strumpor och skor, vad än mor och SMHI säger.
Här finns övriga lördagsbloggares inlägg om maj: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Lisa Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove och Ulla
Det här med klädsel efter datum är
det ju många som kör med fortfarande.
Tänker du på någon mer än Lucia och jultomten?
Jag tänker på de som resonerar på
samma sätt som du beskriver din mor.
Nu är det XX månad och därmed väljer
kläder efter kalendern och inte efter
de faktiskt väderförhållandena.
T. ex. de som kör med sommarkläder
i Maj bara för att det är Maj, trots att
termometern visar något helt annat
än sommar…
Heh… det där borde jag ju ta åt mig, för det var jag och inte min mor som insisterade på barbent från första maj oavsett hur höga snödrivorna var. Jag skyller dock på ungdomligt oförstånd. Vi badade ju gärna i sjön också, redan i april om det gick, lite av samma skäl. Vi ville helt enkelt ha sommar!
Jaha på så vis… ;)
Har förresten svarat på ditt svar
hos Kulturchefen.
Svar på svar… ilar dit!
Förr och fortfarande på en del ställen sjöngs ”maj i by” i Skåne.
Jag citerar från Vittskövle bys hemsida:
»Förr i tiden.
I södra Sverige var sången ett populärt sätt att möta våren. Särskilt ungdomarna tog det som sin uppgift att ”bära maj i by” eller som det också kallades ”sjunga maj”. Man samlades i ungdomsgrupper som gick runt i gårdarna och sjöng majvisan. De som uppvaktades med sång på detta sätt förväntades lämna ett bidrag i form av mat eller dryck till det gille som ungdomarna brukade hålla vid pingsttiden. Främst var det ägg som insamlades. När någon avlämnat en gåva kvitterades denna med en grönskande kvist som fästes väl synlig vid stugans dörr eller i takskägget.«
På samma sida finns en pdf med den långa majvisan som brukade sjungas.
Intressant med alla dessa olika seder. Jag letade upp Karlfeldts dikt om Majgreven (inte en av hans mest lyckade poetiska insatser) och hittade en kommentar om att det där hade man verkligen inte för sig i Dalarna, men i Skåne, däremot…
Ur Majgreven i Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim (1901):
Så sättom vi hälen mot springarens lår,
så ridom vi in all den dägliga vår!
Oss väntar all nejden. I kammaren vakar
väl ungmön och lyfter på fönsternas hakar
och ser utåt heden, som sovande står.
Nu majgreven nalkas – hör, barkluren brakar –
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.
Däglig? Måste vara skrivfel för dräglig, tänkte jag först, men det betyder tydligen ”vacker”.
”Jag vet en dejlig rosa…”
Just prexis! En däglig ros låter på något sätt inte lika vackert. Vanans makt, eller lyrikens makt, kanske, över … äh, nu tappade jag tråden. Vad jag försöker säga, tror jag, är att när ett ord flätats in i en känd sång eller dikt, kan det vara hur konstigt som helst, man bara accepterar.
Det var väl bara att g-et uttalades mjukt – då blir det ju samma som dejligt. Ett annat sätt att stava ordet menar jag.
Dialektala skillnader, troligen. Och det uttalades nog med hårt ”g”, eftersom det verkar som att ”g” alltid uttalas hårt framför konsonant (möglig och möjlig).
Det blir nog en god skörd i år. Kallt som attan och i morse låg det snö gräsmatta och bil.
En god men kall lördag!
Snö?! Oj, vilken fin skörd det kommer att bli!
Hur bråttom du än hade och trasslade in dig så blev det ju riktigt majigt,informerande nyttigt och vackert!
Begreppens härkomst och dylikas källor ger olika fynd.
Jamen hejdå Tove! Om du beger dig till de etymologiska källorna lär vi inte se dig på ett tag!
… hihi då blir jag borta ett tag ja …. och källfull vid återkomsten …
Mycket intressant och allmänbildande – jag satsar på växandet – det ligger mig varmt om hjärtat.
Du är snabb i repliken, du!
Japp, växandet verkar vara din grej. Jag säger bara: sibirisk ärtbuske – vilken underbar bild!
