Simma med lommar

Den uppmärksamme läsaren kan ha bibringats den felaktiga uppfattningen att djurlivet häromkring är begränsat till fästingar, mygg och möss. Så är det verkligen inte; vi har det mesta som ska finnas i mellansvenska skogar och sjöar och till och med storlom, som inte är så jättevanligt.

Den kommer varje vår dagen efter islossningen. Jag undrar hur den gör. Vet den precis när det ska bli öppet vatten så att den kan tajma sin flytt från Svarta havet där den övervintrar? Eller vankar den omkring i strandlinjen och väntar på öppet vatten?

Här brukar det finnas minst ett par varje sommar, ibland fler och då kan det bli lomsångskonsert över sjön på kvällarna. Jag är alltid hjärtängslig att det ska hända något med dem. När en snabb motorbåt plöjer fram i sjön hinner väl inte en storlom undan? Jag har hotat med att simma ut i sjön när de värsta sjömarodörerna är i farten, bara för att visa hur det kan gå.

Då får redaktörn, som lyssnar tålmodigt till mina utgjutelser, den där fundersamma blicken som innebär att han försöker få någon rätsida på min logik. ”För att visa hur det kan gå? För vem?”

För storlommen förstås! Om jag till exempel kommer emellan när en vattenskidåkare gör en elegant sväng och jag får linan kring halsen, och… ja då kanske både båtägare och vattenskidåkare fattar den pedagogiska poängen och tar det lite försiktigare. Eller kanske inte. Så jag avstår väl då.

Förr i tiden, för tio – femton år sedan brukade storlomparet alltid komma fram till bryggan och visa upp sin unge, för det mesta bara en, men ibland två. Ett år hände det som jag alltid är orolig för. Mamman (tror jag) i storlomparet dog. Pappan och ungen kom och hälsade på nästan varje kväll och vi pratade en stund. ”Orrrp”, sade den. Jag svarade ungefär likadant. Och en kväll fick jag för mig att den ville ha simsällskap så jag gled ner i vattnet så försiktigt jag kunde och visst, pappan cirklade på nära håll och ungen var helt orädd. Vi började simma bort mot ön, där de har sitt bo, men så fick pappan plötsligt fart. Han försvann under vattnet en lång stund och jag undrade om det innebar jag blivit adoptivmamma till en storlomsunge, men så dök han upp en bit bort, med en liten fisk i munnen som han matade ungen med. Så gav de sig iväg i god fart till ön och jag låg kvar en stund i vattnet och kände mig på något sätt välsignad av denna magiska upplevelse. 

Nu för tiden håller de sig mer i säkerhet på ö-sidan och det är jag ju glad för, även om jag saknar deras dagliga besök. Årets par verkar ha två ungar, men det är svårt att se på håll om det verkligen är storlommen. Fast om det inte är lommen, vad är det då?

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

7 svar på Simma med lommar

  1. Kicki skriver:

    Enligt mitt förmenande så finns det ett begränsat antal fjäderfän. Pip-pipare och gack-gackare, gack-gackare har simfötter, det har inte pip-pipare och så finns det höns dom lägger ägg och är instängda. Det är helt klart gack-gackare du har i sjön.

  2. Skogsgurra skriver:

    Dina storlommars anfäder umgicks jag med på femtiotalet. Dom var otroligt duktiga på att dyka och simma långt under vattnet. När jag närmade mig i kanot försvann dom bara.

    Jag försökte komma på var dom kunde tänkas dyka upp igen och paddlade det värsta jag kunde i den riktningen. Men aldrig att det stämde.

    Då kom jag på att jag inte skulle flytta mig alls när dom dök. Und hast du Medizin* – då kom dom opp igen alldeles nära, vad ska man säga, inträdeshålet? Självklart hade dom full koll på mitt paddelplaskande. Och jag tror att dom tyckte det var skoj att skoja med mig.

    *Jo, jag vet hur det ska heta. Men hörde faktiskt denna variant nere i Blekinge idag (har sluppit ner från den djefla traversen – ingen som ville jobba i helgen).

  3. Karin skriver:

    Den där kanoten. Bestod den inte av tunna spjälor med lite vaxduk över? Och det där med flytväst var väl inte uppfunnet?

    • Skogsgurra skriver:

      Flytväst? Sånt fjås. Kan nog vara bra på snabba båtar i stora vatten. Men i Rossen, med högst 500 meter till land, var det knappast aktuellt. Vi hade inte hjälm, skyddsskor, visir eller hörselkåpor heller. Där för jag en diskussion med SSG om deras löjliga Entrépass (kolla gärna).

    • Kicki skriver:

      Ja den var ganska lätt men jag fick inte paddla i den. När vi däremot var hos på Hammarströms ö i Grycken paddlade jag varv på varv runt ön medan de vuxna satt i stugan och spelade femkort. Efteråt fick mamma en lättare ångestattack när hon kom på att jag hade kunnat drunkna i stillhet.

      • Karin skriver:

        Det var nog tur att den goda modern inte riktigt hade klart för sig vad vi höll på med i det ur-och-skur-dagis som vi drev i egen regi. Gamla fina bortglömda barnlekar som att lubba stock, till exempel, dvs att hoppa på de stockar som samlats i sjön på väg till sågen. Inget för ett ängsligt modershjärta!

Kommentarer inaktiverade.