Snabb i repliken vet jag dock inte om jag är. Det blir ofta det som fransmännen kallar esprit d’escalier, dvs det som man kommer på lite för sent. Men tack i alla fall!
Hade jag varit barbent den första maj hade det troligen blivit frost på benen. Hehe!
Idag är det dock jättefint väder, så jag skall ta med mig hunden och planera för en utedag!
Ha en fantastisk vecka!
Jag glömde säga att den har avtagit med åren, den där lusten att till varje pris och oavsett väderlek uppträda barbent på första maj. Behövs det långkallingar, så blir det långkallingar under jeansen!
Vilken härlig majbeskrivning ur olika vinklar! Tack!
Tack Lena! Jag tror det är en hel del keltiska seder inblandat i våra vår och sommarfirande.
Jag minns ett år (men det var nog på midsommarafton) när du stod och funderade vad du skulle ta på dig till kvällens dans Mamma föreslog att du skulle ta samma kläder som du hade på nyårsafton för det var 7 grader varmt då också.
Jag misstänker att det blev barbent, trots kylan. Ack ungdomlig fåfänga, vad den fått en att lida pin.
Ja, det var lätt att trassla till det för sig den här gången. Så ock för min del, för mera jag fann, så fann jag mera och då brukar det bli bäst att göra någonting annat. Men jag fann Jupiter Maius först, innan jag fann Maja.
Nu är vi där i alla fall. I maj!
Här har vi alltid järnnätterna i början av juni, aldrig i maj.
God fortsättning!
Spännande litet ord det där ”maj”, visar det sig! Om jag förstått etymologin rätt har vi fått ordet mejeri från det romerska ”majus” via det holsteinska ”meierei” som var befallningsmannen över arbetsfolket på en lantegendom. Det ordet kommer i sin tur från medeltidslatinets major domus, uppsyningsman, och från klassiska latinets major, större. Mejeri skulle alltså enligt Hellquist vara en mjölkproducerande gård eller snarare ”en under en större lantegendom lydande
mindre gård, som förvaltades av en meier”.
Jag glömmer aldrig hur jag frös i 9-10-års åldern när vi skulle vara med och fira Valborg och lyssna till min pappa som var med och sjöng i manskören. Hade nämligen 3/4 strumpor (halvstrumpor säger man väl numera) på mig för första gången på året plus en liten dräkt med tunn blus under. Det var ju ungefär lika kallt så som nu – en lättnad när äntligen brasa tändes så man kunde få lite värme. Fint och trevligt inlägg som vanligt.
Ingrid
Lustigt, det verkar ha varit en landsomfattande – eller till och med nordisk – idé det där att små flickor skulle frysa på Valborg! Som jag minns det var det vi småtjejer som absolut ville ha bara ben, eller åtminstone halvstrumpor, men föräldrarna (läs mammorna) verkade vara övertalbara även vid mycket låga temperaturer. Och visst var det skönt att slippa långstrumporna!
Spännande inlägg om maj… och igenkännande. Lätt att fastna i sökandet på kunskap :)
minns hur jag alltid frös på 1:a maj… då bara skulle man vara klädd i vita knästrumpor och vita skor… och någon vinterjacka vad det då aldrig tal om… brrr….!
Du med? ALLA verkar ha varit fast beslutna att klä sig efter datum, inte efter temperatur, just den första maj!
Glömde… vi får ännu en ny deltagare från kommande lördag. Hon heter Marie och har bloggen Skrifvarstugan: http://www.mariettsfoto.blogspot.se/
Kul, lägger till hennes namn och beger mig till hennes blogg för att läsa!
Karin
Vilka härliga bilder du bjuder på och spännande fakta. Järnnätter hade jag aldrig hört talas om, om än jag känner till de där kalla nätterna som plötligt kommer, hade bara inte reflekterat över att de hade ett namn. Och jag kallar mig själv bondtös, hmm… ;-)
Visst är de fina, de där bilderna! Men så har jag också tagit hjälp av våra duktigaste illustratörer, Carl Larsson och Elsa Beskow!
Här har vi järnnätter hela tiden. Om man får tro bondepraktikan borde det innebära en god skörd